Kategoriarkiv: alkohol

Kränkt av psyk

Jag har väntat med att skriva inlägget. Mest för att jag inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till det hela. Idag vet jag. Också hur det blir framöver.

I våras i och med litiumprovet och årskoll av alla värden som görs. Litiumproverna är jag ju van vid. Görs var fjärde månad. Det där jag skrivit om förr. Protesterna är allt annat också. Det jag gjort så länge jag ätit litium. Blir väl 6 1/2 år hittills? Minnet sviker mig just i vilket år jag började med just litium. Vet att jag bodde med Pojken då och hann med ett par år innan jag flyttade till humhum.

Innan det togs ju massa andra prover för att utesluta saker när diagnosen skulle ställas. Under åren har jag också gett prover på grund av sköldkörtel och mediciner där. Också kontroller på mediciner jag haft. Och så också senast då jag låg inne på sjukhus på grund av gallan och opererades också för det. 

Anledningen till att jag drar upp allt det här gällande prover var och är det faktum vad som fortgår fortfarande efter maj i år. Jag hade för höga levervärden. 

Alltså, jag hade för höga levervärden i maj i år. Inte 2009. Inte 2010. Inte 2011. Inte 2012. Inte 2014. Inte 2015. Inte 2016. 

Inte heller när det togs specifikt för just det på grund av medicin jag åt. Proverna togs halvårsvis. Inte ens då. Inte heller när fibromyalgin utreddes och den diagnosen sattes 2015. Det året togs 4 olika leverprover olika tider det året. Inte ens då visade det något konstigt. Då om nåt borde det väl ha gjort det? 

Nej. I maj i år 2017 visade levervärden konstigheter. Jag vet inte men borde dom, istället för det som hände sen, bett om prov för att se redan då om provet i maj var avvikelse? Nej. Istället skickar dom hem papper på att jag slå lämna leverprov en gång i månaden i ett halvår för att mäta alkoholintag. 

Ni läste rätt. På riktigt. De menar på att jag då verkar ha alkoholproblem. 

Inte en tanke på att kroppen behöver nog mer än tre månader på sig för att justera reningsorganens efter att gallan plockats bort helt. Inte en tanke på att dysfunktionell sköldkörtel kan orsaka problem med levern. Trots medicinering eller tack vare. Inte heller att jag hade Alvedon 665g utskrivet mot värk som jag tog vid behov tills dom tog slut i april. Medicin som gett högre levervärden och inte skrivs ut längre. Inget av det där. Nej, måste vara alkoholproblem.

Jag vet inte. Kanske är det mig det är fel på som tänker dom jag gör gällande det här. Jag känner mig bara kränkt. 

Blir ju inte mindre kränkt när jag hade möte med psyk sist. Inte ett ord om proverna förrän jag frågade. Frågade vad dom visat hittills. Dom från i somras, efter maj. Såg bra ut. Nähä? Kanske inte riktigt det jag sa till dom men ni förstår. Fick då kuvert med remiss till tre månader till. Jag frågade om det kändes bra. Fick inget svar mer än att det hör till. 

Och nej, jag har inte varit nykter sen dess. Ni som läser det jag skriver vet att så inte är fallet. Har ju till och med varit på festival under provperooden. Kanske inte lämnat prov direkt efter den helgen, men ändå. Har blivit en och annan öl under sommaren som varit ja. 

Jo, hör väl till om man verkligen verkar ha alkoholproblem. Om man visat tendenser till att ha alkoholproblem. Jag? Inte så mycket nej. Se på gamla provresultaten!!! Dom har ju fått allt det där från andra städer jag levt och lämnat tester. Fler än många andra kommer ge under hela sin livstid. Ingen av dom proverna som tagits visar på höga levervärden. Ingen av alla dom under åren visat tendenser till det. Rimligtvis borde väl någon av dom proverna visat minsta lilla konstighet om jag haft/har alkoholproblem. Röd flagga minst? Bara jag som är konstig? Eller överreagerar?

Idioter! Gaah!

Jag har aldrig hymlat eller stuckit under stol med att jag dricker ibland. Jag har aldrig ljugit om att det här funnits perioder då jag druckit mer än vad som ses normalt. Jag kan säga exakt när sista sådama perioden var; sommaren 2004. Jag har också varit klar med vad jag dricker när jag dricker och hur mycket om jag dricker gör att bli onykter. Varje gång jag träffar läkare, var 6:e månad som det ser ut nu, går vi igenom det där. Något som hör till. Jag vet det. Finns en lunta papper jag får fylla i varje gång och som vi går igenom vareftersom. 

Jag är en öltjej. Punkt. Tål mer än dom flesta om det väl är på den nivån. Nu var det länge sen. Kan ta bara en och vara nöjd med det. 

Här kan jag skriva följande lista:

  • Valborg 1997 var sista gången jag drack sprit för att bli full. Har tagit shots sen dess men inte druckit mig full på sprit sen dess. Inga groggar eller liknande. Jag klarar inte av det helt enkelt.
  • 1998 var sista gången jag köpte cider överhuvudtaget. Sist jag drack en cider var året efter. Aldrig mer säger jag bara. Blä.
  • September 2002 var sist jag blev onykter på vitt vin. Blev en flaska dålig tappning som satte stopp på det där.
  • April/Maj 2006 var när jag drack för mycket rött vin. Har inte kunnat dricka det sen dess. Har provat men det tar stopp direkt. Har inte försökt sen 2008. Tänker inte göra det igen. Att det blev mycket just då var i samband med skilsmässan. 

Verkar jag ha problem? Alltså på riktigt? 

Nej. Avbokat tiden med pratperson på grund av det här. Vet inte om jag fått ny tid, men just nu orkar jag inte tänka på henne.. Eller litiumsköterskan. Blir bara bitter om jag gör det. Energitjuvar just nu om ni frågar mig. Lämnade både litium- och leverprov innan jag lämnade stan där borta och åkte uppåt. 

Ska lämna leverprov efter att ha kommit hem. Om det blir samma dag eller dagen efter vet jag inte. Samma vecka i alla fall. Egentligen har jag hela oktober på mig men här vill jag verkligen lämna leverprov efter att ha varit i Finland och fråga sen om hur värdena ser ut. Sen berätta att jag varit i Finland. Förstå hur dom kommer se ut i ansiktet och hur snopna dom kommer vara när levervärden är klockrena och låga då. ”Finska i Finland som inte dricker sig full hela tiden. Är det ens möjligt?! ”. Obs! Ironi inom apostroferna!! ! Äh, no förstår.

Jag förstår att de måste fråga såna här saker. Vad fan… är ju behandlingsassistent själv. Bara kränkt av behandlingen av värden som avviker från vad som är verklighet. Hur tjejerna där uppe valde att hantera det här istället för som jag skrev ovan. Att göra om blodproverna redan vid första provsvaren för att se om det verkligen var och är som första visade. 

Istället lägger dom stämpel på mig om leverprover och alkoholproblem. Tror inte ni förstår nog inte hur länge det där kommer förfölja mig. Efter den här hösten och proverna kan dom välja att jag ska fortsätta under våren också. Eller så länge jag är sjukskriven i alla fall. För det är så att har misstanken väckts kommer den flaggan vara kvar länge. Tro mig, jag vet. Har jobbat med det här så jag vet. Det dom gjort nu är att ha rödflaggat mig. Betyder att jag få kämpa hårdare för stt bli trodd eller lyssnad på i framtiden. 

Idioter!!! 

Som om jag inte mådde dåligt innan det här. Bidrar ju inte till att måendet blir bättre när man blir behandlad såhär. Återstår att se framöver hur mycket jag kommer få slåss för att få den hjälp jag behöver. Bara det att jag är inställd på det. Bara det gör mig trött och less. 

Nåja, dom har skitit i det blå skåpet. Dom ska fan få sitta i den också. Jag kommer då inte göra det. 

Annonser

Överdos av finska

Finnen i mig mår bra just nu. Finskan i mig trivs som fisken i vattnet. 

Inte bara landet i sig. Lappland och årstiden gör sitt. Årstiden heter ”Ruska” på finska. Går inte ens att översätta. Beskrivningen är väl att se de vackraste höstbilderna som finns på nätet och lite till. Höst är det i alla fall. Vackert är det. Vackrast. Bilden nedan missvisande då det är telefonfoto och molnigt. Bästa hittills ändå. Molnigt och regnigt sen jag korsade gränsen snart en vecka sen.

Överdoser av finska är ändå språket. Att jag saknat det är en sak. Att jag kan språket är en annan. Första dagarna fanns det brister. Hittar inte ord. Blir lite tufft då. Alltid så. Sen kommer det sakta men säkert. Slår aldrig fel. Det är socialiseringen. Det är finsk TV. Det är finsk radio. Det är finsk musik. Det är finska tidningar. Och den kombinationen gör att jag till och med börjar tänka på finska. Låter kanske konstigt, men så är det. Samtalen flyter på enklare när det händer. Tar sisådär en vecka (räknar in dagarna hos Morsan i det här). Märkte inte det själv. Katten (som självklart är med på resan upp till Lappland) såg väldigt konfunderad ut när jag började prata finska med henne. Jag med faktiskt. 🙂

Det är ju inte bara platsen och språket som ger finsk överdos. Vi har sauna (förstås), korv, bröd och lakrits/salmiak. Det jag inte gjort än är öl. Speciellt Karjala. Förklariga skäl att Farsan är nykter sen 24 1/2 år. Inte så att han förbjuder. Jag känner bara att inte med honom. Visst har jag annan släkt här, inte så att jag inte skulle kunna. Beror på vem och var. Bara det att jag tar det som det kommer idag. Öl kommer jag ju ändå ha med mig hem. Sorten som inte går att få tag på hemma. Blir ju att handla på Alko också innan jag påbörjar resan hem. Finska systembolaget för er som inte vet vilken butik jag menade. Finns ju saker här som inte ens finns i svenska beställningssortimentet. Inte bata ölen jag skrev om ovan. Nej, saker som Koskenkorva Salmiakki och Koskenkorva Vargtass. Kan ju inte åka utan att ha sånt med mig hem. 

Får väl också avsluta med att be om ursäkt för alla fel i svenska språket. Skillnad på finska och svenska språket och meningsbyggnad. Tro mig. Som med allt annat också. 

PS. Katten heter numera officiellt Penni. Det hon hetat hemma, som också var nödlösning från början, var och är inte något som finnar ens kan förstå eller uttala. Så, visst får gamla namnet användas. Men, för min del blir det enklast med Penni. Bara så ni vet. 


Dagen efter tvådagarsfestival

Mår som jag förtjänar skulle jag tro. Två dagars festande på stående fot gör det. Men oj vad roligt jag haft. Och det känns. 

Det där nojandet om att åka själv var som jag redan misstänkte obefogat. Själv åkte jag ensam var jag definitivt inte. Gamla bekanta. Nya bekantskaper. 

Första kända ansikte jag möter innan jag ens klivit innanför festivalområdet var Pojken och Väninnan V. Då var också noja nummer ett avklarad. Så fortsatte det resten av fredagen. Träffade också en av dom där favoritmänniskorna från tiden med Pojken. Tyvärr presenteras jag till andra som Pojkens före detta flickvän. Istället för vad jag heter. Ändå är det fyra (eller är det fem?) år sen som jag flyttade därifrån. Jag fortsätter möta bekanta ansikten. Gamla gänget från staden jag växte upp i var bara trevligt att sitta och snacka massa skit med. Valde dock att gå runt på området och umgås med helt okända. Och killen från Humhum var mest glad att se mig så det blev kramkalas där med. Han hade saknat mig på festivaler över huvudtaget. Han är på dom flesta i Sverige så han har sett att jag inte vatit där. Tänk så det kan bli. 

Min målade fan på väggen var helt fel den här gången med. 

Och jodå. Mänga skamliga förslag har det varit under helgen som varit. Inga jag tog emot eller vara på. Ensam tjej gör så. Så kul har jag haft. Väldigt kul. Skrattat så sminket runnit och träningsvärk i magen av allt skrattande. Fötterna värker av gående och stående. Klart värt värken som redan är men som också kommer att komma. 

Nu hemåt. Och leva på minnen från den här helgen. Och jag fick se bandet jag åkte på festival för. Allt annat var ju bara bonus 🙂


Festen kom och gick

Landat hemma hos katten igen. Slut efter helgens äventyr. Att åka och att jag åkte var och är nog ett av årets hittills bästa beslut och val jag gjort. 

Den där ångesten var som jag misstänkte måla fan på väggen. Om inte annat så gick sista av nojan över när jag träffade vännen. Kramen suddade bort allt annat. 

Och när det sista orosmomentet var avklarat blev det enklare att träffa alla andra. Det tog ett tag innan hjärnan ställde om sig och förstod norska igen. Ett tag sen jag umgicks och pratade med norrmän så inpå som nu under helgen. Att det sen blandades med isländska och engelska med andra av gästerna gjorde det bara intressant och roligt.

Jag var på hemmaplan. Bland likasinnade. Metalheads. Specifikt då Black metal i första hand. Vi är lite annorlunda än andra hårdrockare. Tro mig. Har väl med mentaliteten att göra. Och jag kände hur jag liksom kommit hem igen. Det var länge sen jag satt med så många likasinnade. Pratade. Skratrade. Tog en öl eller två. 

Förfesten hos vännen övergick till att ta sig till lokalen för festen. Buffé och träffa fler av vännens vänner. Så enkelt. Så okonstlat. Som det ska vara. Hemma. Och jag träffade knappt gamla vännerna från tiden från förr. Fanns ingen tid. Var upptagen med dom nya.

Och banden gick upp på scen. Jag tittade. Lyssnade. Njöt lite extra. Sånt man gör när husguden står på scen. Tro mig. 

Dagen efter festen blev det att sitta hos vännen och bara umgås. Prata ifatt lite. Bara vara. Saknat det. Och lära känna hans fru också till slut. Det var på tiden liksom. 

Helgen tog slut så fort. Ändå helt okej. Är inte tjugo längre.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu.