Kategoriarkiv: folk

Vad ville du bli när du blev stor?

Vilken jäkla fråga! Alltså, att en fråga kan trigga igång så mycket! 

Är med i en grupp på fejan och dagens tråd är just frågan i rubriken. Triggade igång en hel del om ni frågar mig. Det faktum att jag inte ens minns att jag hade barndomdrömmar om framtiden. Än mindre om vad jag skulle vilja jobba med. 

Kontaktade barndomsvännen Sol om det där. Jo hon har bättre minne än mig gällande saker och ting. Speciellt långt tillbaka i tiden. Hon minns inte heller någon specifik arbete eller karriär så. Inye mer än det jag redan mindes: att öppna ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Och det här redan innan vi skulle välja gymnasieutbildning.

Tror det grundade sig i hur hemförhållandena såg ut hos henne och mig. Ett hem hemifrån vore det idealiska. Och det finns många såna i världen än idag. Tyvärr. 

Hon påminde mig om att jag alltid haft hjärta och omtanke för dom utsatta. Oavsett människor eller djur. 

Det fick mig att minnas tillfället när jag gick med mig en hemlös missbrukare hem som sov över natten, drack upp morsans öl i kylen på morgonen innan han gick. Jag har sexton och hennes respons på händelsen var ”du kan bry dig om dom hur mycket du vill men du behöver inte ta hem dom”. Till saken hör att han var nitton. Och inget konstigare än så hände. Han behövde säng gör natten. Har inte sett honom den dess. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Tror det var Peter. Vem vet?

En annan sak jag kommer ihåg så väl gällande hem för ungdomar som inte kunde bo hemma var när ja var 17. När morsan säger att de hittat perfekta stället för ett sånt boende om jag varit äldre och haft pengarna. Ja, ni förstår, hon hade noll självinsikt. Än idag hade platsen varit perfekt, om jag mindes var. Det som ändå gör mig ledsen är att hon mer eller mindre hånade mig för ens ha tanken. Förklarar nog ett och annat bara i det här stycket jag nyss skrev. 

Kommer också ihåg nu, några timmar senare, hur klassföreståndarna vi hade i högstadiet kom och intervjuade (kändes som förhör) om vilka vi var och framtidsdrömmar. Frågan om vad vi ville bli när vi blev stor kom upp då med. Om jag minns rätt så jag bagare eller polis. Inte för att jag ville varken eller, bara det att jag kände att jag var tvungen att svara något. Bagare eller polis? Ursäkta? Va? Bara det borde fått dom (ja, vi hade två) att fatta att det inte var ärligt. Sådana motsatser borde fått vem som helst att reagera. Uppenbarligen inte.

Gymnasievalet var en nödlösning. Ren fortsättning på högstadiet, som jag ändå inte fullföljde. Många försök efteråt, men det ledde till fil kand i sociologi till slut. Och jobb med missbrukare. Visserligen inte ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Men inte långt ifrån. 

Idag, två vändor i den där berömda väggen, har jag accepterat att jag måste lägga den delen av mitt liv på hyllan. Oavsett hur mycket jag vill och önskar så kan jag inte jobba med det. Tyvärr. Ja, verkligen tyvärr. 

Önskar jag kunde. Händer att jag saknar klientelen. Ömmar för dom fortarande. ”Ser” dom fortfarande. Ett liv jag kan och känner igen. Mer än jag borde. Kan tyvärr inte jobba med det längre. Önskar jag kunde. Faktiskt. 

Och frågan framstår: Vad vill du bli när du blir stor? Vad finns det för mig? 

Tänk vad en så ”enkel” fråga kan ställa till med.


Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Fyrafyra

Vet inte riktigt hur jag ska tycka om nya åldern. Njah summerar det bäst skulle jag tro. 

Firade jag? Inte så mycket. Ingen tårta om man säger så. Fejan visade mig ex antal grattis-önskningar. Glad? Njah. Tacksam? Mjo. Inte direkt så att många av dom skulle komma ihåg det av utan påminnelsen på fejan.

Dock saknade jag två. Ändå kan jag inte vara arg eller bitter över det. Livet gör sitt. Och jag får acceptera läget för vad det är. Vissa saker kan jag inte tvinga andra att förstå.  Det är som det är. 

Ändå. 

Livet går vidare.  Nu ålder. Vad det nu än betyder egentligen vet jag inte.  Bara att jag vet att en del skiter fullständigt i vilket. Men hey, har ju inte firat övergången till ny siffra sen jag fyllde 30.

Men å andra sidan blir vi kvinnor inte äldre än så? 

Njah.


Bara lust att försvinna en stund

Så enkelt är det. Vill bara gräva ner mig en stund. Försvinna och bara lära mig att andas igen. 

Blir lätt så när man inte får sova för att man har en granne från helvetet. Nästan varje natt, nästan, sätter han igång en film, samma film, med samma volym så jag i början trodde katten kommit åt fjärren till min tv. Men nej då. Jag har varit och ringt på mitt i natten några gånger men han, jo en han, öppnar aldrig. Jag har bankat på elementet för att få honom att fatta, men funkar inte förebyggande. Endast en stund. Tyvärr hörs inte det här ut i trappen. Annars hade det blivit störningsjouren för länge sen. Och jag dom inte ens bor här.

Så nu minns jag inte när jag senast sov innan fyra på morgonen. Har jag lyckats somna innan filmen sätts igång väcks jag ändå. Ibland är jag så trött att jag bara vill gråta. Tankar om att tysta den där fan för gott har funnits i dom mest mörkaste funderingarna. Bara det skulle bli tyst. Speciellt nätter när jag har tider att passa dagen efter.

Hade jag varit minsta lilla troende hade jag nog låst in mig i en kloster. Nu är jag inte troende och nunnedräkt skulle ge mig panik. Jag kan ju inte ha på mig något med krage för det känns som jag stryps. Klipper till och med T-shirts så jag inte får kvävningskänsla. Och det är ju munkarna som har dom lössittande kuporna av säckväv. Om jag nu hade tro skulle det vara ett alternativ. Det skulle i alla fall vara tyst om natten så man kunde sova.

Nää. Husvagn ute till skogs känns mer och mer som ett alternativ. Slippa bli störd. Slippa grannar från helvete. Kunna sova utan att bli störd. Det räknas väl som normalt att tänka så när man är tröttast hela tiden? Gräva ner mig en stund. Försvinna en stund. Bara andas.

Kan ju också vara bidragande faktor för att jag ständigt har släng av feber. Alltid ont, ibland mer än vanligt. Ingen ork. Känslan av meningslöshet. Att jag gett upp. 

Ska det vara så jävla svårt?

___________

Uppdatering dagen efter jag skrev ovan runt fem på eftermiddagen. 

Jodå. Sova runt fyra halv fem. Grannen är sin vana trogen. Och jag vaknade tidigt idag efter några timmars sova. Allt bra så långt. Kändes bara att jag behövde ta en stödvila liten stund senare.  

Tror ni inte jag vaknar till ljudet av den där förbannade filmen en timme senare?! Ren ångestattack sköljde över mig och trodde jag sovit typ tolv timmar eller något. Men nej! Orkar snart inte med mer av det här. 

Till saken hör att han är från Afghanistan. Tror han har den där filmen som traumahantering på grund av PTSD därifrån. Han har haft ett par väldigt bögljudda utbrott tidigare idag. Visst. Hade inte haft problem med det om han hade hörlurar! Hänsyn noll mot grannar här.hade jag råd skulle jag köpa såna till honom innan jag gör något dumt.

Så. Tror det blir musik i hörlurar resten av dagen så jag inte blir helt galen och tappar fattningen totalt. 

Ohållbart! 


Nytt år nya möjligheter?

Förra året var inte det enklaste jag haft. Efterdyningarna kommer kännas långt in i 2017. 

Försöker hålla modet uppe. Försöker hoppas. Försöker är väl nyckelordet. Går sådär. Det är inte lika lätt att flaxa runt som jag gjort. Adressboken är inte lika lätt som det varit. 

Kanske finns det en mening med det. Sittandes i ingenmansland utan egentligen anknytning till något eller någon. Finns men ändå inte. Jag någon annanstans än min adress. 

Mina saker är utspridda på fyra olika adresser. Sakerna jag har i samma lägenhet som sovplatser är packade i pappersmassa och kartonger. Beredd att ta mig härifrån utan problem. Andra sakerna är större. Opackade eller till låns samt i gemensam förråd. Väntar på egen adress. Håller andan. Väntar. Som jag gör. 

Året är inne på sin andra dag. Sen eftermiddag. Försöker hålla modet uppe. Hoppas. Svårt att planera när jag inte har en fast punkt egentligen. Svårt att blicka framåt när hemmets lugna vrå inte existerar. Rotlösheten,  hemlösheten om ni vill, gör att mycket blir inte av.

Skapandet ligger på is. Lusten finns. Plats och möjligheten inte så mycket. Sakerna utspridda på olika adresser. Får nöja mig med läsning, korsord och meningslösa spel på datorn. Kliar i fingrarna att göra något vettigt. Synbart. Konkret. Så när min gamla kurskamrat meddelar när våren drar igång kommer jag att ta vara på stunden med bokstavlig skapande. Känner att jag behöver det. 

Socialiser9 ligger mest på is. Pratar sällan med folk rent allmänt. Med få undantag. Min vana trogen. Vill inte störa. Eller snarare känslan av att störa väger tyngre än behovet av socialisering. 

Känns lite sådär hopplöst och meningslöst mellan varven. Inte så konstigt. Skulle vara konstigt om jag inte kände så i den verklighet jag befinner mig i just nu. En dag i taget. En sak i taget. 

Jag överlevde 2016. Skulle vara så trevligt om jag kunde leva istället för överleva. 

Ikväll blir det att ta itu med växterna/blommorna så de lever ett tag till. Mycket som blir ogjort när man inte mår bra. När man bara överlever. 

Jag har min lilla kattunge dock. Sötnöten på snart sju månader. Få till ekonomin så sterilisering kan göras innan hon börjar skrika efter karlar.

En tid med psyk inbokad redan dock. Litiumprov och samtalskontakt. Det är väl det enda jag kan säga funkar i verkligheten. Medicineringen. Litium. Tar mina piller som jag ska. Få påfyllning. Provtagning. Det är allt det andra fysiskt som krånglar. D vitamin bristen. Sköldkörtelkrångel. Fibron som gör sig påmind i tid och otid. 

Jaja. Bytt kalender.  Nytt år. Nya tag sägs det ju. Nya möjligheter? Återstår att se. 

Önskar mig dock egen adress snarast. Någonting jag kan känna är mitt. Men, det är ju inte så konstigt? Som det där med att ”friska människor har många önskningar, den sjuke bara en”. Tror jag kan hävda att så är det även i fråga om boende. Har man ingen så är det dig man drömmer om. Ibland tror jag nästan att köp av husvagn och bosätta mig ute till skogs är enda lösningen. Jag vet rent logisk att svaret är nej på den. Känslan och paniken som dyker upp ibland säger annat. Skulle vara mer ”hemma” på det sättet. Just nu är det ju på nåder. Om ni fattar vad jag menar. 

Nä. Nytt år. Jag överlevde 2016. 


självcensur

Tog bort nyss skrivna inlägg. Pågående utredning.

Fylla i papper ” Förfrågan om skadeståndsanspråk”.

Återkommer.