Kategoriarkiv: fåglar

Jag hör dom!

Alltså. 

Det tog sin lilla tid. Men jag hör dom i skogen bredvid. Inte ofta. Inte hela tiden. Inte ens dagligen. Men jag vet nu att dom finns där. 

Korparna. 

Slår definitivt i en sträng inom mig. Blir alldeles varm inombords. Varje gång. Kommer på mig själv att le när jag hör dom. Ren kärlek. Renaste av dom alla. 

Samtidigt väcker det tilltro. Saker och ting händer av en anledning. 


Fågelskrämma?

Nackdelen med att bo i stan är skator. Eller nackdelen med området vi bor i är skator. Inte bara att dom finns på området och väsnas och skitar ner, nej. De ockuperar balkongerna på området. Har fått jaga iväg dom några gånger och fler lär det bli misstänker jag. Vidriga skadedjur.

Nä, fågelskrämma på balkongen nästa projekt. Tips?


Del ett av flytt och förkylning från helvetet

Jahapp.

Del ett av flytten avklarad. Neos saker installerats på nya adressen och det är lite av lagerlokal hemma just nu. Saker överallt. Ingenting klart. Men helt okej. Vi är på nya adressen i alla fall.

Del två med mina saker får vänta en stund till. Jag ligger nedbäddad och snorar för både kung och fosterland. Febernedsättande och smärtstillande intas med jämna mellanrum. Åka till huset med mina saker får vänta ett par dar till. Har en del till att packa ner och få till innan lasset hämtas. Orken finns inte tyvärr. Definitivt inte körduglig. Inte ens för att ta mig till närmaste stormarknad för att fylla både kyl och frys. Hatar verkligen att vara förkyld. Hatar min nedsatta immunförsvar. Det är som det är. Och jag får ta en dag i taget helt enkelt. Kanske är det bättre imorgon. Kanske inte. Märks.

En fashinerande sak dock gällande inflytten till nya adressen. Gick runt och kollade in ytorna igen och det var väl fem tio minuter efter att ha hämtat ut nycklar och tagit oss upp till lägenheten. Blev stående vid balkongdörren och mötte nyfikna ögon på fågeln på balkongräcket. Koltrasten som var och tittade till mig/oss. Som för att välkomna oss hem. Ler av bara tanken. Värmer i hjärteroten. Ni som följt mig vet vad och vem koltrasten symboliserar.


Kaffe ute på farstubron

Passar på att sitta med min morgonkaffe ute på farstubron och njuta av tidig sommarmorgon. Det är behagliga cirkus 17 grader och jag sitter i armlösklänning. Soldiset har redan lagt sig över gården och det kommer bli väldigt varmt idag med. Därför sitter jag alltså ute medan jag fortfarande kan. I skugga. Med mina behagliga sjutton grader och nybryggd kaffe.

Igår visade definitivt varför jag höll mig inomhus. Solen gassade från klarblå himmel. Farstubron badar under dess stekande strålar mesta delen av dagen och jag… jag sitter inne. Fläkten surrade i rummet bredvid och jag förbannade min solallergi ännu en gång. Visserligen har jag aldrig varit den som pressar i solen, men ändå. Dagar som igår tillåter inte ens skuggan av en ek för att tillbringa en dag i friska luften och det var för varmt att ens ta på sig täckande kläder. Hade ju varit mycket trevligare att tillbringa timmarna under ekarna och känna sommarbrisen smeka min kind.

Fåglarna kvittrar. Flugorna (som redan hittat mig) surrar. Vinden susar i ekarna och syrenhäcken. Fåren bräker. Och tvätten vajar i stilla sommarbrisen. Kommer sakna mornar som dessa. Nja, hade det inte varit för flugorna hade det varit perfekt. Fortfarande skugga över farstubron. Kaffet fortfarande varmt och njutbart. Tar vara på dom korta timmarna ute i friska luften. Snart förpassas jag in i huset och det skydd från solen och hettan som den ger mig. Men, inte än. Just nu passar jag på att vila i stunden.


Kungsörnar

Jag måste bara klargöra att jag inte är ornitolog. Fåglar kan vara vackra djur. Korpen har jag ju som familiaris.

Jag har glömt att berätta om hur jag för en gångs skull sett kungsörnar i sin rätta miljö och se hur mäktiga dom är. När jag fick skjuts runt av grannen/hyresvärden härom dagen åkte vi bakvägar och kringelkrokar mellan byarna och hemmet. Där, mitt ute på en åker stöter vi på dom. Ja, dom. Inte bara en, inte bara två heller utan tre. Det blev nästan andäktigt i bilen en kort sekund. Vilket möte. Samtidigt tänkte jag på biologilektionerna i skolan om täckning, toner och hur man vet om det är ung eller gammal. Tre stycken unga havsörnar äter på någonting på åkern mitt ute i ingenstans. Och jag får se det på nära håll. Typ 20 meter från grusvägen där vi saktat in för att inte störa. Två av dom flyger iväg och jag håller nog andan en stund. Vackra majestätiska fåglar. Behöver bara gå tillbaka till det ögonblicket för att känna hur jag ler.

Mäktigt.


Vila i stunden

image

Det här är en sten jag har ute i trädgården. Jag ser den från min farstubro och på så sätt minns jag av att vara här och nu. Har en tendens att älta det förflutna och oroa mig för framtiden när jag borde vara här och nu.

För just nu bor jag ute på landet i ett rött hus med vita knutar. Jag har naturen inpå och djur som hör en bondgård till runt hörnet. Jag har världens bästa granne/hyresvärd. Jag har mat i skafferiet och kylen och kaffe i muggen. Jag har friska och pigga katter. En bil som fungerar. Vänner som ställer upp för mig när det är som mörkast. I detta nu känns inte kroppen som  om den ska ge upp. Hjärnan arbetar inte för fullt. Just nu fokuserar jag på det. Tar vara på stunden. Andas och vilar i den.

Vardagen kommer alltid finnas kvar. Det som har hänt likaså. Framtiden vet jag ingenting om. Men just nu är det regnvåt gräs, fågelkvitter och varm mugg kaffe på farstubron på morgonkvisten. Raggsockor och koftan är på, men om inte det här är livskvalitet vet jag inte vad som är.

(Vet att jag kanske skulle tvättat stenen innan fotot, men det får vara såhär)


Gökotta

Ja, den förbannade fågeln låter ju dygnet runt. Ingen ro ingen vila från koko. Kan någon få tyst på eländet? Men ja, nej, jag menar egentligen inte så, trots att jag vaknade strax efter fyra inatt utan möjlighet att somna om. Sovrummet badar i solljus och prismorna dansar på väggarna.

Och jag ligger och biter ihop. Helgens äventyr gör sig nu påmind i kroppen. Nog för att jag känt av den under hela helgen, men inte som nu. Varje por är känslig för beröring. Tröjan skaver. Byxorna likaså. Hästsvansen känns som om den ska dra loss hela skalpen. Sitter jag domnar benen bort. Halvligger jag domnar armarna bort. Så, ryggläge och känna som om jag ligger på ohyvlad planka, men mina lemmar domnar i alla fall inte bort.

Han som bjöd mig på helgens festligheter såg hur jag hade det under dom dagarna jag var där. Skakningarna som inte berodde på bakfylla. Svårigheter med att hålla greppet om kaffemuggen. Svagheten jag hade i armar och händer. Hur händerna domnade bort titt som tätt. Och igår hade jag svårt att somna i och med bilturen hem. Det tar på krafterna att åka i timmar. Och så snurrande och lekandet av tittut med klockan. Allt det gör att det inte går att sova som man ska. Blir nog stödvila under dagen. Minst en gång.

Trött är jag. Sliten är jag. Trasig är jag. Och nu ska jag få tillbaka känseln i benen igen. Suttit still för länge.