Månadsarkiv: augusti 2016

Inget någon ens kan hitta på

Mitt liv i ett nötskal. Livet jag har levt och det jag har idag kan man inte ens hitta på. Skulle man göra det skulle ingen tro det var sant. Ja, välkommen till mitt liv. Där verkligheten inte alltid är svårt eller vitt. Där verkligheten är den det är.

För tio år sen satt jag och pratade med E. Det hon sa då har återkommit fler gånger sen sen dess, men aldrig så klockrent som nu: ”Ditt liv kan man inte ens hitta på”.

Samtal med Sol idag säger jag samma sak… Inget som man ens kan hitta på. Hon känner mig bäst. Si så där trettio år tillbaka. Vem ska man annars kunna ringa när det krisar? Försöker förklara läget idag. En sak i taget. Hon hänger liksom inte med i vändningarna och det om nåt betyder att jag ligger illa till. Alltså, om jag inte riktigt får henne att hänga med i svängarna så vet jag att det står illa till i min verklighet.

Och ja, hon tycker att E:s påstående om att mitt liv inte ens kan hittas på. Sant. Oavsett hur jag vrider och vänder på det så är det bara något jag lever med men inget som man skulle fantisera ihop på en bra dag.

Nå. Sova. Eller nåt. Kanske. Beror på om verkligheten knackar på altandörren.  


Tvättstuga?

Hur gjorde man igen?

Alltså missförstå mig rätt. Jag har haft egen tvättmaskin senaste… Eh… Sex sju åren. Plus att under tiden med Neo så var det han som gjorde den biten i och med fibromyalgin.  Tacksam över det varje gång.

Men nu… Va?

Haha, det blev rent i alla fall. Och ja, ont har jag. Klappar mig själv på axeln och hoppas det går bra att sova inatt.


Inte vad jag tänkt mig

Det blir inte alls hur jag tänkt mig det här. Kan inte fortsätta såhär. Adressen medför saker jag inte kan ta. Inte kan acceptera. Oanade bieffekter kan man nog kalla det. Definitivt inget för sinnesron. Ingenting som bidrar till balans och välmående. Oavsett om det rör sig om boendet eller människorna som kommer med den. En del värre än den andra.

Jag känner för att ge upp. Kasta in handduken och bara gå ifrån allt och aldrig se tillbaka. Ge mig av utan ord. Bara sticka. Kräkas på allt. Orkar inte mer helt enkelt.

Nästa steg: hitta ny adress. Punkt.


Nattro ?

Snurr snurr. Gnissel och stenkross i käkarna. Täcke på. Täcke av. Kolla klockan. Vända kudde. Byta kudde. Snurr snurr. Fryser. Extra täcke på. Händer domnar. Fibron spökar. Ont. Gnissel. Stenkross. Grannen går på toa. Extra täcke av. Extra täcke på. Kolla klockan igen.

Och så fortsätter det. Natt efter natt. Minns inte när jag sov en hel natt sist.


Lite lessen

Tror verkligheten hann ifatt till slut. Mest ledsen numera. Gråtfärdig mest hela tiden. Tror dagens besök till polisstation med bilder på hur det såg ut natten för dem veckor sen och hur det ser ut idag. Ull när till och med snuten säger fy fan och du får leva med det där resten av ditt liv. Blöö.

Jag ser ärren efter kärringens bett varje dag. Mår inge bra av det. Inte ett dugg. Påverkar hela mitt liv. Min vardag. Det tog tid att läka. Sårskorporna lossnade för en vecka sen. Ändå flagar det fortfarande. Inte okej än. Folk jag träffar undrar vad som hänt. Jag berättar. Det grimaserar illa. Jag med.

Polisförfhöret gick mest ut på om anmälan ska stå kvar. Mitt svar är ja. Om det bara hade varit vanlig påhopp och misshandel med sår och blåmärken som försvunnit för länge sen hade varit en sak. Nu tog kärringens en bit av min arm med sig. Ärr för livet. Bilden jag lägger upp nedan visar inte hur illa det egentligen är, men ger nog en aning om hur det faktiskt ser ut. Inte okej. Hon ska veta att hon gjort mig illa. Punkt slut.

Sen får vi ju se vart det här leder till i slutändan. Jag vet bara att det påverkar mig till vardags. Påminner mig om sånt jag inte vill minnas. Om en människa jag aldrig vill träffa igen. Det har påverkat sömnen. Det lilla socialisering jag vågat mig på under depressionen och sjukskrivning kommer definitivt decimeras än mer. Ger mig ångest gällande arbetsträning, men där är boven nog boven det faktum att jag skulle börjat måndagen efter påhoppet. Blir så ledsen att just det blivit lidande av det här med.

Ledsen idag. Verkligheten hann ifatt. Min tro på människans godhet är nog död nu Har bara lust att lägga mig ner och dö en stund. Är det okej?

image

Usch säger jag bara :{