Kategoriarkiv: ångest

Välkommen hem!


Nu kan jag äntligen skriva om något som varit på igång senaste tre veckorna. Jag har fått egen lägenhet!!! På riktigt. Mitt namn på kontrakt på egen lägenhet. 
Kommer ha ett hem för mig och katten. Kommer att ha allt jag äger och har under samma tak. Det blir att inte ha sakerna nerpackade i kassar eller kartonger. Eller förvsrade på fem olika adresser. Bara vara mig själv. Mig själv och katten. Slippa oroa mig för morgondagen gällande kunna veta att jag har tak över huvudet imorgon också. Slippa ångesten. 

Väntan varit olidlig. Osäkerhet och tvivel avlöst varandra. Processen såååå oändligt lång. Men, kontrakt skrevs under för några timmar sen. Det är på riktigt!!! Nedräkningen har börjat.

Åkte sen ut till adressen. Ett par mil utanför staden där Neo bor. Kollade läget. Kände av. Stor matbutik, några pizzerior och kafe och annat trevligt. Och det känns overkligt. Ändå ser jag på kontraktet och vet att det är på riktigt. Ingen dröm. 

Och hänvisning till rubriken ovan:  

Korparna kraxade Hej och önskade mig välkommen hem. Tydligare tecken än så om att jag hittat hem finns inte i min värld. 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Telefon ibland… inte

Idag är en sån dag. Samtal som ”måste” göras. Ingen mottagning alls. Ingen! Inte i huset. Inte på gården. Inte ute på vägen. Alltså ingen alls! 

Nästan så jag tror masten är nere. Eller att min abonnemang helt plötsligt sagts upp. Så illa är det. Inte ens en halv liten ynka anslutningstendens. Gaah! 

Och jag veeet att jag har det i vanliga fall annars. Har ju gjort samtal förr. Till och med i huset. Men nej, inte idag. När jag verkligen behöver göra sådana.

Skitställe! Skitbolag! 

Jaja. Ingen panik så. Hade varit trevligt att få saker avklarade så resten av veckan var fri från ”måsten”. Nu får det vänta till imorgon. Kommer ju ta mig till närmaste samhälle ändå så då borde det bli full mottagning. Får jag hoppas. 

Just nu suger det rejält att bo mitt ute i ingenstans igen. Mobiltelefon är bra ibland. Inte idag. Inte här ute. 

Blöö. Hatar.


Uppochnerbakochfram

Det är vad det är. Livet är. Skit. Punkt.

Betalar priset för bra mående. För bra upplevelser. För att varit glad. Träffat folk. Mått bra. Trivts. Nu? Inte så mycket. Skit är vad det är.

Varför kan inte det bra stanna kvar? Längre? Djupare? För mycket begärt? Skit.

Nej. Uppenbarligen inte. 

Önskar jag kunde lagra det braiga. Ta fram när det blir såhär. Istället känns det overkligt. Att det som är just nu är det sanna. Det som nyss var har aldrig hänt. Som en dröm som aldrig var sann. Blöö.

Hatar. Ändå vet jag. Egentligen. Just nu inte så mycket. 


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.