Kategoriarkiv: framtidsdrömmar

ÅK!

Ni vet när ni träffat folk och så träffar ni folk? Ni vet när ni träffat människor och så träffar ni människor? Just det. Precis.

Jag har träffat på den där jag tydligen behöver just nu. Jag har träffat den där jag uppenbarligen ska träffa just nu.

För att? Komma iväg och göra saker. Själv men inte ensam. Det där jag funderar på men inte gör något åt och sen bara är irriterad på mig själv över. Hon är tydligen den jag behöver ha i mitt liv just ni för att ta tummen ur och komma till skott.

Som idag. Pratade om en del platser jag funderat på att åka till. Hennes spontana kommentar var: ”Åk! Det fixar du. Det fixar vi.”.  Och som hon sagt innan om det där med hyran så kan den diskuteras och reduceras utifrån vad jag gör för hennes hundar och markservice. Alltså… städar jag hela nedervåningen och rastar hundar när hon är på jobbet så får jag billigare hyra så jag kommer ha råd att åka iväg på saker samtidigt som jag har kattvakt under tiden jag är borta. 

Vad funderar jag på egentligen? Bara att ta vara på erbjudandet och börja planera istället för att fundera. Kanske ta en festival eller två? Hälsa på vänner i ett par dagar här och där? Ta och åka där jag aldrig varit förr? Bara för att jag kan? Varför inte? Nu när möjligheten finns.

Vissa människor dyker upp i ens liv när man behöver dom som mest. Hon är en av dom. Hon är en sån. För det är ju så att jag behöver göra saker för mig själv just nu. Och med henne har jag möjlighet till det. 

Saker och ting händer av en anledning? Verkar inte bättre. 


Ny omgivning

Befinner mig mitt ute i ingenstans. Hur skönt som helst. Tystnad. Tystnaden. Bara det. 

Från månadsskiftet ny adress. 


Till eller från II

Bara för att jag skrev inlägget betyder det ju inte att det är sluttänkt kring ämnet. Nejdå. Kommer ju ihåg saker som kanske skulle kunnat varit med redan i förra. Saker som gör att jag skriver ett till i ämnet.

Det har funnits människor som fått mig att vilja stanna. Rota mig. Det som gjort att jag tagit mig vidare och någon annanstans är omständigheter och avslut på relationer som fått mig att packa ner allt igen och ta mig från. Som att leta hus med respektive slutar med flytt till en annan stad då jag är orsaken till att han inte orkade med mer av tanken på oss. En annan är äktenskapet som slutade med att han valde bort mig. Visserligen valde han att byta stad men jag hade ingen anledning att stanna. Och det gjorde jag inte heller till slut. Tog första bästa tillfälle att flytta och gjorde det. 

Tanken om en egen plats som jag kan kalla hem är en dröm jag haft länge. Jag har bara inte slutat ta mig från någonting. 

Tak över huvudet är och har inte varit största problemet för mig. Har levt på adresser jag bara velat fly från från dag ett. Misstagen man gör i den desperation på grund av det är bråttom är många. Inget jag sticker under stol med. Försöken med att rätta till och få det rätt har bara ibland gjort det värre. Ibland är det svårt att starta om. Kan ju bero på att det inte var rätt från början. Bara att ta sig vidare. Vilket jag gjort. 

Flaxat. Hattar. Sökt. Trott jag funnit. 

En av orsakerna som bidragit till hur saker har fallit på plats var när jag låg på sjukhus. Hur ensam jag faktiskt blivit. Jag har valt att leva periodvis ganska isolerat. Som nu. Självvalt i och med diagnos och vad det gör med självbilden. Men när man ligger på observation på sjukhus inser man saker och börjar förstå vad andra pratat om hela mitt liv. Det där med familjeband. 

Det finns två former av familj för mig. Den man föds i och den man får genom livet. Den första har jag ingen kontakt med idag. Morsans sida då. Hon och Bror. Farsan önskar kontakt men jag valt ett vara tyst ett tag. Blev för mycket helt enkelt. Den andra finns där och som jag nämnde ovan så är det där med isolering en del av sjukdomsbilden för mig. Vill inte utsätta någon annan för mitt mående. Vet att det är en ond cirkel men det är min verklighet. Tror att det ligger något i det där med socialisering kan bryta depression. Att ha sammanhang. Tillhöra någonting. Tillhöra en familj på ett eller annat sätt. En plats där jag faktiskt hör till. Farsans sida. Har bara förträngt det. 

I och med att jag skrev det jag skrev i första delen av dom här inläggen känns det som att jag är närmare sanningen av min verklighet än jag varit på länge. Det där med att jag inte levt för någonting egentligen. Vara funnits en dag i taget. Det betyder absolut inte att jag tagit vara på dagarna. Handlat mer om överlevnad än ett liv. 

Svårt att tänka sig en framtid om man inte trott att man ska överleva morgondagen. Svårt att planera för någonting om man tror man inte kommer att leva för att uppleva det. Längsta framtida inköp för planerad upplevelse har nog varit biljetter inför festivalsommar. Då har det handlat om max ett halvår i förväg. 

Att jag pluggat och arbetat betyder inte att jag haft långsiktiga planer för framtiden. Kurserna har varit halvårsvis. Det har aldrig varit tvång att gå eller avslutas. Att jag gjort det förvånar mig faktiskt. Anställningar som jag haft har onte heller varit fasta. Har haft chefer som levt på möjligheten att inte bli tvingade att anställa mig på heltid. Resulterat i att det bidragit mycket till den där ”icke önskvärd” känslan. Samtidigt som det också bidragit till det här med att det inte varit svårt att dra vidare. Vem är lojal sin chef som inte vill ha en egentligen? Precis så. Ingen. 

Men. Det finns alltid ett men. Det hade varit trevligt med sammanhang. Att ha en plats där jag varit önskvärd. Där jag passar in. Känt att jag velat stanna. Bli kvar. Och nu när jag inte ens vet vad jag klarar av gör det svårare att tänka framåt. Att inte veta tycker jag verkligen inte om. 

Tänker på vad arbetsterapeuter sagt senaste året. Timmar av samtal och analyser av mitt liv hittills. Intressen och vad jag gjort och vad jag skulle vilja testa på och göra. Låter enkelt? Inte ett dugg. Inte enklare heller utifrån det här med att jag inte fattat vidden av mitt flyktbeteende genom åren. Idag skulle kanske samtalen vara annorlunda. Jag vet inte. Vet bara vad jag önskar min ”till” plats i framtida liv ska inehåöla. Vad jag vill prova på och se om jag orkar med det eller klarar av det helt enkelt.

Ta tag i kreativiteten igen. Väcka musan och plocka upp både penslar och pennor igen. Enklare om jag hade en plats som har plats. Just nu och har varit ett tag är att saker jag har för allt det där är undanskymt. Nedpackat och inte i fokus. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det där med plats behövs den för nytillskottet på intressefronten och hobby: bokbinderi. Kurs gicks förra våren. Viljan finns. Intresset finns. Plats saknas.

Har velat testa det där med teater så länge jag kan minnas. Tyckte om skolpjäserna. Och annat sånt där som hörde till. Tills helvetet började. Idag finns det en fundering om att testa på sånt. Se om det kan bygga upp självkänslan lite. Inte det att jag vill bli sedd. Inte det att jag vill bli känd. Bara det att ge mig plats. Tillåta mig att ta plats och känna mig trygg i det. Vad är bättre än att göra det på teater om ni frågar mig? Kan ju bara vara så att jag gör scendekoration eller annat kreativt. Bara jag får testa och se om jag faktiskt kan ta plats utan att känna mig otrygg eller i vägen. Min arbetsterapeut tycker det är en bra idé. Att hon den jobbar med amatörteater vid sidan om är en helt annan sak. Var ju inte så att jag visste det när jag vågade säga sånt högt för första gången för någon. Att jag inte letat upp en grupp här jag är nu beror på det enkla faktumet att det här är inte min ”till” plats. Jag här inte hemma här. Bara att jag vet det är ju bra. 

Så. ”Till”. Förevigthem. Med plats för kreativitet. Plats för andlighet. Definitivt plats för andlighet. Ett hem där jag kan fylla varenda vrå med bra energier och andlighet. Där jag kan ha saker inom räckhåll. Nära. Framme. 

Har lite tänkande att göra igen. Riktig tänkande.


Till eller från

Två tidigare inlägg resulterar i en sammanslagning av tankegångar. Ena om vad man drömde om att bli när man var liten och den andra om att aldrig sluta jämföra. Det leder till rubriken ovan: till eller från.

I och med att jag inte haft någon större plan eller drömmar om att göra när jag blev stor har jag alltid trott berodde på att jag inte trodde jag skulle leva så länge. 

Låt mig förklara. Jag har levt som odiagnostiserad bipolär hela mitt liv fram till för sex år sen tror jag det var. Odiagnostiserad bipolär redan innan det hette bipolär. Jag var det som kallades manodepressiv redan som väldigt ung utan att veta det. Och det gjorde tankegångarna ganska mörka och destruktiva redan som barn. Jag har helt enkelt överlevt så här länge även om jag inte trodde det skulle vara möjligt. Ett av återkommande tankar är självmordstankar och som också ingår i sjukdomen. Jag är inget undantag från den delen. Här bara lärt mig att leva med det. En dag i taget. Inte idag ni vet. Dagar som blir till år. Och jag har överlevt såhär länge. 

Det har liksom aldrig varit läge till att planera långsiktigt. Det skulle ju ta slut när som helst. Oavsett vad det var helt enkelt. Ingenting att planera för. Ingenting att hoppas på helt enkelt. 

Det enda jag gjort och avslutat var och är studierna efter mångt och mycket. Examen finns. Ingenting jag plockar fram och yvs över. Den bara är. Här fått frågan många gånger om varför jag inte lyfter fram mina studiebedrifter, men jag är inte sån. Jag har titel. Jag har poängen. Till vilken nytta egentligen? Jag är inte mitt yrke lika lite som jag är min diagnos. Och nu när jag ändå inte kan arbeta inom det jag är utbildad till finns det ingen som helst anledning till att ens prata om det överhuvudtaget. Det finns där. Och jag betalar fortfarande varje månad för åren i skolbänken. 

Jag har intressen. Hobbys om man så vill. Sånadär saker jag liksom alltid haft men ligger för tillfället nedpackat någonstans djupt inom mig. Begravd och tystad om ni så vill kalla det också. Bristen på positiva och uppmuntrande vuxna och/eller respektive gör så med en. Tro mig. Samtidigt som det där med mörka svarta tankar om sig själv underlättar inte ett dugg. 

Inspirationen och lusten tystades för länge sen. Jag var ju bra på det jag gjorde. Det jag brann för. Ville utveckla. Sen kom kritikerna. Kritiken. Nedvärderanden som fastnade och slog för och som jag till slut trodde på. Tror på fortfarande. Det där med att ”sluta aldrig att jämföra” triggern. Och känslan av värdelöshet som samlats under åren dätter dina spår. Jag vey att jag inte ska jämföra mig med andra. Ingen ska göra det. Att gå sin egen väg. Lyssna på sin egen inte röst. Inte lika enkelt när den blivit tystad riktigt ordentligt av dom närmast en under många år. Hela livet. 

Ritade mycket som barn där jag var bra på det så jag anklagades av andra att jag ritat av eller ljög om att det var mina teckningar. Till slut slutar man dra streck som leder til bilder. Samma sak med målandet. Dykarna jag hade och målat på blev annat i händerna på Xet. Inget av det jag faktiskt har gjort finns kvar. Däremot hans och det faktum att det är han som har utställningar idag. Inte jag. Det kunde varit jag. Och om jag faktiskt får vara lite stolt över hur ”bra” jag faktiskt var är att jag har hängt pä konstmuseum i barndomsstaden. Som samarbete med staden och skolorna. Min bildlärare valde ut ett av mina som fick hänga på konstmuseet ett tag. Tror dom har den kvar där. Fick ju aldrig tillbaka den. Nog för att jag skulle vara ringrostig men det sägs ju ett det finns i blodet. 

En sida av mig har alltid varit intresserad av andlighet och det okända. Spådomar, sanndrömmar, healinghänder och kristaller. Spöken och allt det andra. Se saker som inte finns. Veta saker som jag inte borde veta. Alltid funnits. Aldrig utvecklat. Inte haft tillåtelse helt enkelt eller så har det bara hånats och skrattat åt. Stängt av eller försökt göra det. Tystat och ignorerat saker helt enkelt tills det inte går längre. Är där igen. Bara att gilla läget och acceptera den här delen av mig och ta tag i det på riktigt. Finna vägen igen. Lyssna inåt. Finna en mentor eller två som kan hjälpa mig att finna fotfäste igen. 

En annan del som tystats under åren är skrivandet. Jag har skrivit och skrivit under åren. Noveller, dikter och försökt mig på bok både en och fler gånger. Fått födande kritik här det andra fått läsa. Tyvärr är det dom negativa som fastnat. Det och brist på tro på mig själv och min förmåga. Det har tystat orden i mig. Inte för att berättelserna inte finns där. Det gör dom fortfarande. Det kommer nya. Vill ut. Vill gram. Men pennan ligger orörd. Pappret fortsätter vara vitt. Jag fattar inte pennan längre. Destruktiva förhållanden gör så med en till slut. Även om relationen tagit slut för länge sedan ligger pennan där den ligger och orden jag fått ner under åren är nerpackade någonstans. Syns inte men finns. Bara att dom överlevt och finns kvar är något som förvånar mig. Faktiskt. Kunde lika gärna kunnat kasta dom med allt annat som var en del av mig. Medan andra skriver och ger ut det dom skrivit är något jag kan få mig låg. Jag kunde ju gjort så mycket mer under åren. Men hey, man ska ju inte jämföra. 

Det där med att inte haft långsiktiga planer har liksom påverkat göra mitt liv. Hela tiden. Jämt. Överallt. Minns inte när jag stannat så länge att det finns anledning till det. Eller det att jag känt mig önskvärd att jag ens velat stanna kvar där jag var. 

Så vitt jag vet och minns har jag varit på väg till någonting en enda gång i mitt liv. När jag stack hemifrån. Visst fanns det en lämna allt och dra, men jag var först och främst på väg någonstans. Jag flyttade till någonting. Visserligen och definitivt på väg från men jag flydde inte. Inte som jag gjort sedan dess. Jag var på väg ”till” någonting. Däremot valde jag att flytta ‘från någonting några år senare. Jag flydde helt enkelt. Livet blev för svårt att hantera där och då. Tror jag varit på flykt sen dess.

Känns som jag aldrig hittat hem sen dess. Missförstå mig rätt. Jag har haft många ”hem” sen dess. Men alltid rotlös. Alltid redo att dra upp bopålarna och byta adress. Aldrig still. Alltid på väg någonstans. Aldrig haft anledning att stanna till slut. Alltid redo att dra. Även om jag rent fysiskt befunnit mig på en plats har tankarna varit någon annanstans. Släppt in folk. Låtit dom komma nära. Men aldrig släppt in dom helt. Alltid skyddat en del av mig. 

Alla flytt och alla städer jag levt i ställer till det för mig idag när jag försöker få lugn och ro omkring mig. Flaxande land och rike runt har gjort att det ställer till det när man söker jobb, boende. Det där att jag inte blir långvarig gör ju att chefer och hyresvärdar tvivlar. Varför skulle jag stanna nu liksom. Har ju inte gjort det förr. Att se det som att jag är flexibel eller anpassningsbar är inte ord de tänker på just då. Inte heller det där att jag inte är rädd för förändring. Jag är inget att satsa på långsiktigt helt enkelt. 

Det kanske r det som gör att jag nu befinner mig där jag är just nu. Resultatet av år på väg från någonting. Försökt fly från någonting så länge att jag inte längre har någonstans att ta vägen. Flyktbeteendet har tagit ut sin rätt och jag orkar inte mer. Tvingat mig att konfrontera det som fick mig att fly från första början. Sluta försöka ta mig ”från” någonting. Komma underfund vad jag är på väg till. 

Tiden i ingenmansland har gett mig insikter. Tiden i livets väntrum har gett mig tid att förstå att jag måste hitta vägen ”till” någonting. Det där med att saker och ting händer av en anledning tror jag fortfarande på. Ibland är lektionen och anledningen svår att förstå eller finna. Jag vet nu vad jag behöver göra för att livet börjar igen. Där jag finns med i ett sammanhang. Finns. Lever. Stannar. 

Sluta ta mig från. Finna vägen till. Tänk att det skulle vara så svårt att få mig att förstå det. Många vägar har jag gått som lett mig till insikt. Adresser jag bott i och hem som aldrig var menat som föralltidhem. Det kanske har varit anledningen till varför jag blivit kvar här jag är just nu så länge ändå. Finna vägen till någonting. Enklast hade ju varit att gå in i flyktbeteendet och gjort något överilat. Nu, trots stressen av att befinna mig där jag befinner mig just nu  har jag liksom undermedvetet tvingat mig att stanna upp och komma till insikt. 

Till eller från. Jag väljer till. Sluta fly. Sluta ta mig från någonting. Då kanske jag också kan sluta jämföra mig med andra. Mitt liv har definitivt inte varit som jag trodde det skulle vara. Definitivt levt längre än jag trodde jag skulle göra. Det är nog dags att ta en dag i taget så bokstavligt. Sluta överleva och börja leva på riktigt. 

Till. Till mitt föralltidhem. Ja tack.


Vad ville du bli när du blev stor?

Vilken jäkla fråga! Alltså, att en fråga kan trigga igång så mycket! 

Är med i en grupp på fejan och dagens tråd är just frågan i rubriken. Triggade igång en hel del om ni frågar mig. Det faktum att jag inte ens minns att jag hade barndomdrömmar om framtiden. Än mindre om vad jag skulle vilja jobba med. 

Kontaktade barndomsvännen Sol om det där. Jo hon har bättre minne än mig gällande saker och ting. Speciellt långt tillbaka i tiden. Hon minns inte heller någon specifik arbete eller karriär så. Inye mer än det jag redan mindes: att öppna ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Och det här redan innan vi skulle välja gymnasieutbildning.

Tror det grundade sig i hur hemförhållandena såg ut hos henne och mig. Ett hem hemifrån vore det idealiska. Och det finns många såna i världen än idag. Tyvärr. 

Hon påminde mig om att jag alltid haft hjärta och omtanke för dom utsatta. Oavsett människor eller djur. 

Det fick mig att minnas tillfället när jag gick med mig en hemlös missbrukare hem som sov över natten, drack upp morsans öl i kylen på morgonen innan han gick. Jag har sexton och hennes respons på händelsen var ”du kan bry dig om dom hur mycket du vill men du behöver inte ta hem dom”. Till saken hör att han var nitton. Och inget konstigare än så hände. Han behövde säng gör natten. Har inte sett honom den dess. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Tror det var Peter. Vem vet?

En annan sak jag kommer ihåg så väl gällande hem för ungdomar som inte kunde bo hemma var när ja var 17. När morsan säger att de hittat perfekta stället för ett sånt boende om jag varit äldre och haft pengarna. Ja, ni förstår, hon hade noll självinsikt. Än idag hade platsen varit perfekt, om jag mindes var. Det som ändå gör mig ledsen är att hon mer eller mindre hånade mig för ens ha tanken. Förklarar nog ett och annat bara i det här stycket jag nyss skrev. 

Kommer också ihåg nu, några timmar senare, hur klassföreståndarna vi hade i högstadiet kom och intervjuade (kändes som förhör) om vilka vi var och framtidsdrömmar. Frågan om vad vi ville bli när vi blev stor kom upp då med. Om jag minns rätt så jag bagare eller polis. Inte för att jag ville varken eller, bara det att jag kände att jag var tvungen att svara något. Bagare eller polis? Ursäkta? Va? Bara det borde fått dom (ja, vi hade två) att fatta att det inte var ärligt. Sådana motsatser borde fått vem som helst att reagera. Uppenbarligen inte.

Gymnasievalet var en nödlösning. Ren fortsättning på högstadiet, som jag ändå inte fullföljde. Många försök efteråt, men det ledde till fil kand i sociologi till slut. Och jobb med missbrukare. Visserligen inte ett hem för ungdomar som inte kunde bo hemma. Men inte långt ifrån. 

Idag, två vändor i den där berömda väggen, har jag accepterat att jag måste lägga den delen av mitt liv på hyllan. Oavsett hur mycket jag vill och önskar så kan jag inte jobba med det. Tyvärr. Ja, verkligen tyvärr. 

Önskar jag kunde. Händer att jag saknar klientelen. Ömmar för dom fortarande. ”Ser” dom fortfarande. Ett liv jag kan och känner igen. Mer än jag borde. Kan tyvärr inte jobba med det längre. Önskar jag kunde. Faktiskt. 

Och frågan framstår: Vad vill du bli när du blir stor? Vad finns det för mig? 

Tänk vad en så ”enkel” fråga kan ställa till med.


Boende och pengar

Jo. Det där med boende är helt enkelt en kostnadsfråga. Skulle inte alls vara svårt att få tag på boende om man hade pengarna. 

Ser på program om sånt på TV. Folk som ska byta land och flytta. Inte mig emot om pengarna fanns. Har någon form av intresse att se hur folk bor oavsett land. 

Drömma kan man ju alltid. Verkligheten ser inte ut så. 

Kräver inte mycket gällande boende. Tak över huvud och någorlunda isolerat. Skulle till och med tänka mig utedass bara jag hade rinnande vatten. Värmen kan fixas med kamin. El kan ju vara trevligt dock. Men sen är det liksom inte så mycket mer som behövs. 

Bara jag har plats för saker jag vill ha kvar. Mycket som kan kasseras och skänkas vidare och inte nödvändigt för min del. 

Set finns boenden där ute om man har pengarna. Det fattar väl vem som helst. Men för oss som inte har dom pengarna? Då lever man kvar i ingenmansland och med sin tillknölade kölapp i livets väntrum. 

Och joo. Det där med kontakter hade ju också varit bra. Dom där man normalt samlar på sig under åren. Har man levt ett liv som mitt så fattas den delen. Och oavsett hur illa det varit och kan vara har jag lyckats med konststycket att hålla mig borta från betalningsanmärkning. Bara en sån sak.

Verkligheten är sån idag. Blöö.


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.