Vill ju så gärna återta och äga halloween.
Men den är för alltid besudlad av minnet av något som aldrig blev. Min bröllopsdag. Äktenskapet tog slut. Saknar högtiden inte mannen. Saknar halloweenfesten. Saknar människorna. Saknar ljuset. Saknar. Verkligen saknar.
Och varje år sen skilsmässan varje gång. Varje år samma sak. Och varje år slutar varje positiva försök fel. Ska inte ge mig in i försöket att äga och återta halloween. Och om jag gör det får det definitivt vara mindre alkoholintag.
Sen har vi allhelgona. Några dagar efter halloween. Kyrkogårdar. Levande ljus. Minnas våra döda.
I staden där jag växte upp var det promenad genom upptända och upplysta kyrkogården. Tända ljus vid gravar. Lugn stund. Tid till eftertanke. Kärlek.
Efter flytt från staden jag växte upp i har det inte blivit av att besöka kyrkogård sedan dess. Tanken funnits. Viljan. Men det har aldrig blivit av. Inga ljus tända. Tid för eftertanke? Javisst. Hemma. Inte samma sak. Och jag har så många jag vill hedra. Minnas. I år som det senaste åren. Ett ljus för var och en av dom. Känns inte som jag sviker dom för att stanna hemma. På kyrkogård hade det blir ett enda vid minneslunden. En för alla dom som inte längre finns. Det räcker. Plats, stämning och närvaro.
Får försöka mig på konststycket att ta mig till kyrkogård nästa år. Hitta minneslunden och tända ett ljus för alla dom som inte längre finns.
hRaven 