Kategoriarkiv: andlighet

Smycke

Senaste tiden har jag haft känsla av att jag behöver vägledning. Visserligen inget nytt så, men att jag skulle inhandla en Vegvisir. Vikingasymbol av en sammansättning runor som betyder vägvisare/stigfinnare. En Vegvisir skulle hjälpa bäraren att alltid hitta hem. 

Låter ju bra? 

Hittade en dansk som sålde vikingasmycken på festivalen förra helgen. Var inte helt nöjd med hans uppsättning av Vegvisir. Han såg min tvekan. Lutade huvudet lite och frågade vad det var med just den jag ville. Hann inte ens öppna munnen för att svara när han lutar sig över sina smycken. Innan jag ser vad han lägger fram så säger jag att det är för vägledning. Vad annars skulle jag med den kan man fråga sig. Han ler och säger då: Tror du ska ha den här istället.

Vad säger man? Vad säger jag? Fanns inget att säga mer än ja. Att han hade rätt. Självklart skulle jag ha korparna. Ingen tvekan. Och hänger runt halsen sen dess.

Jag behövde bara vägvisning 🙂 


Saker händer av en anledning på riktigt

Idag, just nu, sitter jag ute på gården och försöker smälta gårdagens händelser. Så mäktigt.

Korparnas kraxande på förmiddagen. Hur en av dom följde mig en bit på vägen när jag åkte in för bokad möte. Första gången som någon av dom visat sig för mig. Undrade då vad det var som var speciellt just då. Vad korparna ville. Tänkte på det mest hela dagen. 

Tillbringade eftermiddagen med att packa ner mer av mitt liv. Saker som är kvar hos Neo. Blev att ta oss till pizzeria med serveringstillstånd och åt och tog några öl. Bara det där att stanna lvar och välja att ta några öl tillhör ovanligheterna. Första gången igår tror jag bestämt. Fick sen bordsgrannar som visade sig vara från Norge. Blev att dela bord och umgås med dom resten av kvällen. 

Visade sig då att damen är medial och hon sa en massa saker som fick mig helt ställd. Fortfarande sådär att det snurrar av allt som vi pratade om. Alla intryck. Allt hon sa. Allt hon delade. Allt om mig jag inte ens säger till mig själv. Shit säger jag bara.

Försöker få ihop hela kvällen och henne men det kommer ta tid att smälta. Och hon säger att det var meningen att vi skulle ses. Och att hon kommer att vägleda mig i att öppna upp det som varit stängt. Hon är dock svagare än mig så tills vi finner min guide skulle hon handleda mig. Jag är tydligen riktigt stark i min förmåga inom det andliga. 

Det skulle vara tufft ett tag till i mitt liv men att det är på väg att vända då jag nu skulle påbörja den resa och väg jag skulle gått för länge sen. Skulle se tiden ute på landet som möjlighet att ladda batterierna och vara i stunden så löser det sig. 

Innan vi skildes åt gjorde hon av med den mest negativa energi som satt sig fast på mig. Eller som hon sa att damen kommer att finnas där med banden är av. Att hennes makt över mig finns imte mer. Någon jag inte är dugg förvånad över valt att göra så. Hon sa samma sak om denna dam som tidigare medium så till mig: ”Hon var inte snäll när hon levde och är definitivt inte snäll i andevärlden heller”. Denna hon är min gammelmormor. Tydligen är det hon och hennes påverkan som håller mig tillbaka och får mig att nedvärdera mig så hårt som jag gjort. Att det varit gammelmormor som hållt mig tillbaka i allt. Vi får se om det blir så som hon sa om att jag kommer att märka skillnad väldigt snart.

Så ni förstår att det snurrar i huvudet just nu av intryck och vad som sades igår kväll. Har säkert glömt hälften redan. Men det är väl normalt. Får helt enkelt fråga henne när jag skriver första kontakten. Just nu är dom på semester och jag behöver landa i det här.

Och korparna kraxar i skogen bakom huset. Saker händer av en anledning på riktigt. 


Det är något med mina ögon

Vet inte riktigt. Vet inte riktigt vad det är med mina ögon som folk reagerar så häftigt på. I helgen var inte första eller enda gången. Vilket borde rimligtvis betyda att det kommer att hända i framtiden också. 

Är det inte färgen så är det hur jag tydligen ”ser” folk. Jag vet inte. Dom sitter ju där dom sitter. Inte direkt så jag kan veta vilken färg dom har just där och då. Ibland märker jag hur folk undviker att möta min blick. Kan ju vara det där att jag ”ser” liksom.

Okej. Jag förstår att det här får en del att fundera om jag förlorat förståndet helt. Så är inte fallet. Däremot har jag ögon som ändrar färg beroende på mående och omgivning. Konstigt med sant.

Vanligaste vardagsfärgen är gråblå. Neutralaste färgen jag har tydligen. När jag mår bra och är med folk jag tycker om och så så skiftar dom till grönt. Ju mer trygg och glad jag känner mig desto grönare. 

I miljö och bland folk jag inte känner och känner mig minsta osäker så går det över till gult. Nu pratar jag bokstavligen gula ögon med kolsvart ring runt. Och ja, om jag såg det på någon skulle jag också undra om dom hade linser. Nu vet jag att det kan bli så hos mig. Har fått höra att jag har ”vampyrögon” på grund av just den gula färgen. Till och med så att folk tycker det är obehagligt och bett mig ta på mig solglasögon. 

Den som möter min blick när jag är arg får då se svart. Och då överdriver jag inte ett dugg. Nu är det ju tur att jag sällan blir arg på riktigt. Irritation är en sak. 

Och oftast har jag solglasögon på mig ute. Enklast så. 

I helgen sätt jag och pratade med okänt folk. En tjej jag aldrig träffat men som man sätt och umgicks med som om vi känt varann länge. Det händer att man träffar på dom emellanåt. Hon frågade om jag kunde vara utan solglasögon ett tag då det var jobbigt att se sig själv speglas. Visst. Och hon reagerade på mina ögon. Inte bara färgen utan det att jag har närvaro och ”ser” människan framför mig. 

Fick då veta att jag hade tvåfärgade ögon. Innerst vid pupillen var det grönt som övergick till gult. Där ser man. Hur det nu ens är möjligt att ögonfärg kan ändras utifrån mående och miljö jag befinner mig i. 

Skulle vara intressant att veta vad det beror på. Tillhör nog inte det vanligaste egenskaperna som man har. Händer ju att jag undviker att se mig själv i ögonen i spegeln på grund av just det här. Vill ju inte få måendet bekräftat eller bara det att jag väljer att inte se mig själv överhuvudtaget. 

Ändå. Något konstigt är det ändå. Och ja, solglasögonen på när jag ge ut bland folk. Enklast så.


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.


Tecken på att det vänder? 

Vet bara att de har fattats ett tag. Vet inte när de slutade. Eller om jag bara inte kommer ihåg. 

Drömmar. Jag pratar om drömmar.  Dom som kommer när man sover. När vakna sidan stängts av. När det undermedvetna får fritt spelrum. 

Vet inte riktigt när dom började dyka upp igen. Drömmarna. Verkligheten som jag har inom mig när jag sover. Inre verklighet som dagsljuset sakta suddar ut. Får dom att blekna. Men jag drömmer. 

Mycket att bearbeta. Mycket konstigheter i nätternas bildspel. Nyanser. Minnen. Fantasi. Sagor. Symboler. Känslor. Människor. Okända människor. Ändå välbekanta. Platser jag aldrig besökt men känns som hemma. Dofter och ljud jag känner igen. Ändå inte. 

Och korparna. Närvarande. Följer mina steg. Leder mig genom okända platser. Får mig att gå vidare. Aldrig se mig om. Alltid framåt. Skuggor. Skuggspel. Har jag varit här? Är det hit jag ska? Är det för jag är på väg? Var är Jag? När är jag? Vad är jag?

Mardrömmar? Drömmar? Önskedrömmar? Sanndrömmar? 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag drömmer. Något jag inte gjort på väldigt länge. Vad jag saknat dom. 


Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här?