Kategoriarkiv: ångest

Här firas ingen j-a midsommar!

Ingen lust helt enkelt! 

Mest lust att ge långfingret till allt och dra något gammalt över mig. Visserligen inget nytt att dra över mig ändå, men ni fattar poängen. 

Bara less och trött på allt just nu. Blöö liksom. Orka bry sig. Därför gör jag det inte heller. Bitter? Nej. Bara less. 

Tänker på orden från psyk: ”Gör saker som gör dig glad!”. Så kan man o te säga till någon som glömt bort vad det var!

Tar väl fram den där listan jag spånat på och till en del kallar för min bucket-list. På den finns allt det där jag varit (och vet att jag fortfarande egentligen är) intresserad av. Börja beta av den och göra en sak som borde kännas givande. Även om det just nu känns totalt jävla meningslöst. Om inte annat så i alla fall kunna säga att jag gjort någonting. Någonting överhuvudtaget. Kanske känns det bättre än ingenting? 

Blöö. 

Så här firas ingenting idag. Varför liksom? 


Okänd telefontid

Väcks av telefon. Svarar och bör att det är gamla samtalskontakten från psyk. Hon jag inte träffat på ett tag. Uppdatering och det att jag ska tydligen få en tid till henne under sommaren. Jojo. Skicka på. Kommer vid kallelse. 

Uppdatering om boendet och hon frågar om hur ett känns. Eeh? Vet inte. Har liksom inte hunnit bo än. Och det där om hösten och arbetsterapi. Eeh? Har inte landat än! Tröga idiot i andra ändan av luren. Har inte ens tömt bilen på sista lasset för jag befunnit mig senaste halvåret. Hur ska jag då veta hur det känns eller hur framtiden kommer att bli?! 

Har ju inte packat ner allt det andra heller liksom. Vad trodde dom liksom? Över natt förvandling? Ge mig styrka. Ge mig lite tid. 

Orka liksom får jag stresspanik för mindre. Gaah! 


Tyst i huset II

Jo, för några veckor sen skrev jag om polisbesök om saker som hänt hos grannen. Jag hade förväntat mig ond bråd död eller liknande med det pådraget polisen hade med avspärrningar och grejer.

Nej nej. Bara att han som bor under har respektive som befinner sig i vårdnadtvist om ungarna med sitt ex som ledde till att denne lejt tre stycken för  att markera och hota båda till livet med både kniv och skjutvapen.

Det blev tyst ett tag. Jag kude sova utan TV på. Ett tag ja.

Just nu har de gräl från helvetet. Inte ens TV:n döljer gapandet. Tror jag ska vara glad att jag inte kan arabiska eller vad det är dom pratar i Afganistan. I och för sig skulle det kanske vara bra ifall det handlar om ”fara för annans liv”. Just nu i det här läget kan jag inte avgöra om dom grälar eller hotar varandra till livet. Misstänker att det är som att höra två finnar gräla om man inte kan finska.

Just nu är jag ändå inte förbannad över att de stör nattsömnen i sig. Svårt att varva ner på grund av flytten. Och det att veta att jag ska flytta och slippa grannen ifråga framöver gör att jag tolererar mer än jag brukar tror jag. Räknar ner timmarna om i inte räknat ut det själv.

Betyder inte att det är okej eller enklare att ignorera, bara det att jag inte blir lika irriterad eller förbannad som förr. Det är över snart. Sen får han göra vad han vill utan att ha mig bankande på elementet för att han ska sänka till en nivå som inte skär igenom TV:n.

Ett par nätter till. Andas. Andas. Ett par nätter till sen följer tystnaden.

 


Maj igen

Försöker ignorera att vi är inne i maj igen. Försöker ignorera att det är söndagar i maj igen. Försöker ignorera att vi är inne i mitten av maj igen. 

Svårt att ignorera när allt kretsar kring EN specifik dag i maj. Finns ju nackdel med att vara finska i Sverige. Det betyder ju att vi har TVÅ söndagar i maj att komma ihåg och uppmärksamma. Kunde de inte iallafall ha samma dag så jag slapp ha det så här.

Jag pratar om mors dag. Det är ju fortfarande så att man då skulle ha en mamma att vilja hylla för sin mamma egenskaper. 

Maj för mig är bara en raksträcka av ångest. Möts dag på finska sidan och den svenska. Två söndagar som får mig att välja bort facebook. Påminns ständigt om hur det ska vara. Borde vara. Är för andra. 

Så det att hon fyller år i maj också. Behöver jag säga mer? 


Skolfoto

Tänk vad vissa saker får en att må fysiskt illa. 

Skolkataloger och klassen man gick i. Har sparat mina av någon anledning. Kanske som bevis att jag faktiskt fanns, på riktigt. Jag vet inte. Uppenbarligen har dom fått följa mig land och rike runt. Som dökött i lasten. Inget jag väljer att plocka fram i nostalgisyften. Som sagt, mer bevis på att jag faktiskt fanns.

Men så dök fotot från nian (om jag inte minns fel) upp på tidslinje hos en av dom jag velat ha kontakt med. Skrivit om honom förr. Så svenskt som det kan bli; Stefan. Enda som faktiskt fick mig att stå ut mer än halva högstadiet. 

Jag valde ett inte säga något om fotott då. Idag dök den upp igen då Stefan länkat mig till den. Vet inte vad jag ska säga egentligen. Varför? Han vet ju hur illa det var då. Kansle vill han läka dom såren? Vet inte. Har inte frågat.

Namn från förr dyker upp i minnet. Det på kommentarerna och namnen som länkats och vilka som gjort det. Fotot påminner mig om gammal så kallad bästis som vände ryggen till en på grund av kompistryck. Hon vars död fick Sol att hitta mig igen. Vars begravning vi gick på Sol och jag.. Vet dom andra om att hon inte finns mer? 

Det på svartvita klassfotot från förr. Känns så overkligt. Att jag skulle varit en del av dom. Umgicks inte med någon i klassen sista året. Förutom Stefan. Som sagt, utan honom vet jag inte om jag hade orkat. Har låtit honom veta det senaste året. Han var glad att jag valde att ta kontakt. 

Det på klassfotot och sen på bilderna om hur dom ser ut idag. Känns som om jag fortfarande  är den där svarta fåret i familjen. Den som inte anpassat sig. Blivit vuxen. Fortfarande en outsider. På något sätt är jag tillfreds med den tanken. Att jag valde att gå min egen väg redan då. Vara den jag var… är. Det som fanns redan då. Det som inte kuvades eller togs ihjäl. Oavsett allt så överlevde jag.

Ibland känns 30 år sen som igår. Vissa saker vill man inte komma ihåg. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad dom skulle säga om dom såg mig idag? 


må bra film

Inte nog med att jag har ”må bra” musik, så har jag också filmer jag har vid tillfällen måendet sviker. En favorit är Rambo. Antingen första First Blood eller Rambo (fjärde filmen).

Har andra favoriter också inom skräck och det är ju ingen nyhet direkt. Men just idag passar Rambo bäst. Speciellt det här :

”Live for nothing or Die for something”


Saknar dig Erik

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen? Vad skulle jag inte ge för en kväll tillsammans med dig igen? Eller en timme eller två? Om så bara på telefon?

Fan dig Erik! Saknar dig. Saknar dig mer idag än jag gjort på länge. Vet inte varför, eller jo, det gör jag.

Du var min vän. En av dom närmaste jag haft. Vi pratade om allt. Precis allt. Inga konstigheter. Inga baktankar. Vi avslutade varandras meningar ibland. Varken du eller jag behövde förklara någonting. Det bara var så. Vi visste vad den andra menade. Vad vi inte sa.

Vi var aldrig ett par. Vi var aldrig en han och hon för varandra. Många trodde det ett tag. Andra att nån av oss hade baktankar. Det var aldrig så. Vi var vänner. Vänner. Allt annat var uteslutet.

Hade jag vetat då det jag vet idag hade jag förstått det vi hade bättre då. Att både du och jag var bipolära. Är. Att vi båda delar diagnos. Hade det förändrat något? Tror inte det. Men det förklarar det vi hade. Det band vi hade. Det band vi delade.

Jag saknar dig något enormt idag. Jag saknar dig massor idag. Jag saknar oss.

Vad jag inte skulle ge för att få krypa ner i din besuttna slitna soffa och prata bort en dag och kväll. Vad jag inte skulle ge för att du ännu en gång skulle laga mat och bjuda på halvmisslyckad lasagne. Vad jag inte skulle ge för en stund av ren tystnad mellan oss och bara njuta av samhörigheten mellan oss. Vad skulle jag inte ge för dom nattliga samtalen när du inte kunde sova och behövde prata med någon. Mig. Jag som lyssnade. Förstod. Visste vad det var du pratade om utan att behöva förklara. Vad skulle jag inte ge?

Skulle det blivit annorlunda om jag varit och hälsat på när jag flyttade? Om du ringt? Om jag hälsat på när du flyttade? Om jag ringt? Skulle du orkat? Skulle du levt idag?

Jag är så arg på dig Erik! Du skulle inte dö. Du skulle inte. Du skulle leva. Du skulle orka. Du skulle. Du skulle så mycket. Du hade gjort så mycket. Du kunde gjort så mycket mer. Om. Om.

Allt det här innan musiken tog över. När det bara var du och jag. Lånad verklighet kanske. Jag vet inte. Du introducerade mig till band jag inte visste om sedan innan. Jag höll dig tillbaka på det vi redan kände sen förr, hur bra det var och det där med vad som kan förändras. Och så åkte du iväg. Du fick göra det du älskade. Musik som inte ens hade något namn när vi satt och filosoferade om livet och allt vad det innebar. Musik var viktigt för både dig och mig. Mer för dig, men vi förstod vikten av påverkan både du och jag. Hur musik påverkar folk. Hur det stannar kvar. Blir ett med en. Kanske hade du någonting med att göra att jag verkligen stannade upp och lyssnade några år senare. Sådär underförstått. Jag vet inte. Vi hade tappat kontakten men jag ser det som idag att du nådde fram till mig med musiken. Sådär att jag nästan kan förstå varför jag föredrar vissa band framför andra. Var det du som gjorde att jag återupptäckte ett visst band efter tio år? Samma veva som du dog om jag inte missminner mig. Tror faktiskt det. Enda jag faktiskt kan säga är tack i så fall. En annan del vi hade gemensamt var andligheten. Och vi hade var någonting mellan dig och mig. Musiken kom sen. Några år senare fick vi namn på det du gjorde efter att du flyttat; black metal. Rent själsmässigt passade det oss båda, känslomässigt en. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om inte du hade något med så kallade återupptäckten av ett visst band att göra. Att du ville göra dig påmind och sedd av mig. Lyssna till vem du var ett tag. Gjorde det du verkligen älskade. Och som jag lyssnat.

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen?  Prata bort alla demoner. Skratta åt eländet. Slippa förklara. Veta att du förstår. Saker jag skulle vilja fråga dig. Saker jag skule vilja prata om. Saker som bara vi skulle förstå. Du och jag. Inga konstigheter. Och ja, jag vet att du skulle skratta åt mig. Jag vet det. Faktiskt. Du om någon skulle förstå. Kan till och med sig dig flina där du befinner dig. Att du tycker det är ändå lite roligt. Du känner mig. Jag kände dig. Och jag saknar fortfarande tröjan du lånade men aldrig gav tillbaka.

Förlåt att jag missade begravningen. Den var bara för dom närmaste. Du hade så mycket vänner Erik. Dom gav dig minneskonsert istället. Dina vänner. Din andra familj. Banden du spelade med. Hyllning till dig. Till minne av dig. Har ännu inte besökt din grav. Lite långt att åka. Men jag ska. Om inte annat för att ha en pratstund med dig. Att du inte kommer säga så mycket gör inget. Det är nog känslan av närhet jag är efter. Där du växte upp. Staden du lämnade några år. Dit du återvände. Där du valde att dö. Jag hann aldrig säga hejdå.

Jag saknar dig massor idag Erik. Tänk att det snart är arton år sen du lämnade oss. Arton år. Tänkt på dig massor under åren. Idag mer än jag vanligtvis gör. Vad skulle jag inte ge för en dag med dig. Vad skulle jag inte ge för att kunna prata med dig igen. Om så för en stund.

Vila i frid vännen tills vi ses igen. Du är älskad. Du är saknad. Det vet du.