Månadsarkiv: oktober 2013

På dagen elva år

Idag, just nu, är det exakt på dagen elva år sedan som jag satt nygift och firade med våra närmsta vänner. Det var en torsdagkväll och alla hade tagit ledigt dagen efter och vi slog till med bröllopsfest och maskerad. Så som sig bör göras på halloween. Alla som var bjudna blev bjudna på alkohol i olika former och smörgåstårta och bröllopstårta. Jag hade ansträngt mig extra och gjort personliga glas till alla med halloween 2002 och namn, mest för att de skulle hålla reda på sina egna glas under kvällen. Glaset fick de sedan behålla. Det var alltså för tio år sedan på dagen detta var.

Året efter hade vi maskeradfest på vår bröllopsdag. Alkoholen var fri, maten var fri och jag gjorde nya glas. Vi ville ha det som tradition och så även andra bröllopsdag med samma upplägg. Och våra vänner kom med mer och mer utstuderade utstyrsel och klädsel. Stämningen och glädjen av att ha dessa fester var stor. Alla såg fram emot nästa år. Vilket kom aldrig. Inte det att vi hade skiljt oss men vi hade en rejäl fnurra på tråden och jag jobbade jämt. Det blev inga fler halloweenfester för oss och våra vänner.

Äktenskapet höll i tre och ett halvt år.

Jag har saknat maskeraderna. Jag saknar vännerna. Jag har saknat halloween. Dom mer än mannen jag hade. För efter att det tog slut med X:et var det slut på utklädnader och fester. För det var ju så att det faktiskt var temafester under året tills halloween kom. Vi hade alltifrån gröna festen på S:t Patricksday, när jag fyllde trettio hade vi sjuttiotalsfest, blomfest mitt i vintern, vita festen när jag tog examen från högskolan och så vidare. Det tog alltså tvärt slut på temafester och maskerader när äktenskapet var över. Jag försökte få Pojken till att starta detta med mig men han trodde inte på sånt. Maskerader var inte hans grej och halloween hade han aldrig fattat. Inga temafester, ingenting. Och jag fick svälja saknaden och längtan efter att få leka igen.

Nu är stunden här. I år. Nu till helgen. Inte ikväll av förståerliga skäl. Men till helgen. Tänk att det skulle ta men flytt till humhum för att jag skulle få klä upp/ut mig igen. Ååh, vad jag ser fram emot helgen. 

Annonser

Medlet

Det finns några städtips jag kan komma med numera. Det finns medel och det finns medel. Efter att ha arbetat som serviceassistent aka städerska finns det ett medel som är det enda som behövs.

image

Den har vi inte i vårt utbyd av medel, men en del kunder har detta i sina städskåp. Jag blir lika glad varje gång. Orsaken är enkel: det blir rent. Och enkelt. Blöt trasa, på med lite Jif, krama in den lite och torka av. Klart.

Glöm ajax. Glöm cillitbang eller hur det stavas. Glöm wc duck. Köp jif/gif/vim så får du bort all lort du vill. Tjugo kronor på Dollar store. Finns även på Ö o B för billig peng. Annars finns den ju överallt. Den finns även som spray.

Dörrkarmar blir vita. Porslinet och kaklet på dass/badrum skiner extra efter att ha använt Jif. Skåpluckor blir som nya. Dörrar likaså. Men, undvik att ha på plasthandfat och/eller badkar/jacuzzi. Det kan missfärga.

På glas rekommenderar jag dock Ajax triple action. Inga kladd. Inga ränder. Och all smuts lossnar enkelt.

Och på golv: gammal hederlig såpa.


Suger i resetarmen

Sitter och drömmer mig bort. Resetarmen vaknade till liv igen efter meddelande på fejan. Att jag var välkommen när som helst och hälsa på väninnan som jag återupptog kontakten med nyss. Hon hade tydligen flyttat igen och hoppades på att hon skulle stanna på nya adressen ett tag. Hon var och är trött på flaxandet. Jag förstår henne fullt ut. Gjort just det jag med alltför många gånger. Tre adresser bara i år liksom. Det räcker för i år i alla fall. Hoppas jag.

Men oj, vad meddelandet fick det att suga i resetarmen. Sådär att jag bara har lust att springa ut till bilen, tanka fullt och gasa. Göra det där jag och Pojken funderade på att göra tillsammans som 40 årsgrej. Att vi hade ett års åldersskillnad gjorde att vi planerade att ta en resa genom Europa nästa sommar. Spara ihop pengarna och sen sätta oss i en bil och åka runt i olika städer på väg ner till Karpaterna. Nu blir den resan inte av tillsammans med Pojken, men drömmen om en sån resa lever vidare.

Och jag vet att jag behöver göra den där resan som planerat. Den här gången ensam ner till södra Tyskland i alla fall. Ta en stad eller två på vägen som jag vill se. Och ja, ensam. Det är det som är det konstiga. Väninnan vill se Karpaterna också, så planen är att jag tar mig till henne och så tar vi en tur till Karpaterna och tillbaka. Lämnar av henne, om hon inte följer med till Sverige förstås. Tar ett par städer tillbaka och landar hemma igen. Det är drömmen just nu.

En dröm jag haft ett tag nu. Har velat se Karpaterna sen tonåren så drömmen är inte ny. Det nya är att göra den själv, i alla fall halvvägs. Jag funderar på varför detta kommer upp nu. Att ta tag i drömmen. Kontakten med vänninan och hennes önskan att jag kommer ner och hälsar på. Att det var alltför länge sedan som vi sågs. Jag inser vad det handlar om. Att jag behöver den här resan för att finna mig själv igen. Att jag behöver den här resan för att finna hela mitt jag igen. Att finna det som är jag, utan respektive eller annan att ta hänsyn till. Bara jag. Utan vardag. Utan verklighet. Utan förbindelser och måsten. Jag och mina tankar. Jag och mina känslor. Bearbeta. Uppleva. Se. Andas.

Sitter och minns resan ner till Metalcamp i Slovenien för sex år sedan. Hur viktigt det visade sig vara för min existens. Jag kallade det för min pilgrimsresa. Att jag gjorde någonting själv. Att jag gjorde någonting för min egen skull. Jag åkte själv, men inte ensam. Skillnad. Man är ju så ensam som man gör sig. Faktiskt. Och där nere i Slovenien var jag mitt sanna jag. Fanns inga måsten. Fanns ingen vardag. Fanns ingen verklighet. Det var bara där och då. Det var bara jag och omgivningen. Det var bara jag och alla andra festivalbesökare. Fanns inget annat än där och då. Och jag fann mitt autentiska jag. Avskalat. Ärligt. Sann. Fann mig själv igen. Den jag var utan X:et. Den jag var efter X:et. Även hitta tillbaka till den jag var innan X:et.

Jag känner att det är just detta jag behöver göra. Finna det som är jag efter förhållandet med Pojken. Hitta tillbaka till det som är jag. Finna mig själv igen. Lyssna bara till min inre röst. Jag behöver göra den där resan som jag och Pojken planerade. Även om han sedan ändrade ståndpunkt och tyckte vi skulle flyga ner istället. Jag höll fast vid bilandet. Det gör jag fortfarande. Och nu planerar jag att göra resan själv. Jag kommer behöva göra den här resan själv. I alla fall halvvägs. Allt hänger som alltid på pengarna. Ekonomin nu tillåter inga resor överhuvudtaget. Ännu mindre en resa med bil genom Europa.

Och så har vi ju katterna. Kan ju inte åka iväg hur som helst. Kan ju inte åka iväg när som helst. Planering och försöka få till ekonomin så ska det nog att förverkliga min dröm. En dag i taget. Men drömmen lever än mer nu än förr. För nu är den ju genomförbar. Och jag har ett mål att se fram emot.


Idag är jag många

Idag har jag varit sophanterare, serviceassistent, chaufför, kund, elektriker, ekonom, florist, kokerska, gourmand, diskplockare och djurhanterare.

Det vill säga att jag slängt sopor, jobbat, kört bil, handlat, bytt kontakt på kökslampan så jag kan tända den, fixat in sista räkningarna, vattnat växterna och planterat om en växt, lagat mat, ätit, diskat och allt detta medan jag är kattmamma.

Det låter ju så mycket finare när man använder yrkesnamn/beteckning på saker man faktiskt gör på en dag. Prova själv. Då blir ju inte vardagen så trist.


Blomleverans

Telefonen ringer mitt på förmiddagen igår och jag svarar. Känner inte igen numret, men svarar och blev alldeles ställd. Blombeställning kom in i lördags precis innan de skulle stänga så de bad om ursäkt för att jag hade fått vänta till idag måndag. Va? Okej? Det hela slutade med att de skulle komma idag och frågade om jag skulle vara hemma eventuell portkod. Och om de fick ta en annan färg på blommorna, då de inte hade den färgen som var beställd inne. Att de skulle ta en så lik färg som möjligt istället. Ehhh? Okej. Jag liiite ställd och tjejen i luren säger att det hörs att jag inte var beredd på det här. Nej, inte direkt.

Så kom väntandet. Undrandet. Funderandet kring vem skulle göra något sådant. Jag känner ingen som skickar blommor utan anledning. Så kom blommorna. Och kortet hittades. Blev alldels varm. Mållös. Hade jag haft sällskap hade de fått se det med egna ögon. Det är inte ofta jag blir mållös. Idag blev jag det.

image

Tack Sol. Även om du vet hur svårt sånt här är att hantera för mig, så tack. Jag vet var det kommer ifrån. Det samma. Kram.


Sömnbehov

Jag var dödenstrött igår. Gick runt och gäspade hela dagen så jag alldeles öm i käken på kvällskvisten. Försökte sova en stund på dagen men hjärnan jobbade på högvarv. Kroppen ville, men hjärnan sa nej. Jag höll ut och slängde in handuken strax innan åtta på kvällen. Verkligen pensionärsvarning.

Och vad jag sov sen. Vaknade dock till strax innan tre på natten men lyckades somna om. Och väcktes av klockan. Egentligen hade jag kunnat ta sovmorgon då jag inte har någonting idag, men ska in och byta nyckelväska och kolla om det blivit schemaändringar. Man vet ju aldrig. En nackdel med att ha schema veckovis.

Jag hade sömnbehov helt enkelt. Sömnskuld efter veckor av svårigheter att somna och tidig väckning. Känns dock som om jag skulle kunna sova lite till, men det får bli efter turen till kontoret i så fall. Tydligen verkade inte nio timmar räcka den här gången.


Isolering V

Dagen efter. Jag överlevde gårkvällen. Jag tog mig ner till lokalen. Jag gick in. Jag studerade människorna. Kände ingen. Smuttade på en öl från baren. Studerade människor. Beteenden. Kroppspråk. Klädkoder. Intressant faktiskt. Band klev på scenen. Jag tittade på bandet. Publiken och tog en öl till. Kände fortfarande ingen. Och jag studerade människorna omkring mig.

Konstaterade återigen att jag har svårt att se det motsatta könet. Och dom jag såg var inget att titta på. En annan sak som jag undrar över är det här med skägg. Att det blivit inne med skägg i hårdrocksvärlden. Jag gillar inte skägg. Faktiskt. Och då ser jag inte bortom skägget heller. Spelar ingen roll om det skulle visa sig vara något att se, men jag kan inte se bortom skägget. Ett hinder på vägen till vad som är ett ansikte. Tyvärr skulle jag tro. Speciellt nu när alla verkar ha skägg numera.

Kvällen fortgick och så kom ett välbekant ansikte in och jag hade en att prata med i alla fall. Så dök Pink Man upp också så det blev genast lättare att andas. Och det blev att träffa folk. Blev presenterad till en massa igen. Hälften kommer jag inte ens ihåg vad dom heter eller hur dom såg ut. Jag är blind ibland. Men det tillhör sociala fobin. Full fokus på att lyssna och prata med främmande människor. Hjärnan registrera inte så mycket annat än just det. Men det gick bra, jag överlevde gårkvällen.

Jag håller på och bryter isoleringen. Ett steg i taget.