Kategoriarkiv: flytt

Till eller från II

Bara för att jag skrev inlägget betyder det ju inte att det är sluttänkt kring ämnet. Nejdå. Kommer ju ihåg saker som kanske skulle kunnat varit med redan i förra. Saker som gör att jag skriver ett till i ämnet.

Det har funnits människor som fått mig att vilja stanna. Rota mig. Det som gjort att jag tagit mig vidare och någon annanstans är omständigheter och avslut på relationer som fått mig att packa ner allt igen och ta mig från. Som att leta hus med respektive slutar med flytt till en annan stad då jag är orsaken till att han inte orkade med mer av tanken på oss. En annan är äktenskapet som slutade med att han valde bort mig. Visserligen valde han att byta stad men jag hade ingen anledning att stanna. Och det gjorde jag inte heller till slut. Tog första bästa tillfälle att flytta och gjorde det. 

Tanken om en egen plats som jag kan kalla hem är en dröm jag haft länge. Jag har bara inte slutat ta mig från någonting. 

Tak över huvudet är och har inte varit största problemet för mig. Har levt på adresser jag bara velat fly från från dag ett. Misstagen man gör i den desperation på grund av det är bråttom är många. Inget jag sticker under stol med. Försöken med att rätta till och få det rätt har bara ibland gjort det värre. Ibland är det svårt att starta om. Kan ju bero på att det inte var rätt från början. Bara att ta sig vidare. Vilket jag gjort. 

Flaxat. Hattar. Sökt. Trott jag funnit. 

En av orsakerna som bidragit till hur saker har fallit på plats var när jag låg på sjukhus. Hur ensam jag faktiskt blivit. Jag har valt att leva periodvis ganska isolerat. Som nu. Självvalt i och med diagnos och vad det gör med självbilden. Men när man ligger på observation på sjukhus inser man saker och börjar förstå vad andra pratat om hela mitt liv. Det där med familjeband. 

Det finns två former av familj för mig. Den man föds i och den man får genom livet. Den första har jag ingen kontakt med idag. Morsans sida då. Hon och Bror. Farsan önskar kontakt men jag valt ett vara tyst ett tag. Blev för mycket helt enkelt. Den andra finns där och som jag nämnde ovan så är det där med isolering en del av sjukdomsbilden för mig. Vill inte utsätta någon annan för mitt mående. Vet att det är en ond cirkel men det är min verklighet. Tror att det ligger något i det där med socialisering kan bryta depression. Att ha sammanhang. Tillhöra någonting. Tillhöra en familj på ett eller annat sätt. En plats där jag faktiskt hör till. Farsans sida. Har bara förträngt det. 

I och med att jag skrev det jag skrev i första delen av dom här inläggen känns det som att jag är närmare sanningen av min verklighet än jag varit på länge. Det där med att jag inte levt för någonting egentligen. Vara funnits en dag i taget. Det betyder absolut inte att jag tagit vara på dagarna. Handlat mer om överlevnad än ett liv. 

Svårt att tänka sig en framtid om man inte trott att man ska överleva morgondagen. Svårt att planera för någonting om man tror man inte kommer att leva för att uppleva det. Längsta framtida inköp för planerad upplevelse har nog varit biljetter inför festivalsommar. Då har det handlat om max ett halvår i förväg. 

Att jag pluggat och arbetat betyder inte att jag haft långsiktiga planer för framtiden. Kurserna har varit halvårsvis. Det har aldrig varit tvång att gå eller avslutas. Att jag gjort det förvånar mig faktiskt. Anställningar som jag haft har onte heller varit fasta. Har haft chefer som levt på möjligheten att inte bli tvingade att anställa mig på heltid. Resulterat i att det bidragit mycket till den där ”icke önskvärd” känslan. Samtidigt som det också bidragit till det här med att det inte varit svårt att dra vidare. Vem är lojal sin chef som inte vill ha en egentligen? Precis så. Ingen. 

Men. Det finns alltid ett men. Det hade varit trevligt med sammanhang. Att ha en plats där jag varit önskvärd. Där jag passar in. Känt att jag velat stanna. Bli kvar. Och nu när jag inte ens vet vad jag klarar av gör det svårare att tänka framåt. Att inte veta tycker jag verkligen inte om. 

Tänker på vad arbetsterapeuter sagt senaste året. Timmar av samtal och analyser av mitt liv hittills. Intressen och vad jag gjort och vad jag skulle vilja testa på och göra. Låter enkelt? Inte ett dugg. Inte enklare heller utifrån det här med att jag inte fattat vidden av mitt flyktbeteende genom åren. Idag skulle kanske samtalen vara annorlunda. Jag vet inte. Vet bara vad jag önskar min ”till” plats i framtida liv ska inehåöla. Vad jag vill prova på och se om jag orkar med det eller klarar av det helt enkelt.

Ta tag i kreativiteten igen. Väcka musan och plocka upp både penslar och pennor igen. Enklare om jag hade en plats som har plats. Just nu och har varit ett tag är att saker jag har för allt det där är undanskymt. Nedpackat och inte i fokus. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det där med plats behövs den för nytillskottet på intressefronten och hobby: bokbinderi. Kurs gicks förra våren. Viljan finns. Intresset finns. Plats saknas.

Har velat testa det där med teater så länge jag kan minnas. Tyckte om skolpjäserna. Och annat sånt där som hörde till. Tills helvetet började. Idag finns det en fundering om att testa på sånt. Se om det kan bygga upp självkänslan lite. Inte det att jag vill bli sedd. Inte det att jag vill bli känd. Bara det att ge mig plats. Tillåta mig att ta plats och känna mig trygg i det. Vad är bättre än att göra det på teater om ni frågar mig? Kan ju bara vara så att jag gör scendekoration eller annat kreativt. Bara jag får testa och se om jag faktiskt kan ta plats utan att känna mig otrygg eller i vägen. Min arbetsterapeut tycker det är en bra idé. Att hon den jobbar med amatörteater vid sidan om är en helt annan sak. Var ju inte så att jag visste det när jag vågade säga sånt högt för första gången för någon. Att jag inte letat upp en grupp här jag är nu beror på det enkla faktumet att det här är inte min ”till” plats. Jag här inte hemma här. Bara att jag vet det är ju bra. 

Så. ”Till”. Förevigthem. Med plats för kreativitet. Plats för andlighet. Definitivt plats för andlighet. Ett hem där jag kan fylla varenda vrå med bra energier och andlighet. Där jag kan ha saker inom räckhåll. Nära. Framme. 

Har lite tänkande att göra igen. Riktig tänkande.


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.


En möbel

Konstig rubrik kanske. Så mycket vikt kan finnas i just den. 

Jag hjälper med rensning av föräldrahem. Många turer till tippen hittills. Fått med mig kistor hittills som tack för hjälpen istället för att hamna på tippen. Andra möbler med. Jag tackar och tar emot. 

Men nu finns det en möbel som kanske skulle kunna rädda min relation med Bror. Det finns en byrå från 1830-talet som riskerar tippen på grund av trasigt ben. Både originalägaren till den och jag är ledsen om den hamnar på tippen. Inte så konstigt då enda felet är att benen gett upp. Inte alla, bara ett än de fyra som håller den uppe. 
Bror är utbildad möbeldnickare. Han kan rädda den. Ingen tvivel på det. Bara det att jag inte pratat med honom på ett tag. Jag har messat och mailat och försökt få till en träff senaste två tre åren men aldrig något svar. Han har valt att inte ha relation med mig. Inte ens Grattis i år för några veckor sen. 

Nu finns det en möbel so.kan rädda det som en gång fanns. Jag vet det. Har inte pratat med dom som äger sagda möbel om det. Känns som om jag tigger om jag gör det. Samtidigt som jag är inbokad för att kassera just sagda möbel. Finns en lapp i den som skriver var den är ifrån. Ålder och allt det där. Originalägaren vill inte slänga den. Jag vill inte se den på tippen på grund av defekt ben. Döttrarna skiter i vilket. 

Vore det helt fel av mig att ge det som förslag om att få det lagat? Om inte annat så i alla fall hos någon som vet hur man gjorde det förr och sen sälja det? Skulle verkligen inte vilja se möbeln på tippen. Sett så mycket annat av värde hamna där redan. 

Men, den här skulle kunna få mig att ha en relation med Bror igen. 

Ändå? Vågar jag ”tigga” till mig den? Har några timmar på mig, tror jag. Eller inte? 


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Listor

Jag skriver listor. 

Inte bara en. Inte bara två. Utan listor. 

Listor om vag jag har. Listor över vad jag har. Listor om vag har och vad jag behöver. Listor av vad som kan avvaras och vad jag inte behöver. 

Listor på saker jag inte vill vara utan. Listor av vad jag har men inte saknar när jag är på annan adress. 

Listor på saker jag minns och inte minns. Skriver upp på en lista.  Skriver upp på en annan lista. Flyttar över saker från en lista till en annan. 

Listor om att behålla. Listor över sånt som andra kanske kan tänkas köpa. Listor på saker jag kan ge bort. Listor på vad egentligen kunde kastats för länge sen.

Listor. Så praktiskt. Ger mig överblick. Lite kontroll i kaoset i hjärnan.

Sitter på en adress som inte är min. Saker på fyra olika adresser. En del har jag med mig. Annat står kvar och ska tas itu med. En del har släpat med mig länge. Annat är nyinköpt. Många flyttar har det blivit. För mycket saker jag håller mig fast vid. För mycket saker som håller fast vid mig. Varför?

Listor. Överblick. En plan. Ta tag i saker. Ta tag i saken. 

Listor. Blir nog bra det här. Kanske får det igång resten av mig också.


En bok en film

Det finns böcker och sen finns det böcker. En del läser man och lägger åt sidan. Andra samlas på hög. Sparas läses om och om och om igen. Lånar ut till andra för att de ska dela ens upplevelse.en del böcker har försvunnit på vägen på det sättet. Sörjer dom inte i och med att jag ser det som att boken hade större del att göra åt annat håll.

Jag och Sol gjorde i alla fall så som unga. Läste. Pratade.  Jag gav henne och hon gav mig. Älskade böcker. Älskar böcker. Det gör vi båda. Hon mer än mig. Det säger en del. Jag.. jag är mer selektiv skulle jag kalla de. 

Menn passionen finns kvar. Älskar böcker.tyvärr läser jag mindre än förr. Hänger ihop med mående faktiskt. 

Men återkomma till rubriken. En del böcker man läst och älskar har blivit film. Nu pratar jag inte om de moderna kändaste. Nej. En bra sak jag kan tillskriva morsan är att vi var medlem i ungdomsbokklubb som barn. Böcker var bra. Det tycker hon än idag och jag delar den livssynen. 

Häromnatten visade dom en film på en bok jag växte upp med. Hade sett den förr. Läst den säkert tusen gånger. Jag var ung när jag läste den första gången. Den följde mig länge. 

Låter klichéaktigt med hästbok som ung tonåring. Jag var aldrig hästtjej. Hände att man följde med andra till stallet, men aldrig så att jag var hsttjej. Den här var annorlunda. Häst som kämpat mot alla odds. Arbetat. Hamnat i krig, den första världskriget och dess strapatser. Så jag älskade den. Fortfarande.

Som film följer den boken bättre än förväntat och jag… jag gråter. Tårarna rinner som i niagarafallet. Vet ju vad som händer. Men gud vad jag älskade den boken. Gav mig hopp.

Tyvärr är det en av dom som försvunnit under alla år av flytt. Ändå var det en av dom där böckerna som jag var så noga med att få hemifrån. Nu önskar jag att jag hade lyckats spara den i all flyttlass under åren. 

Boken heter Joel på svenska. Filmen Warhorse. Skådisar i den då inte så kända. Idag bland mina favoriter. Ska ta reda på vem som skrivit den så jag kan få in den i samlingen igen. 

Den gav mig tröst. Den gav mig hopp. Drömmen om ljusare framtid. Och jag fortsätter drömma. 

Sol.. minns du boken?


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016.