Månadsarkiv: juli 2014

Utan vatten II

Inne på dag två av vattenbrist. Det var inte det felet de trodde det var och resulterade i att jag fick 25 liters dunk levererat till dörren. Tror jag hällde i mig två av dom av bara farten för att släcka törsten. Och sen blev det att sätta på en panna kaffe innan katterna fick färskt vatten dom också. Men problemet kvarstår… utan rinnande vatten. Och hyresvärdens/grannens oro oroar mig. Om det är källan som sinat i den här värmen och bristen på regn. De hoppas på att det var och är vattenpumpen som lagt av och kan åtgärda problemet snarast.

Nu sitter jag med tredje muggen kaffe. Svettigt och kladdigt och utan möjlighet till att duscha. Inne på andra dagen (efter en svettig och varm natt) i den här värmen utan dusch ger en känsla av hmm… ofräshet. Bristen på rinnande vatten ger ännu mer problem och det är vanliga toabesök, för att inte tala om nummer två. Vid sådana här tillfällen önskar jag nästan att jag haft utedass. Då skulle problemet vara löst. Men icke då. Nu är det som det är.

Nåja, vad gör det om hundra år? Har 20 liter vatten stående på farstubron. Akuta problemet avvärjt. Fortsätter det får jag helt enkelt packa bilen och åka till kärleken som har en dusch jag kan låna. Tänk hur sårbara vi är med dagens moderniheter som rinnande vatten. Får skaffa mig en egen brunn.


Utan vatten

Jaha, utan vatten plötsligt. Blev visserligen varnad om att vattenpumpen kunde stänga av sig självt ibland. Det var bara att säga till så skulle dom fixa det. Jodå, nu är hyresvärden/grannen inte på hemmaplan vilket gör att jag får snällt vänta tills han/hon/dom anländer. Ingen toabesök av nummer två alltså, ingen matlagning, ingen kaffe och inte heller duscha. Inte heller vattna växterna.

Värmen utanför tränger sig in genom väggarna. Svetten lackar trots golvfläkt. Tur att jag hade flaska vatten på kylning så jag har nåt att dricka i alla fall. Ett tag. Och katterna fick färskt i morse så dom klarar släcka törsten också. Förr eller senare behöver jag ju ändå spola, så jag hoppas problemet löser sig snart och utan krångel. Bara att vänta med andra ord.

Tiden går sakta ibland.


Ännu ingen kronolle

Kan dra ännu ett streck för hur länge kronolle inte knackar på min dörr. Turen till brevlådan blir bara svårare och tyngre att göra varje vardag. Ångesten sliter och river i mig när stegen styrs mot brevlådan. Är det idag det ligger brev från fogden i botten av lådan? Inte idag. Ett dygn till nästa vända. Samma procedur. Samma ångest. Samma motvilja att gå grusvägen till brevlådan. Är jag lättad om brevet fattas? Inte nämnvärt, vet ju att den kommer att komma.

Möter högen med räkningar på köksbordet när jag kommer in. Ångesten kvarstår. Obetalda, oöppnade kuvert som jag vet innebär bara mer vånda för tillfället. Inte första gången högen möter mig. Den har funnits där ett par månader nu. Går back en del varje månad sen jag blev sjukskriven på heltid. Så pass mycket att räkningar förblir obetalda. Så är det och den här månaden inget undantag. Vi pratar tusenlappar, flera, pluralform. Hålet har blivit alltför stort.

Hade det inte varit för Neo hade jag gått under för länge sen. Tack vare honom har jag tak över huvudet, bensin i tanken och mat i kylen, för att inte glömma rent till katterna och mat i deras skålar. Vet inte var jag skulle vara utan honom faktiskt. Det bär emot att ta emot ekonomisk hjälp från honom, men just nu finns det ingen annan lösning. När jag åker till honom är det han som står för utgifterna. Inte en krona behöver jag lägga ut själv. Det är jag tacksam för. Och han vet om det.

När bilen har krånglat och lagats har förädrarna stått för den delen. Hade jag bott i stan hade det bidraget uteblivit. Nu måste jag ju ha bilen. Nödvändigt ont. Det och mycket annat gör att jag inte kan bo kvar. Det och mycket annat gör att jag inte vill bo kvar.

Inte nog med obetalda räkningar och krediter, så har jag privata skulder att återbetala. Hur det ens är möjligt när det ser ut som det gör? ”Dags att det börjar ramla in pengar från dig” fick jag skickat till mig över telefon idag. Jodå, ska bli. På något sätt. Blöö. För det var väl att ”det ordnar sig” var någonting jag lever efter? Men ja, inget brev från kronolle idag. Ännu en notering i skuldkapitlet i mitt liv.

Är det okej om jag lägger mig och dör en stund?


Gröna Lund

I fredags bjöd Neo mig på en heldag på Gröna Lund.  Med åkattraktioner och King Diamond som avslut på en trevlig dag. Oförglömlig dag och kväll med älsklingen. Att det var sol och varmt så in i helvete, fullt med folk och därmed trängsel och kroppen hade åsikter är priset jag var villig att betala. Tack älskling!

image

image


Mest ledsen idag

Jag ger upp den här skitdagen. Egentligen inte så trött så jag skulle kunna sova, men ska göra mitt bästa. Stänga ner. Släcka ner. Dra täcket över huvudet och hoppas tårarna tar slut någongång. Hade varit så annorlunda om jag kunnat prata med Neo om det. Öppnat käften och pratat istället för försöka kväva gråten och bita sig i läppen. Han märkte ju att nåt var fel, men jag… jag förmår mig inte att våga visa mig svag.

Tårar är tecken på svaghet för mig. Hudlös och mest sårbar. Morsans ord från barndomen sitter som berget: ”Vad gråter du för? Du har ingenting att vara ledsen över.”. Kanske jag inte hade enligt henne, men för mig fanns och finns det anledning till tårarna. Lärde mig tidigt att bita ihop och svälja tårarna. Sen kommer det dagar som denna när det inte går att göra så. När tårarna strömmar längst kinderna.

Märks att det är medicinbyte på gång. Kemin är inte som det ska och någonstans i skarven ramlar jag ner i avgrunden en stund. För jag vet att det här är inte långvarig dipp. Imorgon kommer jag förvånas över min ledsenhet idag, men det är imorgon det. Idag…ikväll… är en helt annan sak. Så medveten om att den här sidan av mig inte är lätt att tas med. Tårarna och försöken till att dölja ledsenheten resulterar i att jag blir fåordig, kort i tonen och till och med nedlåtande. Jag vet allt detta, det gör inte Neo. Och det känns som om jag står vid sidan om och ser hur mycket mitt beteende skadar relationen men kan inte göra någonting för att hindra det. Har bara lust att skrika rakt ut och lägga på luren innan jag gjort för mycket skada. Det här är en sida jag önskat han aldrig fått se, åtmistone inte såhär tidigt i förhållandet. Får se om han finns kvar imorgon. Jag kommer definitivt förstå om han inte är det.

Varför ledsen då undrar man sig kanske? Saknaden och längtan efter Neo. Karln har kommit att betyda mycket för mig. Ekonomi. Alltid denna förbannade brist på pengar. Livet. Diagnoserna. Mediciner som inte fungerar som dom ska. Mediciner jag inte tål. Humörsvängningarna. Ständiga smärtan. Och just nu värmen och med den solen.

Men nu ska jag dra täcket över mig och hoppas nattmedicinen funkar som den ska och ångestdämpande börjar verka så jag slipper klumpen i halsen och bröstet en stund i alla fall. Imorgon är en annan dag.


Brevlådan fram och tillbaka

Mer orkar jag inte göra idag. Har suttit inne och häckat hela dagen. Fläkten snurrar på lägsta då lederna inte vill vara med om mer drag. Värmen påtaglig. Katterna liggae som utslängda högar i varsin del av huset. Jag har varvat dagen med halvdvala, sömn, svettandes.

Och så dags till brevlådan. Värmen vidrig. Solen hemsk. Svetten lackar. Kroppen kvider. Vill inte vara med alls i den här värmen. Så brev från försäkringskassan, tid för möte inbokat i mitten av september. En bit dit, men ändå en tid att passa. Från landstinget två brev, ena om tid för nästa uppringning och så sjukintyget som sträcker sig till sista september.

Nu sitter jag återigen inomhus. Svetten rinner och fläkten surrar. Dricker färskbryggd kaffe trots värmen. Huvuvärken som kommer utan den är inte att leka med. Och det är det sista jag behöver just nu. Vatten dricker jag redan som det är och nästan blir över.

Ska det inte enligt bondepraktikan regna under fruntimmersveckan?


Golvfläkt

Vet inte hur mitt liv skulle vara utan den?

image