Där ingen skulle tro…

… att någon kunde bo

Jag tittar på denna norska dokumentärserie som visas på SvT. Tycker den är hur underbar som helst. Inte bara att de pratar norska, utan följer människor som bor just där ingen trodde folk kunde bo. 

Lika fascinerad varje gång om viljan att finnas till mitt ute i ingenstans. Hur de lever. Valt att leva. Och framför allt att de kan göra det rent ekonomiskt. 

Som att ha tre mil till närmaste väg är bara en sån grej. Jag som bott tre mil från närmaste affär vet ju hur långt det är, men jag hade i alla fall en väg! Andra som har mer nära till civilisationen, men ändå. Sommaren är ju en grej, vintern en helt annan sak. Intressant att följa folket som valt det livet.

När jag ser på programmen längtar jag alltid bort. Kanske inte just dit eller så, men lite avsides ändå. Jag inser att jag är alldeles för modern för att kunna göra det dom gjort. Eller så är det kanske bara det där att jag inte funnit en anledning eller möjlighet att göra det dom gjort. 

Kanske dags att ta en tur till ödemarken och se vad jag kan finna. Man vet ju aldrig. Kanske finner jag himmelriket på jorden bara för mig. 

Tills dess fortsätter jag att titta på dokumentären från Norge på norska.