Vad är det med xxx6?

1976: Farsan förvann ut familjebilden och jag som var/är pappas flicka var nog lite vilse med ensam mamma. Och hon träffade en ny och Bror blev till.

1986: Jag blev tonåring. Och livet förändrades på en dag. Idag vet jag att min bipolaritet visade sina ytterligheter ordentligt redan då. Tänkande ute om nätterna. Festande, om än i liten skala. Nya bekantskaper. Trots deluxe och slutade med det jag idag vet att kalla kraschlandning.

1996: Umgicks med en viss grupp av folk. Flyttade till en annan stad. Manin övergick till depression och ensamhet i en stad jag inte hörde hemma. Livet fick en ny vändning och året hemsöker mig ibland än idag.

2006: En era tog slut och skilsmässan var ett faktum. Jag fick lära mig att leva ensam igen. Jag fanns men levde inte. Depression är bara förnamnet. En dag i taget.

2016: Idag. I år. Tio år sen sist. Befinner mig åter igen vid vägskäl.

_______________

Det är ju inte så att dem här åren skulle vara undantag gällande vändningar i mitt liv. Det har funnits fler, men just det där med livsomvälvande  som det varit med tio års mellanrum, men inte lika mycket kaos. Definitivt inte sådär att jag inte vet varken in eller ut. Som nu.  Idag. I år.

Det är som om att universum vill testa mig. Tvinga mig till att stanna upp och finna mig själv igen. Det är ju liksom det det känns som. Stanna upp. Eller snarare universum sätt krokben på mig rejält. Tvingar mig att stanna upp. Se vad som funnits. Se vad som finns. Och verkligen se vad som skulle kunna vara. Stannar jag här jag är nu kommer jag att gå under. Ingen tvekan. Definitivt.

Synd bara att jag känner mig totalt vilse. Jag vet ju var jag varit. Jag vet vad jag är intresserad av. Jag vet ju vad jag skulle vilja lära mig. Vad jag vill vidareutveckla. Synd att självkänslan återigen fått sig en rejäl törn. Tvivlet på mig själv är svårast.

Ser jag tillbaka på xxx6 åren så vet jag ju att jag kommer starkare ur det. Jag vet. Tyvärr känner jag det inte idag. Just nu är det mest en känsla av hopplöshet. Jag väntar på att bli arg. För då  gör jag i alla fall någonting åt situationen. Jag är uppenbarligen inte där än.

En dag i taget var det visst. Och andas?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: