Kategoriarkiv: flytt

En möbel

Konstig rubrik kanske. Så mycket vikt kan finnas i just den. 

Jag hjälper med rensning av föräldrahem. Många turer till tippen hittills. Fått med mig kistor hittills som tack för hjälpen istället för att hamna på tippen. Andra möbler med. Jag tackar och tar emot. 

Men nu finns det en möbel som kanske skulle kunna rädda min relation med Bror. Det finns en byrå från 1830-talet som riskerar tippen på grund av trasigt ben. Både originalägaren till den och jag är ledsen om den hamnar på tippen. Inte så konstigt då enda felet är att benen gett upp. Inte alla, bara ett än de fyra som håller den uppe. 
Bror är utbildad möbeldnickare. Han kan rädda den. Ingen tvivel på det. Bara det att jag inte pratat med honom på ett tag. Jag har messat och mailat och försökt få till en träff senaste två tre åren men aldrig något svar. Han har valt att inte ha relation med mig. Inte ens Grattis i år för några veckor sen. 

Nu finns det en möbel so.kan rädda det som en gång fanns. Jag vet det. Har inte pratat med dom som äger sagda möbel om det. Känns som om jag tigger om jag gör det. Samtidigt som jag är inbokad för att kassera just sagda möbel. Finns en lapp i den som skriver var den är ifrån. Ålder och allt det där. Originalägaren vill inte slänga den. Jag vill inte se den på tippen på grund av defekt ben. Döttrarna skiter i vilket. 

Vore det helt fel av mig att ge det som förslag om att få det lagat? Om inte annat så i alla fall hos någon som vet hur man gjorde det förr och sen sälja det? Skulle verkligen inte vilja se möbeln på tippen. Sett så mycket annat av värde hamna där redan. 

Men, den här skulle kunna få mig att ha en relation med Bror igen. 

Ändå? Vågar jag ”tigga” till mig den? Har några timmar på mig, tror jag. Eller inte? 


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Listor

Jag skriver listor. 

Inte bara en. Inte bara två. Utan listor. 

Listor om vag jag har. Listor över vad jag har. Listor om vag har och vad jag behöver. Listor av vad som kan avvaras och vad jag inte behöver. 

Listor på saker jag inte vill vara utan. Listor av vad jag har men inte saknar när jag är på annan adress. 

Listor på saker jag minns och inte minns. Skriver upp på en lista.  Skriver upp på en annan lista. Flyttar över saker från en lista till en annan. 

Listor om att behålla. Listor över sånt som andra kanske kan tänkas köpa. Listor på saker jag kan ge bort. Listor på vad egentligen kunde kastats för länge sen.

Listor. Så praktiskt. Ger mig överblick. Lite kontroll i kaoset i hjärnan.

Sitter på en adress som inte är min. Saker på fyra olika adresser. En del har jag med mig. Annat står kvar och ska tas itu med. En del har släpat med mig länge. Annat är nyinköpt. Många flyttar har det blivit. För mycket saker jag håller mig fast vid. För mycket saker som håller fast vid mig. Varför?

Listor. Överblick. En plan. Ta tag i saker. Ta tag i saken. 

Listor. Blir nog bra det här. Kanske får det igång resten av mig också.


En bok en film

Det finns böcker och sen finns det böcker. En del läser man och lägger åt sidan. Andra samlas på hög. Sparas läses om och om och om igen. Lånar ut till andra för att de ska dela ens upplevelse.en del böcker har försvunnit på vägen på det sättet. Sörjer dom inte i och med att jag ser det som att boken hade större del att göra åt annat håll.

Jag och Sol gjorde i alla fall så som unga. Läste. Pratade.  Jag gav henne och hon gav mig. Älskade böcker. Älskar böcker. Det gör vi båda. Hon mer än mig. Det säger en del. Jag.. jag är mer selektiv skulle jag kalla de. 

Menn passionen finns kvar. Älskar böcker.tyvärr läser jag mindre än förr. Hänger ihop med mående faktiskt. 

Men återkomma till rubriken. En del böcker man läst och älskar har blivit film. Nu pratar jag inte om de moderna kändaste. Nej. En bra sak jag kan tillskriva morsan är att vi var medlem i ungdomsbokklubb som barn. Böcker var bra. Det tycker hon än idag och jag delar den livssynen. 

Häromnatten visade dom en film på en bok jag växte upp med. Hade sett den förr. Läst den säkert tusen gånger. Jag var ung när jag läste den första gången. Den följde mig länge. 

Låter klichéaktigt med hästbok som ung tonåring. Jag var aldrig hästtjej. Hände att man följde med andra till stallet, men aldrig så att jag var hsttjej. Den här var annorlunda. Häst som kämpat mot alla odds. Arbetat. Hamnat i krig, den första världskriget och dess strapatser. Så jag älskade den. Fortfarande.

Som film följer den boken bättre än förväntat och jag… jag gråter. Tårarna rinner som i niagarafallet. Vet ju vad som händer. Men gud vad jag älskade den boken. Gav mig hopp.

Tyvärr är det en av dom som försvunnit under alla år av flytt. Ändå var det en av dom där böckerna som jag var så noga med att få hemifrån. Nu önskar jag att jag hade lyckats spara den i all flyttlass under åren. 

Boken heter Joel på svenska. Filmen Warhorse. Skådisar i den då inte så kända. Idag bland mina favoriter. Ska ta reda på vem som skrivit den så jag kan få in den i samlingen igen. 

Den gav mig tröst. Den gav mig hopp. Drömmen om ljusare framtid. Och jag fortsätter drömma. 

Sol.. minns du boken?


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


Om städning

Tycker titta på program som ”Hoarders” om extrema samlare och nästan mår illa av hur det kan vara hos folk. Samlare i sig är inte så farligt att se på och fascineras över och se hur de våndas med att samla ihop och slänga och städa undan saker. Sen finns det dom där som inte kan kasta någonting överhuvudtaget och inte ser hur illa det är med rutten mat och ohyra från helvetet.

Annat program jag nu sett varje vardag under några månader (om jag är hemma vill säga) är ”Obsessive compulsive cleaners”. Där är det liksom om dom som är tvärtom. Om hur en del städar upp till åtta timmar om dagen för att det ska vara kliniskt rent. Programmet är uppdelat mellan just extrema städningen och dom som inte gör det. Fascinerande om ni frågar mig.

Det finns en sån där program till ”How clean is your house?” där de går in och städar hos folk. Finner sånt fascinerande.

Har sett det ena och det andra i mina dagar och valt att inte ha några värderingar i det hela om jag är gäst hos folk. Jag bor ju inte i skiten liksom .Men att bo så är en annan sak. Har ju också jobbat med det. Städat hos andra.

Det är inte direkt så att jag är varken det ena eller det andra. Däremot har jag sedan i sommar börjat närma mig extrema städningen istället. Mest för att människorna som jag har i min vardag sedan dess inte är det det alls. Bokstavligen. Städning är inget som de ägnar sig åt alls. Punkt. Och jag torkar, dammar och plockar undan efter mig. De anser däremot att jag är den extrema städtanten istället.

Att diska efter att ha lagat mat och ätit är bara nåt jag gör. Kan till och med diska undan saker jag använt i matlagningen för att inte ha så mycket att diska efter maten. Som när jag delade boende med andra på min officiella adress och varit borta i några dagar möttes jag av berg med disk och otorkade köksytor och toalett. Rumskompisen/ -arna tyckte inte att det var nåt konstigt med berg av disk. Hade sett det hos henne när jag besökt henne och varit gäst i en dag eller två. Annan sak då. Ställer mig inte och diskar berg av disk som stått sen gud vet när och med livsformer jag inte sett förr. Men att leva med det är inte okej. För mig.

Nu sitter jag och bor i en lägenhet där adressen inte tillhör mig. Bytlånas för att jag ska få ta hand om mitt och få vara ifred. Rumskompisen som jag skulle ha haft annars tvingar sig själv att diska och städa undan bara när hon vet att pojkvännen kom er hem från veckopendlingen. Hennes val. Inte mitt. Jag hade inte valt att ha det så. Vi är olika.

Nu befinner jag mig i hennes lägenhet. Enligt henne var det städat för att jag skulle ”slippa ta hand om hennes skit”. Jojo. Definitions fråga. Jag tror jag städat mer eller mindre sen dess. Började med att gå ut med tre svarta sopsäckar med…. Eeeh… pappersförpackningar. Det har blivit fler sedan dess. Har rensat ut badrummet från tomma gamla schampoflaskor och annat skräp, som gamla skvallertidningar. Vissa från 2014. Har tyvärr rent fysiskt fått ta det lugnt i och med feber och annat skit jag dragits med senaste månaden. I köket har jag rensat ut gammal mat, det jag kallar torrfoder. Tomma förpackningar och annat som inte hör hemma i ett kök.

Allt detta efter att ha pratat med damen i fråga förstås. På sett vad det varit så har hon bara sagt att jag ska slänga. Jo. Jag har valt att inte göra så. Sparat sånt som inte är helt slut.. Sånt som inte gått ut. Sånt som kanske kommer saknas senare. Och visst har det varit så. Än har jag saker att ta itu med och få undan. Bara tanken på hur det ser ut i garderober och skåp får mig att må dåligt. Men jag ser det inte. Bara det gör att vardagen är överkomlig.

Tanken är att ta mig härifrån. Synd bara att det är svårt att få tag på boende oavsett var man söker. Men jag tar en dag i taget. Under tiden tar jag och torkar, slänger och plockar undan.

Har till och med tillåtit mig att tänka tanken om varför jag varit sjuk, med feber, snuva och hosta senaste månaden. Lägenheten jag befinner mig i år nog en del av problematiken. Började ganska omgående sedan jag flyttade över sakerna hit och installerade mig med katten bort från rännandet och skiten på min offentliga adress. Tyvärr kan jag ju inte säga att jag har ju bara mitt egen skit att se efter här. Skiten från lägenhetsinnehavaren är ju kvar. Mindre synlig för varje dag, men fortfarande där.

Idag har det varit städning på agendan, igen. Inget konstigt alls. Slänger även in tvättpass också för ovanlighetens skull en fredagskväll. Behöver få rent att ta på mig också. Och rent i sängen.

Skriver listor på vad som behöver inhandlas rent rengöringsmedelmässigt. Senaste bästaste uppfinningen som varit gudagåva är städservetter. Ta en ark, torka av, släng. Vet inte hur många sådana förpackningar jag gjort av med sedan flytten till ny ort i somras. Bara så bekvämt. Inget konstigt. Inget kladdande. Inge skit att skölja av från trasor. Slipper kladda med skiten som torkas av och upp. Ta en ark och sen släng. Så jäkla bra. Tips dock: diskbänken behöver torkas av med fuktig trasa efteråt så slipper du ränder. Och nej, inte alltför dyra heller. Det har ju inte varit i brist på annan rengöringsmedel som de inhandlats. Faktiskt bara för att slippa hålla på och kladda med skiten helt enkelt. Hade det varit min skit så hade det ju varit en annan sak. Nu är det ju inte det.

Men nu plocka ihop saker som ska tvättas om en stund.  Städtanten? Det är jag det.


Rötter i rotlösheten

Har alltid känt mig rotlös.  En sån där som fläckar runt oavsett adress, stad och människor. Kan känna samhörighet. Kan känna mig hemma på viss nivå. Men aldrig fast. Aldrig rotad. Redo att dra upp bopålarna och gå vidare. Ensamt i längden. Tärande definitivt. Tappar bort mig själv på vägen.

Som om jag lämnar en del av min själ bakom mig varje gång. Människorna jag mött, känt och haft i mitt liv under åren är som solblekta foton i minnet. En del gjorde mer intryck än andra. Några som blivit kvar som ankare i verkligheten. Dom få som varit med under alla turer i min verklighet. Virrande,  flackande, sökande. På väg. Aldrig fast.

Kortast flykt. Försöker bryta tendensen till just det. Stanna kvar. Möta fienden. Mig själv.

Enda rötter jag har i flackande verklighet är vår jag kommer ifrån. Finskan i mig. Det som alltid varit och kommer alltid finnas. Glömmer bort det ibland. Speciellt när jag inte pratat språket på ett tag. Att jag är finska är inget jag förnekar eller döljer. Funnits stunder jag gjort det. Aldrig igen. Stolt över vad jag faktiskt är. Kommer på mig själv att sakna språket. Visst är det så att jag är mer finsk än svensk här. I Finland inser jag hur svensk jag faktiskt är. Ännu en känsla av att inte höra hemma någonstans.

Men jag har rötter i mig själv. Jag inser det nu. Mer påtagligt än annars. Kalla det hemmablind eller vad ni vill, men så är det. Det blir att se på finsk krigsfilm ikväll. Komma ihåg var jag kommer ifrån. Vad jag härstammar ifrån. Sisun i mig måste blåsas till liv igen. Kan inte ha det så här. Vi överlever allt. Jag överlever allt. Vet ju mentaliteten som jag härstammar ifrån. Nog fan ska jag hitta glöden igen. Nog fan ska jag finna själen igen.

PERKELE!