Månadsarkiv: april 2014

Lång dag mot kväller

Dödens trött. Ändå har jag tolv timmars natt bakom mig. Efter lunch gjorde jag eftermiddagskaffe och somnade helt enkelt ifrån den. När jag vaknar till liv har kaffebryggaren stängt av sig självt och kaffet iskallt. Jag häller ut det och gör nytt. Inte ett dugg piggare än på förmiddagen. Medan jag väntar på kaffet får jag igång eldarna igen. Ser ut och det har börjat regna.

Sitter med mitt kaffe en stund. Inga däck idag heller. Får hoppas på fredagen. Det är då tur att jag inte måste iväg på någonting eller handla. Det kan vänta till helgen i alla fall. En tur till brevlådan för att kolla posten, men ingenting alls i lådan. Alltså ingen läkartid att se fram emot idag heller. Känns enerverande att det tar sån tid. Jag vill ju veta nu, igår.

Sista dagen för räkningar som ska vara betalade. Har en hög på köksbordet som inte blir inknappade idag. Känns inte alls bra, men det är så det är just nu. Kaoset startar efter midnatt. På måndag kommer jag definitivt se konsekvenserna av att inte betalat det jag ska ha betalt senast idag. Jag kan inte göra mer just nu. Livet suger fett ibland. Jag befinner mig under ytan hädanefter. Klarat mig utan betalningsanmärkningar hittills. Hittills. Det lär bli ändring på det skulle jag tro.

En lång dag mot kväller. Klen tröst att veta att det är okej att sova snart. Jag kommer ta vara på den möjligheten. Har ändå inget annat för mig denna valborgsmässoafton.


Lång natts sömn

Jättesvårt att vakna till liv idag. Helt omöjligt att slå upp ögonen överhuvudtaget. Det var ändå så att jag vaknade till några gånger under morgonen men slocknade igen som en klubbad oxe och snarkade vidare. Nu nägra timmar senare sitter jag och försöker att inte gäspa käkarna ur led. Känns som om jag kunde sova ett halvt dygn till. För det blev nattens sammanlagda sömn.

Tolv timmar och ändå känns det som om jag inte sovit alls. Och så det där att om jag sover för länge så får jag huvudvärk. Inte det heller idag. Får inte ihop det helt enkelt. Trötthet som inte borde vara idag. Tydligen har jag behov av den sortens läkning. Som om kroppen och hjärnan delar på healingprocessen. Ena när jag sover och den andra när jag är vaken. Förmodligen vill båda ha mig sovandes så läkningen kan göras ordentligt.

Kroppen har ju trots allt åsikter när jag är vaken. Hjärnan snurrar och fragment utan sammanhang dyker upp. Om det inte hade varit för jag väntar samtal om däcken hade jag nog fortsatt sovit. Eller det att jag var sugen på kaffe. Morgonkaffet är det bästa kaffet.

Snart lunch, misstänker att jag är däcklös till på fredag. Eller i värsta fall till på måndag. Inte så konstigt att jag fortfarande har klump i halsen.


O-afton

Dagen har var o-dag ända sen jag klev upp till nu. Har definitivt inte velat vara med alls idag. Klumpen i halsen är kvar. Varit hela dagen. Knytnäve i bröstkorgen likaså. Väntan på ett samtal som inte kom (däcken) och väntan på brevbäraren som lämnade post utom det jag väntar på (läkartid). Kroppen vill inte alls vara med idag. Oavsett vad jag gör skaver det någonstans. Stramar. Ömmar. Värker.

Nu är det mest att jag väntar av tiden så jag kan lägga mig och säga hejdå till denna skitdag. Om kroppen låter mig sova vill säga. Den har ju haft åsikter hela dagen om hur jag stått, suttit, legat så det där med sovposition har väl den åsikter om det också. Suger rejält att ha det såhär.när till och med kroppen blir ens fiende. Jag har inte bara hjärnan att brottas med längre. Inte konstigt att jag blir tröttare än vanligt.

En o-dag. Lite metal ur högtalarna och lugna oron som huserar i mig just nu.en skiva eller två blir det nog innan jag kastar in handduken för idag. Och ja, fortfarande ingen TV inkopplad. Trodde faktiskt jag skulle sakna den, men det gör jag inte. Typ en månad utan. Höh, trodde det skulle vara svårare att avvänja sig från den. Där ser man.


O-morgon

Ingen bra dag att vakna upp till. Började med kattkräk och bara att kliva upp och torka så det inte går in i trägolven. Så långt så bra. Priset man får betala för att ha katter. Inte så mycket att göra åt. Därefter kaffe och få igång eldarna.

Och där sitter den som berget; ångesten. Klumpen i halsen. Knytnäven i bröstkorgen. Svårt att andas. Svårt att svälja. Vägrar vika sig en tum. Och kroppen har åsikter den med. Ont lite varstans denna morgon. Sitter jag domnar benen, ligger jag försvinner halva kroppen. Det stramar och svider till runt skuldrorna. Och armarna ska vi inte prata om.

Om bara klumpen i halsen kunde ge med sig skulle det vara hanterbart. Nu är det bara jobbigt. En o-morgon idag. Bävar för resten av dagen.


Däckmåndag och ”det ordnar sig”

Uppe med tuppen. Låg och tittade på prismorna dansa på väggarna. Samla kraft och ork för att ta itu med dagen. Och jag sköt på det både en och två timmar innan jag kollade kontot. Nästan så jag blundade när kontot kom upp. Sjukersättningen har trillat in och jag började leta däck.

Ångest deluxe över samtalet om däck jag inte vet någonting om. En värld bortom mitt förstånd och helt ärligt inte ett dugg intresserad av. Borde kanske bli det, men är inte intresserad helt enkelt. Priset var överkomligt. Hälften av vad han som skulle byta till sommardäcken skulle ta. Oavsett vad så måste jag ju ha dom på. Annars står jag utan bil helt. Redan nu är jag ju laglös på vägarna. Och däcken jag hade har lämnats in för byte och sen blir det montering också. Kanske redan imorgon.

Hur jag ska lösa med utgifter annars den här månaden blir nästa huvudbry. Jag försöker upprepa för mig själv om att det kommer ordna sig. Devisen jag lever efter annars. Jag vet inte riktigt om hur jag annars skulle orka med att hantera alla prövningar som kastas i ansiktet på mig. Att gå på knäna är en sak. Ge efter är en annan. Jag är en fighter. Har tacklat det mesta som kommit min väg. Vissa saker tar lite längre tid än andra, men nog är det jag som stått segrande ur striden. Även om jag stångat mig blodig ibland, så är det ändå jag som står där rak i ryggen starkare än innan. Allt tack vare ord som ”det ordnar sig”. På ett eller annat sätt har det ju gjort det. Trots att det varit nattsvart och utan ljusning i sikte så gör det det till slut, på något sätt. När man minst anar det på det mest oväntade sätt.


Tjugo år senare

Tänker mycket på över tjugo år sen. Det är tjugo år sedan idag jag flydde Blekinge hals över huvud. Dom där åren där. Människorna jag hade i mitt liv. Alla utom en lämnade jag bakom mig. Bröt helt. Ingen återvändo. Hon som var kvar i mitt liv var utanför kompiskretsen. Henne har jag kvar än idag. Men alla andra jag umgicks med bröt jag med helt. Bara försvann. Det var bäst så då. Så vem hade trott att jag skulle få kontakt med Syster idag, tjugo år senare? Inte jag i alla fall. Hon är uppriktigt glad att jag tog kontakt. Jag också. Det finns en anledning till varför hon fått namnet Syster här. Har saknat henne under åren. Hon är en av dom få som jag undrat hur det gått med/för.

Även om vi haft kontakt under hela helgen har vi inte hunnit avhandla allt som hänt sen sist. Skulle säkert vara lättare om vi pratade istället, men hon har inte lyft luren än. Mitt nummer har hon nu. Skulle vara så underbart om jag fick prata med henne igen. På riktigt.

Jag är glad att jag försonades med byn i höstas när jag var där. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte valt att kontakta Syster. Jag förlikade mig med allt det som hände då. Mindes dom bra sakerna också. Fanns ju en anledning till att jag flyttade dit. Hon är en av dom bästa sakerna som var då. Att ha henne i mitt liv gjorde livet lite enklare att hantera. Hon gjorde livet lite ljusare. Riktig energispruta av rang. Jag hade aldrig tråkigt med henne i mitt liv.

Tjugo år senare och återupptagit kontakten. Vi får se vart det här leder. Vi måste ju ses. Så är det ju bara. För visst har jag saknat henne. Jag visste bara inte hur mycket.


Är botten nådd nu?

Hela helgen har jag skjutit problemen framför mig. Har inte orkat ta itu med det helt enkelt. Jag valde helg. Imorgon börjar vardagen igen. Kanske ramlar sjukersättningen in. Kanske inte. Kanske får jag läkartid med posten. Kanske inte. Jag ska jaga däck imorgon bitti. Var pengarna till dom ska komma ifrån vet jag inte, men däck behöver jag oavsett. Skit också. Fan och hans mormor.

Jag har skrivit förr ord om att det har aldrig varit så illa som nu. Jag hade fel dom gångerna. Det kan tydligen bli värre. Jag är där nu. Sjukskrivning, ekonomi i kras, bilen kostar pengar just nu, kroppen trasig och ur funktion. Livet är inte så gott att leva just nu. Jag gläds ändå åt det lilla; mitt hem och katterna, för att inte glömma dom som står mig närmast.

Kan det bli värre? Jo, det kan ju det faktiskt. Botten kanske inte är nådd än. Vem vet, det kanske kommer mer prövningar innan det vänder. Om det någonsin vänder. Ganska mörkt framåt just nu. Det där ljuset i tunneln har slocknat. Näsan ovanför vattenytan. Försöker komma ihåg att andas. Även det känns jobbigt just nu.