Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.