Kategoriarkiv: bil

ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Okänd telefontid

Väcks av telefon. Svarar och bör att det är gamla samtalskontakten från psyk. Hon jag inte träffat på ett tag. Uppdatering och det att jag ska tydligen få en tid till henne under sommaren. Jojo. Skicka på. Kommer vid kallelse. 

Uppdatering om boendet och hon frågar om hur ett känns. Eeh? Vet inte. Har liksom inte hunnit bo än. Och det där om hösten och arbetsterapi. Eeh? Har inte landat än! Tröga idiot i andra ändan av luren. Har inte ens tömt bilen på sista lasset för jag befunnit mig senaste halvåret. Hur ska jag då veta hur det känns eller hur framtiden kommer att bli?! 

Har ju inte packat ner allt det andra heller liksom. Vad trodde dom liksom? Över natt förvandling? Ge mig styrka. Ge mig lite tid. 

Orka liksom får jag stresspanik för mindre. Gaah! 


Ny omgivning

Befinner mig mitt ute i ingenstans. Hur skönt som helst. Tystnad. Tystnaden. Bara det. 

Från månadsskiftet ny adress. 


Bil med släp

Jo. Jag ställer upp som chaffis och kör saker med släp när man får dom här som tack för besväret. 


Böcker, gokaffe och ny cd

Jo. Så att. Betalade räkningarna. Klev ut genom dörren. Tog bilen till stan bredvid. 

Hade inte större planer än inhandla senaste med Nick Cave.  Jo, tillhör dom som fortfarande köper riktiga skivor. Nick Cave är en av artisterna som samlas på. 
Blev visst att titta in på bokrean. Två bokaffärer och sex böcker rikare blev det att inhandla gokaffe. Gokaffe som chokladkaffe och irish. Jag som bara skulle titta. Jo. Eller hur? 

Tillbaka till lägenheten jag lånar. Släpa med mig allt det andra som inhandlades när jag ändå var i farten och behövde fylla på. Och nej, tydligen kan jag inte gå två vändor till bilen. Dumt, men sant. Envis optimist. Det kändes inte så tungt i början. 

Nu avlyssnas nya skivan. Nya böcker småbläddras i. Katt på magen och gokaffe på bordet inom räckhåll. Kan livet bli bättre än såhär egentligen? 

Vardagslyx på hög nivå. Nöjdhet är bara förnamnet. 


Om du hade bara två veckor att leva och sista måltiden

Det finns tv-program och det finns tv-program. En del får en att tänka. Verkligen tänka.

Ett av dom är  NCIS:New Orleans. Det varom poloniumförgiftning vilket är obehandlingsbart. Skulle säkert kunna göra och lägga upp värsta avhandlingen kring ämnet, men det är inte därför jag skriver inlägget. Anledningen är frågeställning en hade i avsnittet: Vad skulle du göra om du visste att du hade två veckor kvar att leva? Om du visste vilken dag var din sista?

Jag vet vad jag skulle göra. Jag kan ju inte lämna jordelivet utan att ha sett och upplevt Karpaterna. Så är det bara. Jag skulle säga upp allt jag har i mitt namn, packa ner det som jag vill att brorsbarnen ska ha och veta vem jag var när dom frågorna kommer. Resten kan jag lika gärna köra till tippen. Sen skulle jag packa bilen med det nödvändigaste och ratta neråt Europa.

Missförstå mig rätt. Det är inget med suicid tankar att göra. Punkt. Frågan var om vad jag skulle göra om jag visste att jag hade två veckor kvar att leva.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna se och uppleva sagda område utan hotet om min nära förestående död hängande över mig. Och helst med höstfärgerna.

Ett annat är ett av dom där femtielva matlagningsprogram som sänds.  Tema för deltagarna var att tillaga sista måltiden. Bisarr twist om ni frågar mig. Jag skulle inte ens veta vilken ände jag skulle börja i. Det är ju liksom så att jag är mycket av den typen som tillagar det jag är sugen på just då i kombination med vad som finns hemma. Så för min del skulle det bli följande scenario: alla favoriträtterna framdukade och jag skulle bara… ”Naah, finns det nåt annat?”.

Vissa program får en att fundera.


Bärfis

För en vecka sen tog jag bilen och tog mig till grannbyn. Bästaste tjejen hade fyllt 40 och jag ville fira henne ordentligt. Det var ju meningen att jag skulle på kryssning med henne plus ett antal av hennes närmaste… Tanken och önskan var god. Verkligheten en annan.

Nu tog jag mig dit, present och tårta och allt. Firades ordentligt och gick till andra och fortsatte. Varken hon eller jag är krogråttor så hemma helt okej. Det slutade med att respektive till vederbörande vi var hos kom hem och var oxtokig. Visst hon kände väninnan sen förr, men jag var icke önskvärd. Jag var ju ute efter hennes karl! Så vi gjorde oss i ordning för att gå och kvinnan i fråga lät mig inte gå hur som helst. Jag erkänner, jag var onykter men det finns saker jag inte gör. Jag lät henne vara, hon gjorde tvärtom och knuffade mig ryggen så jag stupade raklång ute i trappen. Reste mig och hon skulle hoppa på mig då jag försökte knuffa in henne i lägenheten igen och säger: Lägg ner. I och med att jag knuffade in henne greppade hon tag i mig och drog ner mig i fallet. Jag försöker få henne att INTE slåss och upprepar mina ord. Hon tar då tag i min arm och biter mig så hårt att vänninan som blir vittne till allt ser hur huden följer med. Jag får tag på henne på nåt sätt men då biter hon tag i andra armen o h biter och sliter mig så hårt att hon får med sig en bit av min arm! Jag gör det enda jag kan i det här läget och tar grepp om halsen och fortsätter med att hon ska lägga ner. Väninnan och kvinnans sambo tar mig upp och därifrån och hemma hos väninnan blir jag omplåstrad och efter det blev det att göra polisanmälan.

Inte mänskligt och definitivt inte normalt att bli tuggas på! Det fattas ett stycke mig liksom.

Ångesten som kom sen och måendet med den efter helgen resulterade i ångestdämpande och en massa sova. Jag missade första dagen på arbetsträning. Dagarna efter kom ju alla andra blånader och märken fram. Idag, en vecka senare, har blånader i ansiktet och rivsåret vid ena ögat läkt. Måendet är den samma. 

Har kommit en insikt klokare dock: mig hoppar man inte på hur som helst samtidigt som jag ändå försöker lugna ner vederbörande… Med våld om det så krävs. En annan ny kunskap är att fibro ihop med fysiska men är inte att leka med.

Är det okej om jag lägger mig ner och dör en stund? Bara tills stormen lagt sig?