Kategoriarkiv: döden

En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Om du hade bara två veckor att leva och sista måltiden

Det finns tv-program och det finns tv-program. En del får en att tänka. Verkligen tänka.

Ett av dom är  NCIS:New Orleans. Det varom poloniumförgiftning vilket är obehandlingsbart. Skulle säkert kunna göra och lägga upp värsta avhandlingen kring ämnet, men det är inte därför jag skriver inlägget. Anledningen är frågeställning en hade i avsnittet: Vad skulle du göra om du visste att du hade två veckor kvar att leva? Om du visste vilken dag var din sista?

Jag vet vad jag skulle göra. Jag kan ju inte lämna jordelivet utan att ha sett och upplevt Karpaterna. Så är det bara. Jag skulle säga upp allt jag har i mitt namn, packa ner det som jag vill att brorsbarnen ska ha och veta vem jag var när dom frågorna kommer. Resten kan jag lika gärna köra till tippen. Sen skulle jag packa bilen med det nödvändigaste och ratta neråt Europa.

Missförstå mig rätt. Det är inget med suicid tankar att göra. Punkt. Frågan var om vad jag skulle göra om jag visste att jag hade två veckor kvar att leva.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna se och uppleva sagda område utan hotet om min nära förestående död hängande över mig. Och helst med höstfärgerna.

Ett annat är ett av dom där femtielva matlagningsprogram som sänds.  Tema för deltagarna var att tillaga sista måltiden. Bisarr twist om ni frågar mig. Jag skulle inte ens veta vilken ände jag skulle börja i. Det är ju liksom så att jag är mycket av den typen som tillagar det jag är sugen på just då i kombination med vad som finns hemma. Så för min del skulle det bli följande scenario: alla favoriträtterna framdukade och jag skulle bara… ”Naah, finns det nåt annat?”.

Vissa program får en att fundera.


Lite lessen

Tror verkligheten hann ifatt till slut. Mest ledsen numera. Gråtfärdig mest hela tiden. Tror dagens besök till polisstation med bilder på hur det såg ut natten för dem veckor sen och hur det ser ut idag. Ull när till och med snuten säger fy fan och du får leva med det där resten av ditt liv. Blöö.

Jag ser ärren efter kärringens bett varje dag. Mår inge bra av det. Inte ett dugg. Påverkar hela mitt liv. Min vardag. Det tog tid att läka. Sårskorporna lossnade för en vecka sen. Ändå flagar det fortfarande. Inte okej än. Folk jag träffar undrar vad som hänt. Jag berättar. Det grimaserar illa. Jag med.

Polisförfhöret gick mest ut på om anmälan ska stå kvar. Mitt svar är ja. Om det bara hade varit vanlig påhopp och misshandel med sår och blåmärken som försvunnit för länge sen hade varit en sak. Nu tog kärringens en bit av min arm med sig. Ärr för livet. Bilden jag lägger upp nedan visar inte hur illa det egentligen är, men ger nog en aning om hur det faktiskt ser ut. Inte okej. Hon ska veta att hon gjort mig illa. Punkt slut.

Sen får vi ju se vart det här leder till i slutändan. Jag vet bara att det påverkar mig till vardags. Påminner mig om sånt jag inte vill minnas. Om en människa jag aldrig vill träffa igen. Det har påverkat sömnen. Det lilla socialisering jag vågat mig på under depressionen och sjukskrivning kommer definitivt decimeras än mer. Ger mig ångest gällande arbetsträning, men där är boven nog boven det faktum att jag skulle börjat måndagen efter påhoppet. Blir så ledsen att just det blivit lidande av det här med.

Ledsen idag. Verkligheten hann ifatt. Min tro på människans godhet är nog död nu Har bara lust att lägga mig ner och dö en stund. Är det okej?

image

Usch säger jag bara :{


Helg med kluvna känslor

Firandet av avslut och nya börjor kom ju av sig i och med dödsbudet i fredags. Tanken och planen var ju att njuta av tillvaron under helgen. Glädjas av det som var och vara glad över att livet med Neo kunde börja på riktigt. Det blev inte riktigt så.

Jag pendlade/pendlar mellan glädje och ledsenhet. Minnen från förr grumlar känslan av glädjen som borde infinna sig till bredden, mest hela tiden. Jag är glad att Neo är med och är förstående i det här mellanläget jag befinner mig i just nu. Pendlandet i humöret, mer än vanligt det vill säga.

Samtidigt som barndomsminnen dyker upp i och med morbrors bortgång så har vi också en annan som gick bort i fredags. Barndomen raderas sakta men säkert till flyktiga minnen och fragment av ingentinghet. Jag menar då Leonard Nimoy aka Spock kändast från Star Trek. Känns konstigt. Vemodigt på något sätt. Det är väl det här som väntar ju äldre vi blir?

Och fira kommande födelsedagen får vänta till en annan dag/helg. Glädjen kommer liksom av sig då och då. Det är väl det som kan kallas livet kom och knackade på och påminde oss om dess flyktighet.


27/2 inlägg 2

Morgonen börjar med besked om att morbror somnat in under natten. Samtal till morsan och prata bort en stund. Dagen började tungt. Blev mycket funderingar kring detta faktum. Morbrorn jag haft mest kontakt med under åren. Blev påmind om minnen från förr lika mycket som det som komma skall. Tur i oturen hade jag städning inplanerat hela dagen. Bättre distraktion kan man inte ha när tungsinnet kryper på. Livet känns flyktigt just nu.

Jävla cancer.

Vila i frid kära morbror ❤


Vila i frid vännen

Nåddes av dödsbesked igår. En av vännerna från förra hemstaden hade valt att ta livet av sig. Vi hade inte kontakt sen jag flyttade, men det är så det blir när relationer tar slut och man väljer att flytta en bit bort. Han var en av dom vi umgicks med. En av dom som man lärde känna. En av dom som man saknade och tänkte på emellanåt efter att livet fortsatte på annat håll. Han kommer vara saknad av många.

Vila i frid vännen. Hoppas du fått ro till slut. Tills vi ses igen.


Årtal i dödsannonser

Jag erkänner. Jag har en morbid fashination till dödsannonser när jag har tillgång till pappersvariant av morgontidning, oavsett vilken stad det är. Nu var det länge sen jag hade tillgång till pappersvarianten av dagstidning och det är inget jag tittar upp på nätvariant direkt. Har alltid, så vitt jag minns, tittat på ärtalen i dödsannonserna. Dels för att se hur gamla dom var dels hur unga.

Var denna fashination kommer ifrån vet jag inte riktigt, men den finns där. Lika mycket som jag kan gå runt på kyrkogårdar och kolla årtalen. Namnen i sig är inte så viktiga. Det kommer sen om det är årtal och ålder som fastnar i min blick. När jag jobbade på kyrkogård för herrans massa år sedan var det inget konstigt med att ha stenarna omkring en. Idag är besöken på kyrkogården fåtaliga, men det händer. Fridfulla platser med rum för eftertanke och lugn.

Anledningen till det här skrivs idag är att jag är med i en grupp på fejan där en hade sett dödsannonsen för dennes första kärlek. Hur annonsen triggat igång saker hos denne. Fördelen med att flytta runt som jag gjort, och förmodligen gör snart igen, är att jag riskerar inte att se dödsannonser på folk jag en gång kände eller känner. Lokala blaskor är lokala, även om man kan prenumerera på dom även som utsocknes.

Jag blir inte påmind om min egen dödlighet svart på vitt. Den finns där ändå, nästan varje dag. Nackdelen med att vara deprimerad med bipolär 1 är tankarna på den egna dödligheten. Påtaglig, ibland mer än vanligt. Hanterbart, om än svårt ibland. Nattsvart med slutlig lösning på problemet inom räckhåll. Men, som jag skrivit så många gånger förr, döden och jag har en överenskommelse: inte idag.

Men jag fortsätter läsa dödsannonser. Årtalen först. Resten sen. Jag har överlevt ännu en dag.