Kategoriarkiv: bipolär

Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


Ibland är det ren hat

Förlåt. Inget vanligt. Vet det. Men, ibland, känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. En riktig svart hat-dag. ”Låt mig vara ifred”-dag. På riktigt. Skulle kunna göra saker. Så jag stänger in mig. Sätter igång husgudarna/husguden på Youtube. 

Hatar idag. På riktigt. Såndär att jag får ta och lyssna på ren äkta mörker från Norge för att lugna ner mig. Få hatet att lugna ner sig. För oavsett vad som sägs om musiken jag lyssnar på från Norge är det ren kärlek för mig. Lugnande. Avslappnande. Kärlek. Njutning. Sa jag kärlek?

Undviker att umgås idag. Kort i svaren. Kort i tonen. Tackar nej till att sitta och vara social. Tackar nej mer än en gång. Två gånger. Orkar inte. Vill inte. VILL INTE! Låt mig vara ifred! Morr.

Försöker låtsas som det regnar i delade delarna av huset. Svårt. Så svårt. Hatar. Vill inte! Låt mig vara. Punkt.

Själen gör ont. Kroppen gör ont. Hjärnan är kaos. Runt runt runt. Upp och ner. Bak och fram. 

Sällan jag känner så ren hat som idag. Jag vet att den bor i mig. Jag visste det sen förr. Sällan jag ser den i spegeln. Idag är den synlig. Idag är den kännbar. Idag ÄR den. 

Om jag blundar försvinner världen en stund. Musiken fyller varje por. Musiken fyller varje cell. Musiken får min själ att dansa. Musiken får mitt hjärta att sjunga. Kanske lugnar den ner mig också?

Ibland känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. Få mig inte att förlora kontrollen just nu. Slutar inte gott. Tro mig. 


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Uppochnerbakochfram

Det är vad det är. Livet är. Skit. Punkt.

Betalar priset för bra mående. För bra upplevelser. För att varit glad. Träffat folk. Mått bra. Trivts. Nu? Inte så mycket. Skit är vad det är.

Varför kan inte det bra stanna kvar? Längre? Djupare? För mycket begärt? Skit.

Nej. Uppenbarligen inte. 

Önskar jag kunde lagra det braiga. Ta fram när det blir såhär. Istället känns det overkligt. Att det som är just nu är det sanna. Det som nyss var har aldrig hänt. Som en dröm som aldrig var sann. Blöö.

Hatar. Ändå vet jag. Egentligen. Just nu inte så mycket. 


Prat med Husfru triggade igång saker

Vi pratar en del, hon jag hyr rum av. Får kalla henne Husfru, logiskt då det är hennes hus. Idag inget undantag. Det är inte ofta som jag träffar folk som jag kan prata om sånt jag faktiskt är utbildad till och för. Där delar vi intresse så att säga. 

Klientelet, som jag arbetat med och som hon jobbar med idag, är inte den enklaste. Men så givande. Så mycket mer än någon någonsin kan tro. Saknar det ibland. Inte arbetsgivarna jag haft. Klientelet däremot. Ett tag det enda jag hade. Sen kom den där väggen. Inte bara en gång. Två. 

Och idag var det mycket prat om det här med självkänsla. Det där jag inser att jag fortfarande saknar. Nu mer än förr. Och dagens prat med Husfru triggade igång minnen jag försökt förtränga. Till och med glömma. Funkar inte så bra märker jag. De är ju alltid närvarande.

Att jag saknar självkänsla är inget nytt. Inte heller det där att jag faktiskt saknar självförtroende. En del har svårt att veta skillnaden. Där ingår jag vissa dagar. Inte så konstigt när jag saknar tro på mig själv helt. Jag vet massa saker. Däremot saknar jag tro på att någon vill veta det jag vet. Jag kan en massa saker men visar det sällan.

Vi pratade inte om mig, Husfru och jag. Missförstå mig rätt. Prat idag handlade om hur vi ser klientelet växa och verktygen vi bidrar med i behandlingsarbete. Det jag vet jag var bra på. Möta klienterna där dom var och hjälpa dom upp när dom låg ner. Ändå när jag blev ensam kom minnena över mig. Mitt liv. Mina demoner.

Hela mitt liv spelades upp för mitt inre. Alla dom där viktiga personerna som kan ses som nyckelpersoner till det som är jag idag. Sådana där som borde bidragit med allt det där braiga som fått mig att tro på mig själv. Jag verkar inte haft såna i mitt liv. Tyvärr är dom där nyckelpersonerna i mitt liv dom vars ord sänker mig mest idag. 

Närmaste familjen det vill säga morsan. Så kallade bästisen i högstadiet (inte du Sol). Hjärter kung. X:et. Närmaste kretsen av så kallade vänner, oavsett vilka jag umgicks med. Pojken. 

Inte så konstigt att jag är som jag är idag. Orden som fastnat. Etsats i det som kallas själ, en del i det som kallas hjärtat. Ristats in och svider fortfarande. Så ont. Och jag försöker intala mig att det är demonerna som viskar och väser. Svårt. Speciellt när dom så kallade demonerna har välbekanta ansikten och röster. Dom som borde funnits där. Stöttat. Tröstat. Verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är inte som sagorna. Min verklighet. Och det gör ont.

Självkänslan och självförtroendet icke existerande. Depression gör det inte bättre. Depressionerna som avlöser varandra gör det svårt att bryta tankemönster. Svårt att finna tro på något annat än det som varit. Varje gång det vänt upprepas det igen. Orden som jag hört hela mitt liv. Nya ansikten. Nya nyckelpersoner. Samma ord. Andra formuleringar. Samma känsla av värdelöshet. Tron på att det som sagts är sant. Har ju hört det hela mitt liv. Varför ens hoppas på något annat. 

Har jag gett upp? Nej. Jag lever fortfarande. Ärrigate. Sårigate. Ännu ett hack i det som inte verkar kunna byggas upp. Är det då så konstigt att jag inte finner ro någonstans? Att jag flaxar. Söker efter något som inte finns. 

Spegeln blir nog aldrig min vän. Och jag kommer nog aldrig göra annat än se mig genom alla dom orden som följt mig genom livet i olika former hos olika personer. Hör man det tillräckligt ofta så blir det sant. 

Jag gör saker. Jag träffar folk. Jag kan umgås. Om jag tror att jag har något att bidra med? Inte nu längre. Om jag tror jag har något vettigt att säga? Nej. Tror jag att personen framför mig bryr sig om vad jag har att säga? Oavsett om det är någon jag redan känner eller en helt främmande människa? Nej, inte ett dugg. Speciellt sistnämnda. Finns ingen anledning till att lära känna mig. Varför ens försöka? Varför ens bry sig? Vem är jag att tro att någon skulle vilja veta vem jag är? Inget man kommer ihåg ändå.

Osäkerheten är starkare numera. Och det är riktigt illa när den känslan dyker upp när jag tillbringar tid med dom som kallar mig vän. Eller nu under helgen med Darling till exempel. Att känslan av att han egentligen inte ville ha mig där. Hur det får mig att tvivla på hela min existens. Rädslan som kommer med den. Om det var så på riktigt. Att det var sant. Inte bara med honom utan med alla som faktiskt finns kvar. Och så jag som inte vill störa.

Är det då konstigt att viss musik är det enda som lugnar min själ? Hur viss musik är ren balsam för det som är så trasigt inom mig? Där musiken ger tröst i det som redan är tungt och svart? Där texterna sätter ord på det jag känner? Inte ett dugg konstigt. Vore konstigt om det inte var så. Idag inget undantag.

Husfrun säger saker som jag vet jag borde ta till mig. Saker som jag borde kunna ta till mig. Vet ju det. Kan inte. Ord som att dom söker folk på hennes jobb får mig att nästan sluta andas. Saker som att jag skulle vara perfekt för klientelen. Att jag skulle passa bra där. Med allt mitt kunnande. Min expertis. Erfarenhet. Utbildning.jag som Pers. Tryggheten jag utstrålar. Får folk att slappna av. Leendet som får folk att må bra. Och så vidare. Och så vidare. Paniken växer i mig lite grann. Fortfarande hanterbart. Andas lite extra. Djupare. Långsammare. Definitivt inte redo. Tydligen är jag bättre på att dölja mitt jag än jåg trodde.

Ändå. Jag vet ju att jag kan. Det är väl det enda jag kan säga att jag kan. Behöver ju inte tro på mig själv när jag ser på vad jag har på papper. Betygen ljuger inte. Jag vet det. Just nu tvivlar jag på det med. Ändå vet jag ju bättre. Jag vet egentligen. Saknar bara tron på mig själv. Oavsett.

Demonerna har fått liv idag. Demonerna fått liv igen. Väser högre än på väldigt länge. Starkare än på länge. Såren svider igen. Såren öppnades igen. 

Blir att välja att ha hörlurarna på och höja så musiken dränker väsandet. Lugna ner själen. Fylla min kropp. Mitt väsen. Andas. Älska. Hata. Le. Annars blir det en sömnlös natt i natt. Ingen mår bra av det. Allra minst jag. Hatar mina demoner. Tyvärr dör dom inte i dagsljus.


Kunde inte sagt det bättre själv