Månadsarkiv: juli 2013

stänger, låser och kastar nyckeln II

Det kan verka drastiskt mitt beslut om att stänga dörren till det som kallas för hjärta. Speciellt redan nu när jag ändå inte ser andra könet. När jag ändå inte är mottaglig för andra könet. Inte intresserad. Inte tillgänglig.

Genom att stänga av och acceptera detta val har gjort det lite enklare att hantera situationen och känslostormarna som kommer med den. Att kunna hantera känslan av värdelöshet och icke önskvärd är liksom a och o just nu. Och det är att se till att jag inte hamnar i den här situationen igen. Därför stänger jag och låser för alltid.

Nu vet jag ju av erfarenhet att det går att ta sig genom muren jag bygger upp. Oavsett hur rostig både nyckel och lås blir så finns det ju risk att det kommer någon och öppnar dörren igen. Det var ju så jag träffade Pojken. Jag hade ju beslutat att det inte skulle hända igen. Hade ju lärt mig att leva med känslan av avvisning och ratande innan beslutet togs då. Jag valde att inte släppa in någon igen. Pojken var envis. Han vann. Och jag vågade tro igen. Det blir snart sex år sedan.

Nog fanns det killar jag till slut såg efter skilsmässan med X:et. Det tog ett tag. Inga himlastormande förälskelser, men ändå. Dom fanns omkring mig, och X:et spökade för att det skulle ens kunna bli något mer än vänner. Jag var ju den ständiga kompisen. Påsättbar, inte flickvänsmaterial. Och jag valde att inte ens bli påsatt. Ville inte bli en av dom som knullade runt. Jag är fortfarande glad över det beslutet. Även om det var jobbigt emellanåt. Och det tänker jag göra nu med. Min säng kommer att förbli tom på tillfälliga förbindelser.

Det finns ju alltid ett men i mina inlägg numera. Sådär att jag inte kan undvika att ha ett här med. Det där med att jag valde att stänga, låsa och slänga nyckeln för över sex år sedan.  Var inte redo för relationer alls. Såret efter X:et var gapande och skavde. Innan Pojken fanns det dock en som fann vägen till mitt hjärta. Jag saknade, längtade och vågade hoppas, men han sa aldrig orden till mig. Inte dom jag ville höra. Det var vad som kallas outtalat, men orden yttrades aldrig. Det jag behövde som mest. Därför valde jag att stänga av för alltid. Stänga, låsa och slänga nyckeln. Utom med den där ena som kom och klev in i min värld. Klampade in och bosatte sig där som jag inte ville ha någon boende. Det som aldrig blev.

Valet var enkelt då. Lika enkelt som idag. Nu kom det snabbare än jag var beredd på faktiskt. Redan innan jag ser killarna, karlarna, männen i min omgivning. Redan innan de slutar vara blurriga och osynliga. Jag kommer fortsätta leva såhär. Ingen önskan att se någon heller. Ingen som helst hopp om att det skulle förändra någonting.

Jag kommer ju fortfarande vara den jag är. Och tydligen är det då så att jag är en som man inte orkar leva med. Ingen som man kan älska fullt ut. Utbytbar. Ersättningsbar. Och som statistiken visar tydligen så är det ingen mening att ens utsätta sig för att älska någon igen. Eller se killar, karlar, män. Påsättbar, men det är inte det jag vill. Och eftersom jag är jag kommer det att vara såhär. Jag väljer den eviga kompisen. Enklast så. Inga krusiduller. Inga konstigheter. Bara ett liv utan risk att bli sårad igen. Det kan jag leva med.

Som bekant, bränt barn skyr elden och kärleken.


stänger, låser och kastar nyckeln

Ännu en insikt kom till mig igår. När Bror och Svägerskan kom in på snabbvisit innan färd hemåt. När Svägerskan frågade vad som egentligen hände och orsaken till att Pojken gjorde slut. Jag kände mig gråtfärdig av att bara berätta det igen. Inte det att det var slut. Inte det att jag saknade Pojken. Inte det att just det fortfarande är ganska öppet sår i sig. Nej, insikten om vad hans ordval gjort med mig. Min självkänsla.

Hur orden om att han inte orkade mer satt sig i det som är jag. Där jag inte är önskvärd. Älskbar. Någon som man orkar med mig. Den insikten gjorde mer ont än någonting annat. Gör det fortfarande. Bara det där att han inte orkade mer betyder ju att han orkade inte med mig. Det där som är jag. Inte vi. Inte oss. Utan mig. Och han befäste det jag nojat för så länge jag kan minnas. Inte värd att älskas.

Morsans ord som levt i mig så länge jag kan minnas om att jag aldrig kommer att hitta någon som kommer att älska mig. Det stämmer tydligen. Eller en gång i tiden kanske Pojken faktiskt älskade mig. Jag vågar faktiskt tro på det, men han orkade inte med mig helt enkelt. Han var trött på mig. Hela mig. Min existens. Bort. Borta ur hans liv. Och X:et som valde en annan än mig. Bort där med. Radera. Finns inte.

Så igår och idag väljer jag att stänga av. Stänga tillträdet till det som kallas hjärtat. Jag vill inte hamna här igen. Orkar inte med sorgen. Ilskan. Besvikelsen. Inte en gång till. Aldrig mer. Jag stänger, låser och kastar bort nyckeln till det som är mitt hjärta. Då kan jag ju inte bli sårad igen. Då kan jag ju aldrig bli lämnad igen. Då kan jag aldrig bli bortvald igen.

Även om det gör ont att se orden såhär svart på vitt kommer jag att leva efter dom orden. Aldrig igen. Jag vägrar utsätta mig för detta en gång till. Och väljer jag att göra såhär istället finns det ju ingen risk att det blir såhär igen. Någonsin. Och jag får låta bitter.

Nej, jag ska leva ensam. Jag och katterna. Bli den där galna kattmamman i kvarteret. Känns bättre så.


Kul när det händer nåt

Idag är jag bakis. Minns inte när jag var det senast. År i all fall. Jag erkänner, jag räknade inte ölen, inte heller blev det varannan vatten som det egentligen ska vara. Det är nog orsaken till varför jag mår som jag mår idag.

Det var mc fest där jag och Pink Lady med tjejkompisar skulle ha roligt. Det slutade med att jag blev utan Pink Lady som efter en dag på stående fot inte orkade med en fest i två dagar. Fredagen blev kort, men fick sällskap av två roliga tjejer som förbarmade sig över mig. Lördagen blev att Pink Lady skjutsade in mig och två andra tjejer som jag sedan tillbringade natten med att dricka öl, se på band, mer öl, se på hojar. Pink Lady blev hemma igår också. Tjejerna jag var med igår hade tillbringat kvällen hemma hos den ena av dom.

En av tjejerna igår undrade också hur det kommer sig att jag vågade åka på fest där jag inte känner någon i en främmande stad med några jag aldrig träffat förr. Att det skulle ha varit modigt. Jag vet inte jag. Jag vet inte om det har med mod att göra eller vad. Vet bara att jag hade ju ändå valet att ta taxi hem om jag kände att det inte funkade. Hur svårt kan det vara liksom. Men ja, när hon satte det i perspektiv sådär så kan det verka ganska konstigt egentligen. Lite galen kanske? Ville gå på fest. Träffa folk.

Kändes konstigt att vara på hojfest igen. Jag är inte den som är den när det gäller hojar. Kan se på dom, uppskatta mullret från motorn, men där stannar det. Jag går inte igång på hojar eller bikers. Inte som en av tjejerna jag umgicks med. Hon undrade vad det var för fel på mig som inte reagerade på hojar som drigs igång och åkte iväg. Som sagt, jag går inte igång på det helt enkelt.

Sen var jag blind för killar helt enkelt. Fanns inte på min världskarta. Visst såg jag om jag verkligen tittade men det fanns ju inget att se. För tidigt kanske för att uttala mig om sånt. Blind är jag i alla fall. Lika bra det.

Jag ramlade in någongång efter fyra tror jag att det var. Slocknade och sov som en klubbat oxe tills någon plingade på dörren några timmar senare. Upp och öppna och möts av polisen som gör dörrknackningar på grund av allvarlig incident i grannskapet. Hade jag sett eller hört nåt? Nää, va? Inte särskild behjälplig där inte och stängde och låste dörren. Klädde på mig, kände mig märkbart berusad fortfarande, gick ut för att ta en cigg och ser polisbilarna uppradade bakom huset. Avspärrningar på huset på andra sidan vägen och undrade vad som hänt. X antal timmar senare så fick jag reda på att någon hade blivit skjuten på morgonen. Hörde granntanten under kommentera springet bakom huset med orden: det är kul när det händer något. Jahaja, det var det grannskapet.

Men visst, det är kul när det händer något.


hundvakt

Jag har nu varit hundvakt i ett par dagar och ett par nätter. Det är sådär att det påminner mig om det som en gång var, då jag själv hade hund. Visst saknar jag det till och från men inte direkt så att jag gör misstaget igen och införskaffar vovve bara sådär. Nej, ska det göras så ska det göras ordentligt med respektive och plats att ha vovve på. Det är mycket med det världsliga.

Han som jag har liggandes vid mina fötter just nu är lugnet självt. Det kan vara åldern, det kan vara uppfostran, men han är lugnet själv. Gör inte så mycket väsen av sig. Låter katterna vara och de låter honom vara. Och idag åker han hem igen och jag blir utan vovve igen. Drömmen är ju en egen igen. Någongång i framtiden.


Tvättmaskin

image

Efter tiden med Pojken och en egen tvättmaskin var jag tvungen att införskaffa mig en egen. Inte springee jag i tvättstugan mer. Nej, en av de bättre investeringar jag gör i dags läget.  Nu får den jobba helt enkelt. Yey för egen tvättmaskin.


Känner igen mig själv nu

image

Idag mötte jag mig själv i spegeln igen. Sådär att jag kände ett lugn av att se min spegelbild. Jag såg det som är jag. Jag är svarthårig igen. Jag mötte mig själv i personen som såg tillbaka. Som jag saknat henne.


ännu ett avslut

Idag kom äntligen det nya icakortet vilket gör att jag nu kunde avsluta sista länken till det som var. Pojken har redan sagt upp sin del i det hela, men i och med att jag har lån på ica var det då att ansöka om ett nytt kort. Den damp ner på hallgolvet nyss. Samtalet gjort. Kortet ituklippt. Avslutat det som var vi. Påbörjat det som är jag.