Årtal i dödsannonser

Jag erkänner. Jag har en morbid fashination till dödsannonser när jag har tillgång till pappersvariant av morgontidning, oavsett vilken stad det är. Nu var det länge sen jag hade tillgång till pappersvarianten av dagstidning och det är inget jag tittar upp på nätvariant direkt. Har alltid, så vitt jag minns, tittat på ärtalen i dödsannonserna. Dels för att se hur gamla dom var dels hur unga.

Var denna fashination kommer ifrån vet jag inte riktigt, men den finns där. Lika mycket som jag kan gå runt på kyrkogårdar och kolla årtalen. Namnen i sig är inte så viktiga. Det kommer sen om det är årtal och ålder som fastnar i min blick. När jag jobbade på kyrkogård för herrans massa år sedan var det inget konstigt med att ha stenarna omkring en. Idag är besöken på kyrkogården fåtaliga, men det händer. Fridfulla platser med rum för eftertanke och lugn.

Anledningen till det här skrivs idag är att jag är med i en grupp på fejan där en hade sett dödsannonsen för dennes första kärlek. Hur annonsen triggat igång saker hos denne. Fördelen med att flytta runt som jag gjort, och förmodligen gör snart igen, är att jag riskerar inte att se dödsannonser på folk jag en gång kände eller känner. Lokala blaskor är lokala, även om man kan prenumerera på dom även som utsocknes.

Jag blir inte påmind om min egen dödlighet svart på vitt. Den finns där ändå, nästan varje dag. Nackdelen med att vara deprimerad med bipolär 1 är tankarna på den egna dödligheten. Påtaglig, ibland mer än vanligt. Hanterbart, om än svårt ibland. Nattsvart med slutlig lösning på problemet inom räckhåll. Men, som jag skrivit så många gånger förr, döden och jag har en överenskommelse: inte idag.

Men jag fortsätter läsa dödsannonser. Årtalen först. Resten sen. Jag har överlevt ännu en dag.