Månadsarkiv: februari 2014

Tankar sista februari 2014

Hemmakväll. Gör egentligen inte så mycket. Ganska bra faktiskt. Tid för vila. Tid för mig själv. Tid helt enkelt. Även om jag ”bara” jobbat effektiv tid på fyra timmar sammanlagt, är jag trött i märg och ben. Då har jag räknat bort restiden. Tiden med kollegan. Tiden som kunde var hemma under tiden jag är där, vilket stressar mig oerhört. Snabbhandlingen under lunchen bland andra sönderstressade lunchhandlare. Så jag är trött. Hur ska det då bli med fas 3? Där jag skulle alltså tillbringa tre fyra timmar på anvisad plats för att få full tid en dag som denna.

Hur ska jag orka med det? När jag är så trött som jag är nu. Ömmar och stramar lite varstans att det känns som ständig träningsvärk som äter in sig i skelettet. Hur ska det ens bli möjligt rent konkret? Jag lägger hoppet på anställningsintervjun jag har i två delar inom närmsta veckorna. Jag lägger hoppet på att jag får det jobbet. Visserligen på procent, men med jobbet jag har behöver jag inte gå in i fas 3 eller delta i den. Bara en sån grej. Hur bra skulle inte det vara på en skala på 1 till 10? Typ 100. Minst.

Skulle jag få jobbet i fråga skulle jag även kunna börja plugga på heltid utan att ta lån eller andra bidrag. Skulle jag få det jobbet skulle jag kunna söka och förhoppningsvis börja programmet jag blivit sugen på att påbörja till hösten. Det skulle bara medföra att jag kanske skulle behöva ta tjänstledigt från jobbet jag har nu. Kanske. Som sagt, vi pratar om procenter här.

Jag är nervös inför morgondagen också. Titten på lägenheten ute på landet. Den som håller på att renoveras. Annonsen talade om en stor etta, nu är det en stor tvåa istället. De tar och gör ett sovrum på vinden också. Men jag klagar inte, så länge hyran blir överkomlig. Bara den blir överkomlig gör det inte så mycket att jag kanske behöver tanka en gång extra än nu per månad. Överkomligt. För om de inte höjer hyran alltför mycket är det fortfarande billigare än jag har nu. Punkt. Det är ju ändå det jag strävar efter. Få lägre månadskostnad på boendet. För skulle jag få det plus att jag visserligen skulle behöva tanka bilen oftare skulle det betyda att jag hade mer i månaden efter betalda räkningar. Det är ju det jag vill ha, eller hur?

Och betalda räkningar ja. Jodå, ännu en månad lyckades jag hålla både inkasso och kronofogden borta. Det finns en rejäl inbyggd rädsla och skräck för slutet av nästa månad. I och med att kollegorna på behandlingsassistentjobbet gjorde som dom gjorde stängdes alla dörrar inom missbruksvården för mig. Vartenda ett av dom. Svider fortfarande att tänka på det de gjorde mot mig. Sårad och kränkt av behandligen gentemot mig gör att jag kan känna ångesten byggas upp i mig. Brevet jag lovade skriva är fortfarande under författande. Det börjar bra och ju mer jag sitter och skriver desto personligare blir det och jag går in i försvar, vilket jag definitivt inte ska göra. Därför får jag avbryta skrivandet och lugna ner mig lite. Få distans och försöka få ihop det till slut. Ilskan i mig vill bara skrika ut mitt hat och försvara mig och mitt liv, men det ska jag inte göra. Jag ska vara saklig. Skriva lugnt och sansat. Inga pekpinnar. Inga anklagelser. Inget försvar. Ingenting de kan haka upp sig på ännu mer. Jag ska få sista ordet i det här. Och jag kommer aldrig mer kliva innanför deras dörrar igen. Finns inte en chans i helvetet. Tänker på devisen jag lever efter: det du skickar ut kommer tillbaka till dig trefaldigt. Och oj, vad de kommer få tillbaks när universum har talat. Den sorg, den känsla av påhopp och kränkning är inte ens nära liten. Då vet ni. Tänk er det trefaldigt. Varsågoda, det är ni som bäddat den säng ni befinner er i. Inte jag. En del kallar det karma. Men, mindre i plånboken nästa gång. Hur ska det här sluta?

Det känns helt okej att messa med Pojken numera. När jag parkerade bilen innan eftermiddagens kund såg jag tre bilar som parkerat helt åt helvete. Tänkte på Pojken när det blir så. Varje gång jag ser en felparkerad bil tänker jag på Pojken. Orsaken är den att han har fäbless att knäppa kort på felparkerade bilar, ju sämre parkering desto bättre. Ju galnare desto roligare. Så jag knäppte kort på dessa tre bredvid varandra på en parkering med tusen parkeringsmöjligheter, men dessa tre har definitivt ignorerat detta. Och visst hade han roligt åt det. Att en parkerar fel är en sak, men tre bredvid varandra är en  helt annan sak. Och det kändes befriande att komma till insikt om hur långt jag kommit i läkningsprocessen efter Pojken. Vi slutade ju inte som ovänner, jag har bara tagit tid på mig att komma till den punkt jag är just nu. Och det är helt okej att släppa in Pojken som vän idag. Jag tror ni inte kan ana hur befriande det är för mig att känna så. Ett steg i rätt riktning.

Ett annat intressant sak är det att jag har morsan på fejan. Tar mindre energi att ha det så än försöka ignorera hennes vänförfrågningar. Hon meddelade mig om att hon nu börjat ta itu med att rensa ut samlandet. Jag berömde henne för det och att det var bra att hon börjat att ta tag i det. Räcker med en sak i taget så blir huset tomt på bråte till slut. Hon hade inte tänkt på att bara ha börjat var en bra sak. Detbskulle hon ta till sig skrev hon. Att berömma sig själv för varje litet steg och varje pryl hon kasserar. Det känns okej att ha henne på distans. Även om jag valt att inte ha henne i mitt liv så är det ändå ett bra sätt att hålla koll på att hon lever bara att se hennes status på morgonen. Då behöver jag inte undra. Och skriva några rader med henne via fejan gör det faktiskt lättare att hålla kontakt ibland. Avstånd och distans. Ingen röst i andra änden av luren. Ingen tonfall. Inga dolda undermeningar. Bara det som står. Avskalat. Så bra i det lilla stora. Räcker så.

TVfritt idag. Musiken laddad och kör skiva efter skiva genom datorn. Hur bra som helst. Tar igen sånt jag inte lyssnat på på ett tag… år. Skivor tas en efter en och livet blir hanterbart.

Känner att det blir tidig sänggående idag. Ingen anledning att avvika från vanan från vardagen bara för att det är helg. Sak samma egentligen. Har ju inget liv ändå. Skulle dock vara nice om jag kom ut imorgon kväll. Om så bara för en öl. Det räcker med en öl så kan jag gå hem igen. Om jag bara kom ut och luftades en stund. Jag kräver inte en helkväll. En öl. Sen är jag nöjd. Sen kan jag gå hem igen. Sen kan jag sitta hemma och uggla resten av månaden… våren. Skulle det vara för mycket begärt? Skulle det vara för mycket att önska?


Live the…

image


Sista februari för den här gången

Uppe med tuppen. Tanka upp bilen. Hämta upp en kollega och ta oss två mil utanför stan. Gno i ett par timmar. Tillbaka till stan. Lämna av kollegan. Passa på och handla under lunchen. Iväg till nästa ställe. Gno ett par timmar till. Parkera bilen hemma. Messat lite med Pojken under dagen. Bära hem matvaror. Rensa kattlåda. Utfodra nämnda katterna. Duscha. Tvätta obligatoriska fredagstvätten. Kaffe. Betala räkningarna. Fattig som en kyrkråtta igen. Ingen ände på eländet. Överlever dock. Alltid en fördel, men ack så trist. Vågar inte känna efter hur kroppen mår idag. Tvätten ska hängas. Maten ska lagas. Det ska ätas och sedan diskas. Sen, kanske, kan jag våga mig på att slappna av. Kanske. Mens har jag också. Som alltid under nymåne.


Sista torsdagen i februari

Uppe med tuppen. Fyra timmars gnoende till tolv. Flygande besiktning av teamleadern. Klart godkänt. Handla på öob. Till Pink Lady för fika och hemmagjord semla. Parkera bilen hemma. Kort promenad till vårdcentralen. Klämd, sönderpetad och ömhet och smärta som följd. Tillbaka till bilen.  Släpa hem kattsand och kassen med inhandlade saker. Rensa kattlåda. Dusch. Utfodra katterna och mig själv. Diska. Mera kaffe. Kolla mailen. Tid till nästa fas 3 möte inbokad och noterad i kalendern. Tid för anställningsintervju (1 av 8 av 200 sökande) inskriven och noterad i samma kalender. Hoppas på att fas 3 mötet kan avbokas efter det. Samtal från en av privata hyresvärdarna om lägenhet på landet. Inbokad besök och kolla in stället som inte är färdigrenoverat. Soffläge. Soffläge.Soffläge. Och så lite till av soffläge.

Och så får det bli tills jag stänger av TV:n och försöker mig på det här med sova trots smärtan.


Klämd, söndertryckt och öm i hela kroppen

Drop in hos sjukgymnasterna och jag väntade snällt min tur. Kom in och tjejen som skulle fråga massa saker och sedan känna och klämma var säkert ung nog för att vara dotter till mig. Uuh, lite svårt för så unga inom vissa yrken. Det finns ju ingen erfarenhet! Förlåt. Det var ju inte det jag skulle skriva om, utan det att jag fick ta av mig på överkroppen. Blev studerad. Fick order om att lyfta på armarna över huvudet. Inte bara en gång utan flera. Så petandet, klämmande skedde flrst sittande och fortsatte när jag låg på mage. Och jag hade förvarnat henne om att jag har hög smärttröskel. Hon verkade inte tro mig. Hon tror mig nu.

Så j-a ont att bli petad på. Så j-a ont att bli petad i, för det är så det känns. Hon bad om ursäkt både en och två gånger att hon nog gjorde det värre än vad det var genom kramande om nacke och axlar. Petande och klämmande på skuldror. Klämmande på armarna och ländrygg. Så öm, så ont och det blixtrade fint i ögonen under tiden, men inte en min. Kroppen reagerade dock, men jag led igenom pinan och tortyren. Och då hade hon inte tid med att kolla ländrygg ordentligt, höfter och strålandet längst låren ner till och runt knäna som fortsatte neråt och slutade vid tårna. Enkel, snabb konsultation. Hon bekräftade dock det jag redan sagt: jag har haft det här ett tag. No shit, Sherlock. De skulle höra av sig om eventuell framtida behandling eller åtgärd. Jaja, paketera in mig och skicka till Sibirien när ni ändå håller på.

Så nu sitter jag här hemma med smärta från hell och det känns som om sjukgymnastens fingrar fortfarande håller på och borrar sig in under skulderbladet på mig. För att inte tala om alla andra trigger punkter som hon gick igenom. Hennes ursäkt om att hon eventuellt gör det värre kan ta och kyssa mig dit solen aldrig lyser. Om det bara gav mig en liten paus i molandet och svidandet vore okej. Men nej. Inte här inte. Var tyst och lid still. Finns inget annat att göra. Det och vänta på om de hör av sig från vårdcentralen. Tillåt mig tvivla.


Tid till litiumsköterskan

Jaa, vad säger man. Jaa, vad säger jag. Brev igår om en tid till litiumsköterskan… skötaren i mitten av mars. Väntar fortfarande på remissen till blodcentralen för blodprovet som ska föregå mötet. Samtidigt som jag väntar på tid till läkaren uppe på psyk. Ni vet den där jag skulle få tid med för att diskutera mina mediciner och doser och så. Den jag skulle få till slutet av februari. Mer i i slutet av februari kan vi inte vara, men fortfarande ingen tid till läkaren på psyk. Dåligt, om ni frågar mig.

Det finns säkert tusen skäl till detta, men det struntar jag faktiskt i. Inte okej. Det handlar om mig. Mitt mående. Mina mediciner jag tar för att jag måste. Inte för att jag vill. Fortfarande skeptisk till mediciner, förutom litiumet då, då jag vet att det är någonting jag verkligen behöver för att stabilisera måendet. Det andra skulle jag bara vara glad att slippa. Ja, utom det andra jag behöver gällande sköldkörteln. Men det andra, ja.

Så jag fortsätter att vänta på remissen för blodprov och tiden till läkaren. Svårt att diskutera värden och nivåer med litiumskötaren om inget blodprov tagits/getts. Och läkaren har väl viktigare saker än mig att tänka på. Typiskt.


Jobb går före och kroppslig smärta

Landat i soffan. Knappt innanför dörren, men det blir definitivt att ta det lugnt resten av dagen/kvällen. Precis påklädd efter en extremt jobbig dag. Det där med rekryteringsmässa får helt enkelt klara sig utan mig. Jag kan ändå inte erbjuda något inom lager, kontor och sjukvård. Vet att jag borde göra detta, men jag klarar inte en meter till utanför dörren idag. Bara tanken ger panikångest. Än mindre att prata med okända om saker jag ändå inte kan lämna in CV om. Och som jag skrev innan, jag kan kontakta syon en annan dag. Bara få veta om mina högskole-/universitetstudier räknas mer än basbetygen från gymnasiestudier + högskoleprov. Och hur jag redogör för dom betyg jag faktiskt har gällande ansökan och så vidare och så vidare i så fall.

Soffläge. Handlade på lunchen. Grillad kyckling väntar, som om jag redan då visste att jag inte klarar av någon avancerade kokkonster senare. Varje millimeter ömmar, spänner, strålar och fötterna värker. Jag har med andra ord uppmärksammat kroppens signaler till slut. Dom jag ignorerat så länge. Alltför länge. Och nu, nu är det värre än nånsin. Misstänker att det beror just på det faktum att jag nu lagt märke till saker och ting gällande kroppen. Så dags nu liksom. Rädd att det är för sent.

Ringde vårdcentralen i morse. Ville ha en läkartid. Sjuksköterskan i andra ändan var definitivt på fel plats för att hjälpa mig. Hon ville veta vad det gällde. Undrade varför jag kontaktat dom och var jag bott tidigare och försöka få journalerna därifrån. Jag talade om att jag har sällan kontakt med vårdcentralen då jag tillhör dom som väntar till sista minuten. Att det jag vill träffa en läkare för har jag inte sökt för tidigare då jag inte ansett att jag behövt utan bara bitit ihop och fortsatt som vanligt. Att man vänjer sig vid stelhet och smärta. Och att jag har hög smärttröskel. Hennes röst och tonläge förändrades när hon såg i deras rullor att jag har kontakt med psyk. Undrade om jag hade det fortfarande. Jo, det har jag. Och då blev det kalla handen. Som om hela hennes sätt avslöjade att jag bara fått för mig att jag behöver träffa läkare på grund av värk och ömhet mer eller mindre i hela kroppen. Så, det slutade med att jag fick tider för deras drop in så jag skulle be om att få träffa en sjukgymnast först. För jag borde ju veta att värk i nacke och axlar är vanligt. Jodå, jag vet, men när det sätter sig i ländryggen och höfterna så att det strålar ner på utsidan av låren ner till knäna som ömmar runt om, borde väl inte vara så vanligt. Inte heller att det känns även i armarna och fingrarna, eller är det bara jag? Men nej, ingen läkartid och kom in på drop in tiderna. Så, då får det bli drop in helt enkelt. Så fel det känns. Är inte det det här med att nedvärdera och förminska folk som har kontakt med psyk förlegat? Borde vara det i alla fall, speciellt om man jobbar inom andra delar av vården. ”Du vet väl att det är vanligt att gå runt med ömmande axlar och nacke?”. Jo tack, jag vet det. Men jag då som har gått med detta hela livet och som nu blivit snäppet värre än vanligt för mig? Nej, ingen läkartid. Blöö.

Vet ni hur svårt det var att ta kontakt med vårdcentralen överhuvudtaget? Jag är inte den som söker hjälp i första taget. Tidigare erfarenheter av vprden och psykiatrin får sådana konsekvenser. Man drar sig in i det sista. Som med förkylningar och feber, slutar oftast med lunginflammation till slut. Stannar inte i sängen tillräckligt länge, aldrig helt frisk och jobba ändå. Som det här med söka hjälp för måendet. Inte förrän Pojken tvingade mig att söka hjälp för depressionen som jag gjorde det. Ändå fick han tjata ett tag, ställde till slut ett ultimatum. Och jag ringde och resten är historia. Diagnos: bipolär. Då har jag levt med skoven hela mitt liv. Det är nu fem år sedan som jag  började min resa till diagnos som kom i slutet av april -09. Att jag nu tagit itu med vad kroppen har att säga mig och gör sig smärtsamt påmind är stort. Att erkänna för mig själv att det inte är normalt. Att något är fel. Och ta reda på vad felet är för något. Så får man en som hon på tråden. ”Har du kontakt med psyk fortfarande? Istället för att träffa en läkare ska du nog komma in på drop in och prata med en sjukgymnast.”. Jahaja, tack för den liksom.

Och jag har levt med detta hela mitt liv. Mer eller mindre kännbart under åren, men alltid stelhet, ömhet i axlar, nacke och skuldror. Det blev normalt för mig. Bita ihop, se till att inte bli petad på eller tagen på för hårt under alla år. Blixtrande värk vid beröring. Normaltillstånd för mig. Jag kan inget annat. Jag minns nämligen att jag var sexton när jag skickades till sjukgymnast första gången på grund av detta. Jag var sexton! Fick övningar, gör dom fortfarande, men det hjälper inte direkt mer än att få mig att töja ut halsen emellanåt. Det betyder alltså att jag gått runt med detta i minst tjugofem år. Tjugofem år! Då är det inte konstigt att jag är van vid det här, till nu. Nu, när det blivit intensivare och mer ömmande och värk. Kroppen orkar inte mer helt enkelt. Och så bemöts man av sån som hon idag på morgonen.

Det kanske inte så konstigt att fötterna värker en dag som denna. Trots fotriktiga skor på jobb. Inte konstigt att hela kroppen känns som den fått genomgå en rejäl träningpass och lite till. Då kanske det är förståeligt att jag inte orkar med rekryteringsmässan. När det är såhär är det lätt att psyket får sig en knäck den också. Bara lust att strunta i kroppens signaler och bita ihop som jag alltid gör. Låtsas som det regnar. Men det är svårt när varje del av ens kropp svider, molar och värker. Varje steg är som tusen nålar. Resa sig upp från soffan blir lika smidigt som för en stelopererad nittioåring.

Ny dag imorgon. Jobb går först. Drop in på eftermiddagen. Därimellan socialisering.