Månadsarkiv: juni 2014

Herrbesök

Vi bestämde att Neo skulle komma ner till mig trots allergi mot katter. Och jag städade, donade och fixade för att det skulle vara så hårfritt som möjligt,  men katterna var ju ändå kvar.

Neo blev hämtad i humhum och det blev att handla innan vi tog oss tre och halv milen till mitt ute i ingenstans. Och han trivdes hos mig och katterna tyckte om honom på en gång. Vi satt ute och fixade grillning och maten och hans allergi gjorde sig påmind. 

Resultatet blev att packa bilen och ta oss hem till Neo istället. Trist, men något jag nästan hade räknat med att det skulle bli.

Jag hade valt att skriva om det på fejan och alla som kommenterade tyckte det var tråkigt. Tills morsans kommentar dök upp. Att jag nu får välja kärleken eller göra mig av med katterna. Kommentaren i sig inte oväntat men smileyn till det skrivna. Försöker tänka på att hon inte vet hur man använder dom men samtidigt så vet jag ju att det gör hon visst.

Tråkigt oavsett. Vi försökte med att vara hos mig i alla fall. Det gick inte. Det går inte. Det kommer aldrig att gå. Trots en arsenal med allergimediciner. Tyvärr.

Annonser

Online och smärtlindring

Jodå, det är så det ser ut för mig och Neo mest hela tiden. Sitter vi inte i telefon sitter vi över messenger. Svårt att slita sig och göra annat, sånt man borde göra. Lyckas dock emellanåt och laga mat och utföra mest primitiva behov, men sen inte så mycket mer. Längtar till nästa gång vi ses. Just nu gör det ingenting, nykär och allt. Liksom tillåtet på något sätt.

Och som vi lär känna varandra. Mer och mer för varje dag. Varje timme. Nyanserna i det som är jag kommer fram och vi synkar nåt så enormt att det är skrämmande ibland. Svårt att fatta att det var nyligen vi fick kontakt och pratat sedan dess. Redan innan vi blev ett par. En vänskap som mognade helt enkelt. Nåja, jag behövde tid på mig. Han var redan förälskad vid första anblicken.

Känns som om vi känt varandra i evigheter. Som om vi behöver prata ifatt oss om saker som vi missat liksom. Svårt att förklara, men så är det för mig i alla fall.

Och det att dagarna med Neo ger mig smärtlindring. Ja, ni läste rätt. Enligt fibrogruppen jag är med i på fejan undrade jag över detta och om andra känner skillnad. Just det där att dagarna med kärleken gör att smärtan inte är så påtaglig. Visst finns den där, men inte värkande, bultande, ömmande. Fick veta att kärlek och närheten med denne är bästa smärtlindringen man kan få. En del skrev till och med grattis till att ha hittat kärlek som Neo. Jag kommer definitivt värdesätta varje minut tillsammans med honom framöver. Priset är dock att smärtan blir desto mer påtaglig när jag är ensam hemma igen. Ett pris jag är villig att betala för dagar utan smärta.

Tidig morgon idag. Neo sover fortfarande. Passar på att göra sånt som behöver göras men skjutits på. Nu när jag har tid och viljan att göra sånt. Sen blir det nog timmar online och telefon igen. Om han bara kunde kliva upp någongång *ler*.


Att bli offentlig med ett förhållande

Det blev att åka femton milen för att tillbringa några dagar med kärleken, det vill säga med Neo. Vi valde att då offentligt annonsera att vi är ett par på fejan. Då hade hans vänner, som jag också träffat, undrat varför vi inte gjort just det tidigare. Vet faktiskt inte, handlade nog om att vi ville vara säkra på just den biten innan vi valde att låta ”alla” veta det.

Gratulationerna låter sig inte dröja och fler ramlar in varteftersom. Både mina vänner och hans, mina släktingar och andra mindre bekanta. ”Alla” utom min familj. Just morsan, men också Bror. Morsan förstår jag ju, men Bror? Jag hade inte väntat mig att morsan skulle göra det, hennes vana trogen, men han? Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Svägerskan har dock grattat oss, så Bror borde veta om det. Morsan har ju som bekant aldrig gratulerat mig gällande förhållanden. Då menar jag bokstavligen aldrig. Jag visste det redan innan att det skulle bli såhär. Neo vet om det också. Han tycker det är tråkigt att det är såhär. Jag kan förstå honom. Morsan i ett nötskal. Säger en hel del om ni frågar mig.

Jag tar vara på varje sekund tillsammans med Neo. Och jag sitter nu hemma med katterna och saknar och längtar redan.


Morgonstund på farstubron

Just nu sitter jag på farstubron och njuter av tidig morgon med lätt krispighet i luften och morgonpigga fåglar. Ser på stenen med texten ”Vila i stunden” och smuttar på andra muggen morgonkaffe. Molnigt, men ändå ljust och solen glimtar till bakom molnen. Det är mornar som dessa som jag kommer sakna mest av allt när jag sitter på en ny adress och stirrar på betongen (ja, det lär ju bli så) och längtar bort/tillbaka. Kanske därför som jag verkligen tar vara på mina mornar på farstubron och bara är. När jag fortfarande kan.

Än vet jag inte vart jag kommer hamna. Än vet jag ju inte vart nya adressen kommer husera. Vet ju bara att flytt är oundvikligt. Klarar inte av att vara ensam här ute med en bil som har en egen vilja just nu. Det går liksom inte. Ohållbart helt enkelt.

Men, det är inte det jag ska tänka på i detta nu. Nu är det den här morgonen. Den här stunden som räknas. Här och nu. Med muggen kaffe. I lätt sommarbris. Doften av daggvåt gräs. Kvittrande fåglar. Porlande bäck. Korparna som önskar god morgon. Göken som talar om att den är vaken. Svalornas drillande. Fårens bräkande. Flugornas och humlornas trötta surrande. Koltrastarna som leker på gräsmattan. Hästarnas morgonfrustande och smågnäggande i hagen bredvid. Det här är livet. Det här är nuet. Det här är livskvalitet.

Morgonstund har guld i mun helt enkelt. Ibland måste man komma ihåg att ta vara på dom stunderna. Nu är en sån morgon. Och jag vilar verkligen i stunden. Här och nu.


Byta kanal?

Mycket nu. Det ena efter det andra. Saker som prövar mitt förstånd. Saker som prövar mitt tålamod. Saker som händer. En sak efter den andra. Det räcker nu!

Det är inte mycket jag kan göra åt det som råder just nu. Sådär att jag önskar jag hade fast forward knapp till mitt liv så jag kunde spola förbi det som är. Få se facit åtmistone? Bara lite? Nänä, vet! Men gaah så man håller på att explodera av frustration. Implodera också förmodligen. Antingen eller liksom. Bara att välja. Sak samma egentligen.

Senaste kostnaden för focusen står föräldrarna för. Stod menar jag. Ekonomin är som den är och jag går på knäna. Försäkringskassan strular även om jag fick den där procenten de hållt på till nu. Räkningarna på hög betalda, om än mycket för sent. Ny hög har börjat bildas redan innan det andra är draget. Man får ju mardrömmar för mindre. Och vetskapen om att allt det nya ska börja dras nästa vecka och jag vet inte ens om jag får en utbetalning till dess. Och CSN skickar inga påminnelser. Och handläggaren på försäkringskassan har inte varit anträffbar eller gått för dagen.

Sinnesrobönen snurrar runt i skallen mest hela tiden:

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Försöker, och har försökt, göra allt jag kan för att förändra det som skaver, gnager och ger mig ångest, det vill säga ekonomin. Försöker finna mod att förändra det som behöver förändras, det innebär det här med flytten och inte veta vart jag ska ta vägen. Vet ju bara att här kan jag inte stanna. Och acceptera det jag inte kan förändra, det vill säga diagnoserna. Lära sig att leva med dom… lättare sagt än gjort. Blir svårt när både kroppen och knoppen motarbetar mig mest hela tiden.

Det enda bra i mitt liv just nu är Neo. Mer än så behöver jag varken säga eller skriva. Förutom det där att jag nästan förväntar mig att jag förstör det med. Allt annat går ju åt helvete, och jaaaa, jag vet… expert på att måla fan på väggen och allt det där. Jag kan bara vara det jag är och kan vara och hoppas på att han orkar med mig.

”Kan du inte byta ut ditt liv så byt kanal…”

Thåström (rad från ”Alla vill till himlen” 1989)


Helgen som gick

Time flies. Bokstavligen. Fattar inte vart tiden tog vägen?

Mirakel händer tydligen. Blev med bil igen. Fungerar klockrent och räkning med den. Susade igenom mellansverige och genom huvudstaden mot dalälven för att träffa farsan en stund. Lite ekonomiskt bistånd med mig hem för bil och räkningar. Neråt landet igen och susade förbi barndomsstaden. Även avfarten till nya hemstaden med målet att åka neråt till Neo.

Sen rasslade det bara till och jag hemåt igen. Hur gick det till?


Fortsatt sjukskrivning och medicinbyte

I måndags hade jag telefontid med läkaren och fick svara på standardfrågor gällande måendet. Jag ärlig, berättade och förklarade hur jag hade det. Han skulle sjukskriva mig till sista juli. Semestertider och allt. Telefontid kommer att skickas också.

Därefter blev det prat om antidepressiva och bytet till en annan sort. Den jag har nu, sertralinet, är inte optimalt om man har fibromyalgi. Det finns andra som hjälper mot både depression och smärta. Ja tack, låt oss prova. Så, nedtrappning av sertralin i en vecka och på måndag börja med vad det nu heter. Ska bli intressant att se om det blir skillnad på mående, känslighet och smärta. Speciellt de sista.

Bara försäkringskassan slutar krångla blir det bra det här. En sak i ttaget, en dag i taget. Viktigaste först.