Kategoriarkiv: döden

Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.


Prat med Husfru triggade igång saker

Vi pratar en del, hon jag hyr rum av. Får kalla henne Husfru, logiskt då det är hennes hus. Idag inget undantag. Det är inte ofta som jag träffar folk som jag kan prata om sånt jag faktiskt är utbildad till och för. Där delar vi intresse så att säga. 

Klientelet, som jag arbetat med och som hon jobbar med idag, är inte den enklaste. Men så givande. Så mycket mer än någon någonsin kan tro. Saknar det ibland. Inte arbetsgivarna jag haft. Klientelet däremot. Ett tag det enda jag hade. Sen kom den där väggen. Inte bara en gång. Två. 

Och idag var det mycket prat om det här med självkänsla. Det där jag inser att jag fortfarande saknar. Nu mer än förr. Och dagens prat med Husfru triggade igång minnen jag försökt förtränga. Till och med glömma. Funkar inte så bra märker jag. De är ju alltid närvarande.

Att jag saknar självkänsla är inget nytt. Inte heller det där att jag faktiskt saknar självförtroende. En del har svårt att veta skillnaden. Där ingår jag vissa dagar. Inte så konstigt när jag saknar tro på mig själv helt. Jag vet massa saker. Däremot saknar jag tro på att någon vill veta det jag vet. Jag kan en massa saker men visar det sällan.

Vi pratade inte om mig, Husfru och jag. Missförstå mig rätt. Prat idag handlade om hur vi ser klientelet växa och verktygen vi bidrar med i behandlingsarbete. Det jag vet jag var bra på. Möta klienterna där dom var och hjälpa dom upp när dom låg ner. Ändå när jag blev ensam kom minnena över mig. Mitt liv. Mina demoner.

Hela mitt liv spelades upp för mitt inre. Alla dom där viktiga personerna som kan ses som nyckelpersoner till det som är jag idag. Sådana där som borde bidragit med allt det där braiga som fått mig att tro på mig själv. Jag verkar inte haft såna i mitt liv. Tyvärr är dom där nyckelpersonerna i mitt liv dom vars ord sänker mig mest idag. 

Närmaste familjen det vill säga morsan. Så kallade bästisen i högstadiet (inte du Sol). Hjärter kung. X:et. Närmaste kretsen av så kallade vänner, oavsett vilka jag umgicks med. Pojken. 

Inte så konstigt att jag är som jag är idag. Orden som fastnat. Etsats i det som kallas själ, en del i det som kallas hjärtat. Ristats in och svider fortfarande. Så ont. Och jag försöker intala mig att det är demonerna som viskar och väser. Svårt. Speciellt när dom så kallade demonerna har välbekanta ansikten och röster. Dom som borde funnits där. Stöttat. Tröstat. Verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är inte som sagorna. Min verklighet. Och det gör ont.

Självkänslan och självförtroendet icke existerande. Depression gör det inte bättre. Depressionerna som avlöser varandra gör det svårt att bryta tankemönster. Svårt att finna tro på något annat än det som varit. Varje gång det vänt upprepas det igen. Orden som jag hört hela mitt liv. Nya ansikten. Nya nyckelpersoner. Samma ord. Andra formuleringar. Samma känsla av värdelöshet. Tron på att det som sagts är sant. Har ju hört det hela mitt liv. Varför ens hoppas på något annat. 

Har jag gett upp? Nej. Jag lever fortfarande. Ärrigate. Sårigate. Ännu ett hack i det som inte verkar kunna byggas upp. Är det då så konstigt att jag inte finner ro någonstans? Att jag flaxar. Söker efter något som inte finns. 

Spegeln blir nog aldrig min vän. Och jag kommer nog aldrig göra annat än se mig genom alla dom orden som följt mig genom livet i olika former hos olika personer. Hör man det tillräckligt ofta så blir det sant. 

Jag gör saker. Jag träffar folk. Jag kan umgås. Om jag tror att jag har något att bidra med? Inte nu längre. Om jag tror jag har något vettigt att säga? Nej. Tror jag att personen framför mig bryr sig om vad jag har att säga? Oavsett om det är någon jag redan känner eller en helt främmande människa? Nej, inte ett dugg. Speciellt sistnämnda. Finns ingen anledning till att lära känna mig. Varför ens försöka? Varför ens bry sig? Vem är jag att tro att någon skulle vilja veta vem jag är? Inget man kommer ihåg ändå.

Osäkerheten är starkare numera. Och det är riktigt illa när den känslan dyker upp när jag tillbringar tid med dom som kallar mig vän. Eller nu under helgen med Darling till exempel. Att känslan av att han egentligen inte ville ha mig där. Hur det får mig att tvivla på hela min existens. Rädslan som kommer med den. Om det var så på riktigt. Att det var sant. Inte bara med honom utan med alla som faktiskt finns kvar. Och så jag som inte vill störa.

Är det då konstigt att viss musik är det enda som lugnar min själ? Hur viss musik är ren balsam för det som är så trasigt inom mig? Där musiken ger tröst i det som redan är tungt och svart? Där texterna sätter ord på det jag känner? Inte ett dugg konstigt. Vore konstigt om det inte var så. Idag inget undantag.

Husfrun säger saker som jag vet jag borde ta till mig. Saker som jag borde kunna ta till mig. Vet ju det. Kan inte. Ord som att dom söker folk på hennes jobb får mig att nästan sluta andas. Saker som att jag skulle vara perfekt för klientelen. Att jag skulle passa bra där. Med allt mitt kunnande. Min expertis. Erfarenhet. Utbildning.jag som Pers. Tryggheten jag utstrålar. Får folk att slappna av. Leendet som får folk att må bra. Och så vidare. Och så vidare. Paniken växer i mig lite grann. Fortfarande hanterbart. Andas lite extra. Djupare. Långsammare. Definitivt inte redo. Tydligen är jag bättre på att dölja mitt jag än jåg trodde.

Ändå. Jag vet ju att jag kan. Det är väl det enda jag kan säga att jag kan. Behöver ju inte tro på mig själv när jag ser på vad jag har på papper. Betygen ljuger inte. Jag vet det. Just nu tvivlar jag på det med. Ändå vet jag ju bättre. Jag vet egentligen. Saknar bara tron på mig själv. Oavsett.

Demonerna har fått liv idag. Demonerna fått liv igen. Väser högre än på väldigt länge. Starkare än på länge. Såren svider igen. Såren öppnades igen. 

Blir att välja att ha hörlurarna på och höja så musiken dränker väsandet. Lugna ner själen. Fylla min kropp. Mitt väsen. Andas. Älska. Hata. Le. Annars blir det en sömnlös natt i natt. Ingen mår bra av det. Allra minst jag. Hatar mina demoner. Tyvärr dör dom inte i dagsljus.


Darling

Det finns dom som kommer in i ens liv och gör intryck. Det finns dom som kommer in i ens liv och blir en del av ens externa familj. Darling är en av dom. Träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som tiden mellan gångerna inte funnits. Som om det var igår. Nu är det ändå för lång tid mellan gångerna. Till och med enligt min tideräkning.

Hur länge har vi känt varandra nu? Vad blir det nu? 25 + år? 

Smågrabb när han dök upp första gången i min soffa. Väljer att kalla det min även jag då levde med X:er. Tiden som Darling funnits i mitt liv är fler än så och fler idag utan X:et än med. 

Liten smal grabb med långt färgat svårt hår. Pratade om allt mellan himmel och jord. Då menar jag allt. Och visst här är uttrycket ”mellan himmel och jord” begränsat då funderingarna och samtalen handlade om så mycket mer. Filosofiska diskussioner om livet och existens. Mörker, mycket mörker var det i samtalen långt in på småtimmarna medan han satt hos mig. 

Inte nog med att vi var hårdrockare båda två, inbitna och nyfrälsta Black metal individer likaså. Norskt skulle det vara förstås. Vi har båda vidgat soundtracket i våra liv sedan dess, men just då var det viktiga saker vi diskuterade och intresserade oss för. Avhandlade många gånger sakers verkliga innebörd och värde. 

En annan sak som vi delat under åren är intresset för läsande. Böcker avhandlas och lånats och diskuterats. Så långt att jag såhär i efterhand skulle kunna säga att vi hade vår privata bokcirkel :). 

Att jag sen kallar honom för Darling får han skylla gemensamma intresset för ”Absolutly faboulous” som vi båda såg på. Han var min Patsy liksom. Ja, jag är ju den korta tjocka av oss så det blev sig naturligt. Smeknamnet Darling har han fått leva med sen dess. Och det är bara jag som får kalla honom för det.

Fick dock problem med X:et gällande vänskapen vi delade. Det där bandet som blir med nära vänner. Hade Darling varit tjej hade problemet uppstått i alla fall. X:ets svartsjuka såg inte bara könstillhörighet som problem utan vänskapen och intresset för saker vi delade och han kände sig utanför ibland. Till exempel det att X:et läser inte böcker till exempel. Förutom fakta om andra världskriget och främst finska delen i den.

Svartsjukan som smög sig på och jag upptäckte det först efteråt hur illa det varit ändå. Darling hade dock sett det och backat. Han hade inte vågat ta konfrontationen helt enkelt. Jag klandrar honom inte. X:et har någon konstig auktoritet och aura över sig. Det har han än idag. Makten över vissa saker han tappat dock. Dagsljus får ju demoner att bli mindre. Pratar man om dom och ser dom för vad det är så slutar dom ha makt över en. Tyvärr har jag ju märkt att det finns spår av det där fortfarande som ställer till det i relationer sen dess. 

Mest ledsen ändå att det gick så långt som det gick med vännerna vi hade då. Dom som fanns men slutade komma över och sitta i soffan halva nätterna. Saknar den tiden faktiskt. Det där öppna filosoferandet vi hade. Inget ämne var tabu. Allt var okej att prata om. Då menar jag allt.

Hittade tillbaka och återupptog det som tagits ifrån mig, oss, efter skilsmässan. Många timmar blev det av samtal och funderingar. Jag hade fått vännen tillbaka. 

Sen händer livet och allt det andra som hör till inklusive diagnos och massa skit. Skulle kunna rabbla upp en massa orsaker till varför vi inte haft kontakt på ett tag igen. Jag är huvudfaktorn i det här. Oavsett om jag vet bättre så blir det så fel ändå. 

Det där med depression och tankemönster jag har gällande ”vill inte störa” när jag mår som sämst. Han, Darling, är en av dom få människorna jag träffat som förstår det där. Han, Darling, är en av dom få som får mig att skratta igen. Ändå, mot bättre vetande, väljer jag att ”inte störa”. Dumma mig.

Om jag bara vågade prata om saker igen så är han rätt person att göra det med. Jag vet det. Tror jag ska ta emot hans inbjudan om att komma och hälsa på. Om inte annat så vet jag att jag behöver det. Vill ju så gärna bli hel igen. 

Tror ni några nätters filosoferande om allt mellan himmel och jord vore bästa medicinen just nu? 


Min terapi

Konstigt det där egentligen. Vad musiken gör med mig. Mitt mående. Min själ. Bara musiken som för mig är tidlös kan få mig att känna mig hel. Att det finns hopp. Att eländet har ett slut någonstans. 

För mig är det rena balsam för själen att slå på musiken från förr. Det som för mig är tidlöst. Då talar jag om ett specifikt band. Ett som följt med mig varje steg sen typ 25 år tillbaka. Det betyder på ren matte att jag lyssnat på dom mer än halva mitt liv. Jag är då officiellt gammal på riktigt.

Det var ju liksom då dom släppte första skivan. Lite visste jag då vad bandet skulle komma att betyda för mig. Det kom fler skivor. Fler låtar. Sånt där som slår en extra sträng inom en. Den där som gör att det blir lättare att andas en stund. Samma röst. Tröstat mig många gånger. Idag inget undantag. 

Det jag finner intressant med just dom här att de är inte bundna till minnen om när skivan kom som med så många andra band. En del förknippar jag med personer. Andra med platser. Vissa band kan jag inte lyssna till utan att minnas specifika tillfällen och människor jag hade runt mig då. En del band har jag inte hört sen relationen tagit slut till exempel. Men inte med dom här. 

Inte mer än för tio år sedan ganska exakt, även det rör sig om ett par veckor hit eller dit, är när jag ser dom live första gången långt borta. Rent känslomässigt befann jag mig i liknande sits i livet. Vilse utan mål och mening. Som nu. Det är den turnén jag lyssnar och ser på just nu till exempel. Inspelat två veckor efter att ha sett dom live första gången. Spelningen som spelades in var jag också på, förstås. Ändå var det skillnad på upplevelsen. 

Glömmer aldrig första gången jag såg dom live. Jag skulle kunna säga att jag var lycklig. Och om jag är helt ärlig så var och är det nog enda gången som jag verkligen känt så. Lycklig på riktigt. Där och då. Inget annat fanns. Ingen gårdag. Ingen morgondag. Bara där och då. Jag långt hemifrån stående i mörkret under bar himmel med tusen andra. Då förstod jag varför man kunde gråta på spelning. Minns så tydligt hur jag låg i tältet efteråt leende och tänkte ordagrant”om jag dog nu skulle jag dö lycklig”. Stämmer fortfarande. 

Musiken gör mig hel. Tyngden. Rösten. Mörkret. Behöver inte göra något annat än bara vara i stunden. Det jag har så svårt att göra annars. Med dom på stereon inga problem. Och med det som finns på nätet kan det bli till timmar. Vill det sig inte riktigt stänga ute allt annat blir det hörlurarna istället. Då existerar inget annat.

Att sångaren även gjort soloprojekt gör inte så mycket. Lyssnar på det med. Att han numera är sitt eget namn gör inte heller något. Musiken och rösten bär han med sig. Och vilken röst. Och jag lyssnar. Jag hör. Jag känner. Blundar lite. Njuter. Gåshud. Ler. Älskar.

Så musiken som min terapi fungerar alldeles utmärkt. Idag behövs den verkligen. Mer nu än det gjort på länge. Balsam för själen. Sämre sällskap kan man ha. Skillnaden nu med tidigare är det att jag träffat honom på riktigt. Han som varit bandet. Rösten. Trösten. Balsamet för min själ. Kanske slår det en extra sträng i hjärteroten idag. Jag vet inte. 

Spelar ingen roll egentligen. Musiken kan ingen ta ifrån mig. Inte heller känslan som den fyller mig med. Rent. Äkta. Sant. Kärlek är ett ord jag vill använda här även om det är mörker och hat i texterna. Inga konstigheter. Inga krusiduller. Bara är. På riktigt. Tidlöst. 


må bra film

Inte nog med att jag har ”må bra” musik, så har jag också filmer jag har vid tillfällen måendet sviker. En favorit är Rambo. Antingen första First Blood eller Rambo (fjärde filmen).

Har andra favoriter också inom skräck och det är ju ingen nyhet direkt. Men just idag passar Rambo bäst. Speciellt det här :

”Live for nothing or Die for something”


Saknar dig Erik

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen? Vad skulle jag inte ge för en kväll tillsammans med dig igen? Eller en timme eller två? Om så bara på telefon?

Fan dig Erik! Saknar dig. Saknar dig mer idag än jag gjort på länge. Vet inte varför, eller jo, det gör jag.

Du var min vän. En av dom närmaste jag haft. Vi pratade om allt. Precis allt. Inga konstigheter. Inga baktankar. Vi avslutade varandras meningar ibland. Varken du eller jag behövde förklara någonting. Det bara var så. Vi visste vad den andra menade. Vad vi inte sa.

Vi var aldrig ett par. Vi var aldrig en han och hon för varandra. Många trodde det ett tag. Andra att nån av oss hade baktankar. Det var aldrig så. Vi var vänner. Vänner. Allt annat var uteslutet.

Hade jag vetat då det jag vet idag hade jag förstått det vi hade bättre då. Att både du och jag var bipolära. Är. Att vi båda delar diagnos. Hade det förändrat något? Tror inte det. Men det förklarar det vi hade. Det band vi hade. Det band vi delade.

Jag saknar dig något enormt idag. Jag saknar dig massor idag. Jag saknar oss.

Vad jag inte skulle ge för att få krypa ner i din besuttna slitna soffa och prata bort en dag och kväll. Vad jag inte skulle ge för att du ännu en gång skulle laga mat och bjuda på halvmisslyckad lasagne. Vad jag inte skulle ge för en stund av ren tystnad mellan oss och bara njuta av samhörigheten mellan oss. Vad skulle jag inte ge för dom nattliga samtalen när du inte kunde sova och behövde prata med någon. Mig. Jag som lyssnade. Förstod. Visste vad det var du pratade om utan att behöva förklara. Vad skulle jag inte ge?

Skulle det blivit annorlunda om jag varit och hälsat på när jag flyttade? Om du ringt? Om jag hälsat på när du flyttade? Om jag ringt? Skulle du orkat? Skulle du levt idag?

Jag är så arg på dig Erik! Du skulle inte dö. Du skulle inte. Du skulle leva. Du skulle orka. Du skulle. Du skulle så mycket. Du hade gjort så mycket. Du kunde gjort så mycket mer. Om. Om.

Allt det här innan musiken tog över. När det bara var du och jag. Lånad verklighet kanske. Jag vet inte. Du introducerade mig till band jag inte visste om sedan innan. Jag höll dig tillbaka på det vi redan kände sen förr, hur bra det var och det där med vad som kan förändras. Och så åkte du iväg. Du fick göra det du älskade. Musik som inte ens hade något namn när vi satt och filosoferade om livet och allt vad det innebar. Musik var viktigt för både dig och mig. Mer för dig, men vi förstod vikten av påverkan både du och jag. Hur musik påverkar folk. Hur det stannar kvar. Blir ett med en. Kanske hade du någonting med att göra att jag verkligen stannade upp och lyssnade några år senare. Sådär underförstått. Jag vet inte. Vi hade tappat kontakten men jag ser det som idag att du nådde fram till mig med musiken. Sådär att jag nästan kan förstå varför jag föredrar vissa band framför andra. Var det du som gjorde att jag återupptäckte ett visst band efter tio år? Samma veva som du dog om jag inte missminner mig. Tror faktiskt det. Enda jag faktiskt kan säga är tack i så fall. En annan del vi hade gemensamt var andligheten. Och vi hade var någonting mellan dig och mig. Musiken kom sen. Några år senare fick vi namn på det du gjorde efter att du flyttat; black metal. Rent själsmässigt passade det oss båda, känslomässigt en. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om inte du hade något med så kallade återupptäckten av ett visst band att göra. Att du ville göra dig påmind och sedd av mig. Lyssna till vem du var ett tag. Gjorde det du verkligen älskade. Och som jag lyssnat.

Vad skulle jag inte ge för en dag med dig igen?  Prata bort alla demoner. Skratta åt eländet. Slippa förklara. Veta att du förstår. Saker jag skulle vilja fråga dig. Saker jag skule vilja prata om. Saker som bara vi skulle förstå. Du och jag. Inga konstigheter. Och ja, jag vet att du skulle skratta åt mig. Jag vet det. Faktiskt. Du om någon skulle förstå. Kan till och med sig dig flina där du befinner dig. Att du tycker det är ändå lite roligt. Du känner mig. Jag kände dig. Och jag saknar fortfarande tröjan du lånade men aldrig gav tillbaka.

Förlåt att jag missade begravningen. Den var bara för dom närmaste. Du hade så mycket vänner Erik. Dom gav dig minneskonsert istället. Dina vänner. Din andra familj. Banden du spelade med. Hyllning till dig. Till minne av dig. Har ännu inte besökt din grav. Lite långt att åka. Men jag ska. Om inte annat för att ha en pratstund med dig. Att du inte kommer säga så mycket gör inget. Det är nog känslan av närhet jag är efter. Där du växte upp. Staden du lämnade några år. Dit du återvände. Där du valde att dö. Jag hann aldrig säga hejdå.

Jag saknar dig massor idag Erik. Tänk att det snart är arton år sen du lämnade oss. Arton år. Tänkt på dig massor under åren. Idag mer än jag vanligtvis gör. Vad skulle jag inte ge för en dag med dig. Vad skulle jag inte ge för att kunna prata med dig igen. Om så för en stund.

Vila i frid vännen tills vi ses igen. Du är älskad. Du är saknad. Det vet du.

 

 


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.