Månadsarkiv: december 2014

sista veckorna i december 2014

Varit dålig på att uppdatera här märker jag. Inte så att jag varit sysslolös eller liknande. Tvärtom eller nåt.

Först hade vi ju denna att gå på, Neo och jag och en massa andra.

blackxmas

Träffade på folk för första gången av dom som vi pratat med online i några månader. Däremot träffade jag inte på någon av dom som jag kände sedan tidigare i humhum. Ändå var inte festivalen så stor att det skulle vara ofrånkomligt. Men, tydligen var det så. Roligt hade jag, oj vad jag skrattat och det är redan planerat att träffas vid nästa festival i nya hemtrakterna nästa år.

Banden levererade och jag hade säkert haft ännu trevligare på lördagen om inte kroppen bestämde sig för att strejka just då. Speciellt fötterna. Blev ju nyktert då jag skulle köra dagen efter. Bodde på hotell hela helgen och bara det med tillhörande frukost var riktigt mysigt.

Julafton blev hemma hos Neo. Och jag har ännu en gång tur med pojkvän som inte firar jul han heller. Bara en sån sak. Planerade firandet hos hans moster kom av sig, vilket jag inte klagar för. För oss blev det en vanlig onsdag helt enkelt.

Däremot har jag varit ensam hemma sedan dess. Planen är att fira nyår ihop. Och jag har sovit igen. Sovit sådär massor som är ganska oroväckande egentligen. Ska nog ringa vårdcentralen om det där i början av nästa år och kolla vitaminnivåerna eller vad som fattas. Sköldkörteln en sak, men det finns ju annat som spökar tror jag bestämt. Eller så har jag fått det där många andra lider av under vintermånaderna. Vinterdepression i brist av ljus. Skulle vara typiskt det med.

Och vi fick vinter i år med.

 

Annonser

Lördags

Det hade varit inplanerat länge. Månader blev till veckor som i sin tur blev dagar. Jag skulle uppåt landet igen. Sätta mig bakom ratten och ta mig till morsan. Bror med Svägerskan skulle vara på plats med nytillskottet. Och jag skulle ha Neo vid min sida. Presentera mannen i mitt liv till familjen dysfunktionell.

Dagarna blev timmar. Tog mig femton milen till Neo dagen innan. Ångesten som kommer smygande var sin vana trogen. Den som alltid finns där inför mötet med morsan. Natten innan hade jag svårt att somna, vaknade några gånger och såg på klockan, kröp närmare en lugnt snusande Neo bredvid mig. Hade väckning så vi kunde komma i ordning någorlunda tid och iväg. Jag stängde av larmet och somnade om. Bror ringer och väcker oss några timmar senare. Ångesten ett faktum. Allt blev fel.

Frågade Neo om jag kunde skylla på honom eller nåt. Vädret svek ju mig då snön uteblev och ingen snöstorm att gömma mig bakom, under. Morsan ringde till slut och undrade när vi skulle komma iväg och jag sa som det var. Panikångest och definitiv inte körduglig. Ska definitivt inte sitta bakom ratten när panikångesten sliter i en. Och se på fan när morsan konstaterar att det gör jag rätt i. Hon visste hur det känns och har själv skjutit på ärenden på grund av det. Så, nåt gott har väl kommit under dom där samtalen vi haft under året.

Och panikångesten satt i halva lördagen. Fortfarande jobbigt att tänka på hur det var tänkt, planerat och allt det där, men diagnosen har eget liv ibland. Egen agenda helt enkelt. Och jag känner mig som passagerare i baksätet ibland med ingenting att säga till om.


Sover mest II

Fortsätter med mitt sovande. Vanliga sex till åttatimmars nätter sträcker sig ibland till fjorton sexton timmar i ett sträck. Ändå vill jag inte kliva upp när jag väl vaknat till liv. Förutom depressionen lider jag nog brist på något. Inte normalt att ha det såhär. Och jag ser hur Neo bara kan se på från sidolinjen. Men, han finns där.

Min trygga hamn i mörkret. Ljuset i tunneln om ni så vill. Varm och trygg famn i kylan. Och jag kryper gärna ner i den just nu. Min ankare som hindrar mig från att flyta bort helt i mörkret. Min livboj för att jag inte ska sjunka djupare. Kärleksfull och öm så att demonernas väsande tystnar innan de når fram till mig.

Snart, snart kommer vi vara under samma tak. Än ska jag vistas mitt ute i ingenstans. Inte länge till. Har så mycket att göra, men ingen ork. Ved ska hämtas in, men kroppen har åsikter. Och Neo är inte här för att smeka bort det onda. Jag har börjat inse mina begränsningar. En god kvinna reder sig själv, en klok kvinna vet när hon ska be om hjälp. Tyvärr har jag bara mig själv här ute mitt ute i ingenstans. Och ved ska in.

Längtar till den dagen då jag inte behöver bära en enda vedkorg till. Faktiskt.


Sover mest

Efter samtalet med försäkringskassan förra veckan har jag faktiskt sovit mest. Visserligen har jag varit tröttare än vanligt, men det här är nivå med djupare depression. Det jag inte ens märkte att den kom i den styrkan, igen. Inget jag önskar någon. Sen har vi ju fibron som ställer till det lite extra. Trötthet är symtom där med.

Medicinjusteringar kan göra så med en. Vintern med, eller novembergråheten snarare. Trodde inte jag var så beroende av solljus som jag faktiskt uppenbarligen är. Och att det är snöfritt gör det inte bättre. Och jag sover. Natten är tio till tolv timmar lång. Ibland till och med fjorton. Behov av att sova några timmar på dagen finns tydligen också. Som om natten inte räckte till. Inte ens fullmånen lyckas hålla mig vaken.

Och Neo känner sig lite vilse i det här. Tur att jag förvarnat honom om hur det kan vara när det är som värst, men han trodde nog inte såhär. Till saken hör också att tröttheten gör att jag är mindre social. Jag finns fysiskt på plats, men hjärnan har stängt av och ingenting funkar som det ska. Disträ och det där med lyssna och höra vad den andra säger blir bara det en ansträngning. Det är definitivt inte personligt. Definitivt inte riktad mot någon. Bara är. Och jag önskar jag kunde förklara vad det är som händer, men hittar inte riktigt orden för att förklara det här. Inte ens för mig själv.

Har saker inplanerat kommande helgerna. Det ena har jag ingen lust med och det andra är mer hur det ska funka med sociala fobin. Men vi tar en dag i taget. Sen är det tydligen vetenskapligt bevisat att tvingar man sig att göra saker fast man inte har lust kan det bryta skov. Jag vet inte. Om det är så skulle det vara bra. Nästa helgs aktivitet skulle vara då värt det om ni frågar mig. Återstår att se.

Idag är det måndag. Mediciner intagna. Kaffemugg nummer två snart inmundigad. Kanske släpper depressionens klor mig den här veckan. Kanske inte. Livet är. Inte jag.


avstämningssamtal

Försäkringskassan skickade ett brev förra veckan. Meddela att jag har ny handläggare där. Vid eventuella frågor kunde jag höra av mig och så telefonnummer. Jag har dock inga frågor, hade inte heller. Och idag ringde fk-kontakten mig med tusen frågor istället. Gaah, bara att ta på sig kläderna och gå ut på farstubron och ringa upp. Fortfarande i mobilernas stenålder utan mottagning inomhus.

Innan samtalet var över var det dränerat på energi hos mig. Jag som kände mig piggare än på länge. Känns helt plötsligt meningslöst igen. Fick påminna dom om fibron jag har diagnos på också. Om astma och allergi utredningen jag fortfarande väntar tid till. Fick även påminna om hur lömsk bipolariteten är. Hur det kan kännas bra för stunden och sen krascha igen. Är i alla fall sjukskriven till sista januari och beviljad ersättning. Tack så mycket för det lilla. Slippa noja mig för det i ett par månader.

Nu har jag igen känsel i fingrarna efter fem tio minuterna på farstubron. Om det bara inte hade blåst nordanvindar hade det varit överkomligt att stå där och småfrysa.