Månadsarkiv: augusti 2013

leva med eller utan

Läste på fejan på en som jag följer att det svåra är inte att hitta den man vill leva med, utan det svåra är att finna den man inte vill leva utan. Där sitter jag då med dessa ord fastnaglade i näthinnan och funderar på mitt liv. Och relationerna jag haft.

Jag har alltid gått in i relationer med förbehållen att det är dom jag vill leva med. Att de ska vara en del av mitt liv, min vardag. Relationerna har sett olika ut och det har ju varit så att jag levt i ett förhållande i rädslan för det utan. Inte det att jag älskade dom, utan det att jag visste inte hur jag skulle leva utan. Det är dock inte samma sak som det där ovan. Att finna någon man inte vill leva utan. Stor skillnad. Att stanna kvar i relationer för att slippa vara ensam är en helt annan sak än att ha någon i sitt liv som man vill leva med resten av sitt liv med.

När jag ser tillbaka på mina två senaste långa relationer försöker jag också tänka på hur relationen var och varför vi var tillsammans.

Med X:et vet jag faktiskt inte riktigt varför vi fortsatte vara tillsammans så länge. Att både han och jag är rörande överens på den här punkten gör det lättare att hantera. Att vi fortsatte vara tillsammans för att det bara var så. Oavsett hur dyfunktionellt det var så var vi liksom en institution. Det är det som är risken med riktigt långa förhållanden. Det var liksom vi. Inga jag och han, utan vi. Det tog ju mig några månader att sluta säga vi om mig själv till exempel. Så sjukt var den relationen. Men, det är ju inte riktigt det jag skulle ta fram. Det jag skulle ta fram var ju det där efteråt. När relationen tog slut. När jag blev ensam.

När X:et lämnade mig var det en period av kaos och ren panik. Jag visste ju inte vem jag var utan honom. Det var ju vi liksom. Och där stod jag ensam. Ensam på mycket länge. Ensam för första gången på nästan tio år. Rädslan för det okända gjorde att jag ville bara att han skulle ta mig tillbaka. Allt skulle bli som vanligt igen. Jag var skadad, sårad och ledsen till den punkt att jag inte ville leva längre.

Idag, idag vet jag bättre. Jag kunde visst leva utan X:et. Jag kunde leva, andas och vara den jag är utan honom. Jag vet idag att jag har det j-ligt mycket bättre utan honom. Ändå har jag honom där i periferin i mitt liv. Någon som jag har kvar som ankare av någon sort. Svårt att förklara. Ungefär sådär att jag har han där för att förvissa mig om att jag är den jag är. Det är ju så att efter alla år tillsammans, och åren som vänner innan det, så känner han mig bäst. Oavsett hur många år det går sedan han lämnade mig. Och hur lite vi faktiskt umgås sedan dess. Men det är som om ingen tid gått mellan vänskapen som växte efter skilsmässan och nu. Jag är idag glad att han finns där, om än att det kan verka konstigt för andra.

Tiden mellan relationerna har jag faktiskt tagit vara på. Ensam, singel och bara jag. Inga krusiduller. Inget konstigt alls. Inte letat efter någon att ha i mitt liv. Jag har aldrig riktigt letat heller. Det är nog så de flesta av mina relationer kommit till mig. Bara hänt i stunden och utan förbehåll. Eller ja, de flesta utom en. Men det var ju dömt från första början. Missbrukaren som fick mig att acceptera hans försök till att träffa mig. Tyvärr tog daten aldrig slut. Jag vet inte vad jag tänkte då.

Sen kom Pojken in i mitt liv. Klev in, raserade murar och fick mig att tro på kärleken igen. Jag hade träffat den jag skulle tillbringa resten av mitt liv med. Jag friade till och med, men han trodde inte på äktenskap. Det räckte ju att veta att man var tillsammans och att det skulle hålla. Ehh va? Det borde ha gett mig signaler om att det inte stod rätt till. Faktiskt.

När det tog slut, för det gjorde det ju nyss, snart tre månader sedan, befann jag mig återigen i en sits som jag inte visste riktigt hur jag skulle hantera. Ensam, ratad och utan någonstans att gå. Där satt jag med nyheten om att den jag hade tänkt leva resten av mitt liv med inte ville ha mig längre. Jag hade hittat den där jag inte ville leva utan. Och så gör han sådär. Sliter sönder det lilla hopp om att vara älskad. Det lilla tro på det som var som jag hade byggt upp raserades genom en enda mening. ”Jag orkar inte mer.”.

Hur reser man sig upp efter det? Att lära sig att leva ensam är inte lätt. En kollega sa till mig att hon skulle tycka det var jobbigt att hamna i den sists jag är i. Att bli lämnad, lära sig att leva ensam igen och försöka finna fotfästet igen. Hur gör man? Det är ju inte som med X:et. Där hade jag ju förlorat mig själv totalt, men nu. Nu tänker jag på ord som Pojken kom med ibland. Att jag skulle tydligen leva i förhållande men skulle lika gärna kunna vara singel. Att jag inte litade på honom tillräckligt. Visar alldeles för lite hänsyn. Att jag levde i ett förhållande utan vi. Jag förstod vad han menade, och egentligen är det inte så konstigt att jag har problem med tillit. Samtidigt som jag var rädd att förlora mig själv igen. Men, det var saker som vi skulle kunna arbeta med, leva med och förändra. Nu blev det inte så. Det tog slut.

Som en parentes mitt i allt det här med senaste relationerna måste jag ta upp det här med hjärter kung. Han med stort H. Han jag inte kunde vara utan, leva utan och tänka mig ett liv utan. Han valde att avsluta den relation vi hade. Punkt slut. Och jag kan komma på mig själv att fundera på om. Om det hade varit annorlunda. Om det blivit som jag önskade, drömde och hoppades på. Hur hade mitt liv sett ut då?

Ja, mina relationer har alltid slutat med att jag har blivit lämnad. Inga undantag. Faktiskt. Det genomsyrar hela mitt liv. Oavsett hur det ser ut annars. Oavsett relation så är det jag som blivit lämnad. Ensam, vilse och ledsen.

Det svåra är inte att finna någon som man vill leva med utan det svåra är att finna den man inte vill leva utan. Det låter ju så enkelt. Så glasklart, men hur hanterar man när den man inte vill leva utan väljer att leva utan dig? Hur lär man sig att hantera vardagen igen när man återigen blivit lämnad av den man inte kunde tänka sig att leva utan? Hur skulle man börja hantera verkligheten som den är utan den man inte kunde tänka sig att leva utan lämnar dig?

Jag befinner mig där, återigen. Hur gör man? En dag i taget som det heter så fint. Huvudet strax ovanför ytan. Paniskt trampar vatten och försöker finna fast mark igen. Vilse och panikartad söker jag efter kända ansikten. Ler ett falskt leende till främlingar. Jag är stark. Jag vet det, men emellanåt sviker den mig. Livet blir ohanterbart igen. Känslorna svallar och kaos i tankarna. Ältar och går igenom hela kartoteket av relationer. Från tiden då det blev aktuellt md relationer. Otrohet, missbruk och lämnad. Alltid lämnad.

Inte så konstigt då att jag lovat mig själv att aldrig sätta mig i den sitsen igen. Jag orkar inte med att bli lämnad igen. Aldrig igen. Jag stänger hjärtat och slänger nyckeln. Samtidigt som en del av mig skulle vilja ha en famn att krypa upp i. Omfamnas och vara älskad för den jag är. Träffa någon som jag kunde lita på och kunna bli vi med utan att förlora mig själv. Just nu är det någonting jag knappt vågar drömma om, än sätta på pränt.

Nej, jag står fast vi mitt beslut om att det är singellivet som gäller för resten av mitt liv. Det där med att det svåra är att finna någon att leva med resten av sitt liv kommer framöver gälla mig själv. Jag ska bli den jag är ämnad att vara. Vara trogen mig själv och leva efter mina drömmar resten av mitt liv. Det är väl ett löfte som jag kan leva efter och försöka uppnå. Allt annat är bara krångel och rädsla av att bli sviken ännu en gång.


Människosyn

Jag har en människosyn som kan ses som ganska förvånande om man ser till min bakgrund och livserfarenheter. En del skulle kunna tro att jag har en människosyn där jag är fördömande och/eller väldigt negativ. Så är det inte alls. Snarare tvärtom.

Oavsett vad jag varit med om privat har jag en tro på människans godhet. Kan verka konstigt egentligen, men för mig är det inte det. Jag möter människan där den är. Jag möter individen på den nivå den befinner sig i och bortser från allt negativt som personen gjort. Under mina år inom missbruksvården har jag förvånat många genom att ha den människosyn jag har. För mig spelar det ingen roll vad personen har gjort, det är inte det som är det viktiga. Missbruk, kriminalitet och annat som fördunklar mångas syn på individen finns inte för mig.

Jag kan döma handlingar, men inte människan. Det finns alltid bakomliggande orsaker till varför människor gör det de gör. Missbruk är trots allt ett symtom på att det inte är okej med individen. Kriminalitet likaså. Det är ju inte direkt så att man växer upp och verkligen vill bli både missbrukare och kriminell. Eller? Och så ser det också ut när jag träffar nya människor. Jag ser till det dom är idag. Inte var de varit. Människor kan förändras. Mönniskor kan bli allt det de vill kunna vara. Hade jag inte trott det hade jag ju inte utbildat mig till behandlingsassistent från första början. Tyvärr kan jag inte jobba med det just nu.

Min människosyn speglar tyvärr inte över på mig själv.

Synen på mig själv är definitivt inte som min syn på andra. När möten med människor blir personliga och privata kommer misstänksamheten fram. Tvivlet och misstron på orsakerna till varför människor skulle vilja prata med mig, träffa mig, lära känna mig. Det första som händer är att jag ser ner på mig själv. Jag upplever mig själv som tråkig. Det andra att jag bara är fet, ful och vidrig. Oavsett om det är en hon eller en han. Men speciellt om det är en han.

Det finns ju inget hos mig som skulle kunna vara intressant. Ingenting att se. Ingenting att träffa. Ingen man vill minnas. Och definitivt ingen man vill ha i sitt liv. Och nu, efter två långa relationer som slutade med att det är jag som blev lämnad, så kommer det att sitta djupt i mig. Att jag, oavsett vad jag gör och vem jag är, inte kommer att vara långvarig i den andres liv. Att oavsett hur relationen ser ut så kommer det att ta slut. Oavsett om det är vänskap eller kärleksrelation. Så har det ju sett ut hittills. Ingenting kan övertyga mig om att det skulle ändras i framtiden.

Det finns få människor kvar från förr i mitt liv. Jag kan räkna dom på fingrarna på en hand. Jag har haft människor i mitt liv, men de har alla försvunnit på ett eller annat sätt. Uppväxten spelar också roll här. Alla år av kränkningar både i och utanför familjen har gett mig den syn jag har på mig själv. Ingenting att ha. Sen spelar det ingen roll i vilken form jag skulle vara i.

Jag önskar jag kunde föra över min människosyn på mig själv. Inte döma personen. Acceptera det som varit och bara se det som är bra. Acceptera allt som gjorts och försöka göra gott framöver. Att våga tro på människan och dennes uppriktighet. Att våga tro att jag skulle kunna vara någonting att ha. Se, och minnas. Men ord från förr gör fortffarande ont i själen.
”Ingen skulle sakna dig”
”Ingen kommer någonsin att kunna älska dig”
”Du är så jävla ful, fet och äcklig”
Det är svårt att ha positiv självkänsla när jag har växt upp med dom orden. Både i och utanför familjen.

Jag har tilltro till människan, individen. Jag har misstro när det kommer till mig själv. Ingen bra ekvation.


Modigt?

Igår fick jag höra det igen. Att jag är modig som bryter upp från allt för att börja om någon annanstans. Det är ju inte direkt första gången, och kommer historien att upprepa sig så finns det risk att det här inte är sista gången. Jag ser det inte som mod, eller modigt. För mig har det alltid handlat om överlevnad. Komma bort och överleva i en värld jag inte verkar ha någon plats.

Vad är mod egentligen? Är det det här med att flytta långt bort utan egentlig anknytning? Är det det här med att lyssna till magen och hjärtats röst? I så fall stämmer det ju att jag skulle vara modig. Ändå ser jag inte mig som det. Jag är inte modig i mina egna ögon. Jag har bara gjort det som känns rätt för stunden. Det som situationen kräver av mig. Jag har bara gjort det som krävts för min sinnesro. Förändra det jag kan. Se det jag kan förändra och följa hjärtats röst.

Det finns nog en dold mening till varför jag flyttade just hit. En dold mening för jag kan inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi vad det skulle vara. Jag litar ändå på universum och har lärt mig genom åren att saker och ting sker av en anledning. Även om den är dold för oss.

Livet har en tendens att göra tvära kast med mig. Inte bara diagnosmässigt, utan i allmänhet. Jag har överlevt dom alla hittills. Varit nära att stryka med några gånger för att jag inte orkat med situationen jag stått inför. När trygghetens matta slits undan under fötterna på mig. När jag stått på knäna och frågat mig själv varför jag utsätts för allt det som händer just då. Jag har kommit på fötter igen, svajat, snavat och kippat efter andan men alltid rak i ryggen igen. Redo för nästa prövning och igen och igen. När allt verkar okej slits mattan undan igen. Så har det sett ut i mitt liv. Med eller utan skov. Situationer som utlöst skov och tvärtom.

Bristen på trygghet har lett mig till att flytta både eller en gång. Bytt stad både en och två gånger. Frivilligt eller av ren flykt är svårt att avgöra. Jag har ändå alltid landat på fötter igen. Återigen står jag och försöker finna fotfästet igen. Bygga upp ett hem. Känna mig hemma i min nya stad. En lägenhet är inte ett hem. Ett hem är så mycket annat än det. Men, jag börjar få struktur i min lägenhet. Den börjar likna ett hem.

Återigen får jag höra att jag är modig som flyttat till en ny stad. Känns konstigt att höra det sägas om mig. Börjar alltid tänka på om vederbörande önskar de kunde göra likadant? Och att det i så fall handlar om rädsla för det okända. Rädslan att våga möta sig själv i det okända. Rädslan att finna sig själv i det nya. Och jag är inte rädd. Är det kanske det som kan kallas mod? Då är jag väl modig.


Försvunna saker

Det händer nåt konstigt här. Saker jag inte kan förklara med att det ligger nedpackat då de allt är uppackat numera. Jag kan inte heller skylla på katterna. Saker försvinner. Mest udda saker också. Noll förklaring.

Den första att försvinna var elkabeln till skrivaren. Bortblåst och jag har verkligen letat överallt. Kollat påsar med andra sladdar. Skrivbordslådor och annat som var nedpackat med den usbkabeln till skrivaren. Finns inte.

Det andra var solglasögonen. Lägger dom alltid på samma ställe men puts väck och går inte att finna. Har ju städat lägenheten ett antal gånger efter dessa försvinnanden. Ligger inte under eller bakom något och jag vet att jag inte tappat dom. Mystiskt.

Det tredje saken som försvann försvann i helgen. Jag har vitrinskåp med belysning. Sladden är i två delar och nu fattas kontaktdelen som jag hade i kontakten bakom bokhyllan jag fick upp i lördags. Jag kom inte åt den, inte heller katterna. Skulle fästa den ordentligt på söndagen så att jag kom åt av- och påknappen utan problem. Men den fanns inte där. Helt enkelt borta. Hur är det ens möjligt? BAKOM expedithyllan och böcker. Fattar inte.

Jaja. Lutar åt en väldigt klåfingrig spöke helt enkelt. De är ju kända för att ha sådana böjelser emellanåt. Det är ändå tråkigt. Jag behöver ju skrivaren. Jag behöver solglasögonen, speciellt dagar som dessa. Och belysning i vitrinskåpet är ju fint nu när det börjar bli mörkt ute om kvällarna. Men tydligen inte. Sakerna går ju ersätta, men j-igt enerverande att saker bara kan försvinna sådär.

Kanske dyker dom upp igen. Vem vet?


Vitt

Ja, vem hade trott det om mig?

Minns när jag var runt tolv och morsan skulle köpa nya möbler till mig och Bror i samband med flytt. Jag skulle få det jag ville och jag valde svart. Svart säng, svart byrå och bokhylla och självklart var skrivbordet svart. I min drömvärld. Jag pekade ut vad jag vill ha och morsan köpte vitt. Allt vitt och jag hatade henne för det. Vad hände med vad jag ville? Inget nytt egentligen. Vad jag ville och hur det blev var två skilda saker.

Sem dess har mitt hem gått i murrigt. Inte svart men däremot brunt i olika toner.  Till nu. Vitt. Med inslag av svart och resten av inslag av grönt, lila eller rött. Men, senaste möbelinköp har gått i vitt. Eller ja, svart.

Vem hade trott det om mig? Som hyllan jag köpte idag.

image


Reder sig själv

En god kvinna reder sig själv. Jag lever bokstavligen efter dom orden. Idag blev det tur och retur till närmsta ikea. Inhandling av bokhylla, byrå och vardagsrumsbord.  Pengar jag egentligen inte har/hade. Jag kan helt enkelt inte fortsätta att leva bland flyttkartonger. Får leva på luft och vatten ett tag framöver.

Vad har detta med ordspråket i fråga? Jo. Själv utan bärhjälp får man ta till envishet och lite finsk jävlaranamma. Kan själv. Man är sin egen bästa dräng. Och så vidare.

Nu väntar montering av det där ovan. Men sen börjar det roliga.  Få upp böckerna och undan kartonger och kläder utan att behöva rota i flyttlådor.  Det och att jag får vardagsrumsbord.  Slipper utnyttja pallar som står där nu.

Ska bli såååå skönt att slippa se flyttlådor överallt. Man kan ju tro att jag inte ska bo kvar här. Synd bara om katterna som gjort dom till sitt.


Inte som jag tänkt mig

I tider av kräftskivor (där andra får stå för inseltsintaget) och surströmming (vem det nu än var att tycka att det är okej att äta rutten fisk) så har jag varit varken på det ena eller andra.

Tog saken i egna händer och inhandlade tacos (i och med att jag inte äter insekter eller rutten fisk) och några öl att njuta av till maten. Inte riktigt samma sak och definitivt inte som jag tänkt mig. Tacos är inge gott ensam. Ölen kommer gå ner utan hjälp och socialisering.

Trevlig helg på er.