Månadsarkiv: september 2014

Astma och allergiutredning inledd II

Ringde tidigt. Samtalet kom 45 minuter senare. Förklarade vad det gällde. Undrade om tiden till astma och allergisköterskan. De hade databekymmer och sköterskan gick till fots istället. Slutade med att vi la på och astmasköterskan ringde upp mig.

”Mycket nu”, ”remisserna hopat sig under sommaren när vi har stängt”, ”akuta fallen först”,  ”en sån undersökning tar tid vet du”, ”väntar på ny maskin, kanske här om två veckor” osv osv. Det som förklaring till varför det dröjer så med att få en tid. Jag förklarade också varför jag valde att ringa idag. Att jag fick klartecken av läkaren att testa astmamedicin och att jag nu hade gjort det under helgen. Den gjorde det den skulle. Väsandet gav med sig och det blev lättare att andas vid dom tillfällena.

”Du vet att vi måste göra utförliga tester för att se om det är astma eller inte”. Så långt är jag med, men om jag ringer och berättar om skillnaden med astmamedicinen och hur det känns att vara hemma igen, borde väl dom fatta att jag vill få en tid snarast. Eller åtmistone se till att prioritera mig lite kanske? Nej, nu går jag runt och väser och pyser och drar djupa andetag emellanåt. Hur länge vet jag inte. Veckor? Månader? Och jag vet att om jag får tidig hjälp blir det i alla fall inte värre. Jaja, ska väl vara halvdöd innan hjälpen kommer. Gaah.

Vad som är värre är sköterskans avslutning på samtalet: ”inte så mycket att göra åt, men du finns med på listan så tid kommer”. Jaha, hålla koll i brevlådan med andra ord. Ursäkta mig med… kärringjävel. Så, nu är jag klar.

Undrar om jag kan byta landsting för det här? Kolla om dom är medgörligare och tar ens hälsa på större allvar i grannlänet? Bara undrar?


Kaffedrömmar

Vaknar med kaffesug deluxe. Pannan laddas och görs iordning. Första muggen hinner jag knappt känna smaken av.  Törstig på kaffe helt enkelt.

Orsaken var att jag drömde om kaffe hela natten. Jämfört kaffebryggare. Smakat av olika rostningar. Doftat. Och provat olika kaffemått.  Min var alltid snyggast. Bild finns här nedanför. Det var kaffekoppar,  muggar och glas. Med eller utan mjölk. Starkare och svagare kafevarianter.

Kaffe helt enkelt. Och nu, några timmar senare, har inte kaffesuget stillats trots frukostpannan. Överväger ett par muggar till. Suger i kaffetarmen helt enkelt. Drack ju ingen kaffe inatt. Alltid utom räckhåll liksom.

Gott är det ju också.

image

Var också tvungen att läsa om vad det betyder i drömlexikonet. Låter ju bra. Den första alltså. Jag har ju två. Bara att förbereda sig för det värsta, men hoppas på det bästa.

image

image


Möss

Jahapp. Konstaterade faktum idag. Möss inne. Visserligen tre katter, men de kommer inte åt överallt. Muslortar i kastrullskåpet talar sitt tydliga språk. Vågar inte kolla skafferidelen. Måste visserligen göras och kassera allt som blivit infekterat och antastat. Usch. Plasthandskar på och göra sig redo för projekt sanering. Blä. Tvi. Usch.


En till nyckel

Förra helgen tillbringades hos Neo. Det blev att umgås med vänner både före och efter utgång. Där och då på efterfesten får jag en nyckel framlagd till mig. En nyckel till en av hans vänners lägenhet som börjat veckopendla. Att jag får låna den och ha katterna med mig så jag kan stanna längre hos Neo. Att jag inte behövde åka hela vägen hem till mig mellan turerna. Bara han hade någonstans att sova på helgerna när han kommer hem.

Jag blev mållös. Jag blev rörd. Ja, så pass mycket av omtanken att det kom en tår eller två. Försökte avfärda det hela. Vifta bort. Låtsas som det var ett skämt. Fråga om hur full han var egentligen. Gick inte så bra. Jag fick i alla fall med mig nyckeln hem. Fortfarande mållös. Fortfarande rörd av omtanken. Blir alldelles varm inombords.

Men nu, en halv vecka senare sitter jag fortfarande med nyckeln och undrar hur det gick till. Och framför allt om jag ska utnyttja den. Försöker se det från olika synvinklar. Speciellt Neos. Det är han som är råallergisk. Skulle jag ta med mig katterna skulle han till exempel inte kunna sitta hos sin vän mer. Det vill jag inte ta ifrån honom. Ändå skulle det bli så mycket enklare och framför allt lättare med avståndet.

Visserligen skulle jag bli tvungen att ta en resa tur och retur hem på grund av posten ändå. Men, annars? Har ju ingenting här. Har ju inget som håller mig kvar. Det skulle bli så mycket enklare. Men jag skulle ta en plats av trevnad från Neo. Men vi skulle ha mer tid tillsammans. Närmare. Får grunna mer på det här. Nyckeln har jag ju. Det är lite mycket att hantera emellanåt. Inte van vid den här sortens omtanke från nästan främmande människor. Enligt Neo är det bara att vänja sig. Helt okej om ni frågar mig. Det kommer bara ta lite tid.

image


Två månader till

Fortsatt sjukskrivning. Något lättad att jag fick det förlängt innan sjukskrivningen gått ut. Tiden med läkaren kvarstår. Medicinjustering väntar. Önskemål om samtalskontakt kommer tas upp i vårdgruppen imorgon. Något jag bad om för ett par veckor sen. Gjorde det igen igår. Behöver det just nu.

Kanske får jag ordning på röran i hjärnan. Kanske får jag ord på känslorna som river i mig. För jag är mycket inom mig. Jag har mycket inom mig. Saker som jag inte kan sätta ord på riktigt. Arg? Ledsen? Rädsla? Osäkerhet? Ångest? Ovisshet? Förhoppningsvis får jag det sorterat inom snar framtid.


Kom ett kort

image

Tack Sol ❤


Några frågor inför vårt möte

Uppe med tuppen. Försöker förbereda mig inför mötet med försäkringskassan. Det går sådär. Fan på väggen och allt det där. Ser på pappret jag fick hem med tiden. Möte där vi ska diskutera möjligheten att komma tillbaka till arbete. På baksidan finns det frågor som jag ska kunna svara på:

Hur skulle du beskriva:
– ditt hälsotillstånd?
– din sociala situation?
– dina intressen och fritidsaktiviteter?
– din utbildning och tidigare yrkesverksamhet?

Hur tycker du att din sjukdom påverkar din förmåga att söka arbete, studera eller arbeta?

Vilka möjligheter tror du finns hos både dig själv och din omgivning, för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Finns det hinder i din omgivning som gör att din arbetsförmåga är begränsad, i så fall vilka?

Det var dom frågorna det. En aning om vad mötet handlar om. Blev jag klokare? Inte ett dugg. Har jag svar på frågorna? Nej. Det är ju liksom sånt jag funderar på själv. Vart är jag på väg? Vad ska jag göra? Vad finns det för alternativ? Det plus att första raden av frågor påminner mig om vad som finns här för mig i humhum. Min vardag svart på vitt. Blöö. Vardagen som bipolär med fibro och förmodligen får veta om jag har bestående andningssvårigheter.

Frukost att inta. Kläder att byta om till. Milen att ta mig in till stan. Tjock dimma. Ut i god tid. Parkeringen som kostar massor. Tid att passa. Se vad livet ger mig för alternativ idag. Kommer jag att överleva dagen? Kommer jag att överleva överhuvudtaget? Framtiden hänger på en skör tråd. Balanserar på en slak lina. Broarna brända. Ingenstans att ta vägen. Fan på väggen som grinar illa.

Oavsett vad som händer idag kommer jag att resa mig igen. Jag måste se det så. Jag har inget alternativ.