Månadsarkiv: oktober 2014

Vinterviste

Växterna är från och med förra helgen hos Neo. Där ska de få övervintra i jämn rumstemperatur och utan köldhål.

Här hemma börjar jag få upp vinterfönstren så eldarna värmer upp bättre än utan. Vinterfönster gör också att det inte skulle finnas plats att ha mina växter på. Fyllde upp alla Neos fönster ålus en tredjedel av köksbordet.

Men dom fryser i alla fall inte ihjäl. Med konsekvensen att jag numera har snustorr luft hemma. Svårare att andas utan växterna. Neo däremot kommer må som en kung den här vintern. Luftmässigt i alla fall. Han märkte skillnad redan andra dagen växterna flyttade in.

image

Alla syns inte på bild och detta var innan ansning och trimning. Man skulle kunna tro jag är på väg att flytta :).

Annonser

Framtida spelningar/festivaler

Jag och Neo planerar spelningsbesök och festivaler under hösten och även nästa år. En nu i november. En vinterfestival i humhum med hotellweekend inbokad i december. Göra en minikärleksweekend hemma men borta. Så har vi Metallsvenskan klar för nästa år i biljettväg. Festivalen som fick ihop oss att träffas i år. Självklart ska det firas med festivalhelg 🙂 . Kommer säkert att dyka upp mer grejer på vägen och under tiden, men det är klart med dom här tre i alla fall… hittills.

Det betyder också att Neo planerar att ha mig i sitt liv i framtiden. Och just nu känns livet underbart.


Makulerad

För ett par månader sedan fick jag förskott på arvet från morsan efter husförsäljningen. Inte världens största summa men tillräckligt för att kunna betala av krediterna och privata skulderna.

Idag, när räkningarna ska betalas, är det första gången som det kommer vara kännbart på riktigt. Korten är klippta sena ett par månader tillbaka och ska avsluta konton nu när det är klart att sista räntorna är avklarade.

Bilden nedan är ”bara” tre av ställena jag haft skulder till. Nu när det är betalt kommer det inga papper heller. Och istället för fem dyra bankgiron att föra över pengar till har jag två vanliga räkning utöver autogiro.  Hyra och telefon utöver bil och försäkringar på autogiro.

Känslan av frihet är enorm. Aldrig igen. Har lärt mig min läxa.

image


Årtal i dödsannonser

Jag erkänner. Jag har en morbid fashination till dödsannonser när jag har tillgång till pappersvariant av morgontidning, oavsett vilken stad det är. Nu var det länge sen jag hade tillgång till pappersvarianten av dagstidning och det är inget jag tittar upp på nätvariant direkt. Har alltid, så vitt jag minns, tittat på ärtalen i dödsannonserna. Dels för att se hur gamla dom var dels hur unga.

Var denna fashination kommer ifrån vet jag inte riktigt, men den finns där. Lika mycket som jag kan gå runt på kyrkogårdar och kolla årtalen. Namnen i sig är inte så viktiga. Det kommer sen om det är årtal och ålder som fastnar i min blick. När jag jobbade på kyrkogård för herrans massa år sedan var det inget konstigt med att ha stenarna omkring en. Idag är besöken på kyrkogården fåtaliga, men det händer. Fridfulla platser med rum för eftertanke och lugn.

Anledningen till det här skrivs idag är att jag är med i en grupp på fejan där en hade sett dödsannonsen för dennes första kärlek. Hur annonsen triggat igång saker hos denne. Fördelen med att flytta runt som jag gjort, och förmodligen gör snart igen, är att jag riskerar inte att se dödsannonser på folk jag en gång kände eller känner. Lokala blaskor är lokala, även om man kan prenumerera på dom även som utsocknes.

Jag blir inte påmind om min egen dödlighet svart på vitt. Den finns där ändå, nästan varje dag. Nackdelen med att vara deprimerad med bipolär 1 är tankarna på den egna dödligheten. Påtaglig, ibland mer än vanligt. Hanterbart, om än svårt ibland. Nattsvart med slutlig lösning på problemet inom räckhåll. Men, som jag skrivit så många gånger förr, döden och jag har en överenskommelse: inte idag.

Men jag fortsätter läsa dödsannonser. Årtalen först. Resten sen. Jag har överlevt ännu en dag.


Drömtydning någon?

Senaste veckan har jag drömt om bröllop och äktenskap i olika former. Speciellt den egna. Allt från frågan om jag kan tänka mig att gifta mig igen, till att jag faktiskt är på väg att göra det. Har inte drömt om att ha gjort det eller står och gör det. Än i alla fall. Och då jag varit på väg till vigseln har jag sett Neo som den tilltänkta och sträcka ut handen som för att hjälpa mig uppför trappen. Och hans leende får mitt hjärta att slå extra slag och jag känner hur hela jag ler tillbaka.

Och kom ihåg nu att det är något jag drömt. I sovande tillstånd. Ensam i sängen. Med feber.

Det är ju ändå så att jag kan tänka mig att göra det av rätt orsaker. Och visst skulle jag kunna tänka mig att rätta anledningen skulle infinna sig med Neo. Skulle kännas mer än rätt om jag fick frågan idag. Och jag känner bara att jag passerat den där åldern där man ska skjuta på saker till senare för att vänta och se. Känns det rätt på alla sätt och vis anser inte jag att det finns hinder till att gå fullt ut. Tiden är flyktig. Imorgon kanske inte finns. Och jag vill inte sitta och tänka på alla ”tänk om” jag har undanstoppat i ryggsäcken. Rädslan är en annan sak som sätter krokben på en. Mig i alla fall. Och rädslor är till för att övervinnas.

Och ja, med risk att Neo drar öronen åt sig och säger upp relationen med mig i och med att jag postar detta får jag leva med. Ingen censur på mig bara för att han läser det jag skriver. Kan ju bli lite laddad stämning ett par dagar, men är det meningen att det ska fortsätta vara han och jag så spelar det ingen roll om vad jag drömmer om i febersjukt tillstånd.  Ändå har det hänt så pass många gånger att jag behövde skriva av mig lite.

Dröm vidare och dröm sött gott folk. Natten bär på mycket hemligheter.


Känna sig önskad

När man ligger i 38,2 graders feber nedbäddad i en soffa, ämlig och känner sig allmänt ofräsch finns det få som kan få en att känna sig önskad och saknad, och efterlängtad som Neo fick mig för ett par helger sen. Oavsett hur trött och sliten jag var kunde jag känna den kärlek han har för mig genom att bara finnas där, nära.

Nu när jag blev strandad hemma den här helgen då förkylning från helvetet sliter i en är det ändå så att hans omtanke om mig och önskan att skulle kunna varit hos mig som varit starkare än ämligheten och självömkan den här veckan. Idag när jag var tvungen att ta mig till civilisationen för förnödenheter funderade jag om jag skulle ta en dusch först. Och såg mig själv i spegeln och grinade illa. Trött och sliten efter en vecka av snorighet, feber och hosta sätter spår. Håret uppsatt i slarvig oborstat hästsvans. När påsarna under ögonen har egna påsar då vet man att allt inte står rätt till. Funderade på den där duschen, men det hade tagit udden av att krypa ner i nybäddad säng senare ikväll.

Ändå, i kalla skenet från lyset på toaletten fylldes jag av en känsla jag nog aldrig haft förut. Att oavsett hur ofräsch jag känner mig så är jag ändå det vackraste som finns för Neo. Och det, den tanken, knockade mig nästan. Har aldrig hänt förr. Inte vad jag minns i alla fall. Att jag vågar tro på vad den andre säger om mig till mig utifrån vad dom själva känner, ser och tycker. Han har lyckats med någonting ingen annan någonsin fått mig att känna. Att jag är älskad, önskad och efterlängtad. Även med feber härjande i kroppen, och nu förkylningen. Att jag till och med utan röst och kraxar är något han vill ha i andra ändan av luren.

Bara det att jag inte känner mig uttittad och granskad när han ser på mig är en annan sak. Hans ögon talar sitt tydliga språk. Jag behöver aldrig undra vad det är han tänker på när han ser på mig. Och nu känner jag även det han ger mig varje gång jag är där även hemma i mitt badrum och grinar illa åt ofräscha mig. Hur gick det till? Hur lyckades han med det konststycket? Eller jag vill inte veta, vet bara att jag ska ta vara på den här känslan och njuta av att jag har Neo i mitt liv.

Jag är önskvärd. Det ni.


Ett kort i brevlådan

image

Döm min förvåning när jag har annat än räkningar i lådan. Öppnar och kortet ovan får mig att le. Avsändare Neo och vad som står på baksidan låter jag stanna mellan oss.

Tack älskling. Tack för att du finns. ❤