Kategoriarkiv: andlighet

Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


En bok en film

Det finns böcker och sen finns det böcker. En del läser man och lägger åt sidan. Andra samlas på hög. Sparas läses om och om och om igen. Lånar ut till andra för att de ska dela ens upplevelse.en del böcker har försvunnit på vägen på det sättet. Sörjer dom inte i och med att jag ser det som att boken hade större del att göra åt annat håll.

Jag och Sol gjorde i alla fall så som unga. Läste. Pratade.  Jag gav henne och hon gav mig. Älskade böcker. Älskar böcker. Det gör vi båda. Hon mer än mig. Det säger en del. Jag.. jag är mer selektiv skulle jag kalla de. 

Menn passionen finns kvar. Älskar böcker.tyvärr läser jag mindre än förr. Hänger ihop med mående faktiskt. 

Men återkomma till rubriken. En del böcker man läst och älskar har blivit film. Nu pratar jag inte om de moderna kändaste. Nej. En bra sak jag kan tillskriva morsan är att vi var medlem i ungdomsbokklubb som barn. Böcker var bra. Det tycker hon än idag och jag delar den livssynen. 

Häromnatten visade dom en film på en bok jag växte upp med. Hade sett den förr. Läst den säkert tusen gånger. Jag var ung när jag läste den första gången. Den följde mig länge. 

Låter klichéaktigt med hästbok som ung tonåring. Jag var aldrig hästtjej. Hände att man följde med andra till stallet, men aldrig så att jag var hsttjej. Den här var annorlunda. Häst som kämpat mot alla odds. Arbetat. Hamnat i krig, den första världskriget och dess strapatser. Så jag älskade den. Fortfarande.

Som film följer den boken bättre än förväntat och jag… jag gråter. Tårarna rinner som i niagarafallet. Vet ju vad som händer. Men gud vad jag älskade den boken. Gav mig hopp.

Tyvärr är det en av dom som försvunnit under alla år av flytt. Ändå var det en av dom där böckerna som jag var så noga med att få hemifrån. Nu önskar jag att jag hade lyckats spara den i all flyttlass under åren. 

Boken heter Joel på svenska. Filmen Warhorse. Skådisar i den då inte så kända. Idag bland mina favoriter. Ska ta reda på vem som skrivit den så jag kan få in den i samlingen igen. 

Den gav mig tröst. Den gav mig hopp. Drömmen om ljusare framtid. Och jag fortsätter drömma. 

Sol.. minns du boken?


Undran i sommarnatten

Tillhör framtiden det förflutna?


Välkommen?

Tänker på det här ofta när jag ser dörrar och skyltar/mattor med ordet ”Välkommen”: gör man verkligen det? Välkomnar  ”alla”? Alltså, det står ju ”välkommen” på utsidan av dörren. Kanske är det bara jag, jag som väljer vilka jag välkomnar till mitt hem, in i mitt/vårt hem.

För mig skulle det vara konstigt att ha välkommen skylt/matta utanför dörren. Har en rolig sådan innanför dock. En som bara dom som kommit innanför tröskeln ser. Dom som redan är välkomna hos mig/oss.

Kanske är det livserfarenheter och människor jag mött under mitt liv hittills som fått mig sån här. Att min hem är min borg. Inte vem som helst som har eller får tillträde innanför väggarna. Då hänger det inte ”Välkommen” på vår dörr. Oönskade göre sig inte besvär. Sen har vi ju det där med dom ”osynliga”. Dom som finns. Och dom vill man ju inte heller ha inneboende hos sig. Svåra att bli av med.

Men, vi är olika. Jag skulle dock tänka före både en och två gånger innan sån skylt sätts upp. Men det kanske bara är jag.


Årtal i dödsannonser

Jag erkänner. Jag har en morbid fashination till dödsannonser när jag har tillgång till pappersvariant av morgontidning, oavsett vilken stad det är. Nu var det länge sen jag hade tillgång till pappersvarianten av dagstidning och det är inget jag tittar upp på nätvariant direkt. Har alltid, så vitt jag minns, tittat på ärtalen i dödsannonserna. Dels för att se hur gamla dom var dels hur unga.

Var denna fashination kommer ifrån vet jag inte riktigt, men den finns där. Lika mycket som jag kan gå runt på kyrkogårdar och kolla årtalen. Namnen i sig är inte så viktiga. Det kommer sen om det är årtal och ålder som fastnar i min blick. När jag jobbade på kyrkogård för herrans massa år sedan var det inget konstigt med att ha stenarna omkring en. Idag är besöken på kyrkogården fåtaliga, men det händer. Fridfulla platser med rum för eftertanke och lugn.

Anledningen till det här skrivs idag är att jag är med i en grupp på fejan där en hade sett dödsannonsen för dennes första kärlek. Hur annonsen triggat igång saker hos denne. Fördelen med att flytta runt som jag gjort, och förmodligen gör snart igen, är att jag riskerar inte att se dödsannonser på folk jag en gång kände eller känner. Lokala blaskor är lokala, även om man kan prenumerera på dom även som utsocknes.

Jag blir inte påmind om min egen dödlighet svart på vitt. Den finns där ändå, nästan varje dag. Nackdelen med att vara deprimerad med bipolär 1 är tankarna på den egna dödligheten. Påtaglig, ibland mer än vanligt. Hanterbart, om än svårt ibland. Nattsvart med slutlig lösning på problemet inom räckhåll. Men, som jag skrivit så många gånger förr, döden och jag har en överenskommelse: inte idag.

Men jag fortsätter läsa dödsannonser. Årtalen först. Resten sen. Jag har överlevt ännu en dag.


Natthimmel

Jag har skrivit om otaliga mornar ute på farstubron. Njuta av brisen, morgonfriska luften och allt som kommer med den. Nu får ni en om natten.

Jag ser natthimlen. Sådär som natthimmel är på riktigt. Hur den är utan gatlyktor. Utan en massa ljus från hus omnejd. Jag ser natthimlen som den är. Ren och klar och sprängfylld av stjärnor. Det är nästan så jag själv inte riktigt fattar hur stort det är. Hur liten jag är. Hur liten jag är där jag står under ren klar stjärnhimmel.

Det är omvälvande. Det gör mig yr av att se storheten av det som finns ovanför oss, runt oss. Jag kan inte greppa det som är. Jag ser det, men jag kan inte greppa storheten. Himlavalvet brer sig ut över mig. Stjärnorna som inte syns i stan syns med blotta ögat. Och det är mäktigt. Så ovan med att se stjärnorna. Så ovan vid mängden av dom. Och jag blir alldeles omtumlad av upplevelsen.

Jag är glad att det inte är fullmåne inatt för då hade jag inte kunnat hantera flödet av ljus. För oavsett hur mörkt det är är det stjärnklart och då menar jag verkligen stjärnklart. Räcker med att lyfta blicken och slås av alla stjärnor som blickar ner på mig. Och det gör jag. Ser upp och känner nästan andakt.

Magiskt.