Månadsarkiv: maj 2017

Tand för tunga

Vissa saker gör mig uppriktigt irriterad. Som människor med pengar pratar om det som om det är det mest självklaraste alla har lika mycket av. I veckan fick jag verkligen bita mig hårt i läppen för att inte säga saker som kunde förstöra för mig framöver. 

Jag är med i en hobbygrupp som möts en gång i veckan. Den här veckan var det terminavslutning och en av deltagarna befinner sig definitivt inte i samma sociala och ekonomiska sfär som jag och några till. 

En av tjejerna var så glad att fått låna husvagn den här sommaren och prova på semestra i Sverige för första gången. Alltså samma sfär ekonomiskt som jag kanske? Jag var glad för hennes skull och så öppnar en av tantalurorna käften och tycker att hon ska köpa husbil istället. Det är det man ska ha numera. Friheten att bara ta husbilen och göra utflykter och stanna där man känner för. 

Tjejen med lånade husvagnen kom av sig och fann sig till slut och frågade om husbil och vad det kostar. Det är här jag mest ville spy galla och hugga som en kobra. Jag valde att låtsas vara upptagen med mitt medan jag sakta kokar inombords. 

Tantalurans svar var så enkel och självklar för henne: ”Vi fick vår billigt. Den kostade bara 400 000. Jag rekommenderar alla att köpa en. Det går att få en billigt. Se bara på oss. Annars går dom bättre för 700 000.”.

Alltså. Va?! Jag sitter där mittemot henne och har svårt att förstå att hon säger så. ”Bara”?  Jag hör hur till och med tjejen med lånehusvagnen tappar målföret. En annan märker det här och försöker avstyra samtalet på annat men tantaluran fortsätter med att berätta hur inredningen ser ut och saker som hon fått köpa till för att det ska bli så bekvämt som möjligt och inte sakna något och så vidare och så vidare. 

Där sitter jag, ser rött och biter mig hårt i läppen och räknar till femtielva. Tjejen med lånehusvagnen försöker fokusera på sitt framför sig. 

Hade jag fyrahundratusen skulle nog inte husbil vara högst på listan av inköp. Jag förstår tanken med att ha en, men det förutsätter väl att ha en adress att frångå från? 

Det är ju inte så att du har brevlåda på husbilen direkt. Skulle ju vara trevligt om det var så, tyvärr inte möjligt i dagens samhälle då du tydligen ska ha adress någonstans. 
Det finns saker som gör mig uppriktigt irriterad. Människor med pengar som tror att det är så hos alla. Fan, ta av dig skygglapparna och se verkligheten. Men men så ser det ut överallt numera har jag förstått. Där klasskillnaderna blivit så markanta så snabbt att dom med pengar inte hängt med. 

Tand för tunga. Så som det ser ut nu så kommer jag fortsätta till hösten. Lika bäst att inte stöta sig med tantalurans. Hon har ju varit med i några år nu så hon har väl att säga till om. Om det fortsätter så och jag mest har lust att valstuga henne så kan jag ju byta grupp. Finns ju fler grupper och dagar inom samma verksamhet. 

Bara 400 000?!?! 


Ny omgivning

Befinner mig mitt ute i ingenstans. Hur skönt som helst. Tystnad. Tystnaden. Bara det. 

Från månadsskiftet ny adress. 


Sjuttonde maj

En dag när ”alla” är norrmän för en dag. 


Maj igen

Försöker ignorera att vi är inne i maj igen. Försöker ignorera att det är söndagar i maj igen. Försöker ignorera att vi är inne i mitten av maj igen. 

Svårt att ignorera när allt kretsar kring EN specifik dag i maj. Finns ju nackdel med att vara finska i Sverige. Det betyder ju att vi har TVÅ söndagar i maj att komma ihåg och uppmärksamma. Kunde de inte iallafall ha samma dag så jag slapp ha det så här.

Jag pratar om mors dag. Det är ju fortfarande så att man då skulle ha en mamma att vilja hylla för sin mamma egenskaper. 

Maj för mig är bara en raksträcka av ångest. Möts dag på finska sidan och den svenska. Två söndagar som får mig att välja bort facebook. Påminns ständigt om hur det ska vara. Borde vara. Är för andra. 

Så det att hon fyller år i maj också. Behöver jag säga mer? 


Där ingen skulle tro…

… att någon kunde bo

Jag tittar på denna norska dokumentärserie som visas på SvT. Tycker den är hur underbar som helst. Inte bara att de pratar norska, utan följer människor som bor just där ingen trodde folk kunde bo. 

Lika fascinerad varje gång om viljan att finnas till mitt ute i ingenstans. Hur de lever. Valt att leva. Och framför allt att de kan göra det rent ekonomiskt. 

Som att ha tre mil till närmaste väg är bara en sån grej. Jag som bott tre mil från närmaste affär vet ju hur långt det är, men jag hade i alla fall en väg! Andra som har mer nära till civilisationen, men ändå. Sommaren är ju en grej, vintern en helt annan sak. Intressant att följa folket som valt det livet.

När jag ser på programmen längtar jag alltid bort. Kanske inte just dit eller så, men lite avsides ändå. Jag inser att jag är alldeles för modern för att kunna göra det dom gjort. Eller så är det kanske bara det där att jag inte funnit en anledning eller möjlighet att göra det dom gjort. 

Kanske dags att ta en tur till ödemarken och se vad jag kan finna. Man vet ju aldrig. Kanske finner jag himmelriket på jorden bara för mig. 

Tills dess fortsätter jag att titta på dokumentären från Norge på norska. 


”Svart” läsning


Skolfoto

Tänk vad vissa saker får en att må fysiskt illa. 

Skolkataloger och klassen man gick i. Har sparat mina av någon anledning. Kanske som bevis att jag faktiskt fanns, på riktigt. Jag vet inte. Uppenbarligen har dom fått följa mig land och rike runt. Som dökött i lasten. Inget jag väljer att plocka fram i nostalgisyften. Som sagt, mer bevis på att jag faktiskt fanns.

Men så dök fotot från nian (om jag inte minns fel) upp på tidslinje hos en av dom jag velat ha kontakt med. Skrivit om honom förr. Så svenskt som det kan bli; Stefan. Enda som faktiskt fick mig att stå ut mer än halva högstadiet. 

Jag valde ett inte säga något om fotott då. Idag dök den upp igen då Stefan länkat mig till den. Vet inte vad jag ska säga egentligen. Varför? Han vet ju hur illa det var då. Kansle vill han läka dom såren? Vet inte. Har inte frågat.

Namn från förr dyker upp i minnet. Det på kommentarerna och namnen som länkats och vilka som gjort det. Fotot påminner mig om gammal så kallad bästis som vände ryggen till en på grund av kompistryck. Hon vars död fick Sol att hitta mig igen. Vars begravning vi gick på Sol och jag.. Vet dom andra om att hon inte finns mer? 

Det på svartvita klassfotot från förr. Känns så overkligt. Att jag skulle varit en del av dom. Umgicks inte med någon i klassen sista året. Förutom Stefan. Som sagt, utan honom vet jag inte om jag hade orkat. Har låtit honom veta det senaste året. Han var glad att jag valde att ta kontakt. 

Det på klassfotot och sen på bilderna om hur dom ser ut idag. Känns som om jag fortfarande  är den där svarta fåret i familjen. Den som inte anpassat sig. Blivit vuxen. Fortfarande en outsider. På något sätt är jag tillfreds med den tanken. Att jag valde att gå min egen väg redan då. Vara den jag var… är. Det som fanns redan då. Det som inte kuvades eller togs ihjäl. Oavsett allt så överlevde jag.

Ibland känns 30 år sen som igår. Vissa saker vill man inte komma ihåg. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad dom skulle säga om dom såg mig idag?