Månadsarkiv: juni 2017

Darling

Det finns dom som kommer in i ens liv och gör intryck. Det finns dom som kommer in i ens liv och blir en del av ens externa familj. Darling är en av dom. Träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som tiden mellan gångerna inte funnits. Som om det var igår. Nu är det ändå för lång tid mellan gångerna. Till och med enligt min tideräkning.

Hur länge har vi känt varandra nu? Vad blir det nu? 25 + år? 

Smågrabb när han dök upp första gången i min soffa. Väljer att kalla det min även jag då levde med X:er. Tiden som Darling funnits i mitt liv är fler än så och fler idag utan X:et än med. 

Liten smal grabb med långt färgat svårt hår. Pratade om allt mellan himmel och jord. Då menar jag allt. Och visst här är uttrycket ”mellan himmel och jord” begränsat då funderingarna och samtalen handlade om så mycket mer. Filosofiska diskussioner om livet och existens. Mörker, mycket mörker var det i samtalen långt in på småtimmarna medan han satt hos mig. 

Inte nog med att vi var hårdrockare båda två, inbitna och nyfrälsta Black metal individer likaså. Norskt skulle det vara förstås. Vi har båda vidgat soundtracket i våra liv sedan dess, men just då var det viktiga saker vi diskuterade och intresserade oss för. Avhandlade många gånger sakers verkliga innebörd och värde. 

En annan sak som vi delat under åren är intresset för läsande. Böcker avhandlas och lånats och diskuterats. Så långt att jag såhär i efterhand skulle kunna säga att vi hade vår privata bokcirkel :). 

Att jag sen kallar honom för Darling får han skylla gemensamma intresset för ”Absolutly faboulous” som vi båda såg på. Han var min Patsy liksom. Ja, jag är ju den korta tjocka av oss så det blev sig naturligt. Smeknamnet Darling har han fått leva med sen dess. Och det är bara jag som får kalla honom för det.

Fick dock problem med X:et gällande vänskapen vi delade. Det där bandet som blir med nära vänner. Hade Darling varit tjej hade problemet uppstått i alla fall. X:ets svartsjuka såg inte bara könstillhörighet som problem utan vänskapen och intresset för saker vi delade och han kände sig utanför ibland. Till exempel det att X:et läser inte böcker till exempel. Förutom fakta om andra världskriget och främst finska delen i den.

Svartsjukan som smög sig på och jag upptäckte det först efteråt hur illa det varit ändå. Darling hade dock sett det och backat. Han hade inte vågat ta konfrontationen helt enkelt. Jag klandrar honom inte. X:et har någon konstig auktoritet och aura över sig. Det har han än idag. Makten över vissa saker han tappat dock. Dagsljus får ju demoner att bli mindre. Pratar man om dom och ser dom för vad det är så slutar dom ha makt över en. Tyvärr har jag ju märkt att det finns spår av det där fortfarande som ställer till det i relationer sen dess. 

Mest ledsen ändå att det gick så långt som det gick med vännerna vi hade då. Dom som fanns men slutade komma över och sitta i soffan halva nätterna. Saknar den tiden faktiskt. Det där öppna filosoferandet vi hade. Inget ämne var tabu. Allt var okej att prata om. Då menar jag allt.

Hittade tillbaka och återupptog det som tagits ifrån mig, oss, efter skilsmässan. Många timmar blev det av samtal och funderingar. Jag hade fått vännen tillbaka. 

Sen händer livet och allt det andra som hör till inklusive diagnos och massa skit. Skulle kunna rabbla upp en massa orsaker till varför vi inte haft kontakt på ett tag igen. Jag är huvudfaktorn i det här. Oavsett om jag vet bättre så blir det så fel ändå. 

Det där med depression och tankemönster jag har gällande ”vill inte störa” när jag mår som sämst. Han, Darling, är en av dom få människorna jag träffat som förstår det där. Han, Darling, är en av dom få som får mig att skratta igen. Ändå, mot bättre vetande, väljer jag att ”inte störa”. Dumma mig.

Om jag bara vågade prata om saker igen så är han rätt person att göra det med. Jag vet det. Tror jag ska ta emot hans inbjudan om att komma och hälsa på. Om inte annat så vet jag att jag behöver det. Vill ju så gärna bli hel igen. 

Tror ni några nätters filosoferande om allt mellan himmel och jord vore bästa medicinen just nu? 


Speglar både högt och lågt

Jag vet inte. Jag gillar det inte. Hon jag delar huset med gör det. Mycket. Överallt. Har inte räknat dom men det är lite för många. Oavsett var jag går så finns det spegel/speglar. 

Jag äger en, alltså 1 stycken, stor spegel. Badrumsspegel räknas liksom inte då den hör ju till standard nuförtiden. Just nu befinner sig inte min spegel ens på samma adress som mig och dessutom stått undangömd senaste åren bakom ett skåp under en trasmatta. Säger en del skulle jag tro. Men den är fin. 

Tycker liksom inte om speglar. Inte det där med att se sig själv i spegeln eller så, även om det är en del. Fet ful och äcklig känslan behöver inte ses liksom. Syns inte finns inte. 

Orsaken är egentligen den att det känns som det finns något på andra sidan. Något som inte syns. Någon? Någonting? Vad vet jag inte men känns bara mest som att bli studerad, utittad. Som portal till en värld som inte är som vår. 

Med en del speglar mer än andra. Som i sovrummen här. Tyvärr av modell som inte kan plockas ner. Varför man ens väljer den formen av speglar förstår jag inte. Jag hyr två rum. I båda rummen finns likadana speglar. På samma motsatta plats. Runda och skruvade in i väggen. I ena rummet har jag valt att gömma den bakom renfäll. I det andra blir det större tavla sen. Just nu ingenting och den är över sängen. Vet inte. Känns inte som jag är själv när jag sover. Tro mig. 

Att båda rummen sen också haft helfigurspeglar också är en annan sak. Eller att ena rummet hade spegel också stående i garderoben. Hallen ska vi inte prata om, inte heller vardagsrummet. Olika varianter högt och lågt. ”Fint” sägee hon. Känner mig iakttagen mest hela tiden. 

Just nu ryggen mot spegeln på väggen ovanför sängen. Usch säger jag bara. Tror det blir att täcka den provisoriskt med nån form av tyg tills tavla kommer på plats. 

Ogillar verkligen speglar. 


Min terapi

Konstigt det där egentligen. Vad musiken gör med mig. Mitt mående. Min själ. Bara musiken som för mig är tidlös kan få mig att känna mig hel. Att det finns hopp. Att eländet har ett slut någonstans. 

För mig är det rena balsam för själen att slå på musiken från förr. Det som för mig är tidlöst. Då talar jag om ett specifikt band. Ett som följt med mig varje steg sen typ 25 år tillbaka. Det betyder på ren matte att jag lyssnat på dom mer än halva mitt liv. Jag är då officiellt gammal på riktigt.

Det var ju liksom då dom släppte första skivan. Lite visste jag då vad bandet skulle komma att betyda för mig. Det kom fler skivor. Fler låtar. Sånt där som slår en extra sträng inom en. Den där som gör att det blir lättare att andas en stund. Samma röst. Tröstat mig många gånger. Idag inget undantag. 

Det jag finner intressant med just dom här att de är inte bundna till minnen om när skivan kom som med så många andra band. En del förknippar jag med personer. Andra med platser. Vissa band kan jag inte lyssna till utan att minnas specifika tillfällen och människor jag hade runt mig då. En del band har jag inte hört sen relationen tagit slut till exempel. Men inte med dom här. 

Inte mer än för tio år sedan ganska exakt, även det rör sig om ett par veckor hit eller dit, är när jag ser dom live första gången långt borta. Rent känslomässigt befann jag mig i liknande sits i livet. Vilse utan mål och mening. Som nu. Det är den turnén jag lyssnar och ser på just nu till exempel. Inspelat två veckor efter att ha sett dom live första gången. Spelningen som spelades in var jag också på, förstås. Ändå var det skillnad på upplevelsen. 

Glömmer aldrig första gången jag såg dom live. Jag skulle kunna säga att jag var lycklig. Och om jag är helt ärlig så var och är det nog enda gången som jag verkligen känt så. Lycklig på riktigt. Där och då. Inget annat fanns. Ingen gårdag. Ingen morgondag. Bara där och då. Jag långt hemifrån stående i mörkret under bar himmel med tusen andra. Då förstod jag varför man kunde gråta på spelning. Minns så tydligt hur jag låg i tältet efteråt leende och tänkte ordagrant”om jag dog nu skulle jag dö lycklig”. Stämmer fortfarande. 

Musiken gör mig hel. Tyngden. Rösten. Mörkret. Behöver inte göra något annat än bara vara i stunden. Det jag har så svårt att göra annars. Med dom på stereon inga problem. Och med det som finns på nätet kan det bli till timmar. Vill det sig inte riktigt stänga ute allt annat blir det hörlurarna istället. Då existerar inget annat.

Att sångaren även gjort soloprojekt gör inte så mycket. Lyssnar på det med. Att han numera är sitt eget namn gör inte heller något. Musiken och rösten bär han med sig. Och vilken röst. Och jag lyssnar. Jag hör. Jag känner. Blundar lite. Njuter. Gåshud. Ler. Älskar.

Så musiken som min terapi fungerar alldeles utmärkt. Idag behövs den verkligen. Mer nu än det gjort på länge. Balsam för själen. Sämre sällskap kan man ha. Skillnaden nu med tidigare är det att jag träffat honom på riktigt. Han som varit bandet. Rösten. Trösten. Balsamet för min själ. Kanske slår det en extra sträng i hjärteroten idag. Jag vet inte. 

Spelar ingen roll egentligen. Musiken kan ingen ta ifrån mig. Inte heller känslan som den fyller mig med. Rent. Äkta. Sant. Kärlek är ett ord jag vill använda här även om det är mörker och hat i texterna. Inga konstigheter. Inga krusiduller. Bara är. På riktigt. Tidlöst. 


Här firas ingen j-a midsommar!

Ingen lust helt enkelt! 

Mest lust att ge långfingret till allt och dra något gammalt över mig. Visserligen inget nytt att dra över mig ändå, men ni fattar poängen. 

Bara less och trött på allt just nu. Blöö liksom. Orka bry sig. Därför gör jag det inte heller. Bitter? Nej. Bara less. 

Tänker på orden från psyk: ”Gör saker som gör dig glad!”. Så kan man o te säga till någon som glömt bort vad det var!

Tar väl fram den där listan jag spånat på och till en del kallar för min bucket-list. På den finns allt det där jag varit (och vet att jag fortfarande egentligen är) intresserad av. Börja beta av den och göra en sak som borde kännas givande. Även om det just nu känns totalt jävla meningslöst. Om inte annat så i alla fall kunna säga att jag gjort någonting. Någonting överhuvudtaget. Kanske känns det bättre än ingenting? 

Blöö. 

Så här firas ingenting idag. Varför liksom? 


ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Påminnelse till framtida mig!!!

OBS!!! Viktigt!!! 
Du är en kattmänniska! 

Ingen hund! Ingen egen hund. Träffa andras är okej. Vara hundvakt ibland är okej. Ja, jag vet. Skulle vara trevligt och bla bla bla. Nej! Kom ihåg det!

Du är kattmänniska! Behöver jag ta det med stora bokstäver? 

Punkt.

Det är viktigt att komma ihåg det! Kom ihåg det i framtiden! 


Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning.