Kategoriarkiv: fibromyalgi

Ibland är det ren hat

Förlåt. Inget vanligt. Vet det. Men, ibland, känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. En riktig svart hat-dag. ”Låt mig vara ifred”-dag. På riktigt. Skulle kunna göra saker. Så jag stänger in mig. Sätter igång husgudarna/husguden på Youtube. 

Hatar idag. På riktigt. Såndär att jag får ta och lyssna på ren äkta mörker från Norge för att lugna ner mig. Få hatet att lugna ner sig. För oavsett vad som sägs om musiken jag lyssnar på från Norge är det ren kärlek för mig. Lugnande. Avslappnande. Kärlek. Njutning. Sa jag kärlek?

Undviker att umgås idag. Kort i svaren. Kort i tonen. Tackar nej till att sitta och vara social. Tackar nej mer än en gång. Två gånger. Orkar inte. Vill inte. VILL INTE! Låt mig vara ifred! Morr.

Försöker låtsas som det regnar i delade delarna av huset. Svårt. Så svårt. Hatar. Vill inte! Låt mig vara. Punkt.

Själen gör ont. Kroppen gör ont. Hjärnan är kaos. Runt runt runt. Upp och ner. Bak och fram. 

Sällan jag känner så ren hat som idag. Jag vet att den bor i mig. Jag visste det sen förr. Sällan jag ser den i spegeln. Idag är den synlig. Idag är den kännbar. Idag ÄR den. 

Om jag blundar försvinner världen en stund. Musiken fyller varje por. Musiken fyller varje cell. Musiken får min själ att dansa. Musiken får mitt hjärta att sjunga. Kanske lugnar den ner mig också?

Ibland känner jag bara ren hat. Idag är en sån dag. Få mig inte att förlora kontrollen just nu. Slutar inte gott. Tro mig. 


Funderingar om ”ont i kroppen”

Idag är en av dom där överjvliga dagarna jag kan ha ibland. Började redan igår kväll och natten vedervärdig. Men, Idag, glöm att sätta sig bakom ratten och åka in till närmaste affär. Glöm sitta upp överhuvudtaget. 

Ont. Ont. Öm. Värkande. Skruvstädet som jag lallar det sitter vid varje led. Fötter, knän, armarna och handleder. Ligga ner ”hjälper” väl lite. Dock en tolkningsfråga det med. Att ha katt underlättar inte. Hon ska ju gå och/eller ligga på en som om jag var en kattmöbel. Triggerpoints är där dom är och hon plockar vartenda av dom. Jag kan ju inte bli arg på henne heller. Inte hennes fel att jag har ont. 

Vad är då funderingen? 

Jo. Resan till festivalen, ärendet och gående i två dagar var ändå inte så hemska som jag trodde dom skulle bli. Ont i fötterna är en sak om man går med fel skor i 48 timmar. Inte försiktiga alltså. Jag var inte ens hälften så trasig som jag trodde jag skulle vara eller bli. Trött? Ja, en helt annan sak. 

Att sen veckan fortsatte utan konstigheter eller trasig kropp som den kan vara. Konstigt tänkte jag mest. Funderar fortfarande på det där. Hur det kommer sig? 

Kan det vara så att i mitt fall är smärtan och det onda obefintlig när jag lever det liv jag borde leva. Jämförts med vardagen och verkligheten som den ser ut idag. Kan det vara så att det är kroppens sätt att tala om att jag är inte på rätt plats? Att mitt liv jag tror jag lever inte är det liv som är ämnat för mig? 

Låter kanske konstigt.  Till och med jag tyckte det lät konstigt när jag formulerade orden och frågeställningen för mig själv. 

Jag hör inte hemma här. Jag håller med. Vilse i den här jävla pannkakan igen. Vet inte vad som är bak och fram i det här heller. Upp och ner än mindre. Vet bara att jag borde vara någon annanstans. Göra något annat. Vart? Vad?

Skulle vara så trevligt om jag slapp skiten med en kropp som har egna åsikter om saker och ting. Knopp likaså. Tänk om jag kunde gå en dag utan demoner? Bara det skulle göra skillnad. Tro mig. En dag. 

Vad leder funderingarna till? Ingenting. Just nu. Tanken har gjorts. Kommer gnaga ett tag till. Plockas fram och analyseras. Kännas på. Smakade. Funderas. Kommer jag bli klokare? Nja. Vet bara att jag kommer reflektera över saken en hel del. Känna hur kroppen och knoppen beter sig vid vissa lägen, platser, människor och så vidare och så vidare. 

Idag är en skitdag. Både fysiskt och psykiskt. Inget funkar. 

Eller jo. Musik och kattgos (så länge hon inte använder mig som möbel). Blir nog en och annan gammal skräckfilm innan kroppen låter mig sova. Van att slåss med hjärnan och dess demoner, men kroppens protester är jag fortfarande inte tillräckligt bekväm med att jag kan somna ifrån det.

Hoppas imorgon är en bättre dag. Kunna ratta bilen vore ju bra. 


Något att se fram emot? 

Alltså. Hur tänkte dom nu? 

Har festival att gå på nästa vecka. Åker egentligen för att se ett av banden. Resten var liksom bonus. Har ju sett dom andra som jag kommer att se igen. Utom ett utöver dom jag ska definitivt se. Ändå är det det andra bandet som får mig att skriva det här.

Första dagens spelschema helt okej. Passar mig alldeles utmärkt. Inga konstigheter eller så. Inte så att jag kommer känna mig som en ångvält kört över mig.  Dag två däremot. 

Dag två. Hur ska jag ta mig igenom den? Definitivt inte smärtfritt. Och den blir väldigt lång. Väääldigt lång. Speciellt med tanke på att jag kommer att få vänta tre timmar med band jag varken lyssnar på eller vill se. Tre timmar är väldigt lång tid när jag vet att jag kunde åkt hem och varit hemma tills bandet jag inte sett och faktiskt vill se kliver på scen. 

Problemet är ju då: Ska jag stanna kvar och vänta på att uppleva bandet live eller åka hem och vara förbannad på mig själv? 

Är bandet värt väntan frågar jag mig då? Det är dom säkert. Låter väldigt bra på skiva. Youtube har både bra och dåliga liveupplägg med bandet. Min sorts musik? Definitivt. Vill jag se dom? Jepp. Måste jag? Nej. Ändå ett band som jag nog kommer hem med tröja med. Säger en del för min del i alla fall.

Målar jag fan på väggen? Erfarenheten säger att jag inte gör det. Fibron är som den är. Utan den så hade jag inte ens skrivit det här.

Kommer jag orka? Tvivlar. Hatar verkligen fibron just nu. Speciellt gällande festivalhelg. En dag funkar relativt smärtfritt. Det kommer ju dagen efter när man tagit ut sig helt. Därför känns dag två inför kommande festival som utmaning redan innan spelschemat kom upp. Nu har jag bara lust att gråta i förväg. Speciellt när jag vet hur lång den kommer att vara redan innan dom där tre timmarna av väntan. 

Får ta det som det kommer helt enkelt. Dagsformen får avgöra hur det blir. Sällskapet likaså. Kan ju vara så att jag har så roligt att det får mig att glömma fibron. Vädret har ju inverkan också. Mycket kan ställa till det eller också det att mycket kan ju göra det möjligt.

Blöö. Skitkropp.


Dela hus

Blev klart att jag ska dela hus med en ensamstående tjej med tvåvåningar och sex rum. Min del av huset blir två stora sovrum och egen toalett. Vi kommer visserligen dela kök och badrum, och om jag vill så kan jag göra henne sällsap framför TV:n.

Senaste dagarna har jag varit och lämnat av bil lass x 2 med saker jag har där jag befunnit mig senaste åtta nio månaderna. Trodde jag inte hade så mycket, men det har ju fyllts på med saker jag inte tänkt från början. Räddat saker från ett hem som skulle tömmas och kasseras till exempel. Plus att jag var lite skeptisk till att dela hus på det här sättet till en början. Men ni känner ju mig. Efter att ha tillbringat tid med min nya ”sambo” känns det som det ska liksom. Att det är meningen med det här. Och jo, tror ni inte att hon känner så hon med.

Delar mycket hon och jag. Sådär på riktigt. Senast idag om det där med andlighet. Alltså? Va? Inte nog med viljan att bo ute på landet, djuren (hon har två av katter, hundar, getter och kaniner). Hundarna och katterna har redan adopterat mig. Och hon liksom undrar vad jag gjort med dom. Måste le lite när jag skriver.

Som idag när ena av dom sätter sig nedanför mig mellan benen och har ena tassen på min fot. Blir kliad och när jag slutar gnäller han lite och vill ha mer. Medan jag rumstrerade runt i det som ska vara mitt låg den ena isängen och den andra på golvet och följde allt jag gjorde. Sådär självklart liksom. Och jag har inget emot hundar. Har ju haft egna. Nu får jag det på köpet liksom.

Att vi båda är finnar är en annan sak. Behandlingsassistenter en tredje. Musiken, även om hon är mer åt rockiga hållet. Delat med oss av festivalminnen under dagarna vi umgåtts hittills. Tatuerade. Och så vidare och så vidare. Blir nog många timmar pratande om allt mellan himmel och jord när jag väl installerat mig ordentligt.

Blir nog bra det här. Nu blir det att rensa upp det sista här (läs städa) och lämna stadslivet ett tag. Men, imorgon bär jag inte en pryl mer än nödvändigt. Trasig efter dagarna som varit. Klart värt det om ni frågar mig. Kanske inte säger samma sak imorgon, men just nu ja.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Typ 0- och gener

Har tillbringat en vardagsvecka på sjukhus. Blivit åderlåten, klämd, genomlyst och sätt på dropp ett antal gånger sedan läkarbesöket i måndags. En massa väntan emellan.

Nu ligger jag renskrubbad och väntar på operation. Försöker hålla humöret uppe. Tror vårdlagen på avdelningen är förvånade över hur jag hanterar saken. Oavsett dag, läge och mående ber jag inte om smärtstillande. Kommer tillfälle för det med sen.

Mycket tid till väntan. Ensam med funderingarna och allt som hör till.

Efter att ha fått operationen vad dom nu heter insatt i armen frågade sköterskan om jag funderat på att lämna blod. Att bli blodgivare. Har ju så pass ovanlig och eftertraktad bkodgrupp. Mitt svar var enkel. Förklaringen förstod hon definitivt. Jag väljer nej av den enda anledningen som gener. Av samma anledning till varför jag valt nej-rutan i donationsregistret.

Någon dag, när forskningen går framåt, kanske jag ändrar ställning men inte idag. Jag tvivlar på att blodrengöringen tvättar rent bjöd från allt genetiskt på dna nivå.  Vill ju inte föra över bipolära gener till någon.

Samma sak ned organdonation. Inte nog med att dna följer med organet som transplanteras, så tror jag på kroppsminne. Att kroppen minns vad som hänt en under ens liv. Inget jag önskar en annan människa.

Det fick mig att tänka på Bror mer än vanligt. Speciellt gällande det genetiska arvet. Det han bär med sig som han inte lever med själv. Hur gener kan hoppa generation. Jag är glad att han skonats från det jag lever med varje dag. Det bipolära och fibron. Genetiska arvet från mamma. Jag hooooas och önskar att han får leva ett liv utan det andra sim också ligger i släkten. Cancern. Från mammas sida. Den hoppade henne, och mig, hittills. Mormor hade bröstcancer. Två morbröder gått bort av andra former av cancer. Hoppas den hoppar över Bror. Och definitivt hans barn.

Tänker på hans barn och önskar med hela mitt hjärta att de aldrig drabbas av det jag har. Att de skonas från att genetiska arvet. Det är inget liv jag önskar någon

Att jag ligger på sjukhus nu har inget med det genetiska arvet att göra. Gallsten är något som händer ibland. Jag är en av dom idag. Och då de nu ska plocka bort den så slipper jag det framöver men kan ju få andra problem med magen framöver. Jag vet detta. Medveten om dettta. Bara fråga om livsval framöver.

Typ 0-. Håller tummarna och ber till alla högre väsen att operationen blir blodfattig.

image

Sen lägger jag all hopp på att min fina läkkött gör det den ska.


Bara lust att försvinna en stund

Så enkelt är det. Vill bara gräva ner mig en stund. Försvinna och bara lära mig att andas igen. 

Blir lätt så när man inte får sova för att man har en granne från helvetet. Nästan varje natt, nästan, sätter han igång en film, samma film, med samma volym så jag i början trodde katten kommit åt fjärren till min tv. Men nej då. Jag har varit och ringt på mitt i natten några gånger men han, jo en han, öppnar aldrig. Jag har bankat på elementet för att få honom att fatta, men funkar inte förebyggande. Endast en stund. Tyvärr hörs inte det här ut i trappen. Annars hade det blivit störningsjouren för länge sen. Och jag dom inte ens bor här.

Så nu minns jag inte när jag senast sov innan fyra på morgonen. Har jag lyckats somna innan filmen sätts igång väcks jag ändå. Ibland är jag så trött att jag bara vill gråta. Tankar om att tysta den där fan för gott har funnits i dom mest mörkaste funderingarna. Bara det skulle bli tyst. Speciellt nätter när jag har tider att passa dagen efter.

Hade jag varit minsta lilla troende hade jag nog låst in mig i en kloster. Nu är jag inte troende och nunnedräkt skulle ge mig panik. Jag kan ju inte ha på mig något med krage för det känns som jag stryps. Klipper till och med T-shirts så jag inte får kvävningskänsla. Och det är ju munkarna som har dom lössittande kuporna av säckväv. Om jag nu hade tro skulle det vara ett alternativ. Det skulle i alla fall vara tyst om natten så man kunde sova.

Nää. Husvagn ute till skogs känns mer och mer som ett alternativ. Slippa bli störd. Slippa grannar från helvete. Kunna sova utan att bli störd. Det räknas väl som normalt att tänka så när man är tröttast hela tiden? Gräva ner mig en stund. Försvinna en stund. Bara andas.

Kan ju också vara bidragande faktor för att jag ständigt har släng av feber. Alltid ont, ibland mer än vanligt. Ingen ork. Känslan av meningslöshet. Att jag gett upp. 

Ska det vara så jävla svårt?

___________

Uppdatering dagen efter jag skrev ovan runt fem på eftermiddagen. 

Jodå. Sova runt fyra halv fem. Grannen är sin vana trogen. Och jag vaknade tidigt idag efter några timmars sova. Allt bra så långt. Kändes bara att jag behövde ta en stödvila liten stund senare.  

Tror ni inte jag vaknar till ljudet av den där förbannade filmen en timme senare?! Ren ångestattack sköljde över mig och trodde jag sovit typ tolv timmar eller något. Men nej! Orkar snart inte med mer av det här. 

Till saken hör att han är från Afghanistan. Tror han har den där filmen som traumahantering på grund av PTSD därifrån. Han har haft ett par väldigt bögljudda utbrott tidigare idag. Visst. Hade inte haft problem med det om han hade hörlurar! Hänsyn noll mot grannar här.hade jag råd skulle jag köpa såna till honom innan jag gör något dumt.

Så. Tror det blir musik i hörlurar resten av dagen så jag inte blir helt galen och tappar fattningen totalt. 

Ohållbart!