Kategoriarkiv: bil

Roadtrip

Varit på fyradagars roadtrip till Norge med Sol. Och nej, vi hade inte ihjäl varandra en enda gång.

För ett par månader sen kom jag med förslag om en dagstur över gränsen. Varken mer eller mindre. Bara att jag gärna ville ha sällskap. Det blev en fyradagars med övernattning. 

Första resa som hon och jag gjort någonsin. Har inte ens tagit en dag i Stockholm under uppväxten. Fanns inga medel för det. Eller möjlighet. Nu, som Sol konstaterade, 34 år senare tillbringar vi fyra dygn ihop i grannlandet. Båda två så extremt förälskade i det landet nu att det blir definitivt fler turer över dit. Om det sen blir tillsammans återstår att se. Vet bara att jag definitivt ska åka över igen. Hon med, med eller utan mig.

Jag kommer skriva om den här resan under separata rubriker så ni får vänta med detaljer.

Kan man vara nykär i ett land?

Annonser

I en dröm

Sover. Drömmer. Vissa drömmar säger saker. Som om det är säker jag behöver veta.

Att jag är andlig. Fanns en anledning varför jag kom till henne. Att jag  är på rätt väg. Att börja med korten som tänkt. Blir till och med spådd. Ska jobba med människor framöver. Inte som jag gjort. Utan med språk som grund. Hon säger jag är bra bilförare. Uppmärksam. Frågar om bandet jag älskar mer än livet självt. Hon vet inte vad dom är. Förstår inte. Lägger lite kort. Säger saker som att jag ska tänka på att ha lampa tänd när jag sover framöver. Så inte tavlan får liv och kliver ut ur ramen. Jag frågar vilken tavla. Hon pratar om annat. Jag får saker av henne. En väska. Mockasiner. En stor påse med dragsko i skinn. Startpaket som hon säger. Pasdar med trumman säger hon. Hon behöver vila. Jag frågar om tavlan. Håll lampan tänd säger hon. 

Vaknar. Undrar fortfarande vilken tavla. Och vem hon är.


Nomadliv VI

Dagen för avfärd är här. Dagen kommer tillbringas bakom ratten. Tusen kilometer från Farsan till Morsan. Innan avfärd känns det som tusen mil. Ändå var det förvånansvärt enkelt att ta sig uppåt. Får se om resan neråt känns likadant. Kanske inte just mellanlandningen. Däremot målet.

Nomadlivet börjar verkligen ta slut. 2 dagar kvar till att hämta nyckeln. Två dagar innan dagen D liksom. Som jag väntat. Som jag längtat. 

Kluvet ändå. Att tiden här uppe hos Farsan tar slut om ett par timmar i skrivandets stund. En del av mig vill stanna. Tiden rann iväg och känns som om jag inte hann med allt ändå. En annan del vill bara neråt och hänga på dörren hos hyresvärdens kontor på måndag. Och ressällskapet, katten, märker att något är på gång. Vet inte om hon ser fram emot resandet i sig. Bara det att sakerna är packade och jag inte är mig själv tror jag. Hon vet att vi ska iväg i alla fall. 

Fixa lite innan avfärd. Matsäck och kaffe och sen packa bilen. Ta sig förbi affären och handla med sig lite bröd. Svenskar kan inte bröd som Finland. Punkt. Och då måste man köpa med sig sånt. Plus allt annat som fattas i Sverige.

Nomadlivet närmar sig sitt slut. Vart tog tiden vägen? 


Själsminne

Känner mig lite kluven. Är jag turist eller på ”hembesök”? 

Alltså, är ju turist egentligen om jag ser till verkligheten. Bor inte här uppe i norr. Aldrig bott här uppe i norr. Ändå… Det känns som hemma. Att jag kommer hem när jag kommer upp hit till Lappi. 

Jag har fått frågan säkert tusen gånger hittills; Hur känns det att vara här? 

Hur det känns? Det känns som om jag kommit hem. Har alltid varit så. Svårt att förklara. Som en släkting jag gav följande svar: ”Känns som om jag kommit hem. Som om jag hör hemma här fast jag aldrig bott här. Som om det är själsminne. Att själen redan levt här. Själsminne eller så har jag fått det med blodet”. 

Finns det något som heter så? Själsminne. Om inte så tycker jag att vi döper det till det. 

Tycker om ordet själsminne. Förklarar en känsla man inte kan förklara när man känner sig hemma där man inte har bott. Sådär som om man kommit hem. Som om själen redan varit på plats och känner platsen väl. Där själen får ro. Där själen slår volter av ren glädje och kärlek. 

Och så känslan av att vara turist samtidigt som mitt inre slår volter av ren kärlek och känslan av att ha kommit hem. Konstig känsla? Definitivt. Prova. 

Har haft ”tur” att förutom det faktum att Farsan växt upp och bott här nästan hela livet  det där med att jag kanske fått kärleken till Lappi genom bli det är ju tänkbart. Inte så att jag hälsat på ofta, finns anledning till det. Det man till genomsnittet så blir det nog var 7-8:e år. 

Det här med ”tur” innefattar också det faktum att Farsan är också utbildad vildmarksguide. Så det här med att vara turist är inte långsökt. Vet inte hur många hundra mil vi puttrat runt här upp under den här tiden jag varit här. Än hit än dit. Upp och ner på fjällen. Högt och lågt på olika fjäll som finns här. Över älvar och åar för att inte glömma alla bäckar små. Tittat på hus och byar. Föräldrahem och annat som gömmer sig i skogarna här uppe. 

Om jag trivs här? Ja. Om jag känner mig hemma här? Ja. Vill jag åka hem? Nja. Faktiskt. Själen och hjärtat säger nej just nu. Logiken säger ja. Just nu vinner logiken. Men ändå, eller inte. Trots allt är jag ju turist här uppe. Oavsett hur det känns i själen. 

Själsminne eller annat så kommer det bli vemodigt att åka när det är dags.


Nomadliv V

Sista veckan inleddes igår. Sista veckan av det här med att leva på andras välvilja. Sista veckan då allt får plats i bilen. Nedräkningen nere på ental.

Tiden har ändå gått fort. Kändes dock tvärtom i slutet av augusti när jag packade ner allt och valde det här livet sista månaden innan lägenhet. Har varit ganska less på det här livet här uppe i norr också. Att få egen dörr att stänga om mig och vara ensam i några dagar känns som himmelriket just nu.

Inte det att jag hatat det här. Bara det att jag har inte varit ensam en enda dag på väldigt länge. Känns. 

Sista veckan av livet som resande inleddes igår. 

Sista nedräkningen påbörjad. Plötsligt känns tiden knapp. Vet ju inte när jag träffar Farsan igen. Eller alla andra av dom jag mött och träffat medan jag varit uppe i Lappi. Det vill säga dom jag velat träffa av släkten jag faktiskt har här. Vissa blir nog sista gången. Vi blir ju inte yngre. Inte heller så att dom som är sjuka blir friskare. Verkligheten ser ut så. Inget jag kan göra åt. Misstänker att nästa resa blir mindre trevlig sådan. 

Sista veckan inledd. Dagarna hemåt närmar sig. Farsans födelsedag likaså. Ingen, inte ens han själv, trodde att han skulle leva för att se den här dagen. 

Idag blir det att åka över till svenska sidan för att göra samtal och betala räkningar. Sen får vi se hur mycket av Finland jag kommer köpa med mig hem.


Överdos av finska

Finnen i mig mår bra just nu. Finskan i mig trivs som fisken i vattnet. 

Inte bara landet i sig. Lappland och årstiden gör sitt. Årstiden heter ”Ruska” på finska. Går inte ens att översätta. Beskrivningen är väl att se de vackraste höstbilderna som finns på nätet och lite till. Höst är det i alla fall. Vackert är det. Vackrast. Bilden nedan missvisande då det är telefonfoto och molnigt. Bästa hittills ändå. Molnigt och regnigt sen jag korsade gränsen snart en vecka sen.

Överdoser av finska är ändå språket. Att jag saknat det är en sak. Att jag kan språket är en annan. Första dagarna fanns det brister. Hittar inte ord. Blir lite tufft då. Alltid så. Sen kommer det sakta men säkert. Slår aldrig fel. Det är socialiseringen. Det är finsk TV. Det är finsk radio. Det är finsk musik. Det är finska tidningar. Och den kombinationen gör att jag till och med börjar tänka på finska. Låter kanske konstigt, men så är det. Samtalen flyter på enklare när det händer. Tar sisådär en vecka (räknar in dagarna hos Morsan i det här). Märkte inte det själv. Katten (som självklart är med på resan upp till Lappland) såg väldigt konfunderad ut när jag började prata finska med henne. Jag med faktiskt. 🙂

Det är ju inte bara platsen och språket som ger finsk överdos. Vi har sauna (förstås), korv, bröd och lakrits/salmiak. Det jag inte gjort än är öl. Speciellt Karjala. Förklariga skäl att Farsan är nykter sen 24 1/2 år. Inte så att han förbjuder. Jag känner bara att inte med honom. Visst har jag annan släkt här, inte så att jag inte skulle kunna. Beror på vem och var. Bara det att jag tar det som det kommer idag. Öl kommer jag ju ändå ha med mig hem. Sorten som inte går att få tag på hemma. Blir ju att handla på Alko också innan jag påbörjar resan hem. Finska systembolaget för er som inte vet vilken butik jag menade. Finns ju saker här som inte ens finns i svenska beställningssortimentet. Inte bata ölen jag skrev om ovan. Nej, saker som Koskenkorva Salmiakki och Koskenkorva Vargtass. Kan ju inte åka utan att ha sånt med mig hem. 

Får väl också avsluta med att be om ursäkt för alla fel i svenska språket. Skillnad på finska och svenska språket och meningsbyggnad. Tro mig. Som med allt annat också. 

PS. Katten heter numera officiellt Penni. Det hon hetat hemma, som också var nödlösning från början, var och är inte något som finnar ens kan förstå eller uttala. Så, visst får gamla namnet användas. Men, för min del blir det enklast med Penni. Bara så ni vet. 


Nomadliv III

Resan från Morsan norrut till Farsan tog sisådär 13 timmar bakom ratten. Även om jag kan tycka att bilkörning är trevligt och något rogivande finns det en viss tröttheten som kommer på köpet. Helt okej då jag visste den skulle komma. 

Däremot hade jag glömt hur trött jag blir av att umgås med Farsan dygnet runt. Det och det där med att han känner allt och alla. Det är bekanta, släktingar, kusiner, sysslingar, bryllingar, pysslingar och fan och hans mormor. Hjärnan är helt kokt varje eftermiddag/kväll. Idag inget undantag. 

Och det är långt kvar innan jag drar söderut igen.