Kategoriarkiv: andlighet

Korpar här och där högt och lågt

Jodå. Dom följer med resan jag gör just nu. Sett dom till och från under vägen norrut. På plats än mer. Blir alldeles glad av att se och höra dom i tid och otid. Vackra fåglar. Min fågel. 

På ett ställe till och med inomhus uppstoppad på väggen. Undrar om dom skulle märka om jag tar och stoppar den under armen och tar med mig den hem? Inte direkt minsta fågeln. 

Annonser

Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Saker som verkar hända av en anledning

Inne i stormetropolen igår. Ärenden och få svar på en av frågorna gällande ”Jag har en plan”. Kan bocka av den och saker kan sättas i rullning på den fronten. 

Inte det jag skulle skriva om. 

Brukar passera en andlig butik när jag är inne i stan. Inte alltid jag går in. Passerade den en gång. Blev ändå att välja gå in där då på vägen tillbaka fick jag en känsla av att inhandla ny kortlek. 

Sagt och gjort. Stod och velade. Pillade. Klämde. Kände. Folk kom in och gick ut. Fastnade för en på grund av namnet. Hade den i handen. Fortsatte botanisera bland hennes kortlekar när den jag har i handen slås ifrån mig av en osynlig hand. Tydligen inte för mig. 

Blev en ändå till slut. Står vid kassan. Vi pratar lite. Hon frågar om jag lägger kort. Mjo. Händer men har inte riktigt hittat kortleken som är ”min” på riktigt. Hon ger mig papperslapp. Butiken ska flytta. Okej? 

Slutar med att jag var där inne nästan en timme. Pratar. Samtalar. Lite vägledning. Och från och med första september är jag välkommen till deras så kallade träffar. Lära mig korten. Lägga korten. Träffa likasinnade. Guidning eller vägledning av andra. Bara sådär är jag alltså inbjuden till en grupp av andliga människor. 

Där ser man. 

Tror nog jag ska ta det erbjudandet bokstavligt. Det är väl såhär min andliga resa kommer att börja på riktigt? Inte så att jag inte varit på resan sen jag kan minnas. Nu är det dags för att sluta vara ensam på den. 


Lite mycket sammanträffanden

Vet inte. Känns sim det är väldigt mycket Norge i år. I mitt liv alltså. Först tv-program, dokumentärer och liknande. Sen självklart musiken och banden därifrån. Dom jag träffade i våras på födelsedagsfesten. Nu i förrgår paret från Norge som vi träffade på uteservering. Känns också som om det är enda bilar jag hamnar bakom i trafiken. Dom med N på regplåten. 

Igår var också en sån dag. Regplåtsmässigt och i antikbod i grannbyn. 

Skulle bara in och titta. Kom hem med två gamla resväskor och skål av norsk tenn. Egentligen inte råd men har ju letat efter gamla resväskor så fick ta mig råd. Fick sen frågan av ägaren till butiken om jag skulle ut och resa. Husfruns särbo frågade samma sak när han senare såg inköpen. Mjo. Det är tydligen så. Någonstans ska jag ju uppenbarligen. Vart är en annan sak. 

Visserligen ska väl jag och Sol ta oss över gränsen och titta runt en dag eller två. Men ändå. Något är det i görningen ändå. Lite mycket påminnelser och sammanträffanden om Norge. Jag måste väl dit helt enkelt.

Skålen? Inte ett dugg konstigt att jag fastnade för den. Hade dock ingen aning om att det var norskt förrän jag vände på den. Och ägaren till butiken säger vid kassan sen att hon precis lagt fram den samma förmiddag. Vi var där innan tolv.


Smycke

Senaste tiden har jag haft känsla av att jag behöver vägledning. Visserligen inget nytt så, men att jag skulle inhandla en Vegvisir. Vikingasymbol av en sammansättning runor som betyder vägvisare/stigfinnare. En Vegvisir skulle hjälpa bäraren att alltid hitta hem. 

Låter ju bra? 

Hittade en dansk som sålde vikingasmycken på festivalen förra helgen. Var inte helt nöjd med hans uppsättning av Vegvisir. Han såg min tvekan. Lutade huvudet lite och frågade vad det var med just den jag ville. Hann inte ens öppna munnen för att svara när han lutar sig över sina smycken. Innan jag ser vad han lägger fram så säger jag att det är för vägledning. Vad annars skulle jag med den kan man fråga sig. Han ler och säger då: Tror du ska ha den här istället.

Vad säger man? Vad säger jag? Fanns inget att säga mer än ja. Att han hade rätt. Självklart skulle jag ha korparna. Ingen tvekan. Och hänger runt halsen sen dess.

Jag behövde bara vägvisning 🙂 


Saker händer av en anledning på riktigt

Idag, just nu, sitter jag ute på gården och försöker smälta gårdagens händelser. Så mäktigt.

Korparnas kraxande på förmiddagen. Hur en av dom följde mig en bit på vägen när jag åkte in för bokad möte. Första gången som någon av dom visat sig för mig. Undrade då vad det var som var speciellt just då. Vad korparna ville. Tänkte på det mest hela dagen. 

Tillbringade eftermiddagen med att packa ner mer av mitt liv. Saker som är kvar hos Neo. Blev att ta oss till pizzeria med serveringstillstånd och åt och tog några öl. Bara det där att stanna lvar och välja att ta några öl tillhör ovanligheterna. Första gången igår tror jag bestämt. Fick sen bordsgrannar som visade sig vara från Norge. Blev att dela bord och umgås med dom resten av kvällen. 

Visade sig då att damen är medial och hon sa en massa saker som fick mig helt ställd. Fortfarande sådär att det snurrar av allt som vi pratade om. Alla intryck. Allt hon sa. Allt hon delade. Allt om mig jag inte ens säger till mig själv. Shit säger jag bara.

Försöker få ihop hela kvällen och henne men det kommer ta tid att smälta. Och hon säger att det var meningen att vi skulle ses. Och att hon kommer att vägleda mig i att öppna upp det som varit stängt. Hon är dock svagare än mig så tills vi finner min guide skulle hon handleda mig. Jag är tydligen riktigt stark i min förmåga inom det andliga. 

Det skulle vara tufft ett tag till i mitt liv men att det är på väg att vända då jag nu skulle påbörja den resa och väg jag skulle gått för länge sen. Skulle se tiden ute på landet som möjlighet att ladda batterierna och vara i stunden så löser det sig. 

Innan vi skildes åt gjorde hon av med den mest negativa energi som satt sig fast på mig. Eller som hon sa att damen kommer att finnas där med banden är av. Att hennes makt över mig finns imte mer. Någon jag inte är dugg förvånad över valt att göra så. Hon sa samma sak om denna dam som tidigare medium så till mig: ”Hon var inte snäll när hon levde och är definitivt inte snäll i andevärlden heller”. Denna hon är min gammelmormor. Tydligen är det hon och hennes påverkan som håller mig tillbaka och får mig att nedvärdera mig så hårt som jag gjort. Att det varit gammelmormor som hållt mig tillbaka i allt. Vi får se om det blir så som hon sa om att jag kommer att märka skillnad väldigt snart.

Så ni förstår att det snurrar i huvudet just nu av intryck och vad som sades igår kväll. Har säkert glömt hälften redan. Men det är väl normalt. Får helt enkelt fråga henne när jag skriver första kontakten. Just nu är dom på semester och jag behöver landa i det här.

Och korparna kraxar i skogen bakom huset. Saker händer av en anledning på riktigt. 


Det är något med mina ögon

Vet inte riktigt. Vet inte riktigt vad det är med mina ögon som folk reagerar så häftigt på. I helgen var inte första eller enda gången. Vilket borde rimligtvis betyda att det kommer att hända i framtiden också. 

Är det inte färgen så är det hur jag tydligen ”ser” folk. Jag vet inte. Dom sitter ju där dom sitter. Inte direkt så jag kan veta vilken färg dom har just där och då. Ibland märker jag hur folk undviker att möta min blick. Kan ju vara det där att jag ”ser” liksom.

Okej. Jag förstår att det här får en del att fundera om jag förlorat förståndet helt. Så är inte fallet. Däremot har jag ögon som ändrar färg beroende på mående och omgivning. Konstigt med sant.

Vanligaste vardagsfärgen är gråblå. Neutralaste färgen jag har tydligen. När jag mår bra och är med folk jag tycker om och så så skiftar dom till grönt. Ju mer trygg och glad jag känner mig desto grönare. 

I miljö och bland folk jag inte känner och känner mig minsta osäker så går det över till gult. Nu pratar jag bokstavligen gula ögon med kolsvart ring runt. Och ja, om jag såg det på någon skulle jag också undra om dom hade linser. Nu vet jag att det kan bli så hos mig. Har fått höra att jag har ”vampyrögon” på grund av just den gula färgen. Till och med så att folk tycker det är obehagligt och bett mig ta på mig solglasögon. 

Den som möter min blick när jag är arg får då se svart. Och då överdriver jag inte ett dugg. Nu är det ju tur att jag sällan blir arg på riktigt. Irritation är en sak. 

Och oftast har jag solglasögon på mig ute. Enklast så. 

I helgen sätt jag och pratade med okänt folk. En tjej jag aldrig träffat men som man sätt och umgicks med som om vi känt varann länge. Det händer att man träffar på dom emellanåt. Hon frågade om jag kunde vara utan solglasögon ett tag då det var jobbigt att se sig själv speglas. Visst. Och hon reagerade på mina ögon. Inte bara färgen utan det att jag har närvaro och ”ser” människan framför mig. 

Fick då veta att jag hade tvåfärgade ögon. Innerst vid pupillen var det grönt som övergick till gult. Där ser man. Hur det nu ens är möjligt att ögonfärg kan ändras utifrån mående och miljö jag befinner mig i. 

Skulle vara intressant att veta vad det beror på. Tillhör nog inte det vanligaste egenskaperna som man har. Händer ju att jag undviker att se mig själv i ögonen i spegeln på grund av just det här. Vill ju inte få måendet bekräftat eller bara det att jag väljer att inte se mig själv överhuvudtaget. 

Ändå. Något konstigt är det ändå. Och ja, solglasögonen på när jag ge ut bland folk. Enklast så.