Månadsarkiv: mars 2014

Flytten avklarad

Sista detaljen är att lämna in nycklarna imorgon. Sen är det tack och adjö till humhum på riktigt. Alltså, missförstå mig rätt. Jag tillhör fortfarande humhums kommun men en annan utdelningsadress. Och vilken adress sen. Hemma. På riktigt.

Kroppen är mör. Varje por, varje led, varje muskel värker svider och bultar. Blåmärken på låren och armarna talar sitt tydliga språk. Jag vill aldrig se en trappa mer. Aldrig bära en kartong varken upp eller nerför en trappa. Jag vill aldrig mer flytta. Punkt. Vore fel av mig att säga att jag inte vill se en kartong igen, men det vore fel. Oavsett var jag vänder mig så finns det kartonger. Exakt 60 stycken och vartenda ett har jag burit själv. Och när jag ändå är igång kan vi ta listan av saker. Plastbackar tio stycken. Nio papperskassar med växter. Två kattmöbler. En brudkista (ej tömd, glömde). Sommardäcken. Köksbord och stolar. Vardagsrums bord. Tre ryamattor. Flätade korgar, två stycken i olika storlekar. Wii. TV. Skrivbord. Fem glasramar med filmaffischer. En expedit hylla 5×5 isärmonterad. Liten bokhylla. Expedit 1×1 monterad. Tre stående lampor. Fyra taklampor. Stenar med graverad text i varierande storlek och vikt. Dynorna till soffan. En halv dubbeldivan. Harjag glömt något? Och så allt det dör som inte blir nedpackat eller får plats någonstans som jag inte tänker ta upp här. Fick dock hjälp med att få ner glasvitrinskåpet, halva dubbeldivanen, två byråer, expedit 2×4 monterad plus sängen. Så, envis som synden och kan själv jävlar anamma om ni frågar mig.

Så är min nya hyresvärd guld värd. Hans stjärna må lysa klarast på himlavalvet. Han och frun mötte mig och säger att de ska hjälpa mig med att få in sakerna. Jag hade bara lust att börja gråta. Blev alldeles ställd. Tacksamheten känner inga gränser. Andra vändan med saker blev dock jag ensam om förutom halva dubbeldivanen jag fått ner på något vänster plus brudkistan. Jag hade helt enkelt ingen kraft eller ork efter allt bärande och slitande hela dagen.

Igår när jag hyrde lastbilen fick jag en extra kvart i och med datastrul där på morgonen. Och det var nog tur för den lilla kvarten gav mig exakt den tiden jag behövde för att tanka upp och möta personalen på macken. Puh, säger jag bara. Kunde blivit dyrt. Kvarten hade visserligen inte behövts om det inte blev en poliskontroll på vägen till humhum. Körkort- och nykterhetskontroll. Min första. Jag hann inte ens bli nervös. Var ju nojig för att inte hinna till macken i tid.

Igår blev det en låång dag. Tidig morgon till sena natten. Duscha och gå och lägga sig var det enda jag hade ork till igår kväll. Idag mer tid att varva ner. Sitta och njuta av elden som sprakar i kakelugnen här i sovrummet. Eld i den andra också, plus vedspisen. Mysigt. Försökte med det redan igår, men hann inte titta på ljuspelet i taket av elden som lyser bakom luckorna. Och det är tyst. Framför allt tyst.och väldigt mörkt när jag släcker för natten. Nu har jag lampa vid sängen, men inte igår. Trodde jag hann bryta vartenda tå innan jag nådde sängen.

Och visst känns det idag att jag slitit, släpat, lyft, kånkat på kilovis med saker både igår och idag. Det plus att det blev flyttstädning idag så jag har definitivt inte suttit still en sekund under dagen. Förrän nu. Med nya mobila routern som funkar alldeles utmärkt. Sammanfattat två dagar i ett svep. Nu är det uppackning som gäller för hela slanten närmsta tiden.

Inatt kommer jag somna ovaggad. Som en klubbad oxe för att vara exakt. Och en välbehövlig sovmorgon imorgon. Och vet ni. Det har smitit in en mygga.

Annonser

Känns lite overkligt

Det känns verkligen overkligt. Att jag, från och med imorgon kommer att leva i min drömboende. Okej att bilen för tillfället befinner sig på verkstad och jag fått möblera om både planeringen och den mentala kartan avsevärt, men verkligheten är ändå den att jag kommer att befinna mig mitt ute i ingenstans med ljudet av öppen spis bredvid mig imorgon kväll. Öppen eld och total tystnad och mörker utanför mitt fönster. Ni anar inte vad jag sett fram emot det. Imorgon kväll är dagen äntligen här.  Det, det om något känns overkligt. Det om något är det jag ser fram emot.

Okej, att bilen är på verkstad. Hyr liten lastbil imorgon och kommer att ha den i 24 timmar. Hade visserligen tänkt lämna tillbaka den efter att fått det jag ska ha fraktat, men det blev ändrade planer. Se det såhär. Färdmedel in till stan måndagmorgon i allafall. Bilen ska ju vara klar under dagen. Får väl vandra stadens gator under tiden eller nåt. In på kontoret en sväng för att visa intygen på sjukskrivningen. Lämna in reserapporten också och parkeringskvitton. För att inte glömma utläggen till läkare och sjukgymnasten. Sen är det dags att berätta för avdelningschefen om diagnosen. Den står nämligen på pappret jag ska visa upp. Kan ju inte låtsas som det regnar direkt. Sen får jag väl vandra till verkstaden och vänta på focusen. Åka över och få den besiktad igen. Häva körförbudet.

Men, det där är både imorgon och på måndag. Idag är dagen sen. Kommer somna som en klubbad oxe. Frysen är avfrostad och klar.


Sista dagen i lägenheten

Dagen är här. Dagen då allt är packat och klar för avfärd. Allt utom kaffebryggaren och muggen till frukosten. Det är inte så mycket mer jag kan göra idag, nu. Sista av avfrostningen av frysen är på upphällningen. Badrummet skrubbad och rengjord. Stängd för de små liven. Just nu är jag glad för att ha extra toalett. Klädkammaren tömd och städad. Kökets skåp och luckor rengjorda. Spis och ugn likaså. Det är typ golvet kvar till städningen. Torka av arbetsytorna ännu en gång är redan givet. Och torka ur kylen efter att ha tömt den imorgon.

Ser på alla kartonger. Räknar dom både en och två gånger. Inser jobbet jag har framför mig imorgon. Då har jag inte räknat med isärplockade bokhyllorna. Plastbackarna. Annat ”löst”. Plus växterna. Dom packar jag inte ner förrän imorgon. De gillar inte instängdheten i papperskassar. Gardinerna i sovrummet får vänta till imorgon. Liiite avskildhet vill jag ändå ha sista natten i lägenheten. Faktiskt.

Inte mycket kvar att göra imorgon bitti. Förutom frukostkaffe, packa ner kaffebryggaren och äta frukost. Lyfta ut sista sakerna ur köket så jag kan stänga in katterna med maten och kattlådan. Sista jag vill är att ha dom i fötterna. Sista jag vill är att ha dom smitandes ut genom öppna dörrar. I köket, som är tömd på nästan allt, får dom vara ifred tills de ska in i burarna. På eftermiddagen någongång. Sen är det bara att ta en promenad för att hämta lastbilen och börja projekt flytta ut på landet.

Och om allt går väl kan jag lämna över lägenheten till nästa hyresgäst redan imorgon kväll. En nyckel var okej. Andra ska till kontoret för att lösas ut. Om jag orkar med att ta städningen efter allt kånkande imorgon. Men, känner jag mig själv rätt så varför inte? När jag ändå är på gång liksom?

Det ordnar sig.


Bilverkstaden ringde II

Telefonen tyst innan fyra. Ingen bil till helgen. Synd. Hade verkligen behövt den.


Bilverkstaden ringde

Uhuu, samtal från verkstaden. Kostnaden gick upp en tusenlapp. Uhuu, det är då tur att morsan var så snäll att hon slängde in ett par extra tusenlappar. Mekanikern visste inte om de skulle hinna bli helt klara idag. Han skulle försöka, men kunde inte lova något. Ändå har dom ju påbörjat reparationerna flera dagar innan planerad dag. Egentliga tiden var nästa onsdag. Han såg väl min desperation när jag lämnade in focusen.

Så nu sitter jag som på nålar fram till fyra. Hörde han inte av sig före det får jag vänta till på måndag. Hoppas hoppas hoppas. Don’t jinx it.


Utekväll

Ut på Harrys och möta upp J. Blev att träffa nya människor runt bordet och vi blev trea i musikquizen. Några öl slank ner och när Harrys stängde tog vi oss till nästa ställe. Och efter att dom stängde blev det ännu en krog innan det blev att ta sig hem sent på natten. Oplanerad utekväll, men ack så behövlig. Passade väl på nu när jag har promenadavstånd hem. Sen blir det inte så många sådana här spontankvällar med en öl eller två. Lite segt att vakna till liv idag dock. Klart värt det.


Ha tålamod

Oavsett hur jag gör och vad jag drar för kort säger dom samma sak. Ha tålamod. I praktiken verkar det betyda att jag ska alltså rida ut den här stormen också. En dag i taget. En sak i taget. Viktigaste först med andra ord. Jag får lägga min lit på att det ordnar sig. Att det är mörkast just nu, att det vänder snart. Vetskapen om detta gör det inte lättare. Vetskapen om detta gör det inte enklare?

Eller som raden som skrek till mig ”Be patient – destiny demands it”. Jag får väl lyssna på dom orden.