Kategoriarkiv: boende

Välkommen hem!


Nu kan jag äntligen skriva om något som varit på igång senaste tre veckorna. Jag har fått egen lägenhet!!! På riktigt. Mitt namn på kontrakt på egen lägenhet. 
Kommer ha ett hem för mig och katten. Kommer att ha allt jag äger och har under samma tak. Det blir att inte ha sakerna nerpackade i kassar eller kartonger. Eller förvsrade på fem olika adresser. Bara vara mig själv. Mig själv och katten. Slippa oroa mig för morgondagen gällande kunna veta att jag har tak över huvudet imorgon också. Slippa ångesten. 

Väntan varit olidlig. Osäkerhet och tvivel avlöst varandra. Processen såååå oändligt lång. Men, kontrakt skrevs under för några timmar sen. Det är på riktigt!!! Nedräkningen har börjat.

Åkte sen ut till adressen. Ett par mil utanför staden där Neo bor. Kollade läget. Kände av. Stor matbutik, några pizzerior och kafe och annat trevligt. Och det känns overkligt. Ändå ser jag på kontraktet och vet att det är på riktigt. Ingen dröm. 

Och hänvisning till rubriken ovan:  

Korparna kraxade Hej och önskade mig välkommen hem. Tydligare tecken än så om att jag hittat hem finns inte i min värld. 


Inte morgonmänniska inte utan mitt kaffe

Aldrig varit. Kommer nog aldrig bli det. Punkt.

Jag har lärt mig att leva med det. Jag har lärt mig nyanserna. Vet hur det funkar vid det här laget. Att vara ifred tills morgonkaffet är intaget. 

Jag kan vara hanterbar innan kaffet. Jodå. Inte önskvärt. Inte för mig. Inte för andra i hushållet. Relationer har lärt sig det. Och i relationer har jag också jobbat på att möta dom på morgonen. Enkelt när man älskar. 

Inte här. Inte i nuvarande situationen. Speciellt när Husfruns pojkvän är på besök och stannat natten. Jag ogillar skarpt. Verkligen ogillar. Sådär att jag känner hur jag biter ihop käkarna. Mornarna är svåra. Dagar handlar om avancerad dans ute i köket. Kvällar enklast. När kaffekvoten intagits, dagens näringsintag avklarad. Bara ta katten under armen och stänga in mig i min del av huset.

För att förenkla mitt liv härute var att inhandla en liten kaffebryggare på 0,6 liter. Räcker för mig. Slut på kaffekriget. Jag slipper umgås på mornarna. Jag får ha kaffet ifred. För det har ju varit det värsta hittills. När min kaffe antingen druckits upp eller hällts ut för att han ska ha. Husfrun dricker knappt kaffe. Han däremot. Och jo, min med. Man gör inte så. Aldrig. 

Så. För husfridens skull håller jag mig borta. Har mitt kaffe och kan njuta av morgon utan irritation. Liten seger för mig på den fronten i alla fall. Slipper umgås. Vet att mitt kaffe finns kvar när jag ska fylla på muggen. Bara det är oslagbart.

Däremot faller det inte i god jord här. Men ärligt? Det skiter jag fullständigt i. Slutsnyltat.. som om jag inte skulle märka det? På riktigt? Seriöst? Nu får dom köpa och hålla sig till sitt eget kaffe. Buhu. Eller hur? 

Snart dags för dagens andra omgång av kaffebryggning. Bara för att jag kan.


Hösten är på väg :)

Äntligen har svalorna stuckit söderut. Har väntat på den här dagen i några veckor nu. Så idag, äntligen, är det tyst från skrikandet och så kallade drillandet. 

I sjön bredvid samlas tranor och gäss för samma procedur. Jäkla oväsen är det i alla fall om mornarna. Men snart så.

Hösten är på väg. Yey! Favoritårstiden som ni vet. 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Ibland är det ren hat

Förlåt. Inget vanligt. Vet det. Men, ibland, känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. En riktig svart hat-dag. ”Låt mig vara ifred”-dag. På riktigt. Skulle kunna göra saker. Så jag stänger in mig. Sätter igång husgudarna/husguden på Youtube. 

Hatar idag. På riktigt. Såndär att jag får ta och lyssna på ren äkta mörker från Norge för att lugna ner mig. Få hatet att lugna ner sig. För oavsett vad som sägs om musiken jag lyssnar på från Norge är det ren kärlek för mig. Lugnande. Avslappnande. Kärlek. Njutning. Sa jag kärlek?

Undviker att umgås idag. Kort i svaren. Kort i tonen. Tackar nej till att sitta och vara social. Tackar nej mer än en gång. Två gånger. Orkar inte. Vill inte. VILL INTE! Låt mig vara ifred! Morr.

Försöker låtsas som det regnar i delade delarna av huset. Svårt. Så svårt. Hatar. Vill inte! Låt mig vara. Punkt.

Själen gör ont. Kroppen gör ont. Hjärnan är kaos. Runt runt runt. Upp och ner. Bak och fram. 

Sällan jag känner så ren hat som idag. Jag vet att den bor i mig. Jag visste det sen förr. Sällan jag ser den i spegeln. Idag är den synlig. Idag är den kännbar. Idag ÄR den. 

Om jag blundar försvinner världen en stund. Musiken fyller varje por. Musiken fyller varje cell. Musiken får min själ att dansa. Musiken får mitt hjärta att sjunga. Kanske lugnar den ner mig också?

Ibland känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. Få mig inte att förlora kontrollen just nu. Slutar inte gott. Tro mig. 


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Telefon ibland… inte

Idag är en sån dag. Samtal som ”måste” göras. Ingen mottagning alls. Ingen! Inte i huset. Inte på gården. Inte ute på vägen. Alltså ingen alls! 

Nästan så jag tror masten är nere. Eller att min abonnemang helt plötsligt sagts upp. Så illa är det. Inte ens en halv liten ynka anslutningstendens. Gaah! 

Och jag veeet att jag har det i vanliga fall annars. Har ju gjort samtal förr. Till och med i huset. Men nej, inte idag. När jag verkligen behöver göra sådana.

Skitställe! Skitbolag! 

Jaja. Ingen panik så. Hade varit trevligt att få saker avklarade så resten av veckan var fri från ”måsten”. Nu får det vänta till imorgon. Kommer ju ta mig till närmaste samhälle ändå så då borde det bli full mottagning. Får jag hoppas. 

Just nu suger det rejält att bo mitt ute i ingenstans igen. Mobiltelefon är bra ibland. Inte idag. Inte här ute. 

Blöö. Hatar.