Kategoriarkiv: droger

Vad ville du bli när du blev stor?

Vilken jäkla fråga! Alltså, att en fråga kan trigga igång så mycket! 

Är med i en grupp på fejan och dagens tråd är just frågan i rubriken. Triggade igång en hel del om ni frågar mig. Det faktum att jag inte ens minns att jag hade barndomdrömmar om framtiden. Än mindre om vad jag skulle vilja jobba med. 

Kontaktade barndomsvännen Sol om det där. Jo hon har bättre minne än mig gällande saker och ting. Speciellt långt tillbaka i tiden. Hon minns inte heller någon specifik arbete eller karriär så. Inye mer än det jag redan mindes: att öppna ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Och det här redan innan vi skulle välja gymnasieutbildning.

Tror det grundade sig i hur hemförhållandena såg ut hos henne och mig. Ett hem hemifrån vore det idealiska. Och det finns många såna i världen än idag. Tyvärr. 

Hon påminde mig om att jag alltid haft hjärta och omtanke för dom utsatta. Oavsett människor eller djur. 

Det fick mig att minnas tillfället när jag gick med mig en hemlös missbrukare hem som sov över natten, drack upp morsans öl i kylen på morgonen innan han gick. Jag har sexton och hennes respons på händelsen var ”du kan bry dig om dom hur mycket du vill men du behöver inte ta hem dom”. Till saken hör att han var nitton. Och inget konstigare än så hände. Han behövde säng gör natten. Har inte sett honom den dess. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Tror det var Peter. Vem vet?

En annan sak jag kommer ihåg så väl gällande hem för ungdomar som inte kunde bo hemma var när ja var 17. När morsan säger att de hittat perfekta stället för ett sånt boende om jag varit äldre och haft pengarna. Ja, ni förstår, hon hade noll självinsikt. Än idag hade platsen varit perfekt, om jag mindes var. Det som ändå gör mig ledsen är att hon mer eller mindre hånade mig för ens ha tanken. Förklarar nog ett och annat bara i det här stycket jag nyss skrev. 

Kommer också ihåg nu, några timmar senare, hur klassföreståndarna vi hade i högstadiet kom och intervjuade (kändes som förhör) om vilka vi var och framtidsdrömmar. Frågan om vad vi ville bli när vi blev stor kom upp då med. Om jag minns rätt så jag bagare eller polis. Inte för att jag ville varken eller, bara det att jag kände att jag var tvungen att svara något. Bagare eller polis? Ursäkta? Va? Bara det borde fått dom (ja, vi hade två) att fatta att det inte var ärligt. Sådana motsatser borde fått vem som helst att reagera. Uppenbarligen inte.

Gymnasievalet var en nödlösning. Ren fortsättning på högstadiet, som jag ändå inte fullföljde. Många försök efteråt, men det ledde till fil kand i sociologi till slut. Och jobb med missbrukare. Visserligen inte ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Men inte långt ifrån. 

Idag, två vändor i den där berömda väggen, har jag accepterat att jag måste lägga den delen av mitt liv på hyllan. Oavsett hur mycket jag vill och önskar så kan jag inte jobba med det. Tyvärr. Ja, verkligen tyvärr. 

Önskar jag kunde. Händer att jag saknar klientelen. Ömmar för dom fortarande. ”Ser” dom fortfarande. Ett liv jag kan och känner igen. Mer än jag borde. Kan tyvärr inte jobba med det längre. Önskar jag kunde. Faktiskt. 

Och frågan framstår: Vad vill du bli när du blir stor? Vad finns det för mig? 

Tänk vad en så ”enkel” fråga kan ställa till med.


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Typ 0- och gener

Har tillbringat en vardagsvecka på sjukhus. Blivit åderlåten, klämd, genomlyst och sätt på dropp ett antal gånger sedan läkarbesöket i måndags. En massa väntan emellan.

Nu ligger jag renskrubbad och väntar på operation. Försöker hålla humöret uppe. Tror vårdlagen på avdelningen är förvånade över hur jag hanterar saken. Oavsett dag, läge och mående ber jag inte om smärtstillande. Kommer tillfälle för det med sen.

Mycket tid till väntan. Ensam med funderingarna och allt som hör till.

Efter att ha fått operationen vad dom nu heter insatt i armen frågade sköterskan om jag funderat på att lämna blod. Att bli blodgivare. Har ju så pass ovanlig och eftertraktad bkodgrupp. Mitt svar var enkel. Förklaringen förstod hon definitivt. Jag väljer nej av den enda anledningen som gener. Av samma anledning till varför jag valt nej-rutan i donationsregistret.

Någon dag, när forskningen går framåt, kanske jag ändrar ställning men inte idag. Jag tvivlar på att blodrengöringen tvättar rent bjöd från allt genetiskt på dna nivå.  Vill ju inte föra över bipolära gener till någon.

Samma sak ned organdonation. Inte nog med att dna följer med organet som transplanteras, så tror jag på kroppsminne. Att kroppen minns vad som hänt en under ens liv. Inget jag önskar en annan människa.

Det fick mig att tänka på Bror mer än vanligt. Speciellt gällande det genetiska arvet. Det han bär med sig som han inte lever med själv. Hur gener kan hoppa generation. Jag är glad att han skonats från det jag lever med varje dag. Det bipolära och fibron. Genetiska arvet från mamma. Jag hooooas och önskar att han får leva ett liv utan det andra sim också ligger i släkten. Cancern. Från mammas sida. Den hoppade henne, och mig, hittills. Mormor hade bröstcancer. Två morbröder gått bort av andra former av cancer. Hoppas den hoppar över Bror. Och definitivt hans barn.

Tänker på hans barn och önskar med hela mitt hjärta att de aldrig drabbas av det jag har. Att de skonas från att genetiska arvet. Det är inget liv jag önskar någon

Att jag ligger på sjukhus nu har inget med det genetiska arvet att göra. Gallsten är något som händer ibland. Jag är en av dom idag. Och då de nu ska plocka bort den så slipper jag det framöver men kan ju få andra problem med magen framöver. Jag vet detta. Medveten om dettta. Bara fråga om livsval framöver.

Typ 0-. Håller tummarna och ber till alla högre väsen att operationen blir blodfattig.

image

Sen lägger jag all hopp på att min fina läkkött gör det den ska.


Inte vad jag tänkt mig

Det blir inte alls hur jag tänkt mig det här. Kan inte fortsätta såhär. Adressen medför saker jag inte kan ta. Inte kan acceptera. Oanade bieffekter kan man nog kalla det. Definitivt inget för sinnesron. Ingenting som bidrar till balans och välmående. Oavsett om det rör sig om boendet eller människorna som kommer med den. En del värre än den andra.

Jag känner för att ge upp. Kasta in handduken och bara gå ifrån allt och aldrig se tillbaka. Ge mig av utan ord. Bara sticka. Kräkas på allt. Orkar inte mer helt enkelt.

Nästa steg: hitta ny adress. Punkt.


Insikten från igår

Känner mig helt orkeslös idag. Totalt dränerad på ork. Kroppen har åsikter igen och jag väljer att ligga kvar i sängen hela dagen. Hjärnan jobbar på högvarv. Gårdagens känslostorm och våg av minnen och ord som sitter kvar är fortfarande på ytan. Det gör visserligen inte lika ont som igår och jag lyckas hålla tillbaka tårarna. Igår var jag inte beredd på den känslostorm som kom och tog allt med sig och rev skyddsvallarna jag så omsorgsfullt byggt upp senaste tjugo åren. Minnena gör sig påminda mest hela tiden.

Insikten om vad Hjärter Kungs ord och det som hände då har satt för spår i mig och påverkar mig än idag känns tung.  Igår slog insikten nästan luften ur mig och jag hade svårt att se klart. Panikångestattack och hyperventilera medan jag bearbetade denna insikt. Hur han ärrade mig så djupt att det skaver och blöder än idag.

Jag har levt med dom orden så länge. Började i högstadiet med mobbingen. ”Ingen skulle sakna dig.”. Visst svider det att höra sånt, men jag kunde leva med det. Det blev nästan vardag för mig under hela nian. Jag blev mer orolig och ångestfylld om dom inte sa någonting alls. Så illa var det. Kanske började jag tro dom där en sväng, minns inte det alls. För när Hjärter Kung säger dom orden till mig kunde han lika gärna kunnat sticka kniven i mig och vrida om. Det tog. Det tog hårt. Än idag kan jag dra upp tillfället ur minnet och minnas varje detalj runt omkring. Hur vi satt i hans soffa. Jag bredvid honom. Nära. Beröringsavstånd. Han lekte med gitarren. Spelade kända hårdrockslåtar för mig mitt i natten. Rökte. Och jag hade glidit över i en depression och pratade med honom om det. Hur det känns och han ville verkligen veta. Sen kommer dom där orden jag aldrig glömmer. Inte känslan heller för den delen. Iskylan som spred sig inombords. ”Ingen skulle sakna dig.”.

Tänk om jag hade vetat om diagnosen redan då. Hur annorlunda jag hade varit. Jag hade kunnat hantera och bearbeta just dom orden på ett annat sätt. Istället gick jag ännu djupare i depressionen. Ingenting blev sig likt efter den natten. Efter dom orden. Jag förändrades i grundvalarna. Han som var allt för mig. Anledning till att jag existerade säger så till mig. Jag älskade honom mer än livet självt. Han visste om det. Eller ja, han visste om det men förstog nog inte vidden av det. Oavsett om vi hade varandra så valde han bort mig. Drogerna ersatte mig.

Han bad mig ta en annan. Jag gjorde det. Han var inte glad. Han hade då förlorat mig. Jag fanns ju inte kvar för honom. Var jag lycklig? Inte ett dugg. Tyckte jag om min dåvarande efter Hjärter Kung? Ja, men inte mer. Jag vet faktiskt inte varför jag blev tillsammans med honom egentligen. Kanske var det att Hjärter Kung bad mig ta en annan. Jag vet att jag gjort konstiga val under depressioner, min dåvarande var ett av dom. Det blev ett rent helvete att vara tillsammans med honom. Ändå stannade jag kvar av någon anledning.

Den här insikten slog luften ur mig igår. Idag är jag mest ledsen över det som blev. Hur sargad och ärrad jag är fortfarande. Att inte tro att någon kan vara intresserad av mig. Rädslan att bli lämnad. Och att jag väljer att inte släppa in någon för nära. Hur allt hade varit annorlunda om jag vetat om diagnosen redan då. Hur allt hade varit annolunda om inte drogerna tog över. Så många ”tänk om” så jag blir snurrig. Det finns ingen återvändo. Det enda jag kan göra är att se saker för vad det är. Bearbeta det jag kan. Göra medvetna val om jag mot förmodan träffar någon igen.

Det är dags att läka såret en gång för alla.


Känslomässigt tung dag och ”ingen skulle sakna dig”

Det är inte ofta jag sköljs över så grundligt av vanmakt, meningslöshet och sorg som idag. Jag har inga skyddsvallar att hålla upp längre och demonerna får fritt spelrum i mitt inre. Kakafoni av röster som försöker överrösta varandra med allt det negativa som sagts till mig, om mig och till andra om mig. Det är dagar som dessa som jag verkligen undrar om jag orkar en dag till.

Hade jag inte haft ärenden inne i stan idag hade jag nog grävt ner mig helt. Nu var jag tvungen att torka tårarna, räta på ryggen, ta på socialiseringsmasken och ratta bilen till bestämt mål. Det är så lätt hänt att fastna i tänk. I minnen om det som en gång var. Många ”tänk om” har jag hunnit med idag. Hur livet kunde ha sett ut om… avsluta meningen med vad ni vill. Jag vet bara vad som blev. I och med att jag hade ärenden att uträtta var jag tvungen att få lite distans till allt det där jag skrev om tidigare idag. Verkligen en välbehövlig andrum på ett par timmar. För att komma hem och tackla ännu en våg.

Det värsta någon någonsin sagt till mig kommer från Hjärter Kung. Bland dom sista gångerna vi sågs faktiskt. Kanske var det jag som höll mig undan medvetet efter det. Egentligen var orsaken egalt. Det värsta någon sagt till mig och veta att personen verkligen menar det han säger är följande: ”Shit, skulle jag ha tankar och känslor som du skulle jag tagit livet av mig för länge sen. Ingen skulle sakna dig.”. Det är det sista meningen som kommer ur mitt livs kärleks mun som sårar mig så oerhört djupt att än idag blir jag gråtfärdig av minnet. Det spelar ingen roll om han sa det utan att mena det egentligen. Där och då var det sanning. Ögonkontakten, orden och mitt hjärta krossades så det inte fanns någonting kvar att reparera. Jag blev ohel.

Än idag gör orden ont att minnas. Ingen ska någonsin behöva höra någon säga dom orden till dom. Ändå har jag hört dom fler gånger än så, av andra. Men han, Hjärter Kung, han jag älskade mer än livet självt uttalar orden rakt i ansiktet på mig utan att blinka. Utan tvekan. Nu behöver ni inte undra varför minnet om honom fortfarande är som ett öppet sår. Mina relationer efter honom har varit som dom varit av den enda anledningen att jag har inte släppt in dom. Ville inte bli så grundligt sårad igen, samtidigt som det ändå blev en självuppfyllande profetia. Ju närmare killen kom desto mer slöt jag mig och drog mig undan. Ville rädda mig själv. Ville aldrig höra orden sägas till mig igen. Därför har jag heller aldrig varit så öppen med mående, känslor och mig själv som med Hjärter Kung. Den som kom i närheten var Pojken, men jag höll tillbaka. Jag släppte inte in honom helt. Fanns ju delar av mig han aldrig fick ta del av. Och med X:et slutade jag existera genom att bli tyst. Och alltid lämnad till slut. Alltid min värsta fahåga, ändå gör jag inget för att förhindra det. Inte konstigt om jag blir lämnad egentligen. Jag är för trasig helt enkelt.

Det sägs ju att första kärleken sätter tonen på restkommande. Och jag måste tyvärr säga att så är fallet för min del. Rädslan kommer därifrån. Osäkerheten kommer därifrån. Att inte tro att någon skulle kunna vara intresserad av mig kommer därifrån. Ändå hade jag honom ett tag. Enligt andra tillhörde vi varandra. Så kom drogerna in i bilden och han valde drogerna. Talade till och med om det för mig varför. Och det att han ville inte ha mig där för han tyckte inte om det han blev av drogerna. Han ville inte såra mig när han blev som han blev. Han brydde sig på något plan tydligen, men ändå är det dom där orden som satt sig som berget.

Att skriva och ha kontakt med Syster sätter igång minnena. På ett sätt behöver jag det. Ta itu med obearbetade. Kanske inte världens bästa timing, mitt inne i depressivt skov, men livsnödvändig. Jag lär mig säkert någonting av allt som spelas upp i mitt inre. Det som faktiskt var bra också. Som vänskapen med vännen som tog livet av sig. Jag hade låtit honom falla i glömska. Synd. Han är för viktig för att glömmas bort. Han blev viktig för mig. Mest av allt minns jag skrattet. Trots demonerna levde han. På riktigt. Som om han visste att det var på lånad tid på något vänster.

Jag har fått frågan om jag skulle vilja träffa Hjärter Kung igen. Svaret är enkelt, rakt och utan att tveka: Nej. Det finns ingen som helst anledning. Den jag var finns inte längre. Samtidigt som en del alltid kommer vara just det. Jag vill minnas som han var då. Innan drogerna. Innan dom hemska orden till mig. Innan kaoset. Tyvärr överskuggas allt det där av orden ”ingen skulle sakna dig”. Han kommer aldrig få reda på hur djupt han sårat mig. Hur skadad jag är än idag av det han sa en natt för tjugotvå år sen. Det är också därför jag aldrig kommer ta upp honom med Syster. Jag vill inte veta hur det blev sen. Vad det blev av honom. Och allt det där som hör till. Jag vill helt enkelt inte veta. Jag mår bäst så. Det som en gång var vi dog en bit den natten när orden uttalades. Spiken i kistan kom när jag inte gjorde det enda han bad mig om. Jag sa nej till att ge honom pengar till en fix. Jag hade kunnat ge honom vad som helst utom det han bad mig om. Det var sista gången jag hörde hans röst och hur han la på luren med en smäll. Rykten gick ju och jag hörde en del. På ett sätt glad att inte vara en del av den karusellen. Drogvärlden har nivåer av kaos för er som inte visste det. Jag tillhörde inte hans värld, men likt förbannat fanns drogerna där med.

Jag valde att säga farväl till allt det där som var min vardag, min verklighet. Vännens självmord fick mig att vakna till ordentligt. Visste att stannar jag så finns det ingen återvändo. Stannar jag slutar jag på samma sätt. Och allt och alla runt omkring fortsatte som vanligt och jag fick panik helt enkelt. Jag kunde inte stanna. Jag ville inte dö. Inte så. Inte där. Inte då. Jag visste ju att det fanns annat. Annat liv. Ett liv utan droger och konstant festande. Jag visste det och valde att leva istället. Flydde byn och folket under sommaren. Har inte ångrat det en sekund.

Sen kommer dagar som denna. När minnena blir påtagliga. Som om det var igår. Då får man gråta en skvätt eller två. Ibland blir det lite mycket att hantera bara. Sånt är livet. Sånt är mitt liv. Jag får minnas en leende och skrattande vän istället för ord som gör ont än idag. Låter som en bra plan inför natten.


Vännens självmord och yrkesval

Fram och tillbaka med nya rader och nya spännande saker att läsa om tillsammans med Syster. Hon har tusen frågor och jag har tusen frågor. Ett av dom byn i Blekinge där hon kom ifrån typ och jag som flyttade dit. Om jag var kvar. Och det är nu till sommaren exakt tjugo år sedan jag satte benen på ryggen och lät flyttlasset åka uppåt landet samma väg som den kom. Hon undrade vad det var som fick en att flytta till slut. Jag svarade ärligt att jag fick nog av drogerna och konstanta festandet. Det och komma från relationen jag hade.

Det och en nära väns självmord. Det har hunnit gå tjugo år nu. Han valde att avsluta sitt liv januari 1994. Tänk vad tiden går egentligen. Och jag känner lite skuldkänslor över att inte komma ihåg dödsdatumet mer exakt. Det var en sak jag valde att aldrig ta reda på trots nära vänskapen vi hade utvecklat under året innan. Jag visste vilket helvete han hade inom sig. Demonerna som han också kallade dom. Syster vet allt det här och tyckte ändå att det var starkt gjort av mig att sluta med allt det där och flytta från allt. Alla lyckades ju inte. Det har hon alldeles rätt i. Hon själv var en av dom som kom ifrån.

Vi kom in på vad vi gjort sen. Jag har berättat att jag pluggat och till vad och vad jag sen jobbat med. Hon fann det väldigt roande ändå. Undrade om det var för att rädda andra som vännen som nämnts ovan. Det slog an en sträng någonstans. Vännen som tog livet av sig försökte hålla sig drogfri sista året i livet. Hade genomgått behandling. Gick si och så med det. Brottades mest med huvuddrogen han hade och hålla sig borta från den tills det inte gick längre. Han försvann då. Och så kom nyheten om självmordet. Demonerna vann. Det var vad han skulle ha sagt om det. Och jag tror faktiskt det. Jag tror inte att han ville dö egentligen, bara ha ihjäl demonerna.

Kanske var det önskan att kunnat rädda vännen som fick mig att välja missbruksvård som yrkesval. Det eller att jag växte upp med det. Det eller att dåvarande pojkvännen sedemera åkte in och ut på behandlingshem. Drogerna hade honom fast under hela relationen som vi hade, även om han använde det i mindre utsträckning än innan och efter mig. Det eller Hjärter Kung som valde drogerna framför mig. Detta talade han faktiskt om för mig vid ett tillfälle. Jag hade bara förträngt det. Men Syster kan ha rätt i sin fråga. Om jag valde yrkesbana omedvetet på grund av vännens levnadsöde. Att han visade vägen på något sätt.

Har ännu inte berört Hjärter Kung med Syster. Vi har inte kommit dit än. Om vi någonsin gör det. Han fanns där då som höll oss ihop, men det var över tjugo år sedan. Vi kan ha en relation utan att hans namn nämns. Det kommer nog en dag till det med. Inte nu. Inte idag.

Även om jag är vilse idag utan mål och mening är jag ändå glad över att livet inte var som för tjugo år sen. Att min verklighet inte ser ut som den gjorde för tjugo år sen. Tror inte jag skulle klara av det livet idag. En gång till. Jag pluggade missbruksvård för det kändes som det var det enda jag visste och kunde och bara behövde papper på. Så var det också när jag pluggade. Tänkte inte så mycket på vännen då faktiskt. Men nu, när Syster sätter det svart på vitt, blev det så uppenbart. Rädda andra som vännen… så var det nog. Var jag är nu gällande missbruksvård är jag ganska avskärmad från den världen faktiskt. Det känns som jag gjort mitt liksom. Jag kan inte göra mer. Jag kan inte ge mer.

Vad finns då kvar av mig? Önskar jag hade någon som vännen som nämns ovan att luta huvudet mot och andas en stund. Han var bra på det. Ankra andra, inte sig själv, tyvärr. Blundar jag kan jag se honom framför mig, leende som även når ögonen med en cigg i handen och säga att det ordnar sig. Jag äger inga foton på honom. Däremot teckningar han gjorde på sina demoner. Ändå minns jag honom så skarpt, så exakt. Hans skratt, som alltid var nära till hands. Gitarren som var som en förlängning av honom ibland. Turerna ute i naturen och elda, fiska och grilla. Han är saknad. Inte bara av mig.  Även av Syster.

Ska det krävas ytterligheter som vännens självmord för att jag ska finna rätt spår igen? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag vet var jag varit. Jag vet vem jag var. Vägen framför mig är dimmig och okänd mark väntar mig. Vem ska nu hålla min hand?