Författararkiv: hraven

Det är något med mina ögon

Vet inte riktigt. Vet inte riktigt vad det är med mina ögon som folk reagerar så häftigt på. I helgen var inte första eller enda gången. Vilket borde rimligtvis betyda att det kommer att hända i framtiden också. 

Är det inte färgen så är det hur jag tydligen ”ser” folk. Jag vet inte. Dom sitter ju där dom sitter. Inte direkt så jag kan veta vilken färg dom har just där och då. Ibland märker jag hur folk undviker att möta min blick. Kan ju vara det där att jag ”ser” liksom.

Okej. Jag förstår att det här får en del att fundera om jag förlorat förståndet helt. Så är inte fallet. Däremot har jag ögon som ändrar färg beroende på mående och omgivning. Konstigt med sant.

Vanligaste vardagsfärgen är gråblå. Neutralaste färgen jag har tydligen. När jag mår bra och är med folk jag tycker om och så så skiftar dom till grönt. Ju mer trygg och glad jag känner mig desto grönare. 

I miljö och bland folk jag inte känner och känner mig minsta osäker så går det över till gult. Nu pratar jag bokstavligen gula ögon med kolsvart ring runt. Och ja, om jag såg det på någon skulle jag också undra om dom hade linser. Nu vet jag att det kan bli så hos mig. Har fått höra att jag har ”vampyrögon” på grund av just den gula färgen. Till och med så att folk tycker det är obehagligt och bett mig ta på mig solglasögon. 

Den som möter min blick när jag är arg får då se svart. Och då överdriver jag inte ett dugg. Nu är det ju tur att jag sällan blir arg på riktigt. Irritation är en sak. 

Och oftast har jag solglasögon på mig ute. Enklast så. 

I helgen sätt jag och pratade med okänt folk. En tjej jag aldrig träffat men som man sätt och umgicks med som om vi känt varann länge. Det händer att man träffar på dom emellanåt. Hon frågade om jag kunde vara utan solglasögon ett tag då det var jobbigt att se sig själv speglas. Visst. Och hon reagerade på mina ögon. Inte bara färgen utan det att jag har närvaro och ”ser” människan framför mig. 

Fick då veta att jag hade tvåfärgade ögon. Innerst vid pupillen var det grönt som övergick till gult. Där ser man. Hur det nu ens är möjligt att ögonfärg kan ändras utifrån mående och miljö jag befinner mig i. 

Skulle vara intressant att veta vad det beror på. Tillhör nog inte det vanligaste egenskaperna som man har. Händer ju att jag undviker att se mig själv i ögonen i spegeln på grund av just det här. Vill ju inte få måendet bekräftat eller bara det att jag väljer att inte se mig själv överhuvudtaget. 

Ändå. Något konstigt är det ändå. Och ja, solglasögonen på när jag ge ut bland folk. Enklast så.


Dagen efter tvådagarsfestival

Mår som jag förtjänar skulle jag tro. Två dagars festande på stående fot gör det. Men oj vad roligt jag haft. Och det känns. 

Det där nojandet om att åka själv var som jag redan misstänkte obefogat. Själv åkte jag ensam var jag definitivt inte. Gamla bekanta. Nya bekantskaper. 

Första kända ansikte jag möter innan jag ens klivit innanför festivalområdet var Pojken och Väninnan V. Då var också noja nummer ett avklarad. Så fortsatte det resten av fredagen. Träffade också en av dom där favoritmänniskorna från tiden med Pojken. Tyvärr presenteras jag till andra som Pojkens före detta flickvän. Istället för vad jag heter. Ändå är det fyra (eller är det fem?) år sen som jag flyttade därifrån. Jag fortsätter möta bekanta ansikten. Gamla gänget från staden jag växte upp i var bara trevligt att sitta och snacka massa skit med. Valde dock att gå runt på området och umgås med helt okända. Och killen från Humhum var mest glad att se mig så det blev kramkalas där med. Han hade saknat mig på festivaler över huvudtaget. Han är på dom flesta i Sverige så han har sett att jag inte vatit där. Tänk så det kan bli. 

Min målade fan på väggen var helt fel den här gången med. 

Och jodå. Mänga skamliga förslag har det varit under helgen som varit. Inga jag tog emot eller vara på. Ensam tjej gör så. Så kul har jag haft. Väldigt kul. Skrattat så sminket runnit och träningsvärk i magen av allt skrattande. Fötterna värker av gående och stående. Klart värt värken som redan är men som också kommer att komma. 

Nu hemåt. Och leva på minnen från den här helgen. Och jag fick se bandet jag åkte på festival för. Allt annat var ju bara bonus 🙂


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.


Tecken på att det vänder? 

Vet bara att de har fattats ett tag. Vet inte när de slutade. Eller om jag bara inte kommer ihåg. 

Drömmar. Jag pratar om drömmar.  Dom som kommer när man sover. När vakna sidan stängts av. När det undermedvetna får fritt spelrum. 

Vet inte riktigt när dom började dyka upp igen. Drömmarna. Verkligheten som jag har inom mig när jag sover. Inre verklighet som dagsljuset sakta suddar ut. Får dom att blekna. Men jag drömmer. 

Mycket att bearbeta. Mycket konstigheter i nätternas bildspel. Nyanser. Minnen. Fantasi. Sagor. Symboler. Känslor. Människor. Okända människor. Ändå välbekanta. Platser jag aldrig besökt men känns som hemma. Dofter och ljud jag känner igen. Ändå inte. 

Och korparna. Närvarande. Följer mina steg. Leder mig genom okända platser. Får mig att gå vidare. Aldrig se mig om. Alltid framåt. Skuggor. Skuggspel. Har jag varit här? Är det hit jag ska? Är det för jag är på väg? Var är Jag? När är jag? Vad är jag?

Mardrömmar? Drömmar? Önskedrömmar? Sanndrömmar? 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag drömmer. Något jag inte gjort på väldigt länge. Vad jag saknat dom. 


Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Sova eller ligga och stirra ut genom hålen i persiennen

Blev sådär som jag misstänkte. Varken hackat eller malet. Hjärna på högvarv. Kropp som vill ha vila. Blunda. Snurra. Snurra. 

Börjar med mörkt rum. Ser hur natten övergår till sen natt. Natten ljusnar. Himlen blir tydligare genom hålen i persiennen. Blundar. 

Lyckas slumra till. Vaknar till av en kattass. Hon gör så när jag sover oroligt. Tror hon har problem med tandgnisslet. Jag klandrar henne inte. 

Stirrar ut i natten igen. Snurrar. Stirrar in i väggen. Blundar. Drar täcket över huvudet. Blir för varmt. En stund utan täcke. Blir frusen. Under täcke igen. 

Snurr. Vrida. Vända. Vända kudde. Byta kudde. Och igen. Och igen. 

Det har blivit riktigt solig och fin morgon bakom persiennen. Klockan visar tiden för femtielfte gången. Lika bra att kliva upp. 

Pannan med kaffe slut sen nån timme. Dags för en till och sen frukost. Sova kan jag göra en annan dag.