Kategoriarkiv: ekonomi

Roadtrip

Varit på fyradagars roadtrip till Norge med Sol. Och nej, vi hade inte ihjäl varandra en enda gång.

För ett par månader sen kom jag med förslag om en dagstur över gränsen. Varken mer eller mindre. Bara att jag gärna ville ha sällskap. Det blev en fyradagars med övernattning. 

Första resa som hon och jag gjort någonsin. Har inte ens tagit en dag i Stockholm under uppväxten. Fanns inga medel för det. Eller möjlighet. Nu, som Sol konstaterade, 34 år senare tillbringar vi fyra dygn ihop i grannlandet. Båda två så extremt förälskade i det landet nu att det blir definitivt fler turer över dit. Om det sen blir tillsammans återstår att se. Vet bara att jag definitivt ska åka över igen. Hon med, med eller utan mig.

Jag kommer skriva om den här resan under separata rubriker så ni får vänta med detaljer.

Kan man vara nykär i ett land?

Annonser

Nomadliv V

Sista veckan inleddes igår. Sista veckan av det här med att leva på andras välvilja. Sista veckan då allt får plats i bilen. Nedräkningen nere på ental.

Tiden har ändå gått fort. Kändes dock tvärtom i slutet av augusti när jag packade ner allt och valde det här livet sista månaden innan lägenhet. Har varit ganska less på det här livet här uppe i norr också. Att få egen dörr att stänga om mig och vara ensam i några dagar känns som himmelriket just nu.

Inte det att jag hatat det här. Bara det att jag har inte varit ensam en enda dag på väldigt länge. Känns. 

Sista veckan av livet som resande inleddes igår. 

Sista nedräkningen påbörjad. Plötsligt känns tiden knapp. Vet ju inte när jag träffar Farsan igen. Eller alla andra av dom jag mött och träffat medan jag varit uppe i Lappi. Det vill säga dom jag velat träffa av släkten jag faktiskt har här. Vissa blir nog sista gången. Vi blir ju inte yngre. Inte heller så att dom som är sjuka blir friskare. Verkligheten ser ut så. Inget jag kan göra åt. Misstänker att nästa resa blir mindre trevlig sådan. 

Sista veckan inledd. Dagarna hemåt närmar sig. Farsans födelsedag likaså. Ingen, inte ens han själv, trodde att han skulle leva för att se den här dagen. 

Idag blir det att åka över till svenska sidan för att göra samtal och betala räkningar. Sen får vi se hur mycket av Finland jag kommer köpa med mig hem.


Nomadliv II

Jodå. Fortsätter. 

Efter mellanlandning hos Bästaste V blev det att packa bilen och ta sig uppåt igen. Blev så efter att ha tagit och tvättat. Händer saker i hennes liv som jag inte vill vara fysiskt närvarande vid. Tvättat och klar för ett par veckor till av rent ombyte. Alltid något. Guld värt att i alla fall lukta gott oavsett var jag hamnar.

Uppåt igen. Just nu mellanlandat hos morsan strax norr om Dalälven. Är ju meningen att jag ska ännu längre upp i landet och till slut korsa gränsen i några dagar. Farsan fyller 70 så det är liksom ett måste i år. Och för min del passar alldeles utmärkt just nu. 

Kommer dock stanna till hos Morsan ett par dagar längre än planerat. Hjälper med saker hon inte orkar göra själv. Nu är det en del fortsatt rensning av saker, men mest behov av att få tvättat. Ålder och krämpor gör sitt. Det lilla jag kan göra som inte krävs alltför mycket är väl det minsta jag kan göra just nu. 

Sen blir det att packa bilen igen och ta med hennes gamla vinyler med mig norrut. Rensning hos Morsan och det att jag ändå är på väg uppåt så kan ju skivorna följa med. Stör ju inte direkt. Har ju plats i bilen. Och nu blir ju skivorna kvar för eftervärlden och hon vet hos vem. Sådär som hon vet att hennes böcker får nytt liv nere på kontinenten. 

Så, nu är det mest väntan på tvättid. Jag klarar nog ett par nätter till under hennes tak. Får ju hjälp med bensinpengar när jag väl kommer iväg. 


Besök till medeltiden

Det blev inte Visby i år heller. Helt okej. Tog alternativet istället i Arboga. Mindre, men lika sevärd skulle jag säga. 

Marknad, mat, musik, kläder, gycklare och riddarspel. Allt det där som gör det till vad det är. 

Finns en charm i det där. Plocka allt det som var bra och göra det till något att längta tillbaka till. Det är väl jävligt bra att de skippat det där skitiga och mindre tilltalande. 

Ändå. Jag förstår vad det är som lockar i det där. Speciellt utövarna. Dom med stånden och hantverken. Jag förstår. Jag skulle inte säga nej till det där. Göra det man älskar. Göra det man brinner för. 

Besöket i medeltidens Arboga var trevligt. Hade varit. Hade varit trevligare med plånbok full av kronor jag kunnat göra av med. Hade varit trevligare med rätt sällskap. Får fixa till det där till nästa år. 


ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Tand för tunga

Vissa saker gör mig uppriktigt irriterad. Som människor med pengar pratar om det som om det är det mest självklaraste alla har lika mycket av. I veckan fick jag verkligen bita mig hårt i läppen för att inte säga saker som kunde förstöra för mig framöver. 

Jag är med i en hobbygrupp som möts en gång i veckan. Den här veckan var det terminavslutning och en av deltagarna befinner sig definitivt inte i samma sociala och ekonomiska sfär som jag och några till. 

En av tjejerna var så glad att fått låna husvagn den här sommaren och prova på semestra i Sverige för första gången. Alltså samma sfär ekonomiskt som jag kanske? Jag var glad för hennes skull och så öppnar en av tantalurorna käften och tycker att hon ska köpa husbil istället. Det är det man ska ha numera. Friheten att bara ta husbilen och göra utflykter och stanna där man känner för. 

Tjejen med lånade husvagnen kom av sig och fann sig till slut och frågade om husbil och vad det kostar. Det är här jag mest ville spy galla och hugga som en kobra. Jag valde att låtsas vara upptagen med mitt medan jag sakta kokar inombords. 

Tantalurans svar var så enkel och självklar för henne: ”Vi fick vår billigt. Den kostade bara 400 000. Jag rekommenderar alla att köpa en. Det går att få en billigt. Se bara på oss. Annars går dom bättre för 700 000.”.

Alltså. Va?! Jag sitter där mittemot henne och har svårt att förstå att hon säger så. ”Bara”?  Jag hör hur till och med tjejen med lånehusvagnen tappar målföret. En annan märker det här och försöker avstyra samtalet på annat men tantaluran fortsätter med att berätta hur inredningen ser ut och saker som hon fått köpa till för att det ska bli så bekvämt som möjligt och inte sakna något och så vidare och så vidare. 

Där sitter jag, ser rött och biter mig hårt i läppen och räknar till femtielva. Tjejen med lånehusvagnen försöker fokusera på sitt framför sig. 

Hade jag fyrahundratusen skulle nog inte husbil vara högst på listan av inköp. Jag förstår tanken med att ha en, men det förutsätter väl att ha en adress att frångå från? 

Det är ju inte så att du har brevlåda på husbilen direkt. Skulle ju vara trevligt om det var så, tyvärr inte möjligt i dagens samhälle då du tydligen ska ha adress någonstans. 
Det finns saker som gör mig uppriktigt irriterad. Människor med pengar som tror att det är så hos alla. Fan, ta av dig skygglapparna och se verkligheten. Men men så ser det ut överallt numera har jag förstått. Där klasskillnaderna blivit så markanta så snabbt att dom med pengar inte hängt med. 

Tand för tunga. Så som det ser ut nu så kommer jag fortsätta till hösten. Lika bäst att inte stöta sig med tantalurans. Hon har ju varit med i några år nu så hon har väl att säga till om. Om det fortsätter så och jag mest har lust att valstuga henne så kan jag ju byta grupp. Finns ju fler grupper och dagar inom samma verksamhet. 

Bara 400 000?!?! 


Där ingen skulle tro…

… att någon kunde bo

Jag tittar på denna norska dokumentärserie som visas på SvT. Tycker den är hur underbar som helst. Inte bara att de pratar norska, utan följer människor som bor just där ingen trodde folk kunde bo. 

Lika fascinerad varje gång om viljan att finnas till mitt ute i ingenstans. Hur de lever. Valt att leva. Och framför allt att de kan göra det rent ekonomiskt. 

Som att ha tre mil till närmaste väg är bara en sån grej. Jag som bott tre mil från närmaste affär vet ju hur långt det är, men jag hade i alla fall en väg! Andra som har mer nära till civilisationen, men ändå. Sommaren är ju en grej, vintern en helt annan sak. Intressant att följa folket som valt det livet.

När jag ser på programmen längtar jag alltid bort. Kanske inte just dit eller så, men lite avsides ändå. Jag inser att jag är alldeles för modern för att kunna göra det dom gjort. Eller så är det kanske bara det där att jag inte funnit en anledning eller möjlighet att göra det dom gjort. 

Kanske dags att ta en tur till ödemarken och se vad jag kan finna. Man vet ju aldrig. Kanske finner jag himmelriket på jorden bara för mig. 

Tills dess fortsätter jag att titta på dokumentären från Norge på norska.