Vilse i pannkakan

Tydligen har jag tappat både karta och kompass. Uppenbarligen är det så.
Hur kunde livet få och ta en sån vändning? Igen?

Inte direkt första gången. Olika men ändå det samma. Människorna inte de samma som förr. Ändå lika. Platserna bytts ur men ändå hemtama. Adresserna bytts ut femtielva gånger. Städer inte lika ofta. Ändå.

Det är mig det är fel på helt enkelt. Vad skulle det annars vara?

Annonser
Det här inlägget postades i ålder, ångest, bipolär, boende, flytt, folk, historia, känslor, mående, memory lane, vardag, vänskap, vuxet barn. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vilse i pannkakan

  1. ~Sol~ skriver:

    Nej, det är inte dig det är fel på.
    Däremot kan det vara så att det finns något i uttrycket att ”man söker sig till sådant man känner igen”. Hur knepigt det än låter så är det en trygghetsgrej.

    Jag tror däremot inte riktigt att det är den stora förklaringen. Istället handlar det om att du haft en jävla otur och varit tvungen att anpassa dig efter det som fanns här och nu när saker ändrade sig så där hastigt och lustigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s