Kategoriarkiv: fest

Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


Fyrafyra

Vet inte riktigt hur jag ska tycka om nya åldern. Njah summerar det bäst skulle jag tro. 

Firade jag? Inte så mycket. Ingen tårta om man säger så. Fejan visade mig ex antal grattis-önskningar. Glad? Njah. Tacksam? Mjo. Inte direkt så att många av dom skulle komma ihåg det av utan påminnelsen på fejan.

Dock saknade jag två. Ändå kan jag inte vara arg eller bitter över det. Livet gör sitt. Och jag får acceptera läget för vad det är. Vissa saker kan jag inte tvinga andra att förstå.  Det är som det är. 

Ändå. 

Livet går vidare.  Nu ålder. Vad det nu än betyder egentligen vet jag inte.  Bara att jag vet att en del skiter fullständigt i vilket. Men hey, har ju inte firat övergången till ny siffra sen jag fyllde 30.

Men å andra sidan blir vi kvinnor inte äldre än så? 

Njah.


Bärfis

För en vecka sen tog jag bilen och tog mig till grannbyn. Bästaste tjejen hade fyllt 40 och jag ville fira henne ordentligt. Det var ju meningen att jag skulle på kryssning med henne plus ett antal av hennes närmaste… Tanken och önskan var god. Verkligheten en annan.

Nu tog jag mig dit, present och tårta och allt. Firades ordentligt och gick till andra och fortsatte. Varken hon eller jag är krogråttor så hemma helt okej. Det slutade med att respektive till vederbörande vi var hos kom hem och var oxtokig. Visst hon kände väninnan sen förr, men jag var icke önskvärd. Jag var ju ute efter hennes karl! Så vi gjorde oss i ordning för att gå och kvinnan i fråga lät mig inte gå hur som helst. Jag erkänner, jag var onykter men det finns saker jag inte gör. Jag lät henne vara, hon gjorde tvärtom och knuffade mig ryggen så jag stupade raklång ute i trappen. Reste mig och hon skulle hoppa på mig då jag försökte knuffa in henne i lägenheten igen och säger: Lägg ner. I och med att jag knuffade in henne greppade hon tag i mig och drog ner mig i fallet. Jag försöker få henne att INTE slåss och upprepar mina ord. Hon tar då tag i min arm och biter mig så hårt att vänninan som blir vittne till allt ser hur huden följer med. Jag får tag på henne på nåt sätt men då biter hon tag i andra armen o h biter och sliter mig så hårt att hon får med sig en bit av min arm! Jag gör det enda jag kan i det här läget och tar grepp om halsen och fortsätter med att hon ska lägga ner. Väninnan och kvinnans sambo tar mig upp och därifrån och hemma hos väninnan blir jag omplåstrad och efter det blev det att göra polisanmälan.

Inte mänskligt och definitivt inte normalt att bli tuggas på! Det fattas ett stycke mig liksom.

Ångesten som kom sen och måendet med den efter helgen resulterade i ångestdämpande och en massa sova. Jag missade första dagen på arbetsträning. Dagarna efter kom ju alla andra blånader och märken fram. Idag, en vecka senare, har blånader i ansiktet och rivsåret vid ena ögat läkt. Måendet är den samma. 

Har kommit en insikt klokare dock: mig hoppar man inte på hur som helst samtidigt som jag ändå försöker lugna ner vederbörande… Med våld om det så krävs. En annan ny kunskap är att fibro ihop med fysiska men är inte att leka med.

Är det okej om jag lägger mig ner och dör en stund? Bara tills stormen lagt sig?


Inställt av hälsoskäl

Livet blir inte som man tänkt sig. Inte heller som man vill. Och det suger. Det suger rejält. Samtidigt som det gör en vemodig. Lite ledsen. Både bipolära delen och fibron gör att saker och ting inte blir som planerat.

Festival i helgen som var. Två dagars. Kroppen mår efter det också. Sådär som i december efter två dagars festival i humhum. Och för ett halv år sedan, i en släng av hypomani, beställde jag biljetter till Sweden Rock. Hoppades jag fått ordning på både hjärna och kropp. Ju närmare den här veckan vi kom desto mer tydligt blev det att det inte blir/blev någon SRF för mig. Det blev att sälja biljetterna vi hade. Det tog emot att ta steget att göra det, men det gjordes i alla fall.

Nu ligger jag under filt på soffan hemma med vetskapen om att SRF festen skulle kunnat börja idag i husvagn jag och Neo skulle bott i med Zoe med sambo och vänner. Det svider att veta att vi kunnat ses igen efter några år av icke träffande. Att vi kunnat umgås och hinna ifatt de förlorade åren. Nu blir det inte så. Det blir inte som man tänkt sig. Det blir inte alltid som man vill. Som man planerat.

Måendet tillåter inte alltför mycket socialisering just nu. Zoe med vänner javisst, resten av festivalens besökare inte så mycket. Kroppen skulle inte orka med att vara utomhus i tre fyra fem dagar i råkall juniväder med halvtaskiga sittmöjligheter och obekväm husvagn som säkert skulle vara råkall på morgonkvisten. Men, visst. Det hade varit alldeles underbart att åka ner till SRF igen.

Nu blir det inte så. Inställt på grund av hälsoskäl. Det suger att vara jag just nu.


sista veckorna i december 2014

Varit dålig på att uppdatera här märker jag. Inte så att jag varit sysslolös eller liknande. Tvärtom eller nåt.

Först hade vi ju denna att gå på, Neo och jag och en massa andra.

blackxmas

Träffade på folk för första gången av dom som vi pratat med online i några månader. Däremot träffade jag inte på någon av dom som jag kände sedan tidigare i humhum. Ändå var inte festivalen så stor att det skulle vara ofrånkomligt. Men, tydligen var det så. Roligt hade jag, oj vad jag skrattat och det är redan planerat att träffas vid nästa festival i nya hemtrakterna nästa år.

Banden levererade och jag hade säkert haft ännu trevligare på lördagen om inte kroppen bestämde sig för att strejka just då. Speciellt fötterna. Blev ju nyktert då jag skulle köra dagen efter. Bodde på hotell hela helgen och bara det med tillhörande frukost var riktigt mysigt.

Julafton blev hemma hos Neo. Och jag har ännu en gång tur med pojkvän som inte firar jul han heller. Bara en sån sak. Planerade firandet hos hans moster kom av sig, vilket jag inte klagar för. För oss blev det en vanlig onsdag helt enkelt.

Däremot har jag varit ensam hemma sedan dess. Planen är att fira nyår ihop. Och jag har sovit igen. Sovit sådär massor som är ganska oroväckande egentligen. Ska nog ringa vårdcentralen om det där i början av nästa år och kolla vitaminnivåerna eller vad som fattas. Sköldkörteln en sak, men det finns ju annat som spökar tror jag bestämt. Eller så har jag fått det där många andra lider av under vintermånaderna. Vinterdepression i brist av ljus. Skulle vara typiskt det med.

Och vi fick vinter i år med.

 


En till nyckel

Förra helgen tillbringades hos Neo. Det blev att umgås med vänner både före och efter utgång. Där och då på efterfesten får jag en nyckel framlagd till mig. En nyckel till en av hans vänners lägenhet som börjat veckopendla. Att jag får låna den och ha katterna med mig så jag kan stanna längre hos Neo. Att jag inte behövde åka hela vägen hem till mig mellan turerna. Bara han hade någonstans att sova på helgerna när han kommer hem.

Jag blev mållös. Jag blev rörd. Ja, så pass mycket av omtanken att det kom en tår eller två. Försökte avfärda det hela. Vifta bort. Låtsas som det var ett skämt. Fråga om hur full han var egentligen. Gick inte så bra. Jag fick i alla fall med mig nyckeln hem. Fortfarande mållös. Fortfarande rörd av omtanken. Blir alldelles varm inombords.

Men nu, en halv vecka senare sitter jag fortfarande med nyckeln och undrar hur det gick till. Och framför allt om jag ska utnyttja den. Försöker se det från olika synvinklar. Speciellt Neos. Det är han som är råallergisk. Skulle jag ta med mig katterna skulle han till exempel inte kunna sitta hos sin vän mer. Det vill jag inte ta ifrån honom. Ändå skulle det bli så mycket enklare och framför allt lättare med avståndet.

Visserligen skulle jag bli tvungen att ta en resa tur och retur hem på grund av posten ändå. Men, annars? Har ju ingenting här. Har ju inget som håller mig kvar. Det skulle bli så mycket enklare. Men jag skulle ta en plats av trevnad från Neo. Men vi skulle ha mer tid tillsammans. Närmare. Får grunna mer på det här. Nyckeln har jag ju. Det är lite mycket att hantera emellanåt. Inte van vid den här sortens omtanke från nästan främmande människor. Enligt Neo är det bara att vänja sig. Helt okej om ni frågar mig. Det kommer bara ta lite tid.

image


3 av mig?

Den kommande helgen borde det finns tre av mig. Bara ett av mig kan dyka upp och någon kommer få njuta av mitt sällskap.

Pink Lady har fyllt jämt. Festen är nu på lördag och jag har tackat ja sedan länge.

Farsan meddelade i natt att han landat hemma hos morsan och blir kvar ett par dagar. Han vill gärna träffa mig när han ändå är ”nära”. I och med att morsan sålt huset så är han nere för att hämta sista av sina grejer innan hans flyttlass åker uppåt igen och ett dygn bort.

Och så Neo, där jag helst av allt skulle tillbringa min tid hos och med.

Nu blir det farsan som vinner den här omgången. Visst är det surt att jag då missar trettioårsfest och en massa kärlek från Neo, men farsan är ju ändå farsan. Det kommer jag inte ifrån. Jag vet ju inte när jag skulle träffa honom nästa gång och om jag ens kommer att göra det igen. Norraste Finland åker man inte till hur som helt. Inte ens med en fungerande bil. Nästa möjlighet är vid någon släktträff när någon av farbröderna fyller jämnt eller begravning. Och farsan är ju äldst av bröderna och med det liv han levt så finns det inga garantier. Pink Lady har jag förhoppningsvis kvar även om jag missar firandet och Neo tycker att jag ska ta vara på chansen att träffa farsan när jag ändå kan. Det finns ju inga garantier att jag kommer att göra det igen på ett tag om ens alls. Han har ju rätt i det faktiskt. Nackdelen är ju att jag får morsan på köpet, men det får jag ta.

Om jag bara hade en fungerande bil. Som håller till dalälven och tillbaka. Kanske en omväg på vägen hem förstås. Då kan jag ju lyckas med kontstycket två av tre platser jag vill vara på samtidigt. Tål att tänkas på om jag har bil till helgen vill säga. Oavsett vad och om jag är utan bil kommer jag inte iväg på något aav ovanstående. Punkt. Är miraklens tid förbi tro?