Månadsarkiv: december 2013

Balsam för själen

Lyssnar på en vän en dag som denna. Skivan gått redan ett par varv, men vad gör det när det ändå bara jag som lyssnar. Väljer man random blir det som en ny skiva varje gång. Han gör mig lugn en dag som denna. Insikten från igår sitter i. Vännens vrede och hat tröstar mig. Nästa skivsläpp är framskjuten till nästa år. Synd, annars hade jag haft mer hat och förödelse att gotta mig åt. Det är då bra att det inte är så långt kvar tills jag får ta in hela hans svarta väsen i verkligheten. Det fanns ju en anledning till varför jag gillade honom bland Pojkens vänner.

Lyssnar på musik från den mörkaste delen av hårdrocksvärlden. Black metal världen. Min värld. Den som ligger som grund för vem jag är. Den som omfamnar mig. Fyller mig med mening. Ger mig ork att stå rak i ryggen. Sätter ord på mitt hat. Min ilska. Min sorg. Mig. Den som gör mig lugn. Ler åt minnet om skivsläppen och Pojkens ord om musiken; du kommer säkert gilla den för det är sånt där svart skit du lyssnar på. Och oja, visst är det svart. Och jag gillar det. Den.

Kvällens tröja blir självklart bandets officiella bandtröja. Den jag införskaffade vid releasepartyt för ett par år sen. Allt annat är uteslutet en dag som denna. Sen skadar det ju inte att ge dom lite reklam bland likasinnade. Och vännen känns trygg en dag som denna. Tack för musiken A.


Försökt finna förvarningen

Läser gamla inlägg. Både i denna och den jag hade innan diagnosen. Livet med Pojken står bokstavligen skrivet i svart och vitt. Hur början var. Min misstro till kärleken. Att jag vågade tro. Hittade en bra grund att bygga på. Vägen till diagnosen. Distansförhållandet i tre år. Flytten upp. Sambolivet som kom med den. Sjukskrivningarna som fanns under åren. De olika jobben. Arbetslösheten. Terapierna jag gick igenom. Arbetet med mig själv. Festivaler och konserter vi åkte på. Gemensamma drömmen om hus på landet.

Jag har läst allt detta. Jag har återupplevt allt det som var vi. Och jag har försöt finna antydningen till att allt inte stog rätt till. Någonting som kunde avslöjat att något var på gång. Jag blev förvånad över att jag skrev för ett halv år sen att det varit svajigt ett tag. Undrar vad jag menade med det? Vad syftade jag till då? Jag skrev aldrig varför. Bara ett konstaterande att varje relation har sådana faser.

Såhär i efterhand kan jag bara anta vad det var jag syftade till. Det jag aldrig skrev. För privat. För intimt. Sex för att vara exakt. Det stog inte rätt till i sovrummet. Tydligen någonting som händer i alla relationer har jag hört. Att svackan hållt i sig en längre tid var inte mitt fel, utan hans. Han ville inte helt enkelt. Hade tusen ursäkter när jag visade intresse eller gjorde närmanden. För trött. För varmt. För svettig. För hungrig. För mätt. Nyss duschat. Fanns ingen tid. I och med att det där med intimitet kan få sig en svacka i långa relationer är känt. Jag väntade tålmodigt på att hans brist på lust skulle gå över. Den gjorde aldrig det.

Det är faktiskt det enda som jag kan komma på som skulle och borde gett mig en förvarning om slutet. Ändå kan jag inte det. Inte på det sättet. Även om jag tog det personligt och kände mig oattraktiv när han inte ville är någonting annat. För mig i alla fall. Vi pratade ju om hus på landet bara dagarna innan han lämnade mig. Han skulle prata med hyresvärden om extra garageplats för bilen jag skulle inhandla. Då känns det här med att se brist på intimitet som ett tecken på att bli dumpad inom en snar framtid inte så trovärdigt.

Det enda det har gjort är att jag nu känner mig mindre värd som kvinna. Icke önskvärd på något plan. Icke attraktiv på något plan. Inte ens påsättbar längre. Skadat gods liksom. Inser att det snart blir ett år sen jag hade sex med någon. Ja, sista gången jag och Pojken låg med varandra var i början av januari. Och ja, det tog slut i mitten av juni. Som sagt. Känner mig ratad som kvinna. Känner mig ratad som kropp. Känner mig ratad som människa. Han skadade inte bara mig genom att inte orka mer. Han skadade min syn på mig själv. Han skadade den lilla uns av värdighet och självkänsla jag byggt under åren. Inte så konstigt att demonerna från förr vinner mark. Fet. Ful. Äcklig. Hur ska jag någonsin ens kunna tro att någon skulle vilja ha mig? På något plan.


Hack i skivan II

Jobb två ringde och jag traskade över för några timmars arbete. Ny vikariekollega och en stund övers och lära känna varandra. Frågan som alltid kommer upp är hur det kommer sig att jag valt att jobba med det jag gör. Alltså behandlingsassistent jobbet. Och det jag brukar säga då att det är det enda jag kan. Nu är det ju inte helt sant, men det finns en sanning i det. Det är en värld jag kan. Växt upp i det. Levt med konsekvenserna av den. Bristen på självkänsla på grund av den. Förbristningar i socialisering med andra. Förbristningar i känslokartan på grund av den.

Men jag kan den. Jag kan kroppsspråket. Jag kan nyanserna. Jag ser det osagda. Jag kan behovet. Jag kan allt det där. Och det var det jag läste till, för att få all den kunskap jag har även på papper. Livets hårda skola och studier på högskola och universitet. Jag har allt det där också. Tyvärr får man inte betyg i livets hårda skola som på vanliga skolor. Jag besitter kunskap och erfarenhet om saker som inte går att läsa sig till. Att växa upp med missbrukande föräldrar ger en missbruksbeteendet utan missbruk. Även missbruket kan komma sen.

Återigen berättar jag min bakgrund. Varför jag jobbar med det jag gör. Känns som om jag upprepar mig. Och återigen får jag höra hur stark jag måste vara som klarar av att jobba med det efter det liv jag haft. Återigen blir jag förvånad över det konstaterandet. Stark? Jag? Lika främmande för mig som att jag skulle vara modig.

För mig är det inte konstigt eller svårt att berätta om min bakgrund. Jag förstår att en del har svårt att höra sånt. Jag har inga konstigheter med att prata om det heller. Jag vet att andra kanske har det. Man märker det ganska fort. Nya vikariekollegan är en av dom. Vågar inte ens tänka på hur det kan vara i samtal med klientelen om hon har svårt att prata om sånt med mig. Inte min huvudvärk faktiskt. Jag vet var jag har mig.


Hack i skivan

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag fick återigen berätta hur jag hamnade i humhum. När jag var och lämnade in papper och körjournal och för att byta nyckelväska var en av teamledarna på plats. Vi hade väl aldrig pratat egentligen även om vi sets och hon frågade hur det kom sig att jag fann mig i humhum. Återigen blev det att ta hela bakgrunden till flytten. Återigen berätta hur det kom sig att det blev just humhum. Återigen fick jag höra att det var modigt av mig att börja om i en ny stad. Återigen samma historia. Återigen återuppleva det som var.

Skillnaden nu är att jag inte är gråtfärdig. Det var ett tag sedan jag var det. I början ja visst, men någonstans på vägen och varje gång jag berättade om hur och varför jag flyttade ner till humhum känns det mindre ont. Kom på mig själv att reflektera över det under tiden vi satt och pratade en stund nu på morgonen. Hur jag inte längre grimaserar illa när det kommer på tal. Hur jag inte längre sköljs över av ångest när ämnet kommer upp. En väldigt behaglig insikt. En väldigt skön känsla som kommer med den.

Nu till helgen har jag bott i humhum i sex månader.


Blicka framåt

Inne på årets sista dagar. Det har varit ett delat år. Första fem månaderna var bra. Sådär att jag var nöjd med det jag hade. Sen vändes livet rakt upp och ner i mitten av juni. Senaste halvåret har handlat om överlevnad. Fysiskt och känslomässigt. Men jag har tagit en dag i taget. Jag har lärt mig att leva igen.

Inne på årets sista dagar och blickar framåt. Nytt år står för dörren. Tänkte först inte ha några löften inför det nya året, men ändrade mig. Jag ska ha roligare nästa år. Mer socialisering. Mer ute. Mer resande. Mer musikupplevelser. Det kan ju inte bli värre än det har varit senaste halvåret. Det kan knappast bli mindre av den varan i alla fall. Kan nog räkna tillfällen jag varit ute bland folk på en hands fingrar. Så kan det inte fortsätta.

Blicka framåt. Komma ihåg året som är fortfarande. Inte fastna i det som varit. Ut mot det nya med stadiga ben.


Vänskapsförfrågan

Okej att jag vet att jag är singel sen ett halv år tillbaka. Fejan vill att jag ska gå med på datingsaiter. Okej att jag tar det för vad det är. Händer att jag får vänskapsförfrågningar av antingen jose nånting eller ali nånting. Går fetbort utan ens att jag tvekar. Inser att varje individ jag har på min sida på fejan har jag träffat personligen in real life. Inga undantag. Och det kommer jag stå fast vid.

Så ikväll dyker det upp en ny förfrågan på fejan. Gemensam vän tydligen. Och jag ser efter vem. Okej, jag är med. Namnet säger tyvärr en hel del om människan. Jag översätter helt enkelt till Herr Pung. Alltså, ursäkta? Ska jag alltså godkänna en vänskapsförfrågan som heter så utifrån premissen att vi känner samma person? Skulle inte tro det. Fråga mig igen om cirka sex veckor då jag eventuellt träffat personen ifråga, men just nu får faktiskt herr pung ursäkta ignoreringen av vänförfrågan. Faktiskt.

Jag har fått frågan om jag inte borde gå med på datingsiter i och med att jag är singel. Njae, skulle inte tro det. Har aldrig varit glad i siter överhuvudtaget även om jag var med på Helgon ett tag för väldigt länge sedan. Jag gick ur redan under skilsmässan från X:et och har inte sett tillbaka sedan dess. Enda community jag varit med i överhuvudtaget. Sen messenger gick upp i skype har jag inte ens aktiverat min messenger igen. Vill inte att folk ska se mig bakom skärmen. Jag vill helt inte att folk ska se mig. Ursäkta helt enkelt.

Jag har inget emot vänskapsförfrågningar. Har jag träffat dig live är det inga problem. Men, kommer du som en så kallad gemensam vän med oavsett vem och har namn som kan översättas till herr pung så får du räkna dig ignorerad tills vidare. Sorry.


Att vara matte

Att vara matte till mina tre katter är lika fashinerande varje dag. Alltid någonting nytt i ordningen. Är jag hemma är det lugnt, men nåde mig om jag avviker från det normala. Som idag till exempel med nio timmars arbetsdag. Då får jag verkligen se och höra hur missnöjda de är med min frånvaro. Varenda skåplucka och dörr är öppnad. Byrålådor öppnade och innehållet utslitet på golvet. Unison argsång tills jag ställar fram blötmat för att vinna tillbaka lite mark.

Så det att de undviker min närhet i soffan efteråt. Som för att markera hur sura de är efter en dag i ensamhet. Då gäller det att fjäska lite. Gosa lite extra. Och det roliga i det här är att de gör detta varje gång jag varit borta hemifrån för länge. Enligt dom alltså. Deras uppfattning om tid är lite diffus. En del dagar räcker det med att jag bara går ut med soporna för att de ska stämma ut i gemensam argsång för att ha lämnat dom ensamma. En del dagar kan jag vara borta i timmar och de reagerar knappt. Sen kommer dagar som denna där de verkligen markerat att det inte är okej att jag varit borta. Att städa och plocka undan efter bärsärkagången är inte roligt.

Jag älskar dom oavsett. Min lilla familj. Då tar jag missnöjet för vad det är.