Prat med Husfru triggade igång saker

Vi pratar en del, hon jag hyr rum av. Får kalla henne Husfru, logiskt då det är hennes hus. Idag inget undantag. Det är inte ofta som jag träffar folk som jag kan prata om sånt jag faktiskt är utbildad till och för. Där delar vi intresse så att säga. 

Klientelet, som jag arbetat med och som hon jobbar med idag, är inte den enklaste. Men så givande. Så mycket mer än någon någonsin kan tro. Saknar det ibland. Inte arbetsgivarna jag haft. Klientelet däremot. Ett tag det enda jag hade. Sen kom den där väggen. Inte bara en gång. Två. 

Och idag var det mycket prat om det här med självkänsla. Det där jag inser att jag fortfarande saknar. Nu mer än förr. Och dagens prat med Husfru triggade igång minnen jag försökt förtränga. Till och med glömma. Funkar inte så bra märker jag. De är ju alltid närvarande.

Att jag saknar självkänsla är inget nytt. Inte heller det där att jag faktiskt saknar självförtroende. En del har svårt att veta skillnaden. Där ingår jag vissa dagar. Inte så konstigt när jag saknar tro på mig själv helt. Jag vet massa saker. Däremot saknar jag tro på att någon vill veta det jag vet. Jag kan en massa saker men visar det sällan.

Vi pratade inte om mig, Husfru och jag. Missförstå mig rätt. Prat idag handlade om hur vi ser klientelet växa och verktygen vi bidrar med i behandlingsarbete. Det jag vet jag var bra på. Möta klienterna där dom var och hjälpa dom upp när dom låg ner. Ändå när jag blev ensam kom minnena över mig. Mitt liv. Mina demoner.

Hela mitt liv spelades upp för mitt inre. Alla dom där viktiga personerna som kan ses som nyckelpersoner till det som är jag idag. Sådana där som borde bidragit med allt det där braiga som fått mig att tro på mig själv. Jag verkar inte haft såna i mitt liv. Tyvärr är dom där nyckelpersonerna i mitt liv dom vars ord sänker mig mest idag. 

Närmaste familjen det vill säga morsan. Så kallade bästisen i högstadiet (inte du Sol). Hjärter kung. X:et. Närmaste kretsen av så kallade vänner, oavsett vilka jag umgicks med. Pojken. 

Inte så konstigt att jag är som jag är idag. Orden som fastnat. Etsats i det som kallas själ, en del i det som kallas hjärtat. Ristats in och svider fortfarande. Så ont. Och jag försöker intala mig att det är demonerna som viskar och väser. Svårt. Speciellt när dom så kallade demonerna har välbekanta ansikten och röster. Dom som borde funnits där. Stöttat. Tröstat. Verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är inte som sagorna. Min verklighet. Och det gör ont.

Självkänslan och självförtroendet icke existerande. Depression gör det inte bättre. Depressionerna som avlöser varandra gör det svårt att bryta tankemönster. Svårt att finna tro på något annat än det som varit. Varje gång det vänt upprepas det igen. Orden som jag hört hela mitt liv. Nya ansikten. Nya nyckelpersoner. Samma ord. Andra formuleringar. Samma känsla av värdelöshet. Tron på att det som sagts är sant. Har ju hört det hela mitt liv. Varför ens hoppas på något annat. 

Har jag gett upp? Nej. Jag lever fortfarande. Ärrigate. Sårigate. Ännu ett hack i det som inte verkar kunna byggas upp. Är det då så konstigt att jag inte finner ro någonstans? Att jag flaxar. Söker efter något som inte finns. 

Spegeln blir nog aldrig min vän. Och jag kommer nog aldrig göra annat än se mig genom alla dom orden som följt mig genom livet i olika former hos olika personer. Hör man det tillräckligt ofta så blir det sant. 

Jag gör saker. Jag träffar folk. Jag kan umgås. Om jag tror att jag har något att bidra med? Inte nu längre. Om jag tror jag har något vettigt att säga? Nej. Tror jag att personen framför mig bryr sig om vad jag har att säga? Oavsett om det är någon jag redan känner eller en helt främmande människa? Nej, inte ett dugg. Speciellt sistnämnda. Finns ingen anledning till att lära känna mig. Varför ens försöka? Varför ens bry sig? Vem är jag att tro att någon skulle vilja veta vem jag är? Inget man kommer ihåg ändå.

Osäkerheten är starkare numera. Och det är riktigt illa när den känslan dyker upp när jag tillbringar tid med dom som kallar mig vän. Eller nu under helgen med Darling till exempel. Att känslan av att han egentligen inte ville ha mig där. Hur det får mig att tvivla på hela min existens. Rädslan som kommer med den. Om det var så på riktigt. Att det var sant. Inte bara med honom utan med alla som faktiskt finns kvar. Och så jag som inte vill störa.

Är det då konstigt att viss musik är det enda som lugnar min själ? Hur viss musik är ren balsam för det som är så trasigt inom mig? Där musiken ger tröst i det som redan är tungt och svart? Där texterna sätter ord på det jag känner? Inte ett dugg konstigt. Vore konstigt om det inte var så. Idag inget undantag.

Husfrun säger saker som jag vet jag borde ta till mig. Saker som jag borde kunna ta till mig. Vet ju det. Kan inte. Ord som att dom söker folk på hennes jobb får mig att nästan sluta andas. Saker som att jag skulle vara perfekt för klientelen. Att jag skulle passa bra där. Med allt mitt kunnande. Min expertis. Erfarenhet. Utbildning.jag som Pers. Tryggheten jag utstrålar. Får folk att slappna av. Leendet som får folk att må bra. Och så vidare. Och så vidare. Paniken växer i mig lite grann. Fortfarande hanterbart. Andas lite extra. Djupare. Långsammare. Definitivt inte redo. Tydligen är jag bättre på att dölja mitt jag än jåg trodde.

Ändå. Jag vet ju att jag kan. Det är väl det enda jag kan säga att jag kan. Behöver ju inte tro på mig själv när jag ser på vad jag har på papper. Betygen ljuger inte. Jag vet det. Just nu tvivlar jag på det med. Ändå vet jag ju bättre. Jag vet egentligen. Saknar bara tron på mig själv. Oavsett.

Demonerna har fått liv idag. Demonerna fått liv igen. Väser högre än på väldigt länge. Starkare än på länge. Såren svider igen. Såren öppnades igen. 

Blir att välja att ha hörlurarna på och höja så musiken dränker väsandet. Lugna ner själen. Fylla min kropp. Mitt väsen. Andas. Älska. Hata. Le. Annars blir det en sömnlös natt i natt. Ingen mår bra av det. Allra minst jag. Hatar mina demoner. Tyvärr dör dom inte i dagsljus.

Annonser
Det här inlägget postades i ångest, bipolär, boende, döden, familj, flytt, folk, jobb, känslor, kärlek, mående, memory lane, musik, studier, vardag, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s