Kategoriarkiv: alkohol

Festen kom och gick

Landat hemma hos katten igen. Slut efter helgens äventyr. Att åka och att jag åkte var och är nog ett av årets hittills bästa beslut och val jag gjort. 

Den där ångesten var som jag misstänkte måla fan på väggen. Om inte annat så gick sista av nojan över när jag träffade vännen. Kramen suddade bort allt annat. 

Och när det sista orosmomentet var avklarat blev det enklare att träffa alla andra. Det tog ett tag innan hjärnan ställde om sig och förstod norska igen. Ett tag sen jag umgicks och pratade med norrmän så inpå som nu under helgen. Att det sen blandades med isländska och engelska med andra av gästerna gjorde det bara intressant och roligt.

Jag var på hemmaplan. Bland likasinnade. Metalheads. Specifikt då Black metal i första hand. Vi är lite annorlunda än andra hårdrockare. Tro mig. Har väl med mentaliteten att göra. Och jag kände hur jag liksom kommit hem igen. Det var länge sen jag satt med så många likasinnade. Pratade. Skratrade. Tog en öl eller två. 

Förfesten hos vännen övergick till att ta sig till lokalen för festen. Buffé och träffa fler av vännens vänner. Så enkelt. Så okonstlat. Som det ska vara. Hemma. Och jag träffade knappt gamla vännerna från tiden från förr. Fanns ingen tid. Var upptagen med dom nya.

Och banden gick upp på scen. Jag tittade. Lyssnade. Njöt lite extra. Sånt man gör när husguden står på scen. Tro mig. 

Dagen efter festen blev det att sitta hos vännen och bara umgås. Prata ifatt lite. Bara vara. Saknat det. Och lära känna hans fru också till slut. Det var på tiden liksom. 

Helgen tog slut så fort. Ändå helt okej. Är inte tjugo längre.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Inte vad jag tänkt mig

Det blir inte alls hur jag tänkt mig det här. Kan inte fortsätta såhär. Adressen medför saker jag inte kan ta. Inte kan acceptera. Oanade bieffekter kan man nog kalla det. Definitivt inget för sinnesron. Ingenting som bidrar till balans och välmående. Oavsett om det rör sig om boendet eller människorna som kommer med den. En del värre än den andra.

Jag känner för att ge upp. Kasta in handduken och bara gå ifrån allt och aldrig se tillbaka. Ge mig av utan ord. Bara sticka. Kräkas på allt. Orkar inte mer helt enkelt.

Nästa steg: hitta ny adress. Punkt.


Bärfis

För en vecka sen tog jag bilen och tog mig till grannbyn. Bästaste tjejen hade fyllt 40 och jag ville fira henne ordentligt. Det var ju meningen att jag skulle på kryssning med henne plus ett antal av hennes närmaste… Tanken och önskan var god. Verkligheten en annan.

Nu tog jag mig dit, present och tårta och allt. Firades ordentligt och gick till andra och fortsatte. Varken hon eller jag är krogråttor så hemma helt okej. Det slutade med att respektive till vederbörande vi var hos kom hem och var oxtokig. Visst hon kände väninnan sen förr, men jag var icke önskvärd. Jag var ju ute efter hennes karl! Så vi gjorde oss i ordning för att gå och kvinnan i fråga lät mig inte gå hur som helst. Jag erkänner, jag var onykter men det finns saker jag inte gör. Jag lät henne vara, hon gjorde tvärtom och knuffade mig ryggen så jag stupade raklång ute i trappen. Reste mig och hon skulle hoppa på mig då jag försökte knuffa in henne i lägenheten igen och säger: Lägg ner. I och med att jag knuffade in henne greppade hon tag i mig och drog ner mig i fallet. Jag försöker få henne att INTE slåss och upprepar mina ord. Hon tar då tag i min arm och biter mig så hårt att vänninan som blir vittne till allt ser hur huden följer med. Jag får tag på henne på nåt sätt men då biter hon tag i andra armen o h biter och sliter mig så hårt att hon får med sig en bit av min arm! Jag gör det enda jag kan i det här läget och tar grepp om halsen och fortsätter med att hon ska lägga ner. Väninnan och kvinnans sambo tar mig upp och därifrån och hemma hos väninnan blir jag omplåstrad och efter det blev det att göra polisanmälan.

Inte mänskligt och definitivt inte normalt att bli tuggas på! Det fattas ett stycke mig liksom.

Ångesten som kom sen och måendet med den efter helgen resulterade i ångestdämpande och en massa sova. Jag missade första dagen på arbetsträning. Dagarna efter kom ju alla andra blånader och märken fram. Idag, en vecka senare, har blånader i ansiktet och rivsåret vid ena ögat läkt. Måendet är den samma. 

Har kommit en insikt klokare dock: mig hoppar man inte på hur som helst samtidigt som jag ändå försöker lugna ner vederbörande… Med våld om det så krävs. En annan ny kunskap är att fibro ihop med fysiska men är inte att leka med.

Är det okej om jag lägger mig ner och dör en stund? Bara tills stormen lagt sig?


sista veckorna i december 2014

Varit dålig på att uppdatera här märker jag. Inte så att jag varit sysslolös eller liknande. Tvärtom eller nåt.

Först hade vi ju denna att gå på, Neo och jag och en massa andra.

blackxmas

Träffade på folk för första gången av dom som vi pratat med online i några månader. Däremot träffade jag inte på någon av dom som jag kände sedan tidigare i humhum. Ändå var inte festivalen så stor att det skulle vara ofrånkomligt. Men, tydligen var det så. Roligt hade jag, oj vad jag skrattat och det är redan planerat att träffas vid nästa festival i nya hemtrakterna nästa år.

Banden levererade och jag hade säkert haft ännu trevligare på lördagen om inte kroppen bestämde sig för att strejka just då. Speciellt fötterna. Blev ju nyktert då jag skulle köra dagen efter. Bodde på hotell hela helgen och bara det med tillhörande frukost var riktigt mysigt.

Julafton blev hemma hos Neo. Och jag har ännu en gång tur med pojkvän som inte firar jul han heller. Bara en sån sak. Planerade firandet hos hans moster kom av sig, vilket jag inte klagar för. För oss blev det en vanlig onsdag helt enkelt.

Däremot har jag varit ensam hemma sedan dess. Planen är att fira nyår ihop. Och jag har sovit igen. Sovit sådär massor som är ganska oroväckande egentligen. Ska nog ringa vårdcentralen om det där i början av nästa år och kolla vitaminnivåerna eller vad som fattas. Sköldkörteln en sak, men det finns ju annat som spökar tror jag bestämt. Eller så har jag fått det där många andra lider av under vintermånaderna. Vinterdepression i brist av ljus. Skulle vara typiskt det med.

Och vi fick vinter i år med.