Min terapi

Konstigt det där egentligen. Vad musiken gör med mig. Mitt mående. Min själ. Bara musiken som för mig är tidlös kan få mig att känna mig hel. Att det finns hopp. Att eländet har ett slut någonstans. 

För mig är det rena balsam för själen att slå på musiken från förr. Det som för mig är tidlöst. Då talar jag om ett specifikt band. Ett som följt med mig varje steg sen typ 25 år tillbaka. Det betyder på ren matte att jag lyssnat på dom mer än halva mitt liv. Jag är då officiellt gammal på riktigt.

Det var ju liksom då dom släppte första skivan. Lite visste jag då vad bandet skulle komma att betyda för mig. Det kom fler skivor. Fler låtar. Sånt där som slår en extra sträng inom en. Den där som gör att det blir lättare att andas en stund. Samma röst. Tröstat mig många gånger. Idag inget undantag. 

Det jag finner intressant med just dom här att de är inte bundna till minnen om när skivan kom som med så många andra band. En del förknippar jag med personer. Andra med platser. Vissa band kan jag inte lyssna till utan att minnas specifika tillfällen och människor jag hade runt mig då. En del band har jag inte hört sen relationen tagit slut till exempel. Men inte med dom här. 

Inte mer än för tio år sedan ganska exakt, även det rör sig om ett par veckor hit eller dit, är när jag ser dom live första gången långt borta. Rent känslomässigt befann jag mig i liknande sits i livet. Vilse utan mål och mening. Som nu. Det är den turnén jag lyssnar och ser på just nu till exempel. Inspelat två veckor efter att ha sett dom live första gången. Spelningen som spelades in var jag också på, förstås. Ändå var det skillnad på upplevelsen. 

Glömmer aldrig första gången jag såg dom live. Jag skulle kunna säga att jag var lycklig. Och om jag är helt ärlig så var och är det nog enda gången som jag verkligen känt så. Lycklig på riktigt. Där och då. Inget annat fanns. Ingen gårdag. Ingen morgondag. Bara där och då. Jag långt hemifrån stående i mörkret under bar himmel med tusen andra. Då förstod jag varför man kunde gråta på spelning. Minns så tydligt hur jag låg i tältet efteråt leende och tänkte ordagrant”om jag dog nu skulle jag dö lycklig”. Stämmer fortfarande. 

Musiken gör mig hel. Tyngden. Rösten. Mörkret. Behöver inte göra något annat än bara vara i stunden. Det jag har så svårt att göra annars. Med dom på stereon inga problem. Och med det som finns på nätet kan det bli till timmar. Vill det sig inte riktigt stänga ute allt annat blir det hörlurarna istället. Då existerar inget annat.

Att sångaren även gjort soloprojekt gör inte så mycket. Lyssnar på det med. Att han numera är sitt eget namn gör inte heller något. Musiken och rösten bär han med sig. Och vilken röst. Och jag lyssnar. Jag hör. Jag känner. Blundar lite. Njuter. Gåshud. Ler. Älskar.

Så musiken som min terapi fungerar alldeles utmärkt. Idag behövs den verkligen. Mer nu än det gjort på länge. Balsam för själen. Sämre sällskap kan man ha. Skillnaden nu med tidigare är det att jag träffat honom på riktigt. Han som varit bandet. Rösten. Trösten. Balsamet för min själ. Kanske slår det en extra sträng i hjärteroten idag. Jag vet inte. 

Spelar ingen roll egentligen. Musiken kan ingen ta ifrån mig. Inte heller känslan som den fyller mig med. Rent. Äkta. Sant. Kärlek är ett ord jag vill använda här även om det är mörker och hat i texterna. Inga konstigheter. Inga krusiduller. Bara är. På riktigt. Tidlöst. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: