Månadsarkiv: juli 2017

Jag har en plan

Hoppas bara den funkar bättre än i Jönssonligan filmerna när dom dr orden yttrats. 

Jag har alltså en plan. Kommer inte skriva ner den i detalj här. Vore ju dumt. Eller inte. Skulle kunna göra det. Ändå bär det emot. Vill ju inte jinx it. Det blir ju så fel i Jönssonligan så lika bra att låta bli. 

Måste först fixa lite saker. Påbörja och avsluta. Avsluta är nyckelordet här. För här kan jag inte stanna. Tro mig. Kommer inte tas emot med glada utrop direkt. Men just den delen måste vänta några dagar. Tills jag fått svar på frågor jag har och dom jag inte tror jag hade.

Det där med att vara på väg till något gick definitivt fel den här gången. Helt okej. Erfarenhet rikare. Läxa för framtiden. Definitivt. Jag ser det som nödvändig mellanlandning. En sån där nödvändig mellanlandning för att finna bäring igen. Varit vilse alltför länge igen. Kompassen varit ur funktion alltför länge. Karta har jag aldrig haft.

Påbörja är en annan sak. Enklare. Gjort det förr. Inga konstigheter. Packa ihop och flaxa vidare. Den här gången inget undantag. Ändå annorlunda. Ändå samma. Tror jag har landat i mig själv någonstans. 

Måste bara reda ut lite frågetecken jag har. Pricka av listan jag har. Ganska lång lista. Faktiskt. Klara upp lite saker. Göra grundjobbet ordentligt den här gången. Så blir det bättre början sen när jag väl landar igen. 

Inge flyktbeteendet. Inte den här gången. I så fall hade jag redan flaxat vidare för länge sen. Stor skillnad. Därför annorlunda. Jag är stark. Jag står rak i ryggen. Jag är redo att möta prövningarna som väntar. Jag är.

Jag kommer tvivla. Jag kommer vackla. Jag kommer skrika. Jag kommer att vara ledsen. Jag kommer gråta. Jag kommer till och med hata ännu mer. Men, jag kommer gå framåt. En sak i taget. Ett steg i taget. En dag i taget. Oavsett hur svårt det kommer att kännas så kommer jag att göra det. För jag vet att jag kan. Jag kan.

Frågetecken att reda ut. Finna svar på frågor. Viktiga frågor. Livsviktiga frågor. Även otänkta sådana. 

Men, jag har en plan. Och den börjar jag med redan idag. För efter idag ingen återvändo. För efter idag har jag stått still för länge. Tror jag nått dit jag väntat länge på att komma. När det räcker med allt skit. Att jag behövde bli arg. Så.

Så. Nu är jag här. Nu är jag där jag velat komma. För nu blir det skillnad. Jag är på väg upp. Kommer inte bli lätt. Definitivt inte. Jag vet det. Men jag är redo. Krigaren i mig har vaknat. Redo eller inte. 

Jag har en plan. 

Annonser

Ibland är det ren hat

Förlåt. Inget vanligt. Vet det. Men, ibland, känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. En riktig svart hat-dag. ”Låt mig vara ifred”-dag. På riktigt. Skulle kunna göra saker. Så jag stänger in mig. Sätter igång husgudarna/husguden på Youtube. 

Hatar idag. På riktigt. Såndär att jag får ta och lyssna på ren äkta mörker från Norge för att lugna ner mig. Få hatet att lugna ner sig. För oavsett vad som sägs om musiken jag lyssnar på från Norge är det ren kärlek för mig. Lugnande. Avslappnande. Kärlek. Njutning. Sa jag kärlek?

Undviker att umgås idag. Kort i svaren. Kort i tonen. Tackar nej till att sitta och vara social. Tackar nej mer än en gång. Två gånger. Orkar inte. Vill inte. VILL INTE! Låt mig vara ifred! Morr.

Försöker låtsas som det regnar i delade delarna av huset. Svårt. Så svårt. Hatar. Vill inte! Låt mig vara. Punkt.

Själen gör ont. Kroppen gör ont. Hjärnan är kaos. Runt runt runt. Upp och ner. Bak och fram. 

Sällan jag känner så ren hat som idag. Jag vet att den bor i mig. Jag visste det sen förr. Sällan jag ser den i spegeln. Idag är den synlig. Idag är den kännbar. Idag ÄR den. 

Om jag blundar försvinner världen en stund. Musiken fyller varje por. Musiken fyller varje cell. Musiken får min själ att dansa. Musiken får mitt hjärta att sjunga. Kanske lugnar den ner mig också?

Ibland känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. Få mig inte att förlora kontrollen just nu. Slutar inte gott. Tro mig. 


Bror fyller 40

Bror fyller år idag. Bror blivit vuxen. Lillebror blir 40. 

Grattis älskade Bror ❤  Hoppas du får en toppendag! 


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Med kaos i hjärnan ser man på film

Ibland är det enda sättet att hantera kaoset i hjärnan är att se på film. Gammal film. Gammal skräck. Gamla krigsfilmer. Då har det tendens att bli tyst i nämnda hjärna en stund. Det räcker med en stund ibland. Så jag hinner andas också. Senaste dagarna inget undantag.

Det och musiken.


Telefon ibland… inte

Idag är en sån dag. Samtal som ”måste” göras. Ingen mottagning alls. Ingen! Inte i huset. Inte på gården. Inte ute på vägen. Alltså ingen alls! 

Nästan så jag tror masten är nere. Eller att min abonnemang helt plötsligt sagts upp. Så illa är det. Inte ens en halv liten ynka anslutningstendens. Gaah! 

Och jag veeet att jag har det i vanliga fall annars. Har ju gjort samtal förr. Till och med i huset. Men nej, inte idag. När jag verkligen behöver göra sådana.

Skitställe! Skitbolag! 

Jaja. Ingen panik så. Hade varit trevligt att få saker avklarade så resten av veckan var fri från ”måsten”. Nu får det vänta till imorgon. Kommer ju ta mig till närmaste samhälle ändå så då borde det bli full mottagning. Får jag hoppas. 

Just nu suger det rejält att bo mitt ute i ingenstans igen. Mobiltelefon är bra ibland. Inte idag. Inte här ute. 

Blöö. Hatar.


Uppochnerbakochfram

Det är vad det är. Livet är. Skit. Punkt.

Betalar priset för bra mående. För bra upplevelser. För att varit glad. Träffat folk. Mått bra. Trivts. Nu? Inte så mycket. Skit är vad det är.

Varför kan inte det bra stanna kvar? Längre? Djupare? För mycket begärt? Skit.

Nej. Uppenbarligen inte. 

Önskar jag kunde lagra det braiga. Ta fram när det blir såhär. Istället känns det overkligt. Att det som är just nu är det sanna. Det som nyss var har aldrig hänt. Som en dröm som aldrig var sann. Blöö.

Hatar. Ändå vet jag. Egentligen. Just nu inte så mycket.