Saknar dig Erik

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen? Vad skulle jag inte ge för en kväll tillsammans med dig igen? Eller en timme eller två? Om så bara på telefon?

Fan dig Erik! Saknar dig. Saknar dig mer idag än jag gjort på länge. Vet inte varför, eller jo, det gör jag.

Du var min vän. En av dom närmaste jag haft. Vi pratade om allt. Precis allt. Inga konstigheter. Inga baktankar. Vi avslutade varandras meningar ibland. Varken du eller jag behövde förklara någonting. Det bara var så. Vi visste vad den andra menade. Vad vi inte sa.

Vi var aldrig ett par. Vi var aldrig en han och hon för varandra. Många trodde det ett tag. Andra att nån av oss hade baktankar. Det var aldrig så. Vi var vänner. Vänner. Allt annat var uteslutet.

Hade jag vetat då det jag vet idag hade jag förstått det vi hade bättre då. Att både du och jag var bipolära. Är. Att vi båda delar diagnos. Hade det förändrat något? Tror inte det. Men det förklarar det vi hade. Det band vi hade. Det band vi delade.

Jag saknar dig något enormt idag. Jag saknar dig massor idag. Jag saknar oss.

Vad jag inte skulle ge för att få krypa ner i din besuttna slitna soffa och prata bort en dag och kväll. Vad jag inte skulle ge för att du ännu en gång skulle laga mat och bjuda på halvmisslyckad lasagne. Vad jag inte skulle ge för en stund av ren tystnad mellan oss och bara njuta av samhörigheten mellan oss. Vad skulle jag inte ge för dom nattliga samtalen när du inte kunde sova och behövde prata med någon. Mig. Jag som lyssnade. Förstod. Visste vad det var du pratade om utan att behöva förklara. Vad skulle jag inte ge?

Skulle det blivit annorlunda om jag varit och hälsat på när jag flyttade? Om du ringt? Om jag hälsat på när du flyttade? Om jag ringt? Skulle du orkat? Skulle du levt idag?

Jag är så arg på dig Erik! Du skulle inte dö. Du skulle inte. Du skulle leva. Du skulle orka. Du skulle. Du skulle så mycket. Du hade gjort så mycket. Du kunde gjort så mycket mer. Om. Om.

Allt det här innan musiken tog över. När det bara var du och jag. Lånad verklighet kanske. Jag vet inte. Du introducerade mig till band jag inte visste om sedan innan. Jag höll dig tillbaka på det vi redan kände sen förr, hur bra det var och det där med vad som kan förändras. Och så åkte du iväg. Du fick göra det du älskade. Musik som inte ens hade något namn när vi satt och filosoferade om livet och allt vad det innebar. Musik var viktigt för både dig och mig. Mer för dig, men vi förstod vikten av påverkan både du och jag. Hur musik påverkar folk. Hur det stannar kvar. Blir ett med en. Kanske hade du någonting med att göra att jag verkligen stannade upp och lyssnade några år senare. Sådär underförstått. Jag vet inte. Vi hade tappat kontakten men jag ser det som idag att du nådde fram till mig med musiken. Sådär att jag nästan kan förstå varför jag föredrar vissa band framför andra. Var det du som gjorde att jag återupptäckte ett visst band efter tio år? Samma veva som du dog om jag inte missminner mig. Tror faktiskt det. Enda jag faktiskt kan säga är tack i så fall. En annan del vi hade gemensamt var andligheten. Och vi hade var någonting mellan dig och mig. Musiken kom sen. Några år senare fick vi namn på det du gjorde efter att du flyttat; black metal. Rent själsmässigt passade det oss båda, känslomässigt en. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om inte du hade något med så kallade återupptäckten av ett visst band att göra. Att du ville göra dig påmind och sedd av mig. Lyssna till vem du var ett tag. Gjorde det du verkligen älskade. Och som jag lyssnat.

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen?  Prata bort alla demoner. Skratta åt eländet. Slippa förklara. Veta att du förstår. Saker jag skulle vilja fråga dig. Saker jag skule vilja prata om. Saker som bara vi skulle förstå. Du och jag. Inga konstigheter. Och ja, jag vet att du skulle skratta åt mig. Jag vet det. Faktiskt. Du om någon skulle förstå. Kan till och med sig dig flina där du befinner dig. Att du tycker det är ändå lite roligt. Du känner mig. Jag kände dig. Och jag saknar fortfarande tröjan du lånade men aldrig gav tillbaka.

Förlåt att jag missade begravningen. Den var bara för dom närmaste. Du hade så mycket vänner Erik. Dom gav dig minneskonsert istället. Dina vänner. Din andra familj. Banden du spelade med. Hyllning till dig. Till minne av dig. Har ännu inte besökt din grav. Lite långt att åka. Men jag ska. Om inte annat för att ha en pratstund med dig. Att du inte kommer säga så mycket gör inget. Det är nog känslan av närhet jag är efter. Där du växte upp. Staden du lämnade några år. Dit du återvände. Där du valde att dö. Jag hann aldrig säga hejdå.

Jag saknar dig massor idag Erik. Tänk att det snart är arton år sen du lämnade oss. Arton år. Tänkt på dig massor under åren. Idag mer än jag vanligtvis gör. Vad skulle jag inte ge för en dag med dig. Vad skulle jag inte ge för att kunna prata med dig igen. Om så för en stund.

Vila i frid vännen tills vi ses igen. Du är älskad. Du är saknad. Det vet du.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i andlighet, ångest, bipolär, döden, drömmar, känslor, kärlek, mående, memory lane, musik, suicid, vardag, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s