Månadsarkiv: juni 2013

I X:ets soffa

Det känns konstigt att vakna upp före tuppen hemma hos X:et och fru Sveg. Det var inte igår som man umgicks med dom direkt av förklarliga skäl. Men, detta var någonting jag var tvungen att göra. Dels för det som varit och det som komma skall.

Pojken förstår inte varför detta var tvunget att göras just nu. Jag orkar heller inte förklara något han ändå inte kommer att förstå. Det är ju svårt att förklara att man måste träffa X:et nu när relationen med Pojken och mig är över. Kallas väl avslut och nya insikter.

För det är ju så att det här med X:et har varit som en vagel i ögat. Inte riktigt klar. Tills nu. Nu är det annorlunda. Jag har nog varit klar länge utan att veta om det. Blir lätt så när man varken setts eller hörts av på några år.

Ett tag var jag riktigt arg. Sådär att det kan kallas hat. Det efter kärlek och sorg förstås. Hatet var den som satt i längst. Men så igår, kom jag på mig själv att tänka på att man kan komma över en människa. När det slutat göra ont så kommer man att komma över sveket och sorgen och hatet.

Idag är vi som gamla bekanta. Pratar ifatt oss. Skrattar. Tar en öl eller två. Så även med fru Sveg. Sen det faktum att han faktiskt är en av dom där som känner mig bäst. Och till skillnad till väninnorna så vet han också hur det är att leva med mig. Han kan svara på frågor ingen annan kan. Så att jag inte ältar det som händer nu och klandrar mig själv då Pojken inte orkar mer. Att det faktiskt inte är mig det är fel på. Hade jag vetat det jag vet idag för sju år sedan hade det besparat  mig och andra i min omgivning en massa lidande.

Vad har detta med händelserna som händer mellan Pojken och mig att göra? Jo, det att jag vet nu att saker och ting kommer att göra mindre ont om man ger det lite tid. Även om man inte ser det när man är mitt i det hela.

Jag kan bara se det som varit för att inse att jag kommit långt med mig själv. Jag är definitivt inte samma person som för sju år sedan. Tack och lov. Jag har under år av terapi lärt mig om känslor, traumor och nyanser av dom och hur jag ska hantera respektive känsla. Resultatet märks tydligt nu om inte annat.

Idag kommer jag styra bilen hemåt igen. Erfarenhet rikare. Insikt klokare. Tänk hur livet kan bli. Vara. Vem hade trott att jag skulle skriva ett inlägg som detta sittandes i X:ets soffa en tidig söndagsmorgon?


Kärleken

Den här helgen har tydligen gått i kärlekens tecken på andra håll. Förlovning och bröllop.

Först var det självklart Pink Lady som gifte sig. Detta visste jag ju sedan länge. Men sen kom överraskningarna.

Först kom nyheten om att söta Sol förlovat sig med sin viking. Sen kom överraskning nummer två. En gammal kollega gifte sig också idag. Där ser man.

Blir sådär glad för deras skull och önskar dom all lycka och välgång i livet.

Det är sådär att jag blir lite avis. Jag vill ju också. Nu saknas ju en karl att göra allt detta med, men ändå. Fru Sveg säger att det kommer en dag för det också. Och jag är faktiskt beredd att tro henne.


ifyllning

Jag ska tatuera mig! Idag ska jag tatuera mig. Det blir ifyllning och nytt idag. Äntligen får jag höra surret av maskinen som arbetar på min hud. Äntligen får jag känna lite smärta. Svidet efteråt. Äntligen blir det av. Äntligen! Äntligen får jag armen klar. Och vill det sig väl tar vi ryggen på samma gång. Yey!


två veckor

Det har gått i ett de senaste dagarna, eller ja senaste två veckorna. Det var ganska exakt på timmen för två veckor sedan som det var över med Pojken och mig. Hans ord sitter där och skaver men jag ger det inget utrymme. Det finns ingen tid för det. Det får komma sen. När jag kommit bort. Landat. Kommit hem. Hem till mig själv. Där jag bor. Inga vi. Inte vi. Inga oss. Bara jag. Och katterna. Och vet ni, just nu känns det faktiskt bra. Skrämmande bra att husera i den där tanken. Den verkligheten kommer snart nog ändå. Typ om en vecka.

Mycket har hänt på två veckor. Från att min verkligheten slogs sönder och allt låg i spillror har jag byggt upp en värld för mig. Där saker och ting verkar hända av en anledning. Från att ha legat och hulkat i två dygn skrapade jag ihop mig själv och började skriva in mig på diverse hyresvärdars hemsida. Därefter kom vardagen och jag började ringa runt. Tre dagar senare kom ett samtal om att det finns en lägenhet ledig om jag var intresserad av att se den.

Sagt och gjort. Helgen kom och jag åkte till nya hemstaden och kom därifrån med kontrakt från 1/7. Det vill säga nu på måndag. Att jag sen rent logistikmässigt är tvungen att vänta till nästa helg till att vara hemma där borta. Hyran är betald och det är bara mitt.

Efter det kom det här med att köpa bil. Från att ha väntat på lån som damp in på kontot med en smäll, till att köpa bilen tog en vecka. Lånet beviljades samma dag som de ringde om lägenheten. Tillfällighet? Jag tror faktiskt inte det. Sen att det blev en Ford focus var inget jag planerat, men tydligen behöver jag just fokus i mitt liv. Om inte annat så påminner bilen mig om det varje dag framöver. Kom ihåg: det viktigaste först.

Adressändring gjordes och betalades. Tog en del av lånepengarna och betalade av krediter jag tydligen tyckt samla på mig. Om inte annat så halverat dom i alla fall. Känns hur bra som helst att kunna göra så. Även om planen när jag skrev ansökningen var att betala av allt. Men, livet kom emellan och jag kommer att behöva möbler i min nya lägenhet. Soffa typ. Inte billigt. Inte ens begagnat.

Hämtat upp kartonger från källaren och tänkte starta med det efter att packa ner mitt liv ännu en gång. Bit för bit lägger jag ner det som är mitt liv och fraktar dom mot nya äventyr. De är beresta mina prylar. Inte mycket finns kvar av det som kom från barndomshemmet, men det jag har finns alltid med. Även om det är ouppackat emellanåt.

Nu är det ju inte långt kvar tills lasset går härifrån. Jag kan börja räkna ner dagarna. Även om det kommer att försvinna en dag från packtiden så är det andra avslut som jag behöver göra på annat håll. Det som fanns till för sju år sedan till exempel. Det känner jag att jag måste göra nu i helgen. Helst för sju år sedan, men det går lika bra nu. Om inte bättre faktiskt. Det visar bara att det går helt enkelt. Även om vissa saker tar tid så kommer det en dag då det inte känns längre. När det onda inte finns kvar. Det är en del i vad det är jag ska göra nu i helgen. Avslut och nya börjor.

Pojken reflekterade över dom här veckorna efter att han kom hem och inspekterade bilen. Att det jag gjort under dom här två veckorna har jag inte gjort på år faktiskt. Han är förvånad över min beslutsamhet och företagsamhet. Hur jag fått saker att ordna sig på bästa sätt för mig. Han var nog inte beredd på den här sidan av mig. Tror faktiskt att han aldrig sett den faktiskt. Sen var han ju inte beredd på att jag skulle flytta så långt. Men det får stå för honom.

Det finns tusen saker på listan att beta av. Det mesta kan jag inte göra något åt förrän jag är nere i nya hemorten. Känns ju dumt att handla på mig massa saker som sen tar plats i lastbilen ner. Nä, nån måtta får det vara, även om jag skulle så gärna vilja ta tag i saker redan nu.

Börjar med att packa ner mitt liv… igen. Flytt nummer sexton närmar sig med stormsteg och jag har inte ens börjat.

 


Det som gick så bra II

Vad säger man när nya x:et säger nej till saker som jag planerar. Hade det inte varit för att han ska hjälpa med fraktandet av mina saker hade det låtit annorlunda från mitt håll. Nu är det som det är. Jag får hålla tand för tunga.

Jag valde att se till att schemat är tomt hela nästa vecka. Semester utifrån det faktum att jag får aktivitetsstöd också. Så, nu kan jag fokusera på packa ner saker istället.

Och ja just ja. Bil blev det också. Då kan han behålla sin bil och slippa låna ut den till mig. Jag är med bil!

Och ja, jag kommer behålla min tatueringstid. För det är och förblir något som ha aldrig kan förstå. JAG behöver det just nu. JAG behöver bli klar med det jag påbörjat.  JAG behöver avslut på gamla saker. DET är vad jag behöver just nu. Och det faktum att det är skönt… efteråt.

Jag tar tag i saker nu. Håller manin stången än så länge.


Lite mer focus i mitt liv

image

Idag, ganska exakt för en och en halv timme sen, blev jag ägare till en Ford focus. Ses på vägarna. Nu är det bara att tuta och köra.


Det som gick så bra

Pojken varit medgörlig och snäll tills det kom till att åka iväg för att göra klart tatueringarna. Skit också.  Hur ska jag lösa det här?