Du kan alltid ringa

Nej. Det kan jag inte.

Tänker på läkaren jag träffade i fredags som tyckte att jag kan alltid ringa. Och rabblade upp tre olika ställen. Och jag säger fortfarande nej. Läkaren ser oförstående på mig och jag inser då att antingen a) inte läst journalen eller b) det står ingenstans i journalen om hur svårt det är att ringa nr jag inte mår bra.

När läkaren säger för tredje eller fjärde gången att ”Du kan alltid ringa” och istället för att säga ”nej” blev det ”Jag vet”. Slutdiskuterat på det sättet? Ja. Önskvärt? Nej. Men ibland inser man bara att oavsett vad jag säger säger jag fel saker. Inget läkaren ville höra i alla fall.

Och jag har fortfarande svårt att ringa när jag inte mår bra. Och de samtal jag gör kan inte gjorts på annat sätt. Mail till exempel. Jag har svårt att svara i telefon när jag inte mår bra. Ångest deluxe när telefonen ringer. Och då oavsett vem. Och ju sämre jag mår desto mindre sannolikhet att jag ringer för att prata mående. Jag kan inte det helt enkelt. Och om jag inte ens kan göra det med folk jag känner hur ska jag kunna göra det med okänd?

Känns det som att jag är mer benägen att ringa efter mötet i fredags? Inte ett dugg. Svara när och om dom ringer? Bara för att jag måste.

”Du kan alltid ringa”. Bah. Vilken verklighet lever du i?

Det här inlägget postades i ångest, bipolär, folk, läkare, mående, sjukskriven, social fobi, telefon, vardag, vänskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s