Kategoriarkiv: fibromyalgi

Dela hus

Blev klart att jag ska dela hus med en ensamstående tjej med tvåvåningar och sex rum. Min del av huset blir två stora sovrum och egen toalett. Vi kommer visserligen dela kök och badrum, och om jag vill så kan jag göra henne sällsap framför TV:n.

Senaste dagarna har jag varit och lämnat av bil lass x 2 med saker jag har där jag befunnit mig senaste åtta nio månaderna. Trodde jag inte hade så mycket, men det har ju fyllts på med saker jag inte tänkt från början. Räddat saker från ett hem som skulle tömmas och kasseras till exempel. Plus att jag var lite skeptisk till att dela hus på det här sättet till en början. Men ni känner ju mig. Efter att ha tillbringat tid med min nya ”sambo” känns det som det ska liksom. Att det är meningen med det här. Och jo, tror ni inte att hon känner så hon med.

Delar mycket hon och jag. Sådär på riktigt. Senast idag om det där med andlighet. Alltså? Va? Inte nog med viljan att bo ute på landet, djuren (hon har två av katter, hundar, getter och kaniner). Hundarna och katterna har redan adopterat mig. Och hon liksom undrar vad jag gjort med dom. Måste le lite när jag skriver.

Som idag när ena av dom sätter sig nedanför mig mellan benen och har ena tassen på min fot. Blir kliad och när jag slutar gnäller han lite och vill ha mer. Medan jag rumstrerade runt i det som ska vara mitt låg den ena isängen och den andra på golvet och följde allt jag gjorde. Sådär självklart liksom. Och jag har inget emot hundar. Har ju haft egna. Nu får jag det på köpet liksom.

Att vi båda är finnar är en annan sak. Behandlingsassistenter en tredje. Musiken, även om hon är mer åt rockiga hållet. Delat med oss av festivalminnen under dagarna vi umgåtts hittills. Tatuerade. Och så vidare och så vidare. Blir nog många timmar pratande om allt mellan himmel och jord när jag väl installerat mig ordentligt.

Blir nog bra det här. Nu blir det att rensa upp det sista här (läs städa) och lämna stadslivet ett tag. Men, imorgon bär jag inte en pryl mer än nödvändigt. Trasig efter dagarna som varit. Klart värt det om ni frågar mig. Kanske inte säger samma sak imorgon, men just nu ja.


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Typ 0- och gener

Har tillbringat en vardagsvecka på sjukhus. Blivit åderlåten, klämd, genomlyst och sätt på dropp ett antal gånger sedan läkarbesöket i måndags. En massa väntan emellan.

Nu ligger jag renskrubbad och väntar på operation. Försöker hålla humöret uppe. Tror vårdlagen på avdelningen är förvånade över hur jag hanterar saken. Oavsett dag, läge och mående ber jag inte om smärtstillande. Kommer tillfälle för det med sen.

Mycket tid till väntan. Ensam med funderingarna och allt som hör till.

Efter att ha fått operationen vad dom nu heter insatt i armen frågade sköterskan om jag funderat på att lämna blod. Att bli blodgivare. Har ju så pass ovanlig och eftertraktad bkodgrupp. Mitt svar var enkel. Förklaringen förstod hon definitivt. Jag väljer nej av den enda anledningen som gener. Av samma anledning till varför jag valt nej-rutan i donationsregistret.

Någon dag, när forskningen går framåt, kanske jag ändrar ställning men inte idag. Jag tvivlar på att blodrengöringen tvättar rent bjöd från allt genetiskt på dna nivå.  Vill ju inte föra över bipolära gener till någon.

Samma sak ned organdonation. Inte nog med att dna följer med organet som transplanteras, så tror jag på kroppsminne. Att kroppen minns vad som hänt en under ens liv. Inget jag önskar en annan människa.

Det fick mig att tänka på Bror mer än vanligt. Speciellt gällande det genetiska arvet. Det han bär med sig som han inte lever med själv. Hur gener kan hoppa generation. Jag är glad att han skonats från det jag lever med varje dag. Det bipolära och fibron. Genetiska arvet från mamma. Jag hooooas och önskar att han får leva ett liv utan det andra sim också ligger i släkten. Cancern. Från mammas sida. Den hoppade henne, och mig, hittills. Mormor hade bröstcancer. Två morbröder gått bort av andra former av cancer. Hoppas den hoppar över Bror. Och definitivt hans barn.

Tänker på hans barn och önskar med hela mitt hjärta att de aldrig drabbas av det jag har. Att de skonas från att genetiska arvet. Det är inget liv jag önskar någon

Att jag ligger på sjukhus nu har inget med det genetiska arvet att göra. Gallsten är något som händer ibland. Jag är en av dom idag. Och då de nu ska plocka bort den så slipper jag det framöver men kan ju få andra problem med magen framöver. Jag vet detta. Medveten om dettta. Bara fråga om livsval framöver.

Typ 0-. Håller tummarna och ber till alla högre väsen att operationen blir blodfattig.

image

Sen lägger jag all hopp på att min fina läkkött gör det den ska.


Bara lust att försvinna en stund

Så enkelt är det. Vill bara gräva ner mig en stund. Försvinna och bara lära mig att andas igen. 

Blir lätt så när man inte får sova för att man har en granne från helvetet. Nästan varje natt, nästan, sätter han igång en film, samma film, med samma volym så jag i början trodde katten kommit åt fjärren till min tv. Men nej då. Jag har varit och ringt på mitt i natten några gånger men han, jo en han, öppnar aldrig. Jag har bankat på elementet för att få honom att fatta, men funkar inte förebyggande. Endast en stund. Tyvärr hörs inte det här ut i trappen. Annars hade det blivit störningsjouren för länge sen. Och jag dom inte ens bor här.

Så nu minns jag inte när jag senast sov innan fyra på morgonen. Har jag lyckats somna innan filmen sätts igång väcks jag ändå. Ibland är jag så trött att jag bara vill gråta. Tankar om att tysta den där fan för gott har funnits i dom mest mörkaste funderingarna. Bara det skulle bli tyst. Speciellt nätter när jag har tider att passa dagen efter.

Hade jag varit minsta lilla troende hade jag nog låst in mig i en kloster. Nu är jag inte troende och nunnedräkt skulle ge mig panik. Jag kan ju inte ha på mig något med krage för det känns som jag stryps. Klipper till och med T-shirts så jag inte får kvävningskänsla. Och det är ju munkarna som har dom lössittande kuporna av säckväv. Om jag nu hade tro skulle det vara ett alternativ. Det skulle i alla fall vara tyst om natten så man kunde sova.

Nää. Husvagn ute till skogs känns mer och mer som ett alternativ. Slippa bli störd. Slippa grannar från helvete. Kunna sova utan att bli störd. Det räknas väl som normalt att tänka så när man är tröttast hela tiden? Gräva ner mig en stund. Försvinna en stund. Bara andas.

Kan ju också vara bidragande faktor för att jag ständigt har släng av feber. Alltid ont, ibland mer än vanligt. Ingen ork. Känslan av meningslöshet. Att jag gett upp. 

Ska det vara så jävla svårt?

___________

Uppdatering dagen efter jag skrev ovan runt fem på eftermiddagen. 

Jodå. Sova runt fyra halv fem. Grannen är sin vana trogen. Och jag vaknade tidigt idag efter några timmars sova. Allt bra så långt. Kändes bara att jag behövde ta en stödvila liten stund senare.  

Tror ni inte jag vaknar till ljudet av den där förbannade filmen en timme senare?! Ren ångestattack sköljde över mig och trodde jag sovit typ tolv timmar eller något. Men nej! Orkar snart inte med mer av det här. 

Till saken hör att han är från Afghanistan. Tror han har den där filmen som traumahantering på grund av PTSD därifrån. Han har haft ett par väldigt bögljudda utbrott tidigare idag. Visst. Hade inte haft problem med det om han hade hörlurar! Hänsyn noll mot grannar här.hade jag råd skulle jag köpa såna till honom innan jag gör något dumt.

Så. Tror det blir musik i hörlurar resten av dagen så jag inte blir helt galen och tappar fattningen totalt. 

Ohållbart! 


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


Glömt bort hur man andas

Har haft mötet med sjukgymnastiken i tankarna hela helgen. I fredags blev det bedömning och se om jag är värd att satsas tid och pengar på. För det är ju det det hänger på i slutändan. Behovet av hjälp överväger tiden som ska läggas på mig. Och jag ska påbörja terapin om ett par veckor. Han, min sjukgymnast, bokade in en tid med mig där vi ska gå igenom övningar och vad och hur jag ska göra på plats på vårdcentralen.

Det andra, det som kommer utanför lokalen är det som kommer bli svårt. Jag ska lära mig att andas. Jag andas fel. Egentligen är jag inte så förvånad.

Så, jag andas fel. Förklarar ett och annat. Tydligen andas jag med nacken. Jo, ni läste rätt. Det där med djupandning och andas med magen är inget jag kan tydligen. Diafragman är sysslolös helt enkelt. Knappt att lungorna får jobba tydligen. Jag har varit stel och stressad så länge att det satt sig i andningen. Eller snarare har jag helt enkelt glömt bort hur man gör.

Inte nog med att jag ska påbörja med träning att lösa upp knutar och låsningar i kroppen. Jag ska andas också. Kommer att bli tufft. Kommer definitivt förändra min förhållningssätt till både mig själv och världen. Mest kommer ju synen på mig själv att förändras. Tror jag i alla fall. 

Jag har helt enkelt glömt bort hur man andas. Inte bra. Att jag tagit tag i det här och tummen ur verkar vara i rättan tid om det ska bli någon förändring. Röra på fläsket och andningsövningar kanske resulterar i bättre hållning, mindre smärta, viktminskning och min förhoppning också rökfrihet. Ska bara lära mig att andas också.


Just nu är det många som ringer avrundning

Jodå. Dom ringde upp mig på fredagen, även om jag fick vänta en extra halvtimme från utsatt tid. Det där med cirka är flexibelt har jag förstått.

Fick tala om mitt ärende. Summera varför jag ville träffa sjukgymnast och hon var förstående. Fick en tid för ”konsultation” en bit in i november. Bättre det än att få vänta till nästa år. Det var nästan så alternativet var underförstått. Visserligen en tid på dygnet jag helst undvikit om jag hade väl till det. Nu fanns det liksom inget alternativ. Bara att låta tuppen jaga upp mig och hoppas på att jag är i form för någonting överhuvudtaget den tiden på morgonen. Nu är det gjort i alla fall. Första steget taget.

Och penicillinkuren jag fick för ett tag sen avslutas idag. Visserligen fortfarande hostig, men uppenbarligen på bättringsvägen fysiskt då nätterna blir som dom blir då. Snurr och tittutlek med klockan. Gaah. Vet inte vilket som är värre. Feberdimma och sova mer än halva dygnet eller nätter som kommer med inre oro och stress.

Förhoppningsvis lär jag mig något som kan hjälpa när jag har min konsultation med sjukgymnast. Bara att ta en dag/natt i taget.