Kategoriarkiv: kaffe

Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Böcker, gokaffe och ny cd

Jo. Så att. Betalade räkningarna. Klev ut genom dörren. Tog bilen till stan bredvid. 

Hade inte större planer än inhandla senaste med Nick Cave.  Jo, tillhör dom som fortfarande köper riktiga skivor. Nick Cave är en av artisterna som samlas på. 
Blev visst att titta in på bokrean. Två bokaffärer och sex böcker rikare blev det att inhandla gokaffe. Gokaffe som chokladkaffe och irish. Jag som bara skulle titta. Jo. Eller hur? 

Tillbaka till lägenheten jag lånar. Släpa med mig allt det andra som inhandlades när jag ändå var i farten och behövde fylla på. Och nej, tydligen kan jag inte gå två vändor till bilen. Dumt, men sant. Envis optimist. Det kändes inte så tungt i början. 

Nu avlyssnas nya skivan. Nya böcker småbläddras i. Katt på magen och gokaffe på bordet inom räckhåll. Kan livet bli bättre än såhär egentligen? 

Vardagslyx på hög nivå. Nöjdhet är bara förnamnet. 


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.


Ofrivillig vegetarian

I alla fall för tillfället. 

Magkrångel från helvete till och från sen november förra året. Periodvis magkatarr som resulterat i fosterställning och om jag vågat äta resulterat i spykalas i några timmar. Den här helgen värst hittills. Resulterat i blodiga kräkningar och ofrivillig fasta. 

Visserligen fått i mig blåbärssoppa och fil, med magknip som följd. Att inte våga äta är ingen rolig plats att befinna sig i.

Idag blev det att handla rent vegetariskt plus blåbärssoppa och fil om det vegetariska inte skulle funka. Vågade mig på fast föda och tillagade något så enkelt som färdiga falafel från vegetariska frysdisken. Den som för övrigt är under all kritik i stans Ica maxi. Delar disk och frys med köttvaror som inte platsar bland vanliga varor. Som köttben, späck och annat mysigt. Känns lite fel om ni frågar mig. 

Nu, en timme, efter att ha ätit känns magen helt okej. Nästan så jag vågar mig på att dricka kaffe om en stund. Och när jag inte kan eller vågar dricka kaffe är det riktigt illa. Tro mig. Riktigt illa.

Därav rubriken. Ofrivillig vegetarian. I alla fall idag. Är det så illa att magen gett upp och tvingar mig att sluta vara köttoman? Skrämmande tanke. För mig i alla fall. Tiden får utvisa helt enkelt. 

Vet ju med mig att känslomässig stress sätter sig i kroppen. Hittills har jag varit skonad  från krånglande mage och följande katarr. Dom dagarna verkar vara slut. Måla fan på väggen och allt det där. 

Blöö. 


Del två av flytt inledd

Logistiken föll på plats och lastbil och chaffis införskaffades. Hämtning av bohaget inleddes igår. I och med avstånden blev det en tvådelade del två av flytten. Det tar ju sin lilla tid att ta sig till och från humhum också, inte bara fylla nämnda lastbil. Hann bli lite sent innan vi var tillbaka i nya hemstaden. Bara resandet fram och tillbaka tar en halv dag.

Dag två av del två av flytten kommer påbörjas om någon timme. Just nu lugnet före stormen med andra ord. Kaffe inmundigas. Rejäl frukost kommer intas så jag orkar med dagen. För det är ju så att det kommer bli en tung dag idag. Böcker som ska upp till tredje våningen. För att inte tala om alla möbler, men jag har ju bärhjälp den här gången så det kommer att gå bra det här. Bara inte kroppen lägger av mitt i alltihop. Nog för att jag vet att jag skulle lyckas med konststycket själv, men med all den hjälp jag får känns livet hanterbart, nästan underbart.

Kommer vara mör och trasig efter idag. Egentligen är jag det redan, men det är att bita ihop och ta tag i saker. Snart så… snart befinner sig våra saker under samma tak och allt är gott. Får tänka på det när det är som tuffast under dagen. Men först… mer kaffe så jag vaknar till liv. Hoppas vädret håller i sig och ger oss uppehåll och värmande vårsol.


Sover mest

Efter samtalet med försäkringskassan förra veckan har jag faktiskt sovit mest. Visserligen har jag varit tröttare än vanligt, men det här är nivå med djupare depression. Det jag inte ens märkte att den kom i den styrkan, igen. Inget jag önskar någon. Sen har vi ju fibron som ställer till det lite extra. Trötthet är symtom där med.

Medicinjusteringar kan göra så med en. Vintern med, eller novembergråheten snarare. Trodde inte jag var så beroende av solljus som jag faktiskt uppenbarligen är. Och att det är snöfritt gör det inte bättre. Och jag sover. Natten är tio till tolv timmar lång. Ibland till och med fjorton. Behov av att sova några timmar på dagen finns tydligen också. Som om natten inte räckte till. Inte ens fullmånen lyckas hålla mig vaken.

Och Neo känner sig lite vilse i det här. Tur att jag förvarnat honom om hur det kan vara när det är som värst, men han trodde nog inte såhär. Till saken hör också att tröttheten gör att jag är mindre social. Jag finns fysiskt på plats, men hjärnan har stängt av och ingenting funkar som det ska. Disträ och det där med lyssna och höra vad den andra säger blir bara det en ansträngning. Det är definitivt inte personligt. Definitivt inte riktad mot någon. Bara är. Och jag önskar jag kunde förklara vad det är som händer, men hittar inte riktigt orden för att förklara det här. Inte ens för mig själv.

Har saker inplanerat kommande helgerna. Det ena har jag ingen lust med och det andra är mer hur det ska funka med sociala fobin. Men vi tar en dag i taget. Sen är det tydligen vetenskapligt bevisat att tvingar man sig att göra saker fast man inte har lust kan det bryta skov. Jag vet inte. Om det är så skulle det vara bra. Nästa helgs aktivitet skulle vara då värt det om ni frågar mig. Återstår att se.

Idag är det måndag. Mediciner intagna. Kaffemugg nummer två snart inmundigad. Kanske släpper depressionens klor mig den här veckan. Kanske inte. Livet är. Inte jag.