Kategoriarkiv: bipolär

Om livsprojekt och planer

Läser om andras bedrifter och livsprojekt på sidor jag är med i på fejan. Planer flok har för det som komma sall. Blir så imponerad av allt som folk gör trots funktionshinder. Oavsett vad funktionshindret är. Samtidigt får det mig att känna mig oduglig i det ”lilla” jag har. 

Som jag skrivit om förr så är jag imponerad av folk som faktiskt bor där dom bor och hur länge de gjort det. För mig är det overkligt att bo på samma adress länge. Ni som följer mig här vet att jag flyttat sisådär en gång om året senaste 20+ åren. Att jag flyttar runt är en sak, att stanna en annan. Lika lite som folk inte förstår att jag levt som jag gjort är som jag som inte förstår hur man kan stanna på en plats så länge. Ändå, en del av mig söker just det. Lugnet. För alltid hemmet. Att lägenheten jag har nu (inne på dag fyra) känns som en plats jag kan vara kvar är ingen garanti på att det blir så. En dag kommer flyttfågeln och säger att bopålarna ska upp igen. Så som mitt varit hittills vet man aldrig.

Som nu, när jag läser om folks livsresor och planer, undrar jag vart jag får plats i det här. I det stora. Livets väntrum igen ni vet. Vart är jag på väg? 

Andra skriver om kursändringar och byte av jobb. Plugga och göra annat. Resor och vandringar som glrs en gång i livet. Och jag? Och jag ingenting. Okej jo, har ju mina intressen och hobbys., men just nu är det just det: intressen och hobbys. Sen då? Jag vet inte. Vet ju inte vad morgondagen har med sig. 

Avundas alla dom som ge allt det där det skriver m. Planeringen. Och att de gör det också. Bara det är stort.

Tänker på drömmen jag skrev tidigare. Att jag var på rätt väg. Vadå rätt väg? Är jag ens på en väg? Stig möjligtvis. Känns mer som om jag förvillat mig ut på mon utan väg tillbaka eller väg framåt. Stor på min grästuva och trampar. Försöker finna fotfäste och en väg någonstans. 

Just nu läser jag mest om andras resor genom livet. Kanske för att finna inspiration. Kanske för att hitta någonsorts vägledning. Fingervisning. Så ett frö. Kalla det vad ni vill. Less på ingenmanslandet. Det här väntrummet. 

Ändå. Jag gör min egen resa. I framtiden ser jag meningen med allt det här. Mentala resan fysiska resan. För visst har jag gjort båda bokstavligen hittills i år. Än är den inte slut. Varken året eller mentala/psykiska resan.

Stor eloge och klapp på ryggen till alla dom som gör sin resa. Och lycka till vart ni än är på väg.

Annonser

Kränkt av psyk

Jag har väntat med att skriva inlägget. Mest för att jag inte riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till det hela. Idag vet jag. Också hur det blir framöver.

I våras i och med litiumprovet och årskoll av alla värden som görs. Litiumproverna är jag ju van vid. Görs var fjärde månad. Det där jag skrivit om förr. Protesterna är allt annat också. Det jag gjort så länge jag ätit litium. Blir väl 6 1/2 år hittills? Minnet sviker mig just i vilket år jag började med just litium. Vet att jag bodde med Pojken då och hann med ett par år innan jag flyttade till humhum.

Innan det togs ju massa andra prover för att utesluta saker när diagnosen skulle ställas. Under åren har jag också gett prover på grund av sköldkörtel och mediciner där. Också kontroller på mediciner jag haft. Och så också senast då jag låg inne på sjukhus på grund av gallan och opererades också för det. 

Anledningen till att jag drar upp allt det här gällande prover var och är det faktum vad som fortgår fortfarande efter maj i år. Jag hade för höga levervärden. 

Alltså, jag hade för höga levervärden i maj i år. Inte 2009. Inte 2010. Inte 2011. Inte 2012. Inte 2014. Inte 2015. Inte 2016. 

Inte heller när det togs specifikt för just det på grund av medicin jag åt. Proverna togs halvårsvis. Inte ens då. Inte heller när fibromyalgin utreddes och den diagnosen sattes 2015. Det året togs 4 olika leverprover olika tider det året. Inte ens då visade det något konstigt. Då om nåt borde det väl ha gjort det? 

Nej. I maj i år 2017 visade levervärden konstigheter. Jag vet inte men borde dom, istället för det som hände sen, bett om prov för att se redan då om provet i maj var avvikelse? Nej. Istället skickar dom hem papper på att jag slå lämna leverprov en gång i månaden i ett halvår för att mäta alkoholintag. 

Ni läste rätt. På riktigt. De menar på att jag då verkar ha alkoholproblem. 

Inte en tanke på att kroppen behöver nog mer än tre månader på sig för att justera reningsorganens efter att gallan plockats bort helt. Inte en tanke på att dysfunktionell sköldkörtel kan orsaka problem med levern. Trots medicinering eller tack vare. Inte heller att jag hade Alvedon 665g utskrivet mot värk som jag tog vid behov tills dom tog slut i april. Medicin som gett högre levervärden och inte skrivs ut längre. Inget av det där. Nej, måste vara alkoholproblem.

Jag vet inte. Kanske är det mig det är fel på som tänker dom jag gör gällande det här. Jag känner mig bara kränkt. 

Blir ju inte mindre kränkt när jag hade möte med psyk sist. Inte ett ord om proverna förrän jag frågade. Frågade vad dom visat hittills. Dom från i somras, efter maj. Såg bra ut. Nähä? Kanske inte riktigt det jag sa till dom men ni förstår. Fick då kuvert med remiss till tre månader till. Jag frågade om det kändes bra. Fick inget svar mer än att det hör till. 

Och nej, jag har inte varit nykter sen dess. Ni som läser det jag skriver vet att så inte är fallet. Har ju till och med varit på festival under provperooden. Kanske inte lämnat prov direkt efter den helgen, men ändå. Har blivit en och annan öl under sommaren som varit ja. 

Jo, hör väl till om man verkligen verkar ha alkoholproblem. Om man visat tendenser till att ha alkoholproblem. Jag? Inte så mycket nej. Se på gamla provresultaten!!! Dom har ju fått allt det där från andra städer jag levt och lämnat tester. Fler än många andra kommer ge under hela sin livstid. Ingen av dom proverna som tagits visar på höga levervärden. Ingen av alla dom under åren visat tendenser till det. Rimligtvis borde väl någon av dom proverna visat minsta lilla konstighet om jag haft/har alkoholproblem. Röd flagga minst? Bara jag som är konstig? Eller överreagerar?

Idioter! Gaah!

Jag har aldrig hymlat eller stuckit under stol med att jag dricker ibland. Jag har aldrig ljugit om att det här funnits perioder då jag druckit mer än vad som ses normalt. Jag kan säga exakt när sista sådama perioden var; sommaren 2004. Jag har också varit klar med vad jag dricker när jag dricker och hur mycket om jag dricker gör att bli onykter. Varje gång jag träffar läkare, var 6:e månad som det ser ut nu, går vi igenom det där. Något som hör till. Jag vet det. Finns en lunta papper jag får fylla i varje gång och som vi går igenom vareftersom. 

Jag är en öltjej. Punkt. Tål mer än dom flesta om det väl är på den nivån. Nu var det länge sen. Kan ta bara en och vara nöjd med det. 

Här kan jag skriva följande lista:

  • Valborg 1997 var sista gången jag drack sprit för att bli full. Har tagit shots sen dess men inte druckit mig full på sprit sen dess. Inga groggar eller liknande. Jag klarar inte av det helt enkelt.
  • 1998 var sista gången jag köpte cider överhuvudtaget. Sist jag drack en cider var året efter. Aldrig mer säger jag bara. Blä.
  • September 2002 var sist jag blev onykter på vitt vin. Blev en flaska dålig tappning som satte stopp på det där.
  • April/Maj 2006 var när jag drack för mycket rött vin. Har inte kunnat dricka det sen dess. Har provat men det tar stopp direkt. Har inte försökt sen 2008. Tänker inte göra det igen. Att det blev mycket just då var i samband med skilsmässan. 

Verkar jag ha problem? Alltså på riktigt? 

Nej. Avbokat tiden med pratperson på grund av det här. Vet inte om jag fått ny tid, men just nu orkar jag inte tänka på henne.. Eller litiumsköterskan. Blir bara bitter om jag gör det. Energitjuvar just nu om ni frågar mig. Lämnade både litium- och leverprov innan jag lämnade stan där borta och åkte uppåt. 

Ska lämna leverprov efter att ha kommit hem. Om det blir samma dag eller dagen efter vet jag inte. Samma vecka i alla fall. Egentligen har jag hela oktober på mig men här vill jag verkligen lämna leverprov efter att ha varit i Finland och fråga sen om hur värdena ser ut. Sen berätta att jag varit i Finland. Förstå hur dom kommer se ut i ansiktet och hur snopna dom kommer vara när levervärden är klockrena och låga då. ”Finska i Finland som inte dricker sig full hela tiden. Är det ens möjligt?! ”. Obs! Ironi inom apostroferna!! ! Äh, no förstår.

Jag förstår att de måste fråga såna här saker. Vad fan… är ju behandlingsassistent själv. Bara kränkt av behandlingen av värden som avviker från vad som är verklighet. Hur tjejerna där uppe valde att hantera det här istället för som jag skrev ovan. Att göra om blodproverna redan vid första provsvaren för att se om det verkligen var och är som första visade. 

Istället lägger dom stämpel på mig om leverprover och alkoholproblem. Tror inte ni förstår nog inte hur länge det där kommer förfölja mig. Efter den här hösten och proverna kan dom välja att jag ska fortsätta under våren också. Eller så länge jag är sjukskriven i alla fall. För det är så att har misstanken väckts kommer den flaggan vara kvar länge. Tro mig, jag vet. Har jobbat med det här så jag vet. Det dom gjort nu är att ha rödflaggat mig. Betyder att jag få kämpa hårdare för stt bli trodd eller lyssnad på i framtiden. 

Idioter!!! 

Som om jag inte mådde dåligt innan det här. Bidrar ju inte till att måendet blir bättre när man blir behandlad såhär. Återstår att se framöver hur mycket jag kommer få slåss för att få den hjälp jag behöver. Bara det att jag är inställd på det. Bara det gör mig trött och less. 

Nåja, dom har skitit i det blå skåpet. Dom ska fan få sitta i den också. Jag kommer då inte göra det. 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Det här med familjen

Träffade Morsan i samband med festivalhelgen. Hon bor en bit ifrån festivalstaden och tog mig hem till henne före och efter festiviteterna. 

Det var ju några år sen. Och hur gick det? Jo. Jag överlevde. Och hon med. Inge stridigheter. Inge krig. Bara hälsade på gammal bekant. Så här det blivit. 

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det så är mammas hemlagade mat bland det bästa som finns. Händer inte så ofta. Kanske också bland dom sista jag åt. 

Valde att åka dit torsdagen innan och parkerade bilen där. Åkte tillbaka söndagen och gjorde mig körduglig till måndagmorgon. Och det att hon var kattvakt i ett par dagar. 

Andra familjemedlemmen jag inte haft kontakt med på några år är Bror. Har inte setts på fyra år eller nåt sånt. Bodde i Humhum då. Pratat? Minns inte. Ändring blev i måndags. Blev visserligen inte timvis eller så, men ändå vi har pratat. Bara det är framsteg för mig. 

Planerar umgås under augusti. Att åka till huvudstaden och umgås en dag i alla fall. En dag på Gröna Lund. Ska väl träffa ungarna också. Har ju inte gjort det än. Och jäntan blir 3 1/2 år nu. Lillkillen blir väl typ 2 snart. 

Jag är dålig faster. Får försöka göra bättre framöver. Och tar väl en dag på Grönan. Hoppas bara han inte förväntar sig att jag ska stå för allt. Kostnadsfråga. Alternativet är att åka hem till honom/dom och umgås en dag. 

Det finns en tredje familjemedlem jag inte pratat med än. Dags för det med. Vet inte varför det bär emot. Kanske för att det är Farsan. Kanske inte. Jag ska. Snart. När pusselbitar faller på plats. När frågor fått svar. 

Funderar ju på att åka upp och hälsa på. Så måste fixa lite lösa trådar först. Mest för att kunna ge en dag när jag är på gång uppåt. Innan dess känns det mest som om jag inte har så mycket att säga över telefon. När det gäller honom blir det bäst att ta det ansikte mot ansikte. Enklast. Slippa utsvävningar och långa utlägg och förklaringar. På plats så räcker det med ansiktsuttryck och kroppspråk. Inga konstigheter. På telefon försvinner nyanserna. 

Där har vi också anledningen till varför inte samtalet blev så långt med Bror över telefon. Vi är så olika att vi blir lika. Vissa saker svårare att prata om och för hans del underlättar det att ha mig närvarande. Han känner mig så pass bra att vissa saker tar liksom tid att sägas. Mycket förloras av avståndet på telefon. Och kontakt mellan honom och mig fungerar inte bara över telefon. För att vi verkligen ska förstå varandra behöver vi umgås. 

Jag är ändå glad. Till och med lite stolt över att haft kontakt med familjen som inte är. Eller jo, dom är. Jag är inte. 

En del av min plan ser ni här. Träffa en del av familjen i verkligheten. Det är på tiden säg. 


Ibland är det ren hat

Förlåt. Inget vanligt. Vet det. Men, ibland, känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. En riktig svart hat-dag. ”Låt mig vara ifred”-dag. På riktigt. Skulle kunna göra saker. Så jag stänger in mig. Sätter igång husgudarna/husguden på Youtube. 

Hatar idag. På riktigt. Såndär att jag får ta och lyssna på ren äkta mörker från Norge för att lugna ner mig. Få hatet att lugna ner sig. För oavsett vad som sägs om musiken jag lyssnar på från Norge är det ren kärlek för mig. Lugnande. Avslappnande. Kärlek. Njutning. Sa jag kärlek?

Undviker att umgås idag. Kort i svaren. Kort i tonen. Tackar nej till att sitta och vara social. Tackar nej mer än en gång. Två gånger. Orkar inte. Vill inte. VILL INTE! Låt mig vara ifred! Morr.

Försöker låtsas som det regnar i delade delarna av huset. Svårt. Så svårt. Hatar. Vill inte! Låt mig vara. Punkt.

Själen gör ont. Kroppen gör ont. Hjärnan är kaos. Runt runt runt. Upp och ner. Bak och fram. 

Sällan jag känner så ren hat som idag. Jag vet att den bor i mig. Jag visste det sen förr. Sällan jag ser den i spegeln. Idag är den synlig. Idag är den kännbar. Idag ÄR den. 

Om jag blundar försvinner världen en stund. Musiken fyller varje por. Musiken fyller varje cell. Musiken får min själ att dansa. Musiken får mitt hjärta att sjunga. Kanske lugnar den ner mig också?

Ibland känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. Få mig inte att förlora kontrollen just nu. Slutar inte gott. Tro mig. 


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Uppochnerbakochfram

Det är vad det är. Livet är. Skit. Punkt.

Betalar priset för bra mående. För bra upplevelser. För att varit glad. Träffat folk. Mått bra. Trivts. Nu? Inte så mycket. Skit är vad det är.

Varför kan inte det bra stanna kvar? Längre? Djupare? För mycket begärt? Skit.

Nej. Uppenbarligen inte. 

Önskar jag kunde lagra det braiga. Ta fram när det blir såhär. Istället känns det overkligt. Att det som är just nu är det sanna. Det som nyss var har aldrig hänt. Som en dröm som aldrig var sann. Blöö.

Hatar. Ändå vet jag. Egentligen. Just nu inte så mycket.