Månadsarkiv: november 2013

Jag ser! II

För ett tag sedan skrev jag om det faktum att jag såg det motsatta könet igen. Det var inte givet att det skulle bli när det blev. Inte heller att jag skulle fortsätta att se. Under rubriken ”ögon” skrev jag att jag inte tittade. Det är ju så att jag går inte runt och tittar och söker efter en karl. Det händer att jag ser, men jag tittar inte. Skillnad.

Jag är inte där än. Även om dom där ögonen jag skrivit om hemsöker mig. Sådär att de pockar på min uppmärksamhet dygnet runt. Söker. Letar. Finner. Leende. Jag fastnar. Ändå tittade jag inte. Hade inte gjort på hela kvällen. Eller innan det för att vara ärlig. Jag ser dom, hankönet, men jag tittar inte. Jag söker inte. Inte där än. Stor skillnad mellan se och titta.

Så händer det som hände ikväll. Jobbar på mitt andra jobb. Allt frid och fröjd och lugnet själv. Så kliver en av vakterna som har koll på stället innanför dörrarna. Tänkte inte så mycket på det först. Han pratade med kollegan inne på kontoret. Noterade knappt att han var där. Hälsade men tittade inte. Såg honom gjorde jag ju. Andra vändan stannar han tills vi ska stänga allmänna utrymmet och gå för natten. Han säger ingenting. Det lilla han säger ändå är på östgötska. Dialekten jag fallit för. Står sen bara och tittar och ler. Sådär nöjd liksom. Och jag tittade.

Jag blev förvånad över min reaktion över att jag valde att titta på honom. Blev generad av att göra det. Såg ner. Småflinade och fick helt plötsligt annat att göra. Går bort. Undan. Inte titta. Sluta se. Men oj, vilken vacker karl. Sådär så jag har lust att slå han. Missförstå mig rätt. Jag menar inte bokstavligt. Man kan ju inte gå runt och vara sådär snygg ostraffat liksom. Och jag måste poängtera att jag tänder inte på uniformer. Visste bara inte hur jag skulle hantera min reaktion på honom. Inte titta. Se men inte titta. Undviker att möta hans blick. Undviker att se han i ansiktet över huvudtaget. Kan ju inte gå runt och småflina smågenerad heller. Hur skulle det se ut?

Undviker att ens säga något. Han följer mig och kollegan ut. Vi följs åt till hans bil som vi passerar på vägen hemåt.  Kollegan sätter sig på cykeln. Och han säger att vi ses imorgon. Jag ska nämligen jobba imorgon också. Jag ser på honom och säger god natt. Va fan? Hur patetiskt är inte det på en skala? Hur ska jag hantera det här? Imorgon menar jag. Gaah. Jag kan ju inte bete mig så som jag gjorde idag. Funkar ju inte.

Första hankön jag träffar på några veckor och så beter jag mig som nån j-a fjortis. Jag måste verkligen ut och träffa folk. Det här funkar ju inte. Det här funkar ju faktiskt inte. Den där spelningen med bandet jag inte tycker om lockar än mer. Måste ut och träffa folk. Kan ju inte gå runt och bete mig som en fjortis på jobbet heller. Patetiskt. Löjligt. Som om jag inte visste hur man beter sig bland folk. Bland hankön. Måste bli ändring på det här. Snarast.

Blöö.


En månad kvar

Snart är året slut. Vad mer kan hända? Känner att min kvot av händelser, livsavgörande händelser, borde vara uppfylld. Känner att jag orkar inte med mer som ställer allt på sin spets. Måttet är rågat liksom. Ganska förståerligt. Men, mycket kan hända innan året är slut. Mycket kan hända på en dag.

Mitt år började ganska lugnt. Arbetslöshet och åtgärd. Tog körkortet sista januari. Fyllde 40 i början av mars. Ingen fest. Flyttade från förorten till stan med Pojken i slutet av mars. Orsaken till framskjutna 40 årsfetsen. Började jobba som service assistent. Fortfarande ingen fest. I mitten av juni gjorde Pojken slut. Livet vändes upp och ner. Tid av avslut och nya börjor startade. Köpte bil. Packa mina saker och flytta 40 mil bort till en helt ny stad i början av juli. Jobbet hade jag kvar. Höst av jobb och få sociala händelser. Början av november ett jobb till, timvikarie men ändock ett jobb.

Nu i slutet av november kan jag se tillbaka och undra hur jag egentligen orkade. Orkar. Att jag inte sjunkit in i depression eller mani.men ja, som sagt. Året är inte slut än. Vad som helst kan hända. Har en resa upp till min förra hemstad att göra i mitten av december. Bara det kan fylla mig med ångest. Men det måste göras. Få ett avslut. I somras gick det lite fort med avsluta det som var och flytta. Hann inte göra det nödvändiga avslutet jag så väl behöver. Det och att se Pojken igen. Känslomässig prövning helt enkelt.

En månad kvar av det här året. Mycket har hänt. Mycket kan hända. Jag kan bara hoppas universum ser att de behöver leda mig till positiva saker efter prövningarna jag gått igenom hittills i år. Få balans i det som händer. Just nu väger det negativa mer. Eller så är det bara jag som inte ser det positiva just nu. Hemmablind eller något.

En månad kvar av det här året. Än ör det inte slut. Jag bävar för nästa prövning. Kommer jag att orka?


Det kom ett kort

Jag har omtänksamma väninnor. De får mig att känna mig omtyckt, värdesatt, älskad. Idag fick jag ännu ett bevis på detta. Ett vykort låg och väntade på mig när jag kom hem. Ord av omtänksamhet och visdom på baksidan. Påminnelse om att stanna upp. Andas. Vara tacksam för vad jag har. Åstadkommit. Dom som finns omkring mig.

image

Försökte ringa tidigare. Prata en stund. Tacka för kortet. Boka in en fika. Får ta det en annan dag. Men, tack E! Kram


Ögon II

Dom förföljer mig än. Dom förföljer mig fortfarande. Snart en månad sen jag mötte dom. Snart en månad av vändande och vridande på kvällen som till och från försvinner in i glömskan. En månad sen nu till helgen. Inte ett dugg klokare. Inte ett dugg visare. Och ursprung fortfarande okänd. Det är enerverande.

Vet inte hur många gånger jag blundat och försökt minnas ansiktet som går ihop med ögonen. Otaliga. Jag har till och med drömt om dom, men ansiktet finns helt enkelt inte. Försöker dra mig till minnes om vilka jag pratade med den kvällen, men det går inte ihop. Dom jag minns är antingen upptagna eller inget jag reflekterade mer över, la märke till. Och upptagna håller jag mig bestämt ifrån. Och dom jag avfärdar lägger jag inte på minnet direkt.

Ändå fanns det tydligen någon som sökte min blick. Sökte min och jag mötte hans. Och som jag skrev första gången att visar det sig vara någon som är upptagen så säger det mer om honom än mig. Det var inte jag som sökte. Jag har svårt för direkt ögonkontakt med folk jag inte känner. Kanske annars också. Handlar om självkänsla grejen. Så, jag sökte inte. Jag tittade inte. Det var inte jag som ville ha ögonkontakt. Det var han. Vet att jag pratade med honom plus andra. Mötte hans blick. Tittade bort. Tittade igen och fastnade. Först var det nog det att jag undrade vad han höll på med. Men sen hände något. Någonting jag inte kan förklara.

Vi fortsatte prata. Om vad vet jag inte. Det fanns något välbekant där. Någonting jag kände igen. Någonting. Och han blottade hela sig i den blicken som vi delade. Intresse. Ärligt. Rakt. Leende. Inga konstigheter. Men jag kommer inte ihåg vem han var, är. Jag minns inte ens ögonfärgen. Det kan ju ha varit brist på belysning. Ändå minns jag ögonen. Konstigt det där.

Har också tänkt på den där spelningen som kommer om några veckor. Om det där att jag gillar egentligen inte bandet. Men, det betyder att folk är ute på annat sätt än krogen. Jag tänker på det sköterskan sa i måndags; kan vara värt det. Det kan ju faktiskt det. Faktiskt. Jag har ett par ögon att finna. Jag vill finna ägaren till dom som förföljt mig en månad snart. Jag vill veta.


Inga pengar på banken

Så, alla pappersräkningar betalda. Sista autogiro dras nog på fredag. Inte förrän då vet jag exakt vad jag har kvar den här månaden. Suger rejält det här. Det enda jag vet är att jag inte behöver maxa krediten kommande månad. Det betyder att jag har mer än 19,40 kvar i mitt namn efter räkningarna. Till och med fyrsiffrigt. Det ni. Det var länge sen sist. Alltid något. Små framsteg i mitt så kallade liv.

Jag kände mig rik en stund. Om så bara en stund.


Pengar på banken

Jag fick lön i måndags. Jag har ännu inte lagt in räkningarna. Jag loggar in och ser saldot. Njuter en stund till. Jag tycker om siffrorna den här månaden. Så pass mycket att jag inte vill att dom ska försvinna än. Räkningarna ska ju ändå betalas, men en stund till kan jag känna mig rik. Bara en stund.


Minnen om tonåren

Idag var schemat tomt på jobb och valde att strunta i måsten och borden och la mig på soffan med sista delen i Engelfors-serien: Nyckeln. Jag älskade de första två och såg fram emot denna. Har nu mer eller mindre sträckläst sexhundra sidor, med pauser för matlagning, ätande och rensa kattlåda plus dusch. Jag har två hundra till som jag lämnar till imorgon. Ååh vadbjag vill veta hur den slutar. Spännande.

Jag är glad att jag inte är tonåring igen. Det var inte roligt första gången, och skulle definitivt inte vara roligt att uppleva det igen. Skolan, föräldrar, mobbarna, vänner som snackar skit bakom ryggen, utnyttjande. Hemska tonår. Skulle jag vilja leva om det igen efter allt jag vet nu? Nej! Det finns ingenting i hela världen som skulle vilja uppleva allt det där igen, även om jag vet allt jag vet idag. Allra minst då. Skulle jag vilja träffa tonårsjaget för att ge goda råd och säga att allt ordnar sig? Nej! Jag vet ju att det inte gör det. Livet blev inte lättare efter skoltiden. Jag slapp vissa, men de ersattes av andra. Andra som kunde vara lika elaka. Andra som var värre. Det liv jag levt önskar jag ingen. Inte ens min värsta fiende. Visst, om jag måste välja skulle jag se till att de fick uppleva det svartaste av svartaste stunderna i mitt liv. När allt känns hopplöst. När enda utvägen verkar vara att ta slut på eländet. När alla vägar är bortspolade, broarna brända och dörrar stängde. Den känslan skulle jag vilja förmedla till dom värsta mobbarna. Den känslan och det att de aldrig kommer ut ur den.

Men det är en sak jag kan sakna från min tonårstid. Den rena obesudlade kärleken som man kände då. Den första riktiga äkta kärleken som man kände. Innan livet kom emellan och gav en bitter eftersmak på det hela. Jag skulle vilja uppleva den igen. Kärleken, så där rena, äkta. Självklara. Innan livet kom och tog allt ifrån mig. Gjorde känslan till något annat. Alla relationer sedan dess har varit något annat. Vuxnare. Mognare. Aldrig självklar. Aldrig ren. Jag skulle vilja uppleva den där rena, själklara igen. Där det inte finns några om, kanske eller inte. Bara en massa ja, ja, JA! Men den tillhör tonåren till. Den oskyldiga starka kärleken. Tydligen är det någonting man upplever bara en gång i livet. Kanske lika bra.

Längtar till imorgon när jag får grotta in mig i den fiktiva tonårsvärlden. Och vara glad att jag inte är det igen.