Månadsarkiv: augusti 2014

Snart snart

Dagarna segar sig förbi. Timmarna känns som evighet. Tiden verkar stå still. En del dagar längre än andra, men snart åker jag till kärleken igen. Men inte idag. Inte ännu. Snart. Har lust att sova bort resten av dagen och natten så jag äntligen kommer iväg igen. Några timmar till av dagen. Snart så. Som jag längtat. Som jag saknat. Snart är väntan över. Några timmar till. En halv dag. Tror jag överlever att vänta en halv dag till.


Kärlek

Vad gör man när saknaden blir för stor att hantera ibland? Vad gör man när längtan äter upp en inifrån? Hur gör andra? Hur gör jag? Det har aldrig varit såhär. På riktigt. Påtagligt. Kännbart.

Kroppen har åsikter. Inte bara saknaden av närhet. I relationen med Neo är det på en annan nivå. Han, det räcker med att han finns i samma rum, så minskar smärtan. Han är min mänskliga smärtstillare. Att ha honom på andra sidan luren ger lindring. Endorfiner som utsöndras av att höra hans röst gör livet hanterbart.

Han får mig att må bra på så många nivåer att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen. Skrämmande hur nära han kommit att bli. Vara. Är. Bara tänka på honom får mig att le. Bara tanken om honom får det att kännas varmt i bröstet på mig. Bara tanken på honom får det att suga till av längtan i mig.

Han har blivit en stor del av mitt liv. Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag tycker om den jag jag är med honom. Jag tycker om den jag jag tillåter mig vara med honom. Han har fått mig att släppa på hämningar. Han har fått mig att utveckla sidor hos mig som jag inte vågat visa tidigare. Sidor jag lagt band på mig själv över i rädsla av att skrämma bort folk. Och det för med sig en rädsla att förlora honom.

Han är på riktigt. Inga konstigheter. Inga krusiduller. Öppet och ärligt. Två själar som mötts av en anledning. Jag vill våga tro att det var meningen för att vi skulle träffas här och nu. Vi kompletterar varandra på många nivåer. Visst har vi haft våra meningsskiljaktigheter men vi vet vad det beror på. Stjärntecken, ja visst, båda tror på andlighet. Diagnoser, självklart. Och livshistoria, bådas förstås. Viljan att överkomma meningsskiljaktigheter och issues övervinner flyktbeteendet. Jag känner igen den, han likaså. Vi vet båda att det inte blir eller är enkelt.

Och jag älskar karln. Jag har gjort det ett tag. Aldrig hänt att jag känt så intensivt, så här mycket, så tidigt. Men det är sanningen. Det är min verklighet. Det här är just nu. Och just nu, hemma i min säng, ensam med katterna, saknar jag karln nåt enormt. Längtar till nästa gång vi ses. Synd att han ska vara så förbannat allergisk mot katter. Annars hade jag haft honom här bredvid mig. Hans närhet. Ögonen som vilar på mig. Ärligheten och öppenheten i dom gör att det suger till i magen av bara minnet av dom. Jag behöver inte tvivla på hans känslor för mig.

Hur gör andra för att hantera känslostormen som kommer med längtan och saknad? Jag vet då inte. Jag vet bara vad jag känner. Vad jag upplever. Vad som är på riktigt. Vad som är verkligt. Och just nu är jag ensam hemma med honom 15 mil bort.


Några rader

Egentligen inget att skriva ändå massor. Orden finns inte idag. Bara less. Onödigt liksom. Mitt ute i ingenstans. Kroppen har åsikter. Hjärnan spökar. Borde kanske elda. Måste inte. Vore trevligt. Orkar inte hämta ved. Kroppen vill inte. Kroppen orkar inte. Vet inte om jag stå, sitta, gå eller ligga ner. Kan inte vara kattmöbel idag. Han förstår inte vinken. Ledsamt. Tystnad idag. Orkar inte med ljud. Musiken får vänta. Borde städa. Orkar inte. Borde göra det trots det. Skjutit på det för länge redan som det är. Om bara hjärnan kunde sluta snurra. Saknar Neo. Kan inte ens njuta av det faktum att hösten är här. Blöö.


nano nano

Det har gått ett par dagar sedan världen fick veta att Robin Williams gått bort. Det påverkade mig mer än jag trodde. Han har ju alltid funnits där. Som den där farbrorn man inte träffade så ofta, men när man gjorde det fick han en att skratta så att man nästan kissade ner sig. Någon man såg fram emot att träffa. Längtade till nästa gång.

Minns faktiskt inte när och hur gammal jag var när ”Mork och Mindy” sändes på TV. Pratade med morsan om det där och hur hon också minns Robin som en kär vän som dök upp då och då. Han var alltid där liksom. En del av min barndom dog i och med nyheten om hans död nådde mig. Någonting oskyldigt inom mig brast och dog. Finns inte mer. Skratten har dött ut.

Lägger upp en bild med citat från en av favoritfilmerna med honom. Och avslutar med orden ”Nano nano Robin. Trevlig resa. Du kommer vara saknad”.

robinwilliamssiezethedayrip


Sömnlöst ännu en gång

Så att… klockan slår snart fem, fem på morgonen. Vaken? Jodå. Borde ha sovit? För länge sen. Ger upp tanken. Ger upp försöken. Hjärna på högvarv. Kroppen har åsikter. Tar en panna kaffe. Kanske får jag en chans till vila, sömn under dagen. Kanske. Tvivlar just nu. Vet att det varit en sömnlös natt. Aldrig roligt. Ont överallt. Hjärnan fastnat i tänk. Ingen bra kombination. Så, morgon världen. Och ja, stoppa upp någonting någonstans. Dagen hade definitivt börjat bättre om jag fått sova. Blöö.


Vad som är viktigt

Åkte hemifrån idag för att handla saker som tagit slut och behövdes fyllas på. Inget konstigt med det. Bara det att idag, när jag kom till köpcentret,  blev sittande i bilen en stund.

Jag höll i det två viktigaste nycklar i mitt liv.  Bilnyckel och nyckeln hem till Neo. Att jag inte ens hade låst dörren hem innan jag åkte säger ju en del.

image

Insåg då att allt jag äger och har är ersättningsbart. Det är bara saker. Okej, katterna och foton och dagböcker kanske ska förvaras någon annanstans i katastrofsyfte. Ändå kom jag på mig själv med nycklarna i handen att det var de viktigaste nycklarna i mitt liv. Det enda jag inte vill kunna ersätta. Bilen för att jag inte har råd och Neo för ja, älskar karln och definitivt inte ersättningsbar.

Det är alltså hit jag kommit? Sakerna äger definitivt inte mig. En skön insikt mitt i mörkret.  Det är bara saker. Och Neo? Definitivt värt att kämpa för att behålla.


Det ordnar sig

Det är ju så jag faktiskt tänker och försöker leva efter. Devisen om att allt ordnar sig visar sig vara på riktigt. Och idag, idag kommer jag på mig själv att sitta och le för mig själv en stund. Helt okej. Det är så det ska vara när pusselbitarna faller på plats och tung sten från mina axlar har lyfts. Idag är en bra dag.
image