Månadsarkiv: maj 2014

Nattsvart lördag

Dagen efter känslostormen. Verkligheten fortfarande kvar. Ingen mardröm. Verkligheten saknar en bil. Verkligheten saknar vänner som ställer upp för vänner i nöd. Verkligheten saknar pengar. Verkligheten suger. Verkligheten suger fet j-a apröv.

Men jag är i alla fall klar med vissa saker. Sorterat lite i kartoteket i det som kallas hjärnan och accepterat det som blivit. Vad som än händer framöver kommer jag att komma ihåg det som är nu. Hur de enda som frågat om hur det är och vara vill hjälpa inte finns i närheten. Det betyder jättemycket att dom finns, det gör det. Bara ledsen över det som är här runt mig där jag bor. I och med att jag ser saker/saken för vad det är finns det ingen anledning att stanna heller. Byebye helt enkelt. Och just nu kommer jag inte att längta tillbaka eller sakna. Synd. Ändå ganska skönt faktiskt. Hade varit värre om jag jagats ur stan, men nu går jag ju frivilligt. Icke önskvärd. Finns ingen sämre känsla än den.

Ska försöka få hem bilen på något vänster. Kan ju inte stå på en främmande människas gräsmatta hur länge som helst. Nån måtta får det vara. Grannen/hyresvärden har traktorer som borde klara av att dra hem focusen. Kanske lyckas jag tigga till mig motorolja av grannen/hyresvärden så jag klarar mig tills jag fått pengar. Kanske känner dom någon som kan skruva på bilar. Fingrarna i kors, hålla tummarna, ta i trä eller vad som helst. Bara jag får någon sorts hjälp med att finna felet. Och åtgärdas för billig peng.

Pengar finns ju inte. Juni har inte ens börjat och jag har 66kr på kontot och 9000 i räkningar på köksbordet. Och försäkringskassan strular. Inte konstigt att man är knäckt. Var ska jag hitta dom liksom? Jag har efter många om och men accepterat nästa steg i livsödet av prövningar. Betalningsanmärkningar. Plural ja. Och då också kronofogden. Inget jag kan göra åt ändå. Ofrånkomligt. Frågan är bara hur jag då ska få tag på lägenhet? Måste helt enkelt vara snabb. Fixa innan juni är slut. Då kanske jag hinner föra anmärkningen. Om jag bara visste vart jag ska! Får bli den stad som kan ge mig lägenhet snabbt helt enkelt.

För när kronolle dyker upp i bilden ryker bilen definitivt och någon ny har jag ju inte råd med. Har ju knappt råd med den jag har liksom. Oavsett hur jag vänder och vrider på situationen just nu så återkommer jag till samma sak: flytta. Varför kändes det då så rätt att flytta hit överhuvudtaget om det sen tar en sån här vändning på någon vecka? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte.

Idag när jag gick till vedhögen var känslan påtaglig. Jag kände mig avskärmad från allt runtomkring mig. En värld jag inte tillhörde. Ett liv som inte tillhör mig. Jag är redan på väg bort. Frågan är bara vart? Tittar på Sverigekartan längst E18 och kollar upp orter och kommunens sidor som leder till hyresvärdar. Går över för att se om det finns jobb på orten eller närliggande orter. Just nu är det en som återkommer i sökandet. Det finns tusen saker jag kunde ta upp som kriterie för nya adressen, men jag gör det inte. Inser att det blir enklast rent känslomässigt och folk att ta sig tillbaka till barndomsstaden. Nu vet jag ju att det är ett helvete att få tag på lägenhet i den staden så jag tittar på närliggande. Pendlingsavstånd. Genast mycket enklare och lediga lägenheter. Vilken av dom? Finns ju några att välja mellan.

Verkligheten suger pung. Ändock min verklighet. Bara så ni vet att jag är införstådd med det. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Jag vill bara dö en stund. Är det så svårt att förstå?


känslostormar

Jag har hatat. Jag har gapat. Jag har svurit. Jag har gråtit. Jag har hyperventilerat. Jag har skrattat. Jag har sovit. Jag har varit helt slut. Fysiskt och psykiskt dränerad. Jag har gråtit lite till. Svalt ångesten och önskat en bättre morgondag. Och ond bråd död till världen.

Hade det inte varit för att jag är nyfiken på vad det här kommer att leda till och bli som gör att jag kommer stå pall. Annars vet jag inte vad jag skulle göra. Definitivt inte orka med livet. Inte då. Inte nu. Inte sen. Ge mig en anledning. Ge mig en enda anledning till varför jag ska orka med det här.

Nej. Ingen fara. Inte suicid. Aldrig egentligen varit ute efter att ta livet av mig vid några tillfällen. Jag ville bara ha ihjäl känslan. Väldigt stor skillnad, men jättelogiskt tänkt på en massa rödvin. Nej, just det. Nåja, idag är idag. Inget mer att göra åt det. Livet är som den är. Prövning efter prövning efter prövning. Jag ska sluta hoppas på en bättre morgondag. Finns inget som heter så. Existerar inte i min verklighet. Alltid något. Ibland allt på en gång. Som nu. Som idag.

Alltid något. Jag borde inte finnas helt enkelt. Och så öppnas kranarna igen. Okej, bara att acceptera läget. Livet suger fet jävla apröv just nu.


ångestfull fredagmorgon

Vaknade långt innan tuppen. Mest förvånad över att jag kunnat sova överhuvudtaget. Lakanet vittnar ändå om en orolig natt då den ligger som en korv i sängen. Klockan har tickat på sen dess. Kollat när butiker med bilbatterier och motorolja öppnar. Lyssnar om grannen vaknat till liv om skjuts in till humhum, men innan det kommer det tuffaste prövningen denna morgon: kontot. Finns det kronor kvar som inte är dragna, eller ligger jag på massa minus.

Har inte allt dragits utan görs först på måndag är det nödvändigt ont att ta av dom och fixa bilen. Utan den fungerar ingenting. Oavsett taskig ekonomi måste jag ha en fungerande bil. Så är det bara. Hade jag bott inne i humhum hade inte det här varit hela världen, men tre och en halv mil mitt ute i ingenstans kräver fortskaffningsmedel. Så jag vet inte riktigt om jag vågar kolla kontot. Enligt bankens sida igår är inte det en vanlig bankdag idag. Jag vet inte vad det betyder, men är det inte det att inga transaktioner görs ändå då? Som att det är helg? Jag vet inte.

Ångest deluxe har jag. Hatar det här. Har suttit med Sverigekartan framför mig och försökt känna in en stad/ort/by som kallar, men det är tyst. Ska jag lyssna till känslan som jag fick på vägen ner från morsan och följa den blir det längst E18 någonstans. Inte barndomsstaden, utan någon av det andra som kommer sen. Många städer att välja mellan blir det när man kollar efter. Tar en stad och kollar hemsidan, lägenhetsutbudet och därefter arbetsförmedlingens sida och antalet arbetstillfällen på orten/närliggande orter. Vart jag i slutändan slår ner bopålarna igen vet jag inte. Vet bara att här kan jag inte stanna.

Jaja, ta tjuren vid hornen och logga in på banken. Det finns inget annat jag kan göra. Håll tummarna för mig, okej?

_______

update en kvart senare:

Jag kan lika gärna lägga mig och dö. Orken tog liksom slut. Livet tog liksom slut. Jag har 66 kronor på kontot och räkningar + hyra som inte kommer bli betalda. Hade väl varit överkomligt om jag visste att jag får pengar på måndag, men nu är det inte så. Grattis till mig liksom. Det är som det är. Jag kan lika gärna göra slut på eländet en gång för alla. Orkar inte! Jäkla försäkringskassan! Jäkla diagnoser! Fan! Om jag bara hade haft mat till katterna så hade det varit mindre ångestfullt, men nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Finns inte på världskartan att jag ska ens kunna se en ljusning på det här eller att det kommer ordna sig. Jag kan lika gärna gå och dö. Så är det bara. Varför ens försöka när allt bara skiter sig ändå?


Tecken?

Om man lever efter devisen att allt händer av en anledning så finns det saker att finna i det som händer sedan jag flyttade hit ut på landet. Jag har haft issues med bilen innan dag ett. Aldrig varit krångel med bilen innan det. Under flytten var jag utan bil då den var på lagning. En och en halv vecka sen dog den inne i humhum och batteriet byttes. Nu står den igen och jag är som en strandad val tre mil från närmaste affär. Jag har ingen mat. Katterna har ingen mat. Bilen står och surar på en främmamde människas gräsmatta för tillfället. Behöver liksom komma in till humhum och köpa nytt batteri plus motorolja så den inte havererar helt.

Varför krånglar bilen? Nu? Hela tiden? Gjorde det ju inte tidigare.

För ett tag sen skrev jag inlägg där jag tog upp om flytt. Ännu ett, ja. Hade inte ens bott här en månad när känslan av att jag skulle vidare kom första gången. Vet inte vart eller när eller hur. Bara att jag kommer att göra det. Efter turerna med bilen förstår jag ju att det är någonting som är på gång. Få mig att dra upp bopålarna ännu en gång och flytta… vart? Skulle nämligen inte förvåna mig om bilen slutar krångla den dagen beslutet om att flytta är taget. Tror inte min bil tycker om landet och det friska luften.

Ändå är det ganska egendomligt att efter bara någon vecka här ute, mitt ute i ingenstans, kommer känslan att jag mellanlandar. Den kom fortare här än inne i humhum och i lägenheten. Konstigt egentligen. Jag är där jag drömt om att vara, men så kommer den där känslan över en lite smygande till en början. Nu är den där hela tiden. För det är ju så att jag inte kan bo tre mil från närmsta affär med en bil som beter sig underligt till och från. Som om den försöker säga mig någonting väldigt konkret. Flytta eller dö. Kan ju inte förlita mig på grannen/hyresvärden när det gäller utlåning av bil. Och vad händer när jag har tid att passa utan bil? Börja traska sex timmar innan så jag kommer fram i tid. Ohållbart. Jag förstår det sen bilen har åsikter och försöker förmedla någonting till mig.

Imorgon ska jag dock fråga grannen/hyresvärden om lån av bil eller skjuts fram och tillbaka där jag kan inhandla batteri och motorolja. Förhoppningsvis drar dom inte alla pengar jag har i natt på autogiro. Då vet jag inte vad jag gör. Jag klarar mig på torr ris och gryn och så, men inte katterna. Och juni har inte ens börjat och räkningarna ligger fortfarande på hög, obetalda. Inte ens säkert att räkningarna på autogiro kommer kunna göras. Nu är det riktigt illa. Finns det inga pengar på kontot imorgon och det gapar minus kan jag lika gärna ta och dö.

Så, ni förstår om jag ser det som händer som tecken på att jag inte kan vara kvar här. Så är det bara. Livet är bara såhär flyktigt för mig. Inget bestående. Händer det bra saker kommer prövningen som på beställning. Jag tycker dock att det räcker nu. Men, jag ska väl lära mig något på det här också. Vad vet jag inte ännu. Bara det att bilens beteende talar om att det är dags att ta sig in till civilisationen igen. Vart, hur och när är en annan fråga. Det finns så många städer att välja mellan. Hemkänslan och trivselfaktorn jag haft i humhum är som bortblåst. Av någon konstig anledning känner jag mig inte välkommen längre.

Vart är jag på väg? Vart kommer jag, katterna och för tillfället krånglande bilen ta oss? Det känns som om dagarna här är räknade. Bara att börja tänka om, tänka till. Flyttfågel? Det är jag det. Tydligen.


Andarna har åsikter

Nämnde lite i förbifarten om gemensam intresse för det andliga och  ockulta mellan mig och Finnen. Det vi har är djupare än så. Mer påtagligt. Han mer än mig. Märktes i natt allra minst. Pratet om att jag ska dit triggade igång aktivitet utan dess like hemma hos honom och någon av hans besökare är definitivt emot det hela. Verkligen emot. Finnen misstänker att handlar om att han mår bra av mig. En del andar suger energi av misär och ångest.

Jag berättade om det jag skrivit om här. Om korparna, hur dom betett sig innan han dök upp i mitt liv. Vad korparna betyder för mig och vad det innebär. Också det att de lugnade ner sig när han dök upp. Det och att jag var nog på väg hem till honom redan innan vi möttes på nätet. Till saken tillhör då att under tiden jag berättar detta bryts samtalet tre gånger. Allt hemma hos honom slocknar och sätts på igen. Han själv blev ganska mållös. Att jag fått besked om att han skulle dyka upp och att jag inte ska avfärda honom helt från början. Jag visste bara inte i vilken form förändring skulle ske. Och det att det fanns nog en mening att han valde att kontakta mig utifrån en känsla han fick av mitt namn och bild på gruppsidan båda är med i. Han kände att han måste helt enkelt. Och här sitter vi nu. Varsin ände av en mobillinje som hackar, sprakar och bryts när vi pratar om kommande möte oss emellan,

Att energier och andar kan suga energi av elektriska apparater är känt. Någonting jag aldrig hört talas om är det jag blev med om idag. I natt under tiden som andrarna hade åsikter hemma hos honom berättade dom om mig och mina utföranden inom det andliga. Att det skulle vara svart. Inte ett dugg. Ingen mörker utövas här inte. Pendling och tarot är inte svart magi. Så kom mina pentagram upp. Pentagram? Jag har väl inga pentagram med udden neråt hemma hos mig. Håller inte på med sånt. Ljusstaken är varken svart eller ljus, inte ens uppackad. Vet ärligt inte var den ens är just nu. Försökte komma underfund med mina pentagram och det enda är böcker. Böcker jag läst men inte utövar innehållet ur.

Idag kom jag på stenen jag gjorde på praktikplatsen ett par år sen. Plockade fram den, gick ut och grävde ner den. Så till det där jag nämnde ovan… någonting jag aldrig hört talas om. Bilen. Hade helt enkelt glömt den som hänger i backspegeln. Innan jag åkte iväg tog jag ner den, kände att det var lika bra så Finnens besökare slutar kraxa om att jag ljuger och är ond och grejer för att han ska börja tro dom och inte sig själv och mig. Det är snarare tvärtom. Jag är så ljus man kan vara. Styrkan jag besitter skrämmer väl. Inte vill man ha mig där heller. Det fattar jag också. Nåja, bilen. Jag körde iväg för att handla lite mat till mig och katterna. Kom inte så långt, batterilampan tändes och några meter till slocknade intrumentbrädan och jag blev stående framför ett hus längs vägen. Fick hjälp av snälla herrar och de fattade inte varför bilen gjorde så med nytt bilbatteri. För den är helt ny, en och en halv vecka sen byttes den.inget annat var liksom fel, men bilen var död.

Tänkte på nattens energiutspel hos Finnen och tittade sen på bilen. De vill verkligen inte att jag kommer upp till honom. Enda förklarningen jag har. Hur skulle annars ett helt nytt bilbatteri vara slut liksom? Hans besökare har åsikter. De vill ha honom för sig själv helt enkelt och jag med min styrka, energi och ljus är inte välkommen tydligen. Även om Finnen verkligen vill det. Och jag förstås. Men nu står bilen på en gräsmatta en mil bort. Död. Resan verkar definitivt vara inställd den här gången. De vinner den här ronden helt enkelt. Skit också.


Timmarna i telefon

Ser ut att vara värsta sommaren utanför fönstret, men det blåser. Blåser så man får hålla i hatten inomhus. Så jag eldar i ugnarna och äter glass under täcket. Det sprakar och är mysigt i sig, men jag saknar någon. ”Någon”? Hmpf, eller hur. Skulle vara trevligt med sällskap helt enkelt. Om så bara i telefon. Det är då tur att vi båda har samma teleoperatör. Vilken räkning det skulle bli annars. Ojojoj, vet ni vad.

Tänker på alla samtal vi haft hittills. När det började. Hur det började. Samma musikintresse, nåja, mestadels i alla fall. Samma grupp på nätet. Han gillade det jag la upp. Började online. Vänförfrågan och ja, varför inte. Fram och tillbaka ett par timmar. Inga inviter. Inga anspelningar och han ville ha mitt nummer. Och jag låter honom få det. Det händer aldrig. Jag gör inte så. Jag gör bara inte sånt. Men någonting med honom gjorde att det kändes okej att göra så. Samma natt pratade vi bort några timmar. Bara sådär utan problem. Som om vi känt varandra hur länge som helst och han fick mig att skratta. Sådär på riktigt, äkta.

Och så har det fortsatt. Pratandet. Skrattandet. Och jag letade fel. Ville inte bli intresserad, av att få veta mer. Hade ju bestämt att aldrig igen. Visst, jag saknade närhet med en annan människa, men det är något annat. Och jag kom på det mest konstiga ”fel”, allt för att inte vilja veta mer och  träffa karln i fråga. Så skulle han på festival, i alla fall vad han skulle göra. Jag såg till att åka di, det visade sig han skulle utebli dock. Det är här förändringen mellan oss kom. Han ville verkligen träffa mig. Och jag honom. Nu blev det inte så, men samtalen blev annorlunda. Mer längtande. Saknande. Och båda två blev lika förvånad. Det händer liksom inte. Vi hade ju bestämt på varsitt håll att aldrig igen. Och nu sitter vi här och vill ses. Vi måste ses. Vad hände liksom?

Och jag har slutat leta ”fel”. Finns liksom inte. Samma musiksmak över lag. Tittar på samma filmer. Samma stil. Tatuerade båda två. Finnar också. Samma ålder. Och det som liksom inte funnits med andra, andligheten. Det ockulta. Han tog upp det och jag svarade sanningsenligt. Han blev mållös. Han har inte stött på en tjej med samma intresse och förmåga som mig. Han blir inte mållös. Väldigt sällan han blir tyst av allt det vi pratat om, men det här var en av gångerna. Och det att han kände det liksom på sig redan innan vi pratade i telefon. Att det var något med mig helt enkelt. Vi har även samma värderingar. Samma syn på livet. Och döden. Och lika mycket som han får mig att skratta får jag honom att göra samma sak. Bitterheten i hans röst försvinner under timmarna med mig. Ändå roar hans bitterhet mig. En av sakerna som får mig att skratta. Konstigt det där. Och hans röst får mig lugn, som min får honom att känna sig lugnare än på länge.

Och jag har nog gjort intryck på honom också. Kanske rent av kunna säga att jag gått under huden på honom som han på mig. Anledningen till att jag kan skriva så är följande: han är sportintresserad. Punkt. Det borde räcka så, men det finns nog ingen tvekan om att han verkar intresserad av mig också då han glömde bort att titta på hockey när finnarna spelade en match förra veckan. Han ringde en timme innan matchen, hade kanalen på och mig i luren. Ändå tittar han inte. Han missar första målet och hela första perioden och undrar vad jag gjort med honom. Han har aldrig missat hockey för en tjej förut. Ändå hade jag påmint honom om att den börjat och första perioden höll på. Ändå fortsätter han att prata om allt och inget. Det om något borde sudda min tvivel på att intresset verkar ömsesidigt. Samtidigt spökar tidigare erfarenheter i det här läget. Men när han beskrev tjejen han skulle vilja ha då vi pratade rent vänskapligt var det mig han beskrev på alla plan, då menar jag verkligen alla plan. Svårt att inte bli intresserad då liksom, eftersom han verkar vara den jag letat efter men aldrig funnit.

Han har gjort så stort intryck på mig att jag accepterat att det finns barn i bilden. Har ju liksom valt dom utan under hela mitt vuxna liv. Till och med sett det som tur att det aldrig funnits några barn från tidigare förhållanden att ta hänsyn till. Och nu han vill att jag ska träffa dom också. Jag ber honom lugna ner sig en aning och se till att vi träffas först innan det kommer barn in i bilden. Herregud. En sak i taget. Se om vi fungerar i verkligheten också. Om kemin finns där. Det kan ju vara att den inte gör det. Vad vet jag? Håller inte på med sånt här direkt. Men jag hoppas. Han har ju fått mig att göra sånt jag aldrig skulle göra för någon annan. Jaja, musikväg alltså. Lyssna på band jag inte kunnat med så länge jag kan minnas. Ingen annan, då menar jag verkligen ingen annan har fått mig att göra så. Det är helt sjukt. Aldrig någonsin har det hänt förr. Inte med det bandet, eller något annat band heller.

Dag för träffas är satt. Kanske är honom korparna velat berätta om. De lugnade ner sig avsevärt efter att han och jag började prata ofta. Jag har inte direkt fått påhälsningar genom vidöppna dörrar heller sen dess. Och jo, han bor längst E18. Jag som kände en dragning till den vägen redan innan jag ens visste att han fanns. Konstigt det där. Skrämmande också faktiskt. Är det här på riktigt liksom? Händer det här i verkligheten? Och visst fan är jag nervös inför kommande möte. Livrädd faktiskt. Ni vet fet, ful och äcklig? Att jag tycker det och tror andra tycker det är en sak. Om det sen visar sig bli så skulle jag nog vilja dö en smula.

Nej, vad har jag gett mig in på? Finns det ångerknapp? Vad hände med aldrig igen? Vill bara lyfta luren och prata bort en timme eller två, men han har barnen extra dagar den här helgen. Och barnen kommer först. Jag får ta och lära mig det. Sakna kan jag göra ändå.


Kan inte med blir till javisst

Vi har alla band vi inte kan med helt enkelt. Jag har sådana. Ja, flera. Jag vill helst lämna rummet när skiva sätts på. Har aldrig funkat för mig helt enkelt. Så har det varit och jag trodde jag skulle fortsätta så. Till nu. Tills nu. Tills Finnen. Han som får mig att skratta. Får kalla honom för det här. Det är ju det han är. Tycker ni att jag är finne, då ska ni prata med honom.

Finnen lyssnar på ett av dom där banden som jag inte kan med. Verkligen lyssnar och älskar bandet. Han är inte den enda heller av alla jag känner/känt, varit ihop med. X:et till exempel. Pojken definitivt. Och vänner som också försökte omvända mig. Jag har bara grimaserat illa varje gång. En låt här och där går det an. Bakgrund på fest likaså. Ändå har han inte försökt få mig att tycka om bandet. Ändå har han inte försökt omvända mig. Inte heller tyckt att det varit konstigt att jag inte lyssnat på bandet, lyssnar. Det är ganska känt att det är antingen eller. Jag har varit eller. Till nu.

Alltså… jag letar reda på bandet i fråga och sätter på skivor, ja skivor, med bandet i fråga. Frivilligt. Och jag låter dom gå. En efter en. Skippar inte. Hoppar inte. Byter inte efter halva. Nej, går jag ut pausar jag istället för att låta det gå. Vad är det här? Det finns inte på världskartan. Aldrig funnits i min tankevärld att jag skulle lyssna på bandet över huvudtaget. I över 25 år har jag inte kunnat med bandet. Och nu går skivorna en och en. Har till och med lyssnat om skivor. Funderar till och med att se dom live i sommar tillsammans med honom. Hur gick det till?

Det här är illa. Verkligen illa. Vad gör karln med mig? Finnjävel 😉