Kategoriarkiv: framtidsdrömmar

Om livsprojekt och planer

Läser om andras bedrifter och livsprojekt på sidor jag är med i på fejan. Planer flok har för det som komma sall. Blir så imponerad av allt som folk gör trots funktionshinder. Oavsett vad funktionshindret är. Samtidigt får det mig att känna mig oduglig i det ”lilla” jag har. 

Som jag skrivit om förr så är jag imponerad av folk som faktiskt bor där dom bor och hur länge de gjort det. För mig är det overkligt att bo på samma adress länge. Ni som följer mig här vet att jag flyttat sisådär en gång om året senaste 20+ åren. Att jag flyttar runt är en sak, att stanna en annan. Lika lite som folk inte förstår att jag levt som jag gjort är som jag som inte förstår hur man kan stanna på en plats så länge. Ändå, en del av mig söker just det. Lugnet. För alltid hemmet. Att lägenheten jag har nu (inne på dag fyra) känns som en plats jag kan vara kvar är ingen garanti på att det blir så. En dag kommer flyttfågeln och säger att bopålarna ska upp igen. Så som mitt varit hittills vet man aldrig.

Som nu, när jag läser om folks livsresor och planer, undrar jag vart jag får plats i det här. I det stora. Livets väntrum igen ni vet. Vart är jag på väg? 

Andra skriver om kursändringar och byte av jobb. Plugga och göra annat. Resor och vandringar som glrs en gång i livet. Och jag? Och jag ingenting. Okej jo, har ju mina intressen och hobbys., men just nu är det just det: intressen och hobbys. Sen då? Jag vet inte. Vet ju inte vad morgondagen har med sig. 

Avundas alla dom som ge allt det där det skriver m. Planeringen. Och att de gör det också. Bara det är stort.

Tänker på drömmen jag skrev tidigare. Att jag var på rätt väg. Vadå rätt väg? Är jag ens på en väg? Stig möjligtvis. Känns mer som om jag förvillat mig ut på mon utan väg tillbaka eller väg framåt. Stor på min grästuva och trampar. Försöker finna fotfäste och en väg någonstans. 

Just nu läser jag mest om andras resor genom livet. Kanske för att finna inspiration. Kanske för att hitta någonsorts vägledning. Fingervisning. Så ett frö. Kalla det vad ni vill. Less på ingenmanslandet. Det här väntrummet. 

Ändå. Jag gör min egen resa. I framtiden ser jag meningen med allt det här. Mentala resan fysiska resan. För visst har jag gjort båda bokstavligen hittills i år. Än är den inte slut. Varken året eller mentala/psykiska resan.

Stor eloge och klapp på ryggen till alla dom som gör sin resa. Och lycka till vart ni än är på väg.

Annonser

Nomadliv VI

Dagen för avfärd är här. Dagen kommer tillbringas bakom ratten. Tusen kilometer från Farsan till Morsan. Innan avfärd känns det som tusen mil. Ändå var det förvånansvärt enkelt att ta sig uppåt. Får se om resan neråt känns likadant. Kanske inte just mellanlandningen. Däremot målet.

Nomadlivet börjar verkligen ta slut. 2 dagar kvar till att hämta nyckeln. Två dagar innan dagen D liksom. Som jag väntat. Som jag längtat. 

Kluvet ändå. Att tiden här uppe hos Farsan tar slut om ett par timmar i skrivandets stund. En del av mig vill stanna. Tiden rann iväg och känns som om jag inte hann med allt ändå. En annan del vill bara neråt och hänga på dörren hos hyresvärdens kontor på måndag. Och ressällskapet, katten, märker att något är på gång. Vet inte om hon ser fram emot resandet i sig. Bara det att sakerna är packade och jag inte är mig själv tror jag. Hon vet att vi ska iväg i alla fall. 

Fixa lite innan avfärd. Matsäck och kaffe och sen packa bilen. Ta sig förbi affären och handla med sig lite bröd. Svenskar kan inte bröd som Finland. Punkt. Och då måste man köpa med sig sånt. Plus allt annat som fattas i Sverige.

Nomadlivet närmar sig sitt slut. Vart tog tiden vägen? 


Välkommen hem!


Nu kan jag äntligen skriva om något som varit på igång senaste tre veckorna. Jag har fått egen lägenhet!!! På riktigt. Mitt namn på kontrakt på egen lägenhet. 
Kommer ha ett hem för mig och katten. Kommer att ha allt jag äger och har under samma tak. Det blir att inte ha sakerna nerpackade i kassar eller kartonger. Eller förvsrade på fem olika adresser. Bara vara mig själv. Mig själv och katten. Slippa oroa mig för morgondagen gällande kunna veta att jag har tak över huvudet imorgon också. Slippa ångesten. 

Väntan varit olidlig. Osäkerhet och tvivel avlöst varandra. Processen såååå oändligt lång. Men, kontrakt skrevs under för några timmar sen. Det är på riktigt!!! Nedräkningen har börjat.

Åkte sen ut till adressen. Ett par mil utanför staden där Neo bor. Kollade läget. Kände av. Stor matbutik, några pizzerior och kafe och annat trevligt. Och det känns overkligt. Ändå ser jag på kontraktet och vet att det är på riktigt. Ingen dröm. 

Och hänvisning till rubriken ovan:  

Korparna kraxade Hej och önskade mig välkommen hem. Tydligare tecken än så om att jag hittat hem finns inte i min värld. 


Om att läsa och skrivande

Jodå. Jag läser. Mindre nu än vad jag har gjort förr. Mer än jag har gjort under senaste åren. Det har blivit mer biografier och fakta än skönlitteratur. Men jag läser. 

Har nu läst en del skönlitteratur. Kommit på mig själv att tänka på att det jag läser inte gör något för mig. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag skulle skrivit annorlunda. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag kunde gjort det bättre. 

Precis. Vad? Var kommer det ifrån liksom? Jag skriver inte… längre. X:et kvävde den delen av mig så bra att jag än idag inte rört pennan. Det är nu mer än elva år sedan skilsmässan var ett faktum. Mer än elva år sedan jag vet jag inte skrivit en rad. Hur länge sedan det var innan det vet jag inte. Vet bara att jag inte skrivit sedan dess. 

Saknar det. Gjort det hela tiden. Önskat och väntat på att jag börjar igen. Att bara ta och göra det funkar inte. Har försökt. Penna och block tillgängliga varje dag. Ändå, samlar bara damm. Gjort det i över elva år. 

Ändå. Kanske bryter jag blockeringen genom att läsa andras berättelser. Oavsett om det är livsberättelser eller på låtsas. Att jag genom deras ord om en annan värld och en annan plats väcker mig igen. Blåser liv i något som varit död så länge. Blåser liv i något som var en stor del av mig förr.

För, så som det är just nu, när jag kommit så långt Att jag tänker i banor som jag skrev ovan. Det där om att jag kunde gjort det bättre. Det där om att jag kan göra det bättre. Oavsett vad självkänslan säger och inre kritikern säger vet jag med mig att skriva kan jag. Oavsett att det mesta ligger nedpackat och undangömt från omvärlden så vet jag att jag kunde skriva. Jag var bra på det. Det var någonting jag visste hur man gjorde. Även om det mesta var för skrivbordslådan.

Kanske plockar jag snart upp pennan igen. Inte en dag för tidigt i så fall. Har väntat på den dagen tillräckligt länge om ni frågar mig. Mer än elva år.

Elva år av tomhet. Elva år av saknad. Elva år av längtan. Det gäller målandet och ritandet också. Det var inte bara skrivpennan som togs ifrån mig. Det var inte bara skaparglädjen som tystades. Skaparglöden kvävdes. Har inte riktigt hittat sätt att blåsa liv i den igen. 

Jag fortsätter läsa. Tänka på sånt jag skulle gjort annorlunda. Skrivit om. Bytt vinklar. Bytt perspektiv. Jag kommer på mig själv att snegla mot pennan och blocket som ligger framme. Oftare nu än jag gjort senaste elva åren.


10 år sedan

Tänk vad tiden går. I år, just nu den här helgen, är det tio år sedan jag var på Wacken sist. Ser på foton som folk lagt upp på Facebook. Ser på band som streamar på plats. Minnen som det väcker. 

Oj vad roligt jag har haft där nere. Att det är tio år sen jag var nere sist betyder ju inte att jag inte varit där tidigare år. Och har nog upplevt allt där nere. Värmeböljan -04 och knähöga leran året efter. Mellanting av väder också självklart. Människorna. Stämningen. Festen. Musiken. Oj, vad jag saknar det. 

Skulle vara kul att åka ner en gång till i alla fall. Så kan jag känna när Wacken nämns. Avundas dom som är på plats. Tills jag ser publiken över livestreamingen och kommer ihåg varför jag valt att inte åka ner dit igen. Det blev för stort. Märkte det redan för över tio år sen. Hur det gick från 30 tusen till 60 tusen. Vet inte ens hur mycket biljetter de släpper numeta. Bara stt det blivit vldigt stort. Då menar jag sttort. Väldigt stort. För stort för mig. En del vill ha det så. Jag är inte en av dom. 

Ändå väcks längtan till att åka på festival ute i Europa till liv.  Finns ju fler än Wacken. Har ju varit på andra så jag vet. Kanske igen nästa år? 


Inte mig det är fel på

Sen festivalen för några veckor sen har det hänt att jag tänkt på mötet med Pojken. Inte det att jag träffade honom. Inte heller det att jag skulle sakna honom. Utan snarare det att det korta mötet hav mig avslutet jag verkligen behövde. 

Det gick ju fort när det var ett faktum att han inte ville mer. Båda två jobbade och jag valde att lämna vårt gemensamma hem under helgerna av den tid det tog att packa ihop, fixa lägenhet och dra. 

Sågs för tre år sen på spelning i Stockholm. Hälsade, grattade och lämnade det som jag hade fått med mig men som var hans. Inget annat. 

Den här gången samma så. Artighetsfraser och sånt, men det han valde att säga som svar fick allt falla på plats. Han hade inte förändrats. Däremot jag skulle jag tro. I en enda mening i hans respons på vad han tyckte om det jag berättade gör honom sammanfattade han dom sex åren vi var tillsammans. 

Jag inser idag att han ville och försökte äga mig. Förändra det han inte tyckte om. Även om han kuvade sidor hos mig och gjorde dom mindre synliga fanns dom kvar. Fick ju höra det också. Att jag då fortfarande var ärrad efter åren med X:et bidrar ju till det hela. Han hade inte så mycket försvar att ta sig igenom om vi säger så. Och jag bet ihop och accepterade läget. 

Något han hatade hos mig var finskan i mig. Finnpatrioten som fortfarande finns i mig. Kanske mer idag än då. Pratade jag finska med någon blev han uppriktigt förbannad. Fick ju höra det också. 

Han hånade min andliga intresse och skrattade åt spökprogrammen jag kunde välja att se. Jag rörde inte böckerna eller annat under dom tre år vi bodde ihop. Och programmen såg jag bara när han jobbade. Skiftjobb gjorde att det blir då varannan vecka. Och inte alls. 

Det konstigaste av allt var ändå musiken. Den var och är viktig för honom. Samlar på skivor och allt det där. Men, inte Black metal. Och jag som kategoriserar mig som det fick höra hur kasst det var. Om jag valde att lyssna på ”min” musik så kunde han skämta om att datorn var trasig och att högtalarna borde fixas. Inte ett dugg roligt, men enligt honom jo. Och om det var på finska var det ju två gånger värre. Ändå lyssnade han på min husgudar. Men å andra sidan har dom alltid varit den där som stått vid sidan om på något så. 

Det är här det som sades för några veckor sedan bara bekräftade det jag minns från åren med honom. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att jag träffat min husgud. Svaret var något om att han hade sett honom på förra årets festival och varit så kass att han skulle inte ens vilja träffa honom om han fick chansen. Det hade bara varit förnedrande och pinsamt och det att jag gjort det säger mer om mig. 

Och så. Där var den människa som jag hade varit tillsammans med i nästan sex år. Inga konstigheter. Rakt upp och ner. Kritiserar allt jag är i ett par meningar. Ändå blev jag förvånad. Vad trodde jag egentligen skulle hänt under åren? 

Insåg efter det mötet att jag saknar honom inte. Jag saknar inte det som var. Jag borde ha lämnat honom långt innan han lämnade mig. När han första gången bokstavligen kallade mig tjockfetto. Vet inte varför jag stannade. Kanske det att han var ju den som stod på sig och fick mig att söka hjälp. I och med hans bestämdhet över just den biten bidrog till den resa som fick mig att veta vad som fattades mig. Diagnosen bipolär. 

Jag varit väldigt glad med den här insikten i några veckor nu. Tills igår. Kändes som knytnävsslag under bältet. Jag har hyperventilerat. Gråtit. Svurit. Skrattat åt eländet av vad det är. Sömnlöst. Och massiv ångest. Han ska göra det han aldrig skulle göra; gifta sig. Om det nu stämmer vill säga.

Missförstå mig rätt nu. Handlar inte om det som var eller kunde ha varit. Bara det att den klena självkänsla jag hade och försöker få stå stabilt raserades. Känslan av att det är mig det är fel på kommer tillbaka. Hur kass och liten han fick mig att må sista tiden tillsammans. Allt kommer tillbaka på en gång. 

Inga omsvävningar eller skönmålade saker. Nä. Han orkade inte mer och det var på grund av mig. Länge var det det jag kom ihåg. Det jag kände. Hur låg jag kände mig. Hur kass jag var. Värdelös. Fet ful och äcklig. Brukar bli så när den man är tillsammans med kallat en saker och sen det där att inte vill ligga med en. Alltid ursäkter. Idag vet jag bättre. Det var ju mig det var fel på enligt honom. 

Nu ett dygn senare märker jag att jag inte fastnar i känslan av värdelöshet som jag skulle gjort tidigare. 

Hade det varit innan jag fick det så behövliga avslutet och bekräftelsen att det inte var fel på mig hade jag nog skrivit helt annorlunda. Mötet för ett par veckor sen bekräftade det jag behövde känna på riktigt, att det inte är mig det är fel på. Det var alltid han. 

Det skrivna ovan borde tala sitt tydliga språk. Svart på vitt. Han försökte förändra mig. Han försökte äga mig. Han misslyckades, men fick det att känna det som om det var mitt fel. Tänk att det behövde ta så lång tid innan jag kunde ”känna” det också. 

Bättre sent än aldrig. 

Och vet ni? Jag är fortfarande black metal tjej, så jag valde att köpa biljett till festival där husguden ska spela. Bara för att jag kan. Och vill. Hade jag fortfarande levt med den där ovan hade jag nog inte deltagit festen i våras och inte som nu åker på festival med mest black metal på spelschemat. 

Jag tror jag är segraren i det här. För det kunde ju varit så illa att jag gift mig med den där. Hemska tanke. 

 Tror det är dags att införskaffa nya högtalare till datorn. Det låter ju så konstigt i dom 🙂
PS. Glömde. Han var aldrig fan av mina tatueringar heller. Bara en sån sak. DS.


Jag har en plan

Hoppas bara den funkar bättre än i Jönssonligan filmerna när dom dr orden yttrats. 

Jag har alltså en plan. Kommer inte skriva ner den i detalj här. Vore ju dumt. Eller inte. Skulle kunna göra det. Ändå bär det emot. Vill ju inte jinx it. Det blir ju så fel i Jönssonligan så lika bra att låta bli. 

Måste först fixa lite saker. Påbörja och avsluta. Avsluta är nyckelordet här. För här kan jag inte stanna. Tro mig. Kommer inte tas emot med glada utrop direkt. Men just den delen måste vänta några dagar. Tills jag fått svar på frågor jag har och dom jag inte tror jag hade.

Det där med att vara på väg till något gick definitivt fel den här gången. Helt okej. Erfarenhet rikare. Läxa för framtiden. Definitivt. Jag ser det som nödvändig mellanlandning. En sån där nödvändig mellanlandning för att finna bäring igen. Varit vilse alltför länge igen. Kompassen varit ur funktion alltför länge. Karta har jag aldrig haft.

Påbörja är en annan sak. Enklare. Gjort det förr. Inga konstigheter. Packa ihop och flaxa vidare. Den här gången inget undantag. Ändå annorlunda. Ändå samma. Tror jag har landat i mig själv någonstans. 

Måste bara reda ut lite frågetecken jag har. Pricka av listan jag har. Ganska lång lista. Faktiskt. Klara upp lite saker. Göra grundjobbet ordentligt den här gången. Så blir det bättre början sen när jag väl landar igen. 

Inge flyktbeteendet. Inte den här gången. I så fall hade jag redan flaxat vidare för länge sen. Stor skillnad. Därför annorlunda. Jag är stark. Jag står rak i ryggen. Jag är redo att möta prövningarna som väntar. Jag är.

Jag kommer tvivla. Jag kommer vackla. Jag kommer skrika. Jag kommer att vara ledsen. Jag kommer gråta. Jag kommer till och med hata ännu mer. Men, jag kommer gå framåt. En sak i taget. Ett steg i taget. En dag i taget. Oavsett hur svårt det kommer att kännas så kommer jag att göra det. För jag vet att jag kan. Jag kan.

Frågetecken att reda ut. Finna svar på frågor. Viktiga frågor. Livsviktiga frågor. Även otänkta sådana. 

Men, jag har en plan. Och den börjar jag med redan idag. För efter idag ingen återvändo. För efter idag har jag stått still för länge. Tror jag nått dit jag väntat länge på att komma. När det räcker med allt skit. Att jag behövde bli arg. Så.

Så. Nu är jag här. Nu är jag där jag velat komma. För nu blir det skillnad. Jag är på väg upp. Kommer inte bli lätt. Definitivt inte. Jag vet det. Men jag är redo. Krigaren i mig har vaknat. Redo eller inte. 

Jag har en plan.