Kategoriarkiv: historia

Och här finns hän 

När jag är utan Internet börjar hjärnan tänka på andra saker. Här, hos Farsan, blir det massa prat och lyssna på radio istället för TV. Definitivt ovant till en början. En vecka senare helt i sin ordning. Känns som jag borde lyssna mer på radio hemma sen. Kanske inte just svensk radio. Kan ju hitta nån finsk på nätet sen. 🙂

Det tar ett tag att förstå vad som sägs och om vad på radio här. Speciellt när de på radion pratar om och med människor om andra människor. Här underlättar det här med att hjärnan bytt till finska. 

Orsaken till att det var lite sådär ”va?” är att jag inte kan vissa ord eller vad myndigheter heter här. Och att i Finland har det här med ”hän” istället för hon/han. Gäller att komma ihåg vem dom pratar om eller pratat med eller syftar på. Jag är bara ovan vid ordet . ”Hän” är något som funnits så länge språket funnits. Vill bara klargöra det så ingen tror att Finland gjort som i Sverige som försöker ändra språket med att införa ”hen”.

  • Minä – Jag    (Minun – Min)
  • Sinä – Du     (Sinun – Din)
  • Hän – Han/Hon     (Hänen – Hans/Hennes)
  • Me – Vi     (Meidän – Vår)
  • Te – Ni     (Teidän – Er)
  • He – De/dem/dom     (Heidän – Deras)

Och 

  • Se – Den/det     (Sen – Dens/dets)

Det här kanske förklarar att jag haft problem med den/det och de/dem/dom hela mitt liv. Till och med han/hon ibland. På riktigt. Speciellt då finnar använder ”se” om människor till vardags. I alla fall dom jag pratat finska med under åren. Även om det funnits språkpoliser ibland. I och med att jag använder mig av ”se” istället för ”hän” gör ju att det är annorlunda och ovant att vara och prata här i Finland.

För det är ju så att jag är finska även om jag är född i Sverige. Född på 70-talet och uppvuxen och uppfostrad enligt finsk sed. Då var det också finsk dagis/förskola. Lågstadiet var helfinsk. Det var på mellanstadiet som vi fick delad klass med svenskar. Det betydde att vi då skulle lära oss svenska också. Alltså, ja, på riktigt. Även om jag kunde förstå och prata en del svenska tidigare än så så var det ändå inget som användes. Det var på högstadiet som alla lektionerna blev svenskt för mig. 

Jag brukar säga att jag lärde mig svenska sent. Låter konstigt med tanke på att jag är född i Sverige. Men det är så det var. 

Som det där med att jag lärde mig engelska på finska. Det tänkte jag inte ens på förrän jag träffade en tjej från Tjeckien som säger att jag bryter på finska när jag pratar engelska. Men att finskan inte hörs när jag pratar svenska. Ehh? Vi pratade engelska och hon förklarade att jag inte gör det lika tydligt som finnarna, men att den finns där. Orsaken att hon hörde det var att hon bott i Rovaniemi och pluggat ett år. En tröst är väl ändå att jag tydligen är bra på engelska och kan prata och allt det där. Nåja, jag må bryta på finska, men har nog Sol att tacka för det där med förstå engelska så som jag gör. Eller Ja, henne och hennes famlj. Hennes mamma pratade engelska med mig så jag fick nog en del gratis där. Ord och fraser som inte lärs ut på skolor. Även om jag aldrig pratade engelska. Saker skulle väl vara annorlunda om jag gjort det. Tack för allt det där. Det här blev visst en lång parentes om engelska och mig.

Det där med att lärt mig svenska sent gör inget. Förutom just med han/hon och de/dem/dom. Har haft Sol som rättat mig under alla år. Hon har nog gett upp om det där med att jag får till det till slut. Jag vet om problemet. Erkänner den också. Eller är det ”det? Ja, ni ser. Underlättar inte att hjärnan är inställd på finska när jag skriver det här. 

Språk och lyssna på radio är intressant. Ett sätt att lära sig språk och fraser och allt det där som inte lärs ut i skolan eller kurser. Bra att tänka på om man ska lära sig nytt språk eller hålla sig väl med den man redan kan men inte använder dagligdags. Det här är mest notering och påminna mig vid senare tillfälle. Att radiokanaler finns ju på nätet. Funderar ju på att lära mig fjärde språk. 

Även om jag har brister i dom tre jag redan kan så hindrar det ju inte mig att vilja kunna ett till. Inte så att jag ska skriva storslagna eposar, ett på varje språk. Räcker med att kunna prata och förstå vad som skrivs och sägs i tidningar, radio och TV. 

Böcker är en annan grej. Svenska böcker läser jag enkelt. Engelska böcker likaså. Finska böcker tar längre tid. Beror mest på att jag vanligtvis inte tänker på finska. Kanske blir det ändring på det nu när jag fått böcker av både Morsan och Farsan den här hösten. 

Att svenska och engelska böcker är enklare att läsa är att tal och skriftspråk inte är någon skillnad på. Inte för mig i alla fall. Inte större i alla fall. Eller Ja, beroende på vad boken handlar om och om det är fakta eller inte. Däremot finska är det stor skillnad på hur man pratar och hur man skriver. Jag kan säga att jag kan prata finska flytande men jag erkänner att jag inte kan skriva på finska. Eller, jag kan skriva på finska men det är definitivt inte rätt. Jag skriver som man pratar och det är definitivt inte så man får göra om man ska skriva på riktigt. Brev till släkt är en grej och acceptabelt. Annars nej. Det är också det som gör att det tar lite längre tid att läsa finska böcker. Det är också det folk som vill lära sig finska har problem med. Att det skrivs på ett annat sätt än det talas. Att orden uttalas med alla bokstäver och som det står är en sak. Det pratas inte på samma sätt. Vissa ord när det pratas till vardags är en annan grej. Det är så. Exempel på enklaste skillnaden med skriftspråk och vardagstal gäller ”jag” och ”du”.

  • Minä – Mä    (Minun – Mun)
  • Sinä – Sä     (Sinun – Sun)

Jo. För att inte glömma dialekterna. Skillnad på riksfinska och resten av landet. Som det en gång i tiden var i Sverige med rikssvenska och resten av landet och hur folk faktiskt pratade. Och hur det är efter att ”ni” blev ”du”.

Att finskan sen kan bli svårt att lära sig är också det att det finns 127 ändelser på ett ord beroende på vad, när, hur och vems det vill säga och syfta till. Jag är glad att jag fått språket ”gratis” 😉

Annonser

Besök till medeltiden

Det blev inte Visby i år heller. Helt okej. Tog alternativet istället i Arboga. Mindre, men lika sevärd skulle jag säga. 

Marknad, mat, musik, kläder, gycklare och riddarspel. Allt det där som gör det till vad det är. 

Finns en charm i det där. Plocka allt det som var bra och göra det till något att längta tillbaka till. Det är väl jävligt bra att de skippat det där skitiga och mindre tilltalande. 

Ändå. Jag förstår vad det är som lockar i det där. Speciellt utövarna. Dom med stånden och hantverken. Jag förstår. Jag skulle inte säga nej till det där. Göra det man älskar. Göra det man brinner för. 

Besöket i medeltidens Arboga var trevligt. Hade varit. Hade varit trevligare med plånbok full av kronor jag kunnat göra av med. Hade varit trevligare med rätt sällskap. Får fixa till det där till nästa år. 


Skolfoto

Tänk vad vissa saker får en att må fysiskt illa. 

Skolkataloger och klassen man gick i. Har sparat mina av någon anledning. Kanske som bevis att jag faktiskt fanns, på riktigt. Jag vet inte. Uppenbarligen har dom fått följa mig land och rike runt. Som dökött i lasten. Inget jag väljer att plocka fram i nostalgisyften. Som sagt, mer bevis på att jag faktiskt fanns.

Men så dök fotot från nian (om jag inte minns fel) upp på tidslinje hos en av dom jag velat ha kontakt med. Skrivit om honom förr. Så svenskt som det kan bli; Stefan. Enda som faktiskt fick mig att stå ut mer än halva högstadiet. 

Jag valde ett inte säga något om fotott då. Idag dök den upp igen då Stefan länkat mig till den. Vet inte vad jag ska säga egentligen. Varför? Han vet ju hur illa det var då. Kansle vill han läka dom såren? Vet inte. Har inte frågat.

Namn från förr dyker upp i minnet. Det på kommentarerna och namnen som länkats och vilka som gjort det. Fotot påminner mig om gammal så kallad bästis som vände ryggen till en på grund av kompistryck. Hon vars död fick Sol att hitta mig igen. Vars begravning vi gick på Sol och jag.. Vet dom andra om att hon inte finns mer? 

Det på svartvita klassfotot från förr. Känns så overkligt. Att jag skulle varit en del av dom. Umgicks inte med någon i klassen sista året. Förutom Stefan. Som sagt, utan honom vet jag inte om jag hade orkat. Har låtit honom veta det senaste året. Han var glad att jag valde att ta kontakt. 

Det på klassfotot och sen på bilderna om hur dom ser ut idag. Känns som om jag fortfarande  är den där svarta fåret i familjen. Den som inte anpassat sig. Blivit vuxen. Fortfarande en outsider. På något sätt är jag tillfreds med den tanken. Att jag valde att gå min egen väg redan då. Vara den jag var… är. Det som fanns redan då. Det som inte kuvades eller togs ihjäl. Oavsett allt så överlevde jag.

Ibland känns 30 år sen som igår. Vissa saker vill man inte komma ihåg. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad dom skulle säga om dom såg mig idag? 


Husgud

Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Kanske ska förklara vad det egentligen innebär och betyder för mig. 

Dom flesta av oss har någon form av just det här. Antingen musik, sport, film eller annan form av förebild eller som vanliga dödliga och normala skulle kalla det: idoler. För mig är ordet i sig i det fel på, däremot kan jag tycka att det kan vara missvisande i vissa fall. Som i det här jag ska skriva om här.

Det finns ett band som jag följt sen början. Sisådär 25 år i år. Deras första skiva tillhör dom som fick mig att gå över från vanlig metaltjej till Black metal. Följt dom troget sen dess. Förstå åren var det som med många andra band från genren och lyssnade på till och från. Sen återupptäckte jag dom och har sedan dess kunnat säga att dom är och förblir bandet för mig. 

Dom har liksom alltid funnits där oavsett hur jag mått. Här jag varit glad har dom fått mig att le ännu bredare. Dom har lugnat min ångest. Torkat mina tårar. Fått mig lugn när jag varit uppriktigt förbannad. När allt annat varit kaos och hjärnan jobbat på högvarv så har dom fått ner mig och jag kunnat andas igen. Lugnat min vilda hjärta. Fyllt mig med mening när jag känt mig tom. Bara att plocka fram en skiva och dra upp stereon och njuta av musiken och sången. 

Xet avundades dom. Att bandet betydde så mycket för mig att han kände sig åsidosatt ibland. Tror han försökte förbjuda dom ett tag också. Lyckades sådär. I samband med skilsmässan var dom som som fick mig att klara mig igenom dagarna och nätterna när jag inte fann mening med något överhuvudtaget. 

2007 valde jag festivalen nere i Slovenien utifrån att just det bandet skulle spela. Allt annat var ren bonus. Jag ville verkligen se dom innan jag dog. Så kändes det då. Och jag åkte själv med festivalbussen och visst fick jag äntligen se dom. Äntligen uppleva dom live. För dom hade aldrig spelat i Sverige då. Med dom på scen förstod jag plötsligt dom som grät av lycka på spelningar. Det var ren och pur kärlek. Äktaste jag någonsin känt. Livet hade mening. Den natten, efter den spelningen, låg jag vaken i tältet. Lycklig. Och tänkte till och med att om jag gör där och då skulle jag dö lycklig. Nöjdheten total. Resan hem var bara ren glädje. 

Det är efter den resan och den kvällen efter att ha sett dom live tog dom klivet upp till att bli husgudar. Speciellt frontfiguren. Han som varit med från början. Han som är bandet om ni frågar mig. 

Att jag inte tvekade att se dom igen två veckor senare på annan festival och som också blev live dvd som pryder sin plats i hyllan. Såg dom igen ett par år senare på svensk mark och njöt av varje sekund.

Under åren har det blivit cd:s, vinyler, dvd och tröjor. Har till och med förevigad en del av bandnamnet på huden i form av tatuering. Det var tio år sen. Några veckor efter Slovenien resan. Ville ha den som minne om en oförglömlig kväll. Än idag får jag gåshud av bara minnet om att stå där i slovenska natten och se dom live. Det kunde ju ha slutat tvärtom också. Vet inte hur många band jag sett som inte levererar på scen. Band jag älskat på skiva men slutat lyssna på efter en konsert. 

Att frontfigurer sen gjort soloprojekt sen dess är en annan del av det här. Hur jag liksom följt honom genom åren. Så bra är han på det han gör och har gjort hittills. Nu när han inte längre är med i bandet så nlir det intressant att se hur det blir framöver. Och hans hobbyband dom började som en kul grej. Blev till sidoprojekt och ses som en av de bättre coverbanden för dom de tolkar. Och här kommer hela poängen med inlägget: dom eller han var på scen på födelsedagsfesten under helgen som var. Med coverbandet visserligen, men är man bra så är man bra. Och jag mös där i mörkret.

Jag är inte heller den som hänger efter kändisar. Aldrig varit och kommer nog inte göra det heller. Här varit tillsammans med musiker. Umgåtts med musiker. Träffat mer eller mindre kända musiker. Jag är inte den som försöker bli vän med kändisar heller. Jag pratar med dom som pratar med mig. Helgen som var inget undantag. 

Det var flera band som spelade på den festen. Satt och intog buffé med ett av banden. Kunde bry mig mindre om vilka det var. Så det också när ett av killarna frågade rakt ut om jag inte visste vilka de var. Hans bandmedlemmar tyckte det var skitroligt att jag sket i vilket. Det var trevliga timmar med många skratt runt det matbordet sen. Att dom sen är bra musiker är en helt annan sak. 

Sen här vi min husgud. Han vars musik funnits i mitt liv mer än halva mitt liv. Han som jag inte ville träffa ansikte mot ansikte. Kunde ju förstöra hela känslan som musiken ger mig. Musiken betydelse befann sig i riskzonen helt enkelt. Har ju träffat alltför många som varit så fulla av sig själv i och med kändisskapet. Jag har sett intervjuer på nätet. Verkar ju reko men det är ju också en bild man vill visa upp offentligt. 

Valde att lämna festen efter att han varit på scenen. Klockan var sent och jag valde att säga hejdå till födelsedagsbarnet och tog en kall uppfriskande promenad till hotellet. Stannade utanför för nattciggen. Satt och tänkte på dagen och kvällen. Folket och människorna jag träffat. Då kommer en bil som stannar vid hotellets entré och min husgud hoppar ur. Jag sitter där och ser på dom som klivit ur bilen. De ser mig inte sitta där. Och så upptäcker de att hans hotellnyckel inte funkar på ytterdörren och han är helt enkelt utelåst. 

Innan de ens sett mig så reser jag mig och går till dom och erbjuder att släppa in honom. Han presenterar sig med sitt namn och sträcker fram handen och sen lägger han till artistnamnet. Vet säger jag och han tackar för insläppet och smiter in med sin bas. Jag går och sätter mig igen och fortsätter på ciggen. Den andra pratar på och så kommer han ut igen för nattcigg han också. Jag var på väg in men så kom jag ju på att då blir han ju utelåst igen. Han frågar snällt om jag kunde göra honom sällskap i alla fall en cigg till. Jo då. Och så blir vi ensamma där ute mitt i natten i kylan. Tusen tankar rusar i huvudet på mig. 

Och han frågar vad jag heter och det är början till samtal som blev flera cigg och intressant möte mitt i natten. 

Blev prat om varifrån namnen kommer ftån. Både mitt och hans. Härkomst och historieintresse. Om kvällen och krångel med ljudtekniker och annat. Om vad originalbandet betyder för honom och hur han ser spelningar med det här bandet som ren terapi och han säger saker om vad bandet och frontfigurer betyder för honom, såna ord jag säger om honom. Och så ser han på mig och jag gör hur han frågar om jag har ett band som betyder mycket för nu. Ett sån där band som får en att må bra i själen. Jag tittar på honom och konstaterar att jo. Han frågar vilka och jag säger rakt ut och enkelt namnet på mina husgudar, hans band. Istället för bli stolt eller ta åt sig så säger han ödmjukt tack. Och undrade på vilket sätt. Han var här också noga med att jag pratar med privatpersonen och inte artisten. Det hade jag liksom förstått och tackade honom för att han var sig själv med mig. Vilket ledde också till att prata om gemensamma bekanta och specifikt ett av deras gamla trummisar som dog av överdos  för arton år sen. Kände ju honom innan han blev deras trummis och flyttade. 

Det blev några cigg till. Samtal om det mesta mellan himmel och jord. Med röst som hans även privat skulle jag kunna sitta och lyssna till honom prata för alltid.  Och till slut blev det att ta sig in och gå till varsitt håll. I lobbyn innan vi skiljs åt tackar han för sällskapet och ger mig en kram. Lång och riktig kram. Han fick en tillbaka.

Väl ensam uppe på mitt rum mitt i natten och tystnaden märker jag hur kall jag faktiskt var. Stel och kall ändå in i märgen. La mig fullt påklädd under täcke och filt med världens bredaste flin på läpparna. 

Och till frukosten hör jag hur han hälsar och säger god morgon och om jag sovit gott. Han skulle få fråga mig det varje morgon om ni frågar mig. Tackade för sällskapet och pratstunden igen. Jag gjorde det samma. Frukosten valde han att äta ensam då jag redan hade sällskap. 

Ödmjukare kille kan man leta efter tror jag. Eller jag ska väl skriva man i det här fallet. Till och med Karl kanske. Han konstaterade att vi var födda samma år då han vill veta hur gammal jag var i och med att jag lyssnat på dom/honom så länge. Och ven han tycker att det verkar som att det är något speciellt med vår årgång. 

Behöver jag ens säga om att mötet och samtalet i natten befäst hans plats som husgud hos mig? Kommer leva på det här väldigt länge. Väldigt väldigt länge. Att jag tyckte om och älskade bandet och honom som musiker var och är ingen hemlighet. Mer nu än jag trodde det var möjligt när det gäller musiken. 


Mina tankar om 17/3

S:t Patricks day som den numera heter. En irländsk helgdag som numera firas över hela världen. En irländsk helgdag som gör att vissa delar av världens fasader och byggnader får en grön belysning. En irländsk helgdag när många av världens krogar och pubar serverar grön öl och delar ut roliga hattar. 

Men visst är det roligt! Om man är irländare och kristen. 

För den som inte vet varför denna dag firas på Irland så är det deras helgon S:t Patrick som äras en hel dag. Den mannen som jagade ut alla ormar från Irland. Tyvärr missar folk det faktum att det är en metafor för att Irland kristnades och hedningarna fördrevs från landet. Nu är det ju snällt sagt då alla hedningar inte direkt kom undan den kristna vreden på icke troende. Tror ni förstår vad jag menar. 

Jag kan tycka det är trevligt såhär efter lång vinter och mörk årstid att se annan färg än grått. Det gröna välkomnar jag. Men jag, som icke troende eller irländare, tar inte del av firandet. Jag dömer inte dom som vill eller väljer att göra det. I dagens värld kan det till och med vara bra att en dag som den här firas världen runt. Utan att gå in i annan diskussion.

Ändå måste jag tycka att det är lite dubbelmoraliskt att de behöll vissa delar av folktron som leprechauns och fyrklövern, men tog ihjäl det andra. Jag är ändå glad att det som fanns finns bevarat i historierna från den gröna ön. Och att en del vågar visa idag att de tror på gamla väsen och gudar. 

Nåväl  S:t Patricks day är över för i år. 


En till ur gänget gått i graven

När man pratar ifatt saker och ting med Zoe i några timmar får man också nyhet om ännu en som killarna i gänget jag umgicks med dött av överdos. 

Sorgset? Javisst. Förvånad? Inte ett dugg. Mest förvånad över att han överlevt så länge. Faktiskt. Det var ju ändå himla massa år sen som vi levde i samma byhåla och umgicks i samma kretsar. Att jag inte hade hört nåt om just honom gjorde att jag hoppades att han klarat sig. 

Han gjorde inte det. Synd. Han var en av dom dr bra som fanns. Nu intar han sin plats med alla dom andra från samma gäng som gått i i förväg. De är fler där på andra sidan nu, än av oss som är kvar. Överdos och/eller självmord.  Antingen eller. Kanske både och. Vem vet.

Tänker på oss som fortfarande andas idag. Vad dom andra gör. Var dom hamnat. Vilka dom blivit. I vilket skick. Vem jag var. Är.

Vila i frid vännen. Ses sen på andra sidan. Hoppas du fått ro nu. 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak.