Kategoriarkiv: folk

Det är något med mina ögon

Vet inte riktigt. Vet inte riktigt vad det är med mina ögon som folk reagerar så häftigt på. I helgen var inte första eller enda gången. Vilket borde rimligtvis betyda att det kommer att hända i framtiden också. 

Är det inte färgen så är det hur jag tydligen ”ser” folk. Jag vet inte. Dom sitter ju där dom sitter. Inte direkt så jag kan veta vilken färg dom har just där och då. Ibland märker jag hur folk undviker att möta min blick. Kan ju vara det där att jag ”ser” liksom.

Okej. Jag förstår att det här får en del att fundera om jag förlorat förståndet helt. Så är inte fallet. Däremot har jag ögon som ändrar färg beroende på mående och omgivning. Konstigt med sant.

Vanligaste vardagsfärgen är gråblå. Neutralaste färgen jag har tydligen. När jag mår bra och är med folk jag tycker om och så så skiftar dom till grönt. Ju mer trygg och glad jag känner mig desto grönare. 

I miljö och bland folk jag inte känner och känner mig minsta osäker så går det över till gult. Nu pratar jag bokstavligen gula ögon med kolsvart ring runt. Och ja, om jag såg det på någon skulle jag också undra om dom hade linser. Nu vet jag att det kan bli så hos mig. Har fått höra att jag har ”vampyrögon” på grund av just den gula färgen. Till och med så att folk tycker det är obehagligt och bett mig ta på mig solglasögon. 

Den som möter min blick när jag är arg får då se svart. Och då överdriver jag inte ett dugg. Nu är det ju tur att jag sällan blir arg på riktigt. Irritation är en sak. 

Och oftast har jag solglasögon på mig ute. Enklast så. 

I helgen sätt jag och pratade med okänt folk. En tjej jag aldrig träffat men som man sätt och umgicks med som om vi känt varann länge. Det händer att man träffar på dom emellanåt. Hon frågade om jag kunde vara utan solglasögon ett tag då det var jobbigt att se sig själv speglas. Visst. Och hon reagerade på mina ögon. Inte bara färgen utan det att jag har närvaro och ”ser” människan framför mig. 

Fick då veta att jag hade tvåfärgade ögon. Innerst vid pupillen var det grönt som övergick till gult. Där ser man. Hur det nu ens är möjligt att ögonfärg kan ändras utifrån mående och miljö jag befinner mig i. 

Skulle vara intressant att veta vad det beror på. Tillhör nog inte det vanligaste egenskaperna som man har. Händer ju att jag undviker att se mig själv i ögonen i spegeln på grund av just det här. Vill ju inte få måendet bekräftat eller bara det att jag väljer att inte se mig själv överhuvudtaget. 

Ändå. Något konstigt är det ändå. Och ja, solglasögonen på när jag ge ut bland folk. Enklast så.


Dagen efter tvådagarsfestival

Mår som jag förtjänar skulle jag tro. Två dagars festande på stående fot gör det. Men oj vad roligt jag haft. Och det känns. 

Det där nojandet om att åka själv var som jag redan misstänkte obefogat. Själv åkte jag ensam var jag definitivt inte. Gamla bekanta. Nya bekantskaper. 

Första kända ansikte jag möter innan jag ens klivit innanför festivalområdet var Pojken och Väninnan V. Då var också noja nummer ett avklarad. Så fortsatte det resten av fredagen. Träffade också en av dom där favoritmänniskorna från tiden med Pojken. Tyvärr presenteras jag till andra som Pojkens före detta flickvän. Istället för vad jag heter. Ändå är det fyra (eller är det fem?) år sen som jag flyttade därifrån. Jag fortsätter möta bekanta ansikten. Gamla gänget från staden jag växte upp i var bara trevligt att sitta och snacka massa skit med. Valde dock att gå runt på området och umgås med helt okända. Och killen från Humhum var mest glad att se mig så det blev kramkalas där med. Han hade saknat mig på festivaler över huvudtaget. Han är på dom flesta i Sverige så han har sett att jag inte vatit där. Tänk så det kan bli. 

Min målade fan på väggen var helt fel den här gången med. 

Och jodå. Mänga skamliga förslag har det varit under helgen som varit. Inga jag tog emot eller vara på. Ensam tjej gör så. Så kul har jag haft. Väldigt kul. Skrattat så sminket runnit och träningsvärk i magen av allt skrattande. Fötterna värker av gående och stående. Klart värt värken som redan är men som också kommer att komma. 

Nu hemåt. Och leva på minnen från den här helgen. Och jag fick se bandet jag åkte på festival för. Allt annat var ju bara bonus 🙂


Festivalhelg närmar sig

Och det med stormsteg. Trodde jag skulle hinna förbereda mig mer. Trodde ja. Jag hade fel. Nog för att jag är bra på att måla fan på väggen och allt det där. Katastroftänk en annan av mina specialiteter. Just nu är det mest: Vad tänkte jag på?

Försöker påminna mig om varför jag åker. Banden. Det är ju det det handlar om. Det och stämningen bland likasinnade. Men, alltid ett men, det är några av dom där likasinnade jag inte vet om jag vill träffa. Ens se. Tyvärr oundvikligt beroende på platsen jag ska till. 

Det kommer bli salig blandning av folk från förr. Från staden jag växte upp, Pojken med sina vänner, en specifik från Humhum och alla dom där från metalsidan/sidor jag är medlem i på Fejan. Hårdrocksvärlden är bra liten ändå. Och dit ska jag tydligen. Mitt i smeten. Själv. Själv?! Vad tänkte jag på? What the fuck? 

Med vad tänkte jag med? Jo, med hjärtat. Det förstås. Metalhjärtat. Det och att bryta mig ur kokongen jag befunnit mig i alltför länge. Sparka mig själv i röven helt enkelt. Återta det som är min plats i världen. Det var det jag tänkte på. Det var den sidan av mitt jag som tänkte. Tror inte jag tillät känslorna prata då. Satte munkavle på alla väsande demoner jag har. Bara om så för en stund för att fixa biljett. Logiskt eller hur? 

Får försöka finna logiken i det där igen. Hitta jävlar anamma igen och bara göra som jag tänkte när jag fixade biljetten. Gaah. Skit. Skulle ju inte kunna leva med mig själv om jag bata sket i det. Skulle gräma mig till dödagar om jag gjorde det. Så. Upp på den där omtalade hästen igen. 

Det är ju ändå så att jag kunde ju ha sådär jättetrevligt och rent utsagt skitkul. Sådär som jag hade i våras när jag åkte på 40-årsfesten trots allt. Att träffa vännen. Bland gästerna fanns ju vänner jag hade från förr. Nya bekantskaper. Oväntad möte. Lever på minnen från den kvällen fortfarande. Tro mig.

Det är nog att jag bara har resfeber egentligen. Det kan ju bli som Askungen säger om balen på slottet.


Hitta tillbaka till sig själv igen?

När minnet sviker en tar man till musiken. Den där som skapade minnen som man både vill och inte vill komma ihåg. 

Har två sätt för mig: musiken och böckerna. 

Youtube får spela musiken från förr. Återskapa sinnestämningar och få mig att minnas människor som var viktiga för mig. Dom där ansiktena jag såg. Tyckte om. Som inte finns i mitt liv längre. Antingen begravda eller så skiljdes våra vägar åt.

Böckerna får fylla mig med ord jag använde och tankar jag hade när jag var den jag vill vara. Den som finns inom mig någonstans. Böckerna hjälper också komma ihåg allt det där som fallit i glömska under åren. Har några lager av damm att ta mig igenom.

Använder man inte orden glömmer man bort dom. Använder man inte orden slutar dom leva. Och slutar orden att finnas dör en del inom en. Som i mitt fall. Finns inte.

När jag låtit mig tystats under åren. När saker som varit viktiga för mig tystats av oförstående och förminskande av mitt väsen innebär ju det också att en del av mig slutat existera. Blir man påhoppad och hånad, till och med ifrågasatt, så valde jag att bli tyst. Och med den sänkte jag också volymen. Slog igen böckerna. 

Självdestruktivt? Definitivt. Jag borde valt att gå. Varför gick jag inte? 

Så frustrerande att inte ha mina böcker samlade på ett ställe. Pågående process och jag får ta en sak i taget. En sida i taget. Ett ämne i taget. En bok i taget. Sakta men säkert väcka det som legat orört så länge. Sådär att jag nästan glömt bort hur man gör när man blir påmind utan förvarning. Men, jag är på väg. Tro mig. 

Gällande musiken är jag tacksam för Youtube. Den ger mig det jag behöver. Påminner om allt det där jag älskade men som togs ifrån mig med hån och förminskande av innebörden av dess betydelse för mig. Musiken som jag haft som del av mig så länge. Ändå har den inte fått vata en del av mig på riktigt. Hur den tystades av dom som stått mig närmast. Eller som jag trodde stod mig närmast.

Framför allt musiken som verkligen fick hjärtat att slå extra slag och volter av ren och pur kärlek. Den det inte finns någon återvände från. Det är den jag lyssnar på idag. Dom där första tonerna av ren och pur mörker. Det som till slut gav mig sista pusselbiten av vad som skulle bli jag. Göra mig hel. Komplett. Innan var det liksom något som fattades.

Vad fan hände? Hur gick det till? Jag var inte sån. Jag lät det ske. Obemärkt. Sakta men säkert slutade jag finnas. Mitt jag försvann. Jag vill inte vara sån. Vad fan?!

Återupptäcker band jag en gång i tiden lyssnat på och älskat, men som jag lät tas ifrån mig sakta men säkert. Återminns det som en gång var. Återminns det jag en gång var. När jag var starkast. Gladast. Kan till och med skriva nöjd. Hade tilltro. Levde. Skrattade. Log. På riktigt.

Blir så ledsen att jag lät det gå så långt som det gått. År jag aldrig får tillbaka. Jag hoppas jag hittar mig själv i skivhögarna som stått orörda så länge. Jag hoppas jag kan blåsa liv i den del av mig som legat tystad under lager av damm på orörda böcker. 

Musiken suger till i magen på mig än idag. Får hjärtat slå extra slag av ren kärlek och känsla av frihet. Så där hur det var i början. Så enkelt. Så sant. Så äkta. 

Känns som att än finns det liv kvar i den här gamla kärringen. Har mycket att komma ihåg. Har mycket att blåsa liv i. Har mycket att ta ifatt. Läsa ifatt. Lyssna ifatt. Tänka. Känna. 

Jodå. Så att. Om jag någonsin kan förlåta mig själv så blir det bra ska ni se.


Prat med Husfru triggade igång saker

Vi pratar en del, hon jag hyr rum av. Får kalla henne Husfru, logiskt då det är hennes hus. Idag inget undantag. Det är inte ofta som jag träffar folk som jag kan prata om sånt jag faktiskt är utbildad till och för. Där delar vi intresse så att säga. 

Klientelet, som jag arbetat med och som hon jobbar med idag, är inte den enklaste. Men så givande. Så mycket mer än någon någonsin kan tro. Saknar det ibland. Inte arbetsgivarna jag haft. Klientelet däremot. Ett tag det enda jag hade. Sen kom den där väggen. Inte bara en gång. Två. 

Och idag var det mycket prat om det här med självkänsla. Det där jag inser att jag fortfarande saknar. Nu mer än förr. Och dagens prat med Husfru triggade igång minnen jag försökt förtränga. Till och med glömma. Funkar inte så bra märker jag. De är ju alltid närvarande.

Att jag saknar självkänsla är inget nytt. Inte heller det där att jag faktiskt saknar självförtroende. En del har svårt att veta skillnaden. Där ingår jag vissa dagar. Inte så konstigt när jag saknar tro på mig själv helt. Jag vet massa saker. Däremot saknar jag tro på att någon vill veta det jag vet. Jag kan en massa saker men visar det sällan.

Vi pratade inte om mig, Husfru och jag. Missförstå mig rätt. Prat idag handlade om hur vi ser klientelet växa och verktygen vi bidrar med i behandlingsarbete. Det jag vet jag var bra på. Möta klienterna där dom var och hjälpa dom upp när dom låg ner. Ändå när jag blev ensam kom minnena över mig. Mitt liv. Mina demoner.

Hela mitt liv spelades upp för mitt inre. Alla dom där viktiga personerna som kan ses som nyckelpersoner till det som är jag idag. Sådana där som borde bidragit med allt det där braiga som fått mig att tro på mig själv. Jag verkar inte haft såna i mitt liv. Tyvärr är dom där nyckelpersonerna i mitt liv dom vars ord sänker mig mest idag. 

Närmaste familjen det vill säga morsan. Så kallade bästisen i högstadiet (inte du Sol). Hjärter kung. X:et. Närmaste kretsen av så kallade vänner, oavsett vilka jag umgicks med. Pojken. 

Inte så konstigt att jag är som jag är idag. Orden som fastnat. Etsats i det som kallas själ, en del i det som kallas hjärtat. Ristats in och svider fortfarande. Så ont. Och jag försöker intala mig att det är demonerna som viskar och väser. Svårt. Speciellt när dom så kallade demonerna har välbekanta ansikten och röster. Dom som borde funnits där. Stöttat. Tröstat. Verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är inte som sagorna. Min verklighet. Och det gör ont.

Självkänslan och självförtroendet icke existerande. Depression gör det inte bättre. Depressionerna som avlöser varandra gör det svårt att bryta tankemönster. Svårt att finna tro på något annat än det som varit. Varje gång det vänt upprepas det igen. Orden som jag hört hela mitt liv. Nya ansikten. Nya nyckelpersoner. Samma ord. Andra formuleringar. Samma känsla av värdelöshet. Tron på att det som sagts är sant. Har ju hört det hela mitt liv. Varför ens hoppas på något annat. 

Har jag gett upp? Nej. Jag lever fortfarande. Ärrigate. Sårigate. Ännu ett hack i det som inte verkar kunna byggas upp. Är det då så konstigt att jag inte finner ro någonstans? Att jag flaxar. Söker efter något som inte finns. 

Spegeln blir nog aldrig min vän. Och jag kommer nog aldrig göra annat än se mig genom alla dom orden som följt mig genom livet i olika former hos olika personer. Hör man det tillräckligt ofta så blir det sant. 

Jag gör saker. Jag träffar folk. Jag kan umgås. Om jag tror att jag har något att bidra med? Inte nu längre. Om jag tror jag har något vettigt att säga? Nej. Tror jag att personen framför mig bryr sig om vad jag har att säga? Oavsett om det är någon jag redan känner eller en helt främmande människa? Nej, inte ett dugg. Speciellt sistnämnda. Finns ingen anledning till att lära känna mig. Varför ens försöka? Varför ens bry sig? Vem är jag att tro att någon skulle vilja veta vem jag är? Inget man kommer ihåg ändå.

Osäkerheten är starkare numera. Och det är riktigt illa när den känslan dyker upp när jag tillbringar tid med dom som kallar mig vän. Eller nu under helgen med Darling till exempel. Att känslan av att han egentligen inte ville ha mig där. Hur det får mig att tvivla på hela min existens. Rädslan som kommer med den. Om det var så på riktigt. Att det var sant. Inte bara med honom utan med alla som faktiskt finns kvar. Och så jag som inte vill störa.

Är det då konstigt att viss musik är det enda som lugnar min själ? Hur viss musik är ren balsam för det som är så trasigt inom mig? Där musiken ger tröst i det som redan är tungt och svart? Där texterna sätter ord på det jag känner? Inte ett dugg konstigt. Vore konstigt om det inte var så. Idag inget undantag.

Husfrun säger saker som jag vet jag borde ta till mig. Saker som jag borde kunna ta till mig. Vet ju det. Kan inte. Ord som att dom söker folk på hennes jobb får mig att nästan sluta andas. Saker som att jag skulle vara perfekt för klientelen. Att jag skulle passa bra där. Med allt mitt kunnande. Min expertis. Erfarenhet. Utbildning.jag som Pers. Tryggheten jag utstrålar. Får folk att slappna av. Leendet som får folk att må bra. Och så vidare. Och så vidare. Paniken växer i mig lite grann. Fortfarande hanterbart. Andas lite extra. Djupare. Långsammare. Definitivt inte redo. Tydligen är jag bättre på att dölja mitt jag än jåg trodde.

Ändå. Jag vet ju att jag kan. Det är väl det enda jag kan säga att jag kan. Behöver ju inte tro på mig själv när jag ser på vad jag har på papper. Betygen ljuger inte. Jag vet det. Just nu tvivlar jag på det med. Ändå vet jag ju bättre. Jag vet egentligen. Saknar bara tron på mig själv. Oavsett.

Demonerna har fått liv idag. Demonerna fått liv igen. Väser högre än på väldigt länge. Starkare än på länge. Såren svider igen. Såren öppnades igen. 

Blir att välja att ha hörlurarna på och höja så musiken dränker väsandet. Lugna ner själen. Fylla min kropp. Mitt väsen. Andas. Älska. Hata. Le. Annars blir det en sömnlös natt i natt. Ingen mår bra av det. Allra minst jag. Hatar mina demoner. Tyvärr dör dom inte i dagsljus.


Något att se fram emot? 

Alltså. Hur tänkte dom nu? 

Har festival att gå på nästa vecka. Åker egentligen för att se ett av banden. Resten var liksom bonus. Har ju sett dom andra som jag kommer att se igen. Utom ett utöver dom jag ska definitivt se. Ändå är det det andra bandet som får mig att skriva det här.

Första dagens spelschema helt okej. Passar mig alldeles utmärkt. Inga konstigheter eller så. Inte så att jag kommer känna mig som en ångvält kört över mig.  Dag två däremot. 

Dag två. Hur ska jag ta mig igenom den? Definitivt inte smärtfritt. Och den blir väldigt lång. Väääldigt lång. Speciellt med tanke på att jag kommer att få vänta tre timmar med band jag varken lyssnar på eller vill se. Tre timmar är väldigt lång tid när jag vet att jag kunde åkt hem och varit hemma tills bandet jag inte sett och faktiskt vill se kliver på scen. 

Problemet är ju då: Ska jag stanna kvar och vänta på att uppleva bandet live eller åka hem och vara förbannad på mig själv? 

Är bandet värt väntan frågar jag mig då? Det är dom säkert. Låter väldigt bra på skiva. Youtube har både bra och dåliga liveupplägg med bandet. Min sorts musik? Definitivt. Vill jag se dom? Jepp. Måste jag? Nej. Ändå ett band som jag nog kommer hem med tröja med. Säger en del för min del i alla fall.

Målar jag fan på väggen? Erfarenheten säger att jag inte gör det. Fibron är som den är. Utan den så hade jag inte ens skrivit det här.

Kommer jag orka? Tvivlar. Hatar verkligen fibron just nu. Speciellt gällande festivalhelg. En dag funkar relativt smärtfritt. Det kommer ju dagen efter när man tagit ut sig helt. Därför känns dag två inför kommande festival som utmaning redan innan spelschemat kom upp. Nu har jag bara lust att gråta i förväg. Speciellt när jag vet hur lång den kommer att vara redan innan dom där tre timmarna av väntan. 

Får ta det som det kommer helt enkelt. Dagsformen får avgöra hur det blir. Sällskapet likaså. Kan ju vara så att jag har så roligt att det får mig att glömma fibron. Vädret har ju inverkan också. Mycket kan ställa till det eller också det att mycket kan ju göra det möjligt.

Blöö. Skitkropp.


Darling

Det finns dom som kommer in i ens liv och gör intryck. Det finns dom som kommer in i ens liv och blir en del av ens externa familj. Darling är en av dom. Träffas inte så ofta numera men när vi ses är det som tiden mellan gångerna inte funnits. Som om det var igår. Nu är det ändå för lång tid mellan gångerna. Till och med enligt min tideräkning.

Hur länge har vi känt varandra nu? Vad blir det nu? 25 + år? 

Smågrabb när han dök upp första gången i min soffa. Väljer att kalla det min även jag då levde med X:er. Tiden som Darling funnits i mitt liv är fler än så och fler idag utan X:et än med. 

Liten smal grabb med långt färgat svårt hår. Pratade om allt mellan himmel och jord. Då menar jag allt. Och visst här är uttrycket ”mellan himmel och jord” begränsat då funderingarna och samtalen handlade om så mycket mer. Filosofiska diskussioner om livet och existens. Mörker, mycket mörker var det i samtalen långt in på småtimmarna medan han satt hos mig. 

Inte nog med att vi var hårdrockare båda två, inbitna och nyfrälsta Black metal individer likaså. Norskt skulle det vara förstås. Vi har båda vidgat soundtracket i våra liv sedan dess, men just då var det viktiga saker vi diskuterade och intresserade oss för. Avhandlade många gånger sakers verkliga innebörd och värde. 

En annan sak som vi delat under åren är intresset för läsande. Böcker avhandlas och lånats och diskuterats. Så långt att jag såhär i efterhand skulle kunna säga att vi hade vår privata bokcirkel :). 

Att jag sen kallar honom för Darling får han skylla gemensamma intresset för ”Absolutly faboulous” som vi båda såg på. Han var min Patsy liksom. Ja, jag är ju den korta tjocka av oss så det blev sig naturligt. Smeknamnet Darling har han fått leva med sen dess. Och det är bara jag som får kalla honom för det.

Fick dock problem med X:et gällande vänskapen vi delade. Det där bandet som blir med nära vänner. Hade Darling varit tjej hade problemet uppstått i alla fall. X:ets svartsjuka såg inte bara könstillhörighet som problem utan vänskapen och intresset för saker vi delade och han kände sig utanför ibland. Till exempel det att X:et läser inte böcker till exempel. Förutom fakta om andra världskriget och främst finska delen i den.

Svartsjukan som smög sig på och jag upptäckte det först efteråt hur illa det varit ändå. Darling hade dock sett det och backat. Han hade inte vågat ta konfrontationen helt enkelt. Jag klandrar honom inte. X:et har någon konstig auktoritet och aura över sig. Det har han än idag. Makten över vissa saker han tappat dock. Dagsljus får ju demoner att bli mindre. Pratar man om dom och ser dom för vad det är så slutar dom ha makt över en. Tyvärr har jag ju märkt att det finns spår av det där fortfarande som ställer till det i relationer sen dess. 

Mest ledsen ändå att det gick så långt som det gick med vännerna vi hade då. Dom som fanns men slutade komma över och sitta i soffan halva nätterna. Saknar den tiden faktiskt. Det där öppna filosoferandet vi hade. Inget ämne var tabu. Allt var okej att prata om. Då menar jag allt.

Hittade tillbaka och återupptog det som tagits ifrån mig, oss, efter skilsmässan. Många timmar blev det av samtal och funderingar. Jag hade fått vännen tillbaka. 

Sen händer livet och allt det andra som hör till inklusive diagnos och massa skit. Skulle kunna rabbla upp en massa orsaker till varför vi inte haft kontakt på ett tag igen. Jag är huvudfaktorn i det här. Oavsett om jag vet bättre så blir det så fel ändå. 

Det där med depression och tankemönster jag har gällande ”vill inte störa” när jag mår som sämst. Han, Darling, är en av dom få människorna jag träffat som förstår det där. Han, Darling, är en av dom få som får mig att skratta igen. Ändå, mot bättre vetande, väljer jag att ”inte störa”. Dumma mig.

Om jag bara vågade prata om saker igen så är han rätt person att göra det med. Jag vet det. Tror jag ska ta emot hans inbjudan om att komma och hälsa på. Om inte annat så vet jag att jag behöver det. Vill ju så gärna bli hel igen. 

Tror ni några nätters filosoferande om allt mellan himmel och jord vore bästa medicinen just nu?