Själsminne

Känner mig lite kluven. Är jag turist eller på ”hembesök”? 

Alltså, är ju turist egentligen om jag ser till verkligheten. Bor inte här uppe i norr. Aldrig bott här uppe i norr. Ändå… Det känns som hemma. Att jag kommer hem när jag kommer upp hit till Lappi. 

Jag har fått frågan säkert tusen gånger hittills; Hur känns det att vara här? 

Hur det känns? Det känns som om jag kommit hem. Har alltid varit så. Svårt att förklara. Som en släkting jag gav följande svar: ”Känns som om jag kommit hem. Som om jag hör hemma här fast jag aldrig bott här. Som om det är själsminne. Att själen redan levt här. Själsminne eller så har jag fått det med blodet”. 

Finns det något som heter så? Själsminne. Om inte så tycker jag att vi döper det till det. 

Tycker om ordet själsminne. Förklarar en känsla man inte kan förklara när man känner sig hemma där man inte har bott. Sådär som om man kommit hem. Som om själen redan varit på plats och känner platsen väl. Där själen får ro. Där själen slår volter av ren glädje och kärlek. 

Och så känslan av att vara turist samtidigt som mitt inre slår volter av ren kärlek och känslan av att ha kommit hem. Konstig känsla? Definitivt. Prova. 

Har haft ”tur” att förutom det faktum att Farsan växt upp och bott här nästan hela livet  det där med att jag kanske fått kärleken till Lappi genom bli det är ju tänkbart. Inte så att jag hälsat på ofta, finns anledning till det. Det man till genomsnittet så blir det nog var 7-8:e år. 

Det här med ”tur” innefattar också det faktum att Farsan är också utbildad vildmarksguide. Så det här med att vara turist är inte långsökt. Vet inte hur många hundra mil vi puttrat runt här upp under den här tiden jag varit här. Än hit än dit. Upp och ner på fjällen. Högt och lågt på olika fjäll som finns här. Över älvar och åar för att inte glömma alla bäckar små. Tittat på hus och byar. Föräldrahem och annat som gömmer sig i skogarna här uppe. 

Om jag trivs här? Ja. Om jag känner mig hemma här? Ja. Vill jag åka hem? Nja. Faktiskt. Själen och hjärtat säger nej just nu. Logiken säger ja. Just nu vinner logiken. Men ändå, eller inte. Trots allt är jag ju turist här uppe. Oavsett hur det känns i själen. 

Själsminne eller annat så kommer det bli vemodigt att åka när det är dags.

Annonser
Det här inlägget postades i andlighet, bil, boende, familj, folk, känslor, kärlek, mående, resor, sett, Suomi, vardag, vuxet barn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s