Kategoriarkiv: bipolär

Bortskänkes billigt

Ibland är det rent helvete att ha katt. När jag inte får eller kan sova som jag behöver. 

På ett sätt ska jag väl se det som omtanke från min lilla pälskling som ser till att jag andas som jag ska på grund av förkylning. Ligger nedbäddad med feber, hosta och rivjärn i halsen. Och då blir det där med att andas svårt. Och hon väcker mig till och från hela natten. Antingen för att jag snarkar för högt så hon inte kan sova eller för att se till att jag faktiskt ska andas.

Störande är det i alla fall. Som dom där nätterna när man leker tittutleken med klockan. 

Nu lyckades jag inte somna om redan runt fem i morse. Klockan är snart sju. Blir att ta stödvila både en eller tre gånger idag. Förhoppningsvis får jag det för pälsklingen. 

Just är jag vara mest trött på att hon är som hon är. Bortskänkes billigt. Och ja, ironi och sarkasm. Bara det att sömn är viktig för såna som mig. Och när man inte är frisk. 

Nåja. Får se det som att hon är rädd om mig också.


Fyrafyra

Vet inte riktigt hur jag ska tycka om nya åldern. Njah summerar det bäst skulle jag tro. 

Firade jag? Inte så mycket. Ingen tårta om man säger så. Fejan visade mig ex antal grattis-önskningar. Glad? Njah. Tacksam? Mjo. Inte direkt så att många av dom skulle komma ihåg det av utan påminnelsen på fejan.

Dock saknade jag två. Ändå kan jag inte vara arg eller bitter över det. Livet gör sitt. Och jag får acceptera läget för vad det är. Vissa saker kan jag inte tvinga andra att förstå.  Det är som det är. 

Ändå. 

Livet går vidare.  Nu ålder. Vad det nu än betyder egentligen vet jag inte.  Bara att jag vet att en del skiter fullständigt i vilket. Men hey, har ju inte firat övergången till ny siffra sen jag fyllde 30.

Men å andra sidan blir vi kvinnor inte äldre än så? 

Njah.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.


Typ 0- och gener

Har tillbringat en vardagsvecka på sjukhus. Blivit åderlåten, klämd, genomlyst och sätt på dropp ett antal gånger sedan läkarbesöket i måndags. En massa väntan emellan.

Nu ligger jag renskrubbad och väntar på operation. Försöker hålla humöret uppe. Tror vårdlagen på avdelningen är förvånade över hur jag hanterar saken. Oavsett dag, läge och mående ber jag inte om smärtstillande. Kommer tillfälle för det med sen.

Mycket tid till väntan. Ensam med funderingarna och allt som hör till.

Efter att ha fått operationen vad dom nu heter insatt i armen frågade sköterskan om jag funderat på att lämna blod. Att bli blodgivare. Har ju så pass ovanlig och eftertraktad bkodgrupp. Mitt svar var enkel. Förklaringen förstod hon definitivt. Jag väljer nej av den enda anledningen som gener. Av samma anledning till varför jag valt nej-rutan i donationsregistret.

Någon dag, när forskningen går framåt, kanske jag ändrar ställning men inte idag. Jag tvivlar på att blodrengöringen tvättar rent bjöd från allt genetiskt på dna nivå.  Vill ju inte föra över bipolära gener till någon.

Samma sak ned organdonation. Inte nog med att dna följer med organet som transplanteras, så tror jag på kroppsminne. Att kroppen minns vad som hänt en under ens liv. Inget jag önskar en annan människa.

Det fick mig att tänka på Bror mer än vanligt. Speciellt gällande det genetiska arvet. Det han bär med sig som han inte lever med själv. Hur gener kan hoppa generation. Jag är glad att han skonats från det jag lever med varje dag. Det bipolära och fibron. Genetiska arvet från mamma. Jag hooooas och önskar att han får leva ett liv utan det andra sim också ligger i släkten. Cancern. Från mammas sida. Den hoppade henne, och mig, hittills. Mormor hade bröstcancer. Två morbröder gått bort av andra former av cancer. Hoppas den hoppar över Bror. Och definitivt hans barn.

Tänker på hans barn och önskar med hela mitt hjärta att de aldrig drabbas av det jag har. Att de skonas från att genetiska arvet. Det är inget liv jag önskar någon

Att jag ligger på sjukhus nu har inget med det genetiska arvet att göra. Gallsten är något som händer ibland. Jag är en av dom idag. Och då de nu ska plocka bort den så slipper jag det framöver men kan ju få andra problem med magen framöver. Jag vet detta. Medveten om dettta. Bara fråga om livsval framöver.

Typ 0-. Håller tummarna och ber till alla högre väsen att operationen blir blodfattig.

image

Sen lägger jag all hopp på att min fina läkkött gör det den ska.


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


Lånad bild men så sann