Kategoriarkiv: feber

Hostig rivjärn i halsen och däbbt näta

Hatar förkylningar. Hatar förkylningar från helvetet. 

Började med att halsen kändes som om någon tryckt ner rivjärn i den i torsdags. Hostan kom som på beställning. När rösten kom och gick och hade något sånär fått ordning på hostan kom nästa steg. Näsan började rinna och en envis sår inne i näsan revs upp igen. 

Nämnde jag febern? Kan ju inte göra det egentligen då batteriet slut i termometern och apoteket slutat sälja den storleken, trots jag köpte det där. ”Gammal modell” var ursäkten. Skitbutik!

Idag var jag och inhandlade nödvändigt ont. Febernedsättande, Nozoil  (för blödande slemhinnorna i näsan), extra mjukt snorpapper plus Strepsils. Kanske släpper rethostan  på grund av halsen snart. Ont i huvudet av allt hostande. För att inte snacka om halsen. 

Skitkropp  är det inte det ena så är det det andra. Blöö. Orka liksom. 


Bortskänkes billigt

Ibland är det rent helvete att ha katt. När jag inte får eller kan sova som jag behöver. 

På ett sätt ska jag väl se det som omtanke från min lilla pälskling som ser till att jag andas som jag ska på grund av förkylning. Ligger nedbäddad med feber, hosta och rivjärn i halsen. Och då blir det där med att andas svårt. Och hon väcker mig till och från hela natten. Antingen för att jag snarkar för högt så hon inte kan sova eller för att se till att jag faktiskt ska andas.

Störande är det i alla fall. Som dom där nätterna när man leker tittutleken med klockan. 

Nu lyckades jag inte somna om redan runt fem i morse. Klockan är snart sju. Blir att ta stödvila både en eller tre gånger idag. Förhoppningsvis får jag det för pälsklingen. 

Just är jag vara mest trött på att hon är som hon är. Bortskänkes billigt. Och ja, ironi och sarkasm. Bara det att sömn är viktig för såna som mig. Och när man inte är frisk. 

Nåja. Får se det som att hon är rädd om mig också.


Bara lust att försvinna en stund

Så enkelt är det. Vill bara gräva ner mig en stund. Försvinna och bara lära mig att andas igen. 

Blir lätt så när man inte får sova för att man har en granne från helvetet. Nästan varje natt, nästan, sätter han igång en film, samma film, med samma volym så jag i början trodde katten kommit åt fjärren till min tv. Men nej då. Jag har varit och ringt på mitt i natten några gånger men han, jo en han, öppnar aldrig. Jag har bankat på elementet för att få honom att fatta, men funkar inte förebyggande. Endast en stund. Tyvärr hörs inte det här ut i trappen. Annars hade det blivit störningsjouren för länge sen. Och jag dom inte ens bor här.

Så nu minns jag inte när jag senast sov innan fyra på morgonen. Har jag lyckats somna innan filmen sätts igång väcks jag ändå. Ibland är jag så trött att jag bara vill gråta. Tankar om att tysta den där fan för gott har funnits i dom mest mörkaste funderingarna. Bara det skulle bli tyst. Speciellt nätter när jag har tider att passa dagen efter.

Hade jag varit minsta lilla troende hade jag nog låst in mig i en kloster. Nu är jag inte troende och nunnedräkt skulle ge mig panik. Jag kan ju inte ha på mig något med krage för det känns som jag stryps. Klipper till och med T-shirts så jag inte får kvävningskänsla. Och det är ju munkarna som har dom lössittande kuporna av säckväv. Om jag nu hade tro skulle det vara ett alternativ. Det skulle i alla fall vara tyst om natten så man kunde sova.

Nää. Husvagn ute till skogs känns mer och mer som ett alternativ. Slippa bli störd. Slippa grannar från helvete. Kunna sova utan att bli störd. Det räknas väl som normalt att tänka så när man är tröttast hela tiden? Gräva ner mig en stund. Försvinna en stund. Bara andas.

Kan ju också vara bidragande faktor för att jag ständigt har släng av feber. Alltid ont, ibland mer än vanligt. Ingen ork. Känslan av meningslöshet. Att jag gett upp. 

Ska det vara så jävla svårt?

___________

Uppdatering dagen efter jag skrev ovan runt fem på eftermiddagen. 

Jodå. Sova runt fyra halv fem. Grannen är sin vana trogen. Och jag vaknade tidigt idag efter några timmars sova. Allt bra så långt. Kändes bara att jag behövde ta en stödvila liten stund senare.  

Tror ni inte jag vaknar till ljudet av den där förbannade filmen en timme senare?! Ren ångestattack sköljde över mig och trodde jag sovit typ tolv timmar eller något. Men nej! Orkar snart inte med mer av det här. 

Till saken hör att han är från Afghanistan. Tror han har den där filmen som traumahantering på grund av PTSD därifrån. Han har haft ett par väldigt bögljudda utbrott tidigare idag. Visst. Hade inte haft problem med det om han hade hörlurar! Hänsyn noll mot grannar här.hade jag råd skulle jag köpa såna till honom innan jag gör något dumt.

Så. Tror det blir musik i hörlurar resten av dagen så jag inte blir helt galen och tappar fattningen totalt. 

Ohållbart! 


Förhöjd kroppstemperatur… igen

Jepp.  Då är det dags för febern att hälsa på igen. Har det så ofta att jag skulle väl bli orolig om jag inte fick det. 

Börjar ju bra liksom. Dag tre på nya året (igår) så ligger jag nedbäddad fullt påklädd med raggsockor och dubbla täcken. Dag fyra (idag) utan raggsockor men ändå nedbäddad. Får se hur länge det sitter i den här gången. 

Feberdämpande och vätska intas. Skitkropp. Blöö. 


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


uppdatering om sjukskrivning och annan krasslighet

Jo. Fortsatt sjukskrivning i ett halv år till. Vet ej om jag ska vara glad och jubla eller bara acceptera det som är och försöka mig på konststycket att bli bättre. I måendet alltså.

Det andra med sjukeriet på annat plan med en kropp som inte vill sluta krångla. Förkylning eller vad jag ska kalla det sen i oktober. Haft halsfluss under tiden med penicillinkur. Krassligheten har dock fortsatt edan dess. Upp och ner och fram och tillbaka. Feber eller inte. Svårt att bestämma sig.

Så, iväg och få reda på vad som fattas en. Blodprover tas och får veta av läkaren att sköldkörtelprovet jag tog i för sisådär en månad sen visade på att dosen ska höjas. Jaha? De hade skickat brev. Som jag inte hade fått. Så nu är jag inne på ny dosering och ska testas igen om ett par månader.

Annat test som jag gjorde i slutet av september i samband med litiumproverna borde jag ha informerats om för länge sen om ni frågar mig. Jag bad om D-vitamin koll och fick nu i samband med läkartiden på psyk för en och en halv vecka sen veta att jag ska äta D-vitamin på recept. Att jag borde påbörjat den för två månader sen. Resultatet på testet var 35, man ska ha 76 (om jag minns siffran rätt).

Båda två nämnda prover kan definitivt förklara varför jag varit så förbannat trött hela tiden. Förhoppningsvis ger det resultat att knapra mer piller. Som om jag inte gjorde det redan liksom.

De är visserligen inte helt nöjda med blodtrycket heller. Det brukar dom inte vara. Så harangen om gå ner i vikt och sluta röka kom upp igen. Jojo, tack jag vet! Det är till en del medicinernas fel att jag inte är smärt och fin idag. Inte bara. Hade ju varit så trevligt att skylla på det liksom. Men jo, medicinerna är en av orsakerna till varför midjemåttet inte är önskvärt. Hade det inte varit för medicinen jag äter hade sköldkörteln nog funkat som den ska. Nu gör det inte det. En bieffekt som jag försöker åtgärda men som allt annat så tar det liksom tid.

Till mitt försvar så försöker jag faktiskt göra någonting åt det. Bara jag blir tillräckligt frisk för att kunna börja sjukgymnastiken på riktigt.

Ska dock till läkaren igen nästa vecka och ta nya prover. Fick papper hemskickat att de ville ha mer av mitt blod. Jaja. Bara att sätta sig och kavla upp ärmen och låta sig åderlåtas igen. Tur att man inte är rädd för nålar. Värre är det med provtagare som inte vet vad dom gör.

Hoppas dom kommer underfund med vad det är som fattas mig. Orkar inte med det här. Tar för mycket tid och energi att försöka vara frisk när kroppen säger nej.


Om städning

Tycker titta på program som ”Hoarders” om extrema samlare och nästan mår illa av hur det kan vara hos folk. Samlare i sig är inte så farligt att se på och fascineras över och se hur de våndas med att samla ihop och slänga och städa undan saker. Sen finns det dom där som inte kan kasta någonting överhuvudtaget och inte ser hur illa det är med rutten mat och ohyra från helvetet.

Annat program jag nu sett varje vardag under några månader (om jag är hemma vill säga) är ”Obsessive compulsive cleaners”. Där är det liksom om dom som är tvärtom. Om hur en del städar upp till åtta timmar om dagen för att det ska vara kliniskt rent. Programmet är uppdelat mellan just extrema städningen och dom som inte gör det. Fascinerande om ni frågar mig.

Det finns en sån där program till ”How clean is your house?” där de går in och städar hos folk. Finner sånt fascinerande.

Har sett det ena och det andra i mina dagar och valt att inte ha några värderingar i det hela om jag är gäst hos folk. Jag bor ju inte i skiten liksom .Men att bo så är en annan sak. Har ju också jobbat med det. Städat hos andra.

Det är inte direkt så att jag är varken det ena eller det andra. Däremot har jag sedan i sommar börjat närma mig extrema städningen istället. Mest för att människorna som jag har i min vardag sedan dess inte är det det alls. Bokstavligen. Städning är inget som de ägnar sig åt alls. Punkt. Och jag torkar, dammar och plockar undan efter mig. De anser däremot att jag är den extrema städtanten istället.

Att diska efter att ha lagat mat och ätit är bara nåt jag gör. Kan till och med diska undan saker jag använt i matlagningen för att inte ha så mycket att diska efter maten. Som när jag delade boende med andra på min officiella adress och varit borta i några dagar möttes jag av berg med disk och otorkade köksytor och toalett. Rumskompisen/ -arna tyckte inte att det var nåt konstigt med berg av disk. Hade sett det hos henne när jag besökt henne och varit gäst i en dag eller två. Annan sak då. Ställer mig inte och diskar berg av disk som stått sen gud vet när och med livsformer jag inte sett förr. Men att leva med det är inte okej. För mig.

Nu sitter jag och bor i en lägenhet där adressen inte tillhör mig. Bytlånas för att jag ska få ta hand om mitt och få vara ifred. Rumskompisen som jag skulle ha haft annars tvingar sig själv att diska och städa undan bara när hon vet att pojkvännen kom er hem från veckopendlingen. Hennes val. Inte mitt. Jag hade inte valt att ha det så. Vi är olika.

Nu befinner jag mig i hennes lägenhet. Enligt henne var det städat för att jag skulle ”slippa ta hand om hennes skit”. Jojo. Definitions fråga. Jag tror jag städat mer eller mindre sen dess. Började med att gå ut med tre svarta sopsäckar med…. Eeeh… pappersförpackningar. Det har blivit fler sedan dess. Har rensat ut badrummet från tomma gamla schampoflaskor och annat skräp, som gamla skvallertidningar. Vissa från 2014. Har tyvärr rent fysiskt fått ta det lugnt i och med feber och annat skit jag dragits med senaste månaden. I köket har jag rensat ut gammal mat, det jag kallar torrfoder. Tomma förpackningar och annat som inte hör hemma i ett kök.

Allt detta efter att ha pratat med damen i fråga förstås. På sett vad det varit så har hon bara sagt att jag ska slänga. Jo. Jag har valt att inte göra så. Sparat sånt som inte är helt slut.. Sånt som inte gått ut. Sånt som kanske kommer saknas senare. Och visst har det varit så. Än har jag saker att ta itu med och få undan. Bara tanken på hur det ser ut i garderober och skåp får mig att må dåligt. Men jag ser det inte. Bara det gör att vardagen är överkomlig.

Tanken är att ta mig härifrån. Synd bara att det är svårt att få tag på boende oavsett var man söker. Men jag tar en dag i taget. Under tiden tar jag och torkar, slänger och plockar undan.

Har till och med tillåtit mig att tänka tanken om varför jag varit sjuk, med feber, snuva och hosta senaste månaden. Lägenheten jag befinner mig i år nog en del av problematiken. Började ganska omgående sedan jag flyttade över sakerna hit och installerade mig med katten bort från rännandet och skiten på min offentliga adress. Tyvärr kan jag ju inte säga att jag har ju bara mitt egen skit att se efter här. Skiten från lägenhetsinnehavaren är ju kvar. Mindre synlig för varje dag, men fortfarande där.

Idag har det varit städning på agendan, igen. Inget konstigt alls. Slänger även in tvättpass också för ovanlighetens skull en fredagskväll. Behöver få rent att ta på mig också. Och rent i sängen.

Skriver listor på vad som behöver inhandlas rent rengöringsmedelmässigt. Senaste bästaste uppfinningen som varit gudagåva är städservetter. Ta en ark, torka av, släng. Vet inte hur många sådana förpackningar jag gjort av med sedan flytten till ny ort i somras. Bara så bekvämt. Inget konstigt. Inget kladdande. Inge skit att skölja av från trasor. Slipper kladda med skiten som torkas av och upp. Ta en ark och sen släng. Så jäkla bra. Tips dock: diskbänken behöver torkas av med fuktig trasa efteråt så slipper du ränder. Och nej, inte alltför dyra heller. Det har ju inte varit i brist på annan rengöringsmedel som de inhandlats. Faktiskt bara för att slippa hålla på och kladda med skiten helt enkelt. Hade det varit min skit så hade det ju varit en annan sak. Nu är det ju inte det.

Men nu plocka ihop saker som ska tvättas om en stund.  Städtanten? Det är jag det.