Kategoriarkiv: ångest

Saknar dig Erik

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen? Vad skulle jag inte ge för en kväll tillsammans med dig igen? Eller en timme eller två? Om så bara på telefon?

Fan dig Erik! Saknar dig. Saknar dig mer idag än jag gjort på länge. Vet inte varför, eller jo, det gör jag.

Du var min vän. En av dom närmaste jag haft. Vi pratade om allt. Precis allt. Inga konstigheter. Inga baktankar. Vi avslutade varandras meningar ibland. Varken du eller jag behövde förklara någonting. Det bara var så. Vi visste vad den andra menade. Vad vi inte sa.

Vi var aldrig ett par. Vi var aldrig en han och hon för varandra. Många trodde det ett tag. Andra att nån av oss hade baktankar. Det var aldrig så. Vi var vänner. Vänner. Allt annat var uteslutet.

Hade jag vetat då det jag vet idag hade jag förstått det vi hade bättre då. Att både du och jag var bipolära. Är. Att vi båda delar diagnos. Hade det förändrat något? Tror inte det. Men det förklarar det vi hade. Det band vi hade. Det band vi delade.

Jag saknar dig något enormt idag. Jag saknar dig massor idag. Jag saknar oss.

Vad jag inte skulle ge för att få krypa ner i din besuttna slitna soffa och prata bort en dag och kväll. Vad jag inte skulle ge för att du ännu en gång skulle laga mat och bjuda på halvmisslyckad lasagne. Vad jag inte skulle ge för en stund av ren tystnad mellan oss och bara njuta av samhörigheten mellan oss. Vad skulle jag inte ge för dom nattliga samtalen när du inte kunde sova och behövde prata med någon. Mig. Jag som lyssnade. Förstod. Visste vad det var du pratade om utan att behöva förklara. Vad skulle jag inte ge?

Skulle det blivit annorlunda om jag varit och hälsat på när jag flyttade? Om du ringt? Om jag hälsat på när du flyttade? Om jag ringt? Skulle du orkat? Skulle du levt idag?

Jag är så arg på dig Erik! Du skulle inte dö. Du skulle inte. Du skulle leva. Du skulle orka. Du skulle. Du skulle så mycket. Du hade gjort så mycket. Du kunde gjort så mycket mer. Om. Om.

Allt det här innan musiken tog över. När det bara var du och jag. Lånad verklighet kanske. Jag vet inte. Du introducerade mig till band jag inte visste om sedan innan. Jag höll dig tillbaka på det vi redan kände sen förr, hur bra det var och det där med vad som kan förändras. Och så åkte du iväg. Du fick göra det du älskade. Musik som inte ens hade något namn när vi satt och filosoferade om livet och allt vad det innebar. Musik var viktigt för både dig och mig. Mer för dig, men vi förstod vikten av påverkan både du och jag. Hur musik påverkar folk. Hur det stannar kvar. Blir ett med en. Kanske hade du någonting med att göra att jag verkligen stannade upp och lyssnade några år senare. Sådär underförstått. Jag vet inte. Vi hade tappat kontakten men jag ser det som idag att du nådde fram till mig med musiken. Sådär att jag nästan kan förstå varför jag föredrar vissa band framför andra. Var det du som gjorde att jag återupptäckte ett visst band efter tio år? Samma veva som du dog om jag inte missminner mig. Tror faktiskt det. Enda jag faktiskt kan säga är tack i så fall. En annan del vi hade gemensamt var andligheten. Och vi hade var någonting mellan dig och mig. Musiken kom sen. Några år senare fick vi namn på det du gjorde efter att du flyttat; black metal. Rent själsmässigt passade det oss båda, känslomässigt en. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om inte du hade något med så kallade återupptäckten av ett visst band att göra. Att du ville göra dig påmind och sedd av mig. Lyssna till vem du var ett tag. Gjorde det du verkligen älskade. Och som jag lyssnat.

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen?  Prata bort alla demoner. Skratta åt eländet. Slippa förklara. Veta att du förstår. Saker jag skulle vilja fråga dig. Saker jag skule vilja prata om. Saker som bara vi skulle förstå. Du och jag. Inga konstigheter. Och ja, jag vet att du skulle skratta åt mig. Jag vet det. Faktiskt. Du om någon skulle förstå. Kan till och med sig dig flina där du befinner dig. Att du tycker det är ändå lite roligt. Du känner mig. Jag kände dig. Och jag saknar fortfarande tröjan du lånade men aldrig gav tillbaka.

Förlåt att jag missade begravningen. Den var bara för dom närmaste. Du hade så mycket vänner Erik. Dom gav dig minneskonsert istället. Dina vänner. Din andra familj. Banden du spelade med. Hyllning till dig. Till minne av dig. Har ännu inte besökt din grav. Lite långt att åka. Men jag ska. Om inte annat för att ha en pratstund med dig. Att du inte kommer säga så mycket gör inget. Det är nog känslan av närhet jag är efter. Där du växte upp. Staden du lämnade några år. Dit du återvände. Där du valde att dö. Jag hann aldrig säga hejdå.

Jag saknar dig massor idag Erik. Tänk att det snart är arton år sen du lämnade oss. Arton år. Tänkt på dig massor under åren. Idag mer än jag vanligtvis gör. Vad skulle jag inte ge för en dag med dig. Vad skulle jag inte ge för att kunna prata med dig igen. Om så för en stund.

Vila i frid vännen tills vi ses igen. Du är älskad. Du är saknad. Det vet du.

 

 


Husgud

Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Kanske ska förklara vad det egentligen innebär och betyder för mig. 

Dom flesta av oss har någon form av just det här. Antingen musik, sport, film eller annan form av förebild eller som vanliga dödliga och normala skulle kalla det: idoler. För mig är ordet i sig i det fel på, däremot kan jag tycka att det kan vara missvisande i vissa fall. Som i det här jag ska skriva om här.

Det finns ett band som jag följt sen början. Sisådär 25 år i år. Deras första skiva tillhör dom som fick mig att gå över från vanlig metaltjej till Black metal. Följt dom troget sen dess. Förstå åren var det som med många andra band från genren och lyssnade på till och från. Sen återupptäckte jag dom och har sedan dess kunnat säga att dom är och förblir bandet för mig. 

Dom har liksom alltid funnits där oavsett hur jag mått. Här jag varit glad har dom fått mig att le ännu bredare. Dom har lugnat min ångest. Torkat mina tårar. Fått mig lugn när jag varit uppriktigt förbannad. När allt annat varit kaos och hjärnan jobbat på högvarv så har dom fått ner mig och jag kunnat andas igen. Lugnat min vilda hjärta. Fyllt mig med mening när jag känt mig tom. Bara att plocka fram en skiva och dra upp stereon och njuta av musiken och sången. 

Xet avundades dom. Att bandet betydde så mycket för mig att han kände sig åsidosatt ibland. Tror han försökte förbjuda dom ett tag också. Lyckades sådär. I samband med skilsmässan var dom som som fick mig att klara mig igenom dagarna och nätterna när jag inte fann mening med något överhuvudtaget. 

2007 valde jag festivalen nere i Slovenien utifrån att just det bandet skulle spela. Allt annat var ren bonus. Jag ville verkligen se dom innan jag dog. Så kändes det då. Och jag åkte själv med festivalbussen och visst fick jag äntligen se dom. Äntligen uppleva dom live. För dom hade aldrig spelat i Sverige då. Med dom på scen förstod jag plötsligt dom som grät av lycka på spelningar. Det var ren och pur kärlek. Äktaste jag någonsin känt. Livet hade mening. Den natten, efter den spelningen, låg jag vaken i tältet. Lycklig. Och tänkte till och med att om jag gör där och då skulle jag dö lycklig. Nöjdheten total. Resan hem var bara ren glädje. 

Det är efter den resan och den kvällen efter att ha sett dom live tog dom klivet upp till att bli husgudar. Speciellt frontfiguren. Han som varit med från början. Han som är bandet om ni frågar mig. 

Att jag inte tvekade att se dom igen två veckor senare på annan festival och som också blev live dvd som pryder sin plats i hyllan. Såg dom igen ett par år senare på svensk mark och njöt av varje sekund.

Under åren har det blivit cd:s, vinyler, dvd och tröjor. Har till och med förevigad en del av bandnamnet på huden i form av tatuering. Det var tio år sen. Några veckor efter Slovenien resan. Ville ha den som minne om en oförglömlig kväll. Än idag får jag gåshud av bara minnet om att stå där i slovenska natten och se dom live. Det kunde ju ha slutat tvärtom också. Vet inte hur många band jag sett som inte levererar på scen. Band jag älskat på skiva men slutat lyssna på efter en konsert. 

Att frontfigurer sen gjort soloprojekt sen dess är en annan del av det här. Hur jag liksom följt honom genom åren. Så bra är han på det han gör och har gjort hittills. Nu när han inte längre är med i bandet så nlir det intressant att se hur det blir framöver. Och hans hobbyband dom började som en kul grej. Blev till sidoprojekt och ses som en av de bättre coverbanden för dom de tolkar. Och här kommer hela poängen med inlägget: dom eller han var på scen på födelsedagsfesten under helgen som var. Med coverbandet visserligen, men är man bra så är man bra. Och jag mös där i mörkret.

Jag är inte heller den som hänger efter kändisar. Aldrig varit och kommer nog inte göra det heller. Här varit tillsammans med musiker. Umgåtts med musiker. Träffat mer eller mindre kända musiker. Jag är inte den som försöker bli vän med kändisar heller. Jag pratar med dom som pratar med mig. Helgen som var inget undantag. 

Det var flera band som spelade på den festen. Satt och intog buffé med ett av banden. Kunde bry mig mindre om vilka det var. Så det också när ett av killarna frågade rakt ut om jag inte visste vilka de var. Hans bandmedlemmar tyckte det var skitroligt att jag sket i vilket. Det var trevliga timmar med många skratt runt det matbordet sen. Att dom sen är bra musiker är en helt annan sak. 

Sen här vi min husgud. Han vars musik funnits i mitt liv mer än halva mitt liv. Han som jag inte ville träffa ansikte mot ansikte. Kunde ju förstöra hela känslan som musiken ger mig. Musiken betydelse befann sig i riskzonen helt enkelt. Har ju träffat alltför många som varit så fulla av sig själv i och med kändisskapet. Jag har sett intervjuer på nätet. Verkar ju reko men det är ju också en bild man vill visa upp offentligt. 

Valde att lämna festen efter att han varit på scenen. Klockan var sent och jag valde att säga hejdå till födelsedagsbarnet och tog en kall uppfriskande promenad till hotellet. Stannade utanför för nattciggen. Satt och tänkte på dagen och kvällen. Folket och människorna jag träffat. Då kommer en bil som stannar vid hotellets entré och min husgud hoppar ur. Jag sitter där och ser på dom som klivit ur bilen. De ser mig inte sitta där. Och så upptäcker de att hans hotellnyckel inte funkar på ytterdörren och han är helt enkelt utelåst. 

Innan de ens sett mig så reser jag mig och går till dom och erbjuder att släppa in honom. Han presenterar sig med sitt namn och sträcker fram handen och sen lägger han till artistnamnet. Vet säger jag och han tackar för insläppet och smiter in med sin bas. Jag går och sätter mig igen och fortsätter på ciggen. Den andra pratar på och så kommer han ut igen för nattcigg han också. Jag var på väg in men så kom jag ju på att då blir han ju utelåst igen. Han frågar snällt om jag kunde göra honom sällskap i alla fall en cigg till. Jo då. Och så blir vi ensamma där ute mitt i natten i kylan. Tusen tankar rusar i huvudet på mig. 

Och han frågar vad jag heter och det är början till samtal som blev flera cigg och intressant möte mitt i natten. 

Blev prat om varifrån namnen kommer ftån. Både mitt och hans. Härkomst och historieintresse. Om kvällen och krångel med ljudtekniker och annat. Om vad originalbandet betyder för honom och hur han ser spelningar med det här bandet som ren terapi och han säger saker om vad bandet och frontfigurer betyder för honom, såna ord jag säger om honom. Och så ser han på mig och jag gör hur han frågar om jag har ett band som betyder mycket för nu. Ett sån där band som får en att må bra i själen. Jag tittar på honom och konstaterar att jo. Han frågar vilka och jag säger rakt ut och enkelt namnet på mina husgudar, hans band. Istället för bli stolt eller ta åt sig så säger han ödmjukt tack. Och undrade på vilket sätt. Han var här också noga med att jag pratar med privatpersonen och inte artisten. Det hade jag liksom förstått och tackade honom för att han var sig själv med mig. Vilket ledde också till att prata om gemensamma bekanta och specifikt ett av deras gamla trummisar som dog av överdos  för arton år sen. Kände ju honom innan han blev deras trummis och flyttade. 

Det blev några cigg till. Samtal om det mesta mellan himmel och jord. Med röst som hans även privat skulle jag kunna sitta och lyssna till honom prata för alltid.  Och till slut blev det att ta sig in och gå till varsitt håll. I lobbyn innan vi skiljs åt tackar han för sällskapet och ger mig en kram. Lång och riktig kram. Han fick en tillbaka.

Väl ensam uppe på mitt rum mitt i natten och tystnaden märker jag hur kall jag faktiskt var. Stel och kall ändå in i märgen. La mig fullt påklädd under täcke och filt med världens bredaste flin på läpparna. 

Och till frukosten hör jag hur han hälsar och säger god morgon och om jag sovit gott. Han skulle få fråga mig det varje morgon om ni frågar mig. Tackade för sällskapet och pratstunden igen. Jag gjorde det samma. Frukosten valde han att äta ensam då jag redan hade sällskap. 

Ödmjukare kille kan man leta efter tror jag. Eller jag ska väl skriva man i det här fallet. Till och med Karl kanske. Han konstaterade att vi var födda samma år då han vill veta hur gammal jag var i och med att jag lyssnat på dom/honom så länge. Och ven han tycker att det verkar som att det är något speciellt med vår årgång. 

Behöver jag ens säga om att mötet och samtalet i natten befäst hans plats som husgud hos mig? Kommer leva på det här väldigt länge. Väldigt väldigt länge. Att jag tyckte om och älskade bandet och honom som musiker var och är ingen hemlighet. Mer nu än jag trodde det var möjligt när det gäller musiken. 


Festen kom och gick

Landat hemma hos katten igen. Slut efter helgens äventyr. Att åka och att jag åkte var och är nog ett av årets hittills bästa beslut och val jag gjort. 

Den där ångesten var som jag misstänkte måla fan på väggen. Om inte annat så gick sista av nojan över när jag träffade vännen. Kramen suddade bort allt annat. 

Och när det sista orosmomentet var avklarat blev det enklare att träffa alla andra. Det tog ett tag innan hjärnan ställde om sig och förstod norska igen. Ett tag sen jag umgicks och pratade med norrmän så inpå som nu under helgen. Att det sen blandades med isländska och engelska med andra av gästerna gjorde det bara intressant och roligt.

Jag var på hemmaplan. Bland likasinnade. Metalheads. Specifikt då Black metal i första hand. Vi är lite annorlunda än andra hårdrockare. Tro mig. Har väl med mentaliteten att göra. Och jag kände hur jag liksom kommit hem igen. Det var länge sen jag satt med så många likasinnade. Pratade. Skratrade. Tog en öl eller två. 

Förfesten hos vännen övergick till att ta sig till lokalen för festen. Buffé och träffa fler av vännens vänner. Så enkelt. Så okonstlat. Som det ska vara. Hemma. Och jag träffade knappt gamla vännerna från tiden från förr. Fanns ingen tid. Var upptagen med dom nya.

Och banden gick upp på scen. Jag tittade. Lyssnade. Njöt lite extra. Sånt man gör när husguden står på scen. Tro mig. 

Dagen efter festen blev det att sitta hos vännen och bara umgås. Prata ifatt lite. Bara vara. Saknat det. Och lära känna hans fru också till slut. Det var på tiden liksom. 

Helgen tog slut så fort. Ändå helt okej. Är inte tjugo längre.


Festinbjudan kan ge ångest

Har haft den liggandes länge. 40 års fest. En av närmaste vännerna fyllde 40 i i tisdags. Vi ses inte så ofta men ändå en av dom närmaste jag har sedan länge. En av dom där jag skulle kunna kalla för broder. En av mina medresenärer i bipolära berg- och dalbanan. 

Inbjudan kom redan i januari. Velat sedan dess. Ska jag gå eller inte. Skulle vara så jäkla roligt varvat med vågar inte träffa okända just nu. Prata med honom får mig glad och se fram emot fest. Ensam i natten och vissa dagar grips jag av ren panikångest av att jag då skulle träffa femtielva andra jag aldrig träffat förr. Inklusive dom där som valde bort mig i samband med skilsmässan med Xet. 

Velat fram och tillbaka. Igår blev det ändå bestämt att jag väljer att åka. Även om ekonomin inte tillåter det just nu. Men det är ju ändå bata pengar. Och handlar om några dagar innan nya pengar på kontot igen. Och klarar mig utan större utsvävningar ändå. Det är ju honom jag ska träffa. Det är ju för hans skull. Han ska ju firas. Varför ska jag då låta meningslösa gamla bekanta förstöra möjligheten till en kväll jag kommer att minnas och glädjas för länge? Det är säkert tusen andra jag kan prata med istället för att måla fan på väggen över sånt som inte ens har inträffat? Precis. 

Och skulle jag verkligen känna att jag inte vill umgås kan jag ju alltid ignorera folket och fokusera på banden som ska spela för oss som är där. För det kommer finnas liveband på plats. På scen. Ett av dom som måste ses oavsett. 

Tydligen ska jag få makeover av hans fru innan festlokal. Har aldrig träffat henne. Har försökt få honom att förstå att jag och hon förmodligen inte är samma storlek. Han fnyser bara åt det. Foton på dom två tillsammans är lite missvisande då han är över 2m lång vilket gör alla bredvid små. Inklusive mig. Får se hur det här blir till slut. Bara jag har med mig egna underkläder och skor typ. 

Men det gör det ändå inte så mycket lättare. Ångesten kommer och går. Misstänker att det är som med så mycket annat. Väl på plats så ordnar det sig. Att ångesten är obefogad. Hatar social fobi på det sättet. Och skulle det kännas sådär konstigt kan jag ju ta en öl eller två till och andas en stund. 

Idag blir det att färga håret och få bort dom grå. Lite får jag ju göra själv inför morgondagen. 


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak.