Kategoriarkiv: kaffe

Inte morgonmänniska inte utan mitt kaffe

Aldrig varit. Kommer nog aldrig bli det. Punkt.

Jag har lärt mig att leva med det. Jag har lärt mig nyanserna. Vet hur det funkar vid det här laget. Att vara ifred tills morgonkaffet är intaget. 

Jag kan vara hanterbar innan kaffet. Jodå. Inte önskvärt. Inte för mig. Inte för andra i hushållet. Relationer har lärt sig det. Och i relationer har jag också jobbat på att möta dom på morgonen. Enkelt när man älskar. 

Inte här. Inte i nuvarande situationen. Speciellt när Husfruns pojkvän är på besök och stannat natten. Jag ogillar skarpt. Verkligen ogillar. Sådär att jag känner hur jag biter ihop käkarna. Mornarna är svåra. Dagar handlar om avancerad dans ute i köket. Kvällar enklast. När kaffekvoten intagits, dagens näringsintag avklarad. Bara ta katten under armen och stänga in mig i min del av huset.

För att förenkla mitt liv härute var att inhandla en liten kaffebryggare på 0,6 liter. Räcker för mig. Slut på kaffekriget. Jag slipper umgås på mornarna. Jag får ha kaffet ifred. För det har ju varit det värsta hittills. När min kaffe antingen druckits upp eller hällts ut för att han ska ha. Husfrun dricker knappt kaffe. Han däremot. Och jo, min med. Man gör inte så. Aldrig. 

Så. För husfridens skull håller jag mig borta. Har mitt kaffe och kan njuta av morgon utan irritation. Liten seger för mig på den fronten i alla fall. Slipper umgås. Vet att mitt kaffe finns kvar när jag ska fylla på muggen. Bara det är oslagbart.

Däremot faller det inte i god jord här. Men ärligt? Det skiter jag fullständigt i. Slutsnyltat.. som om jag inte skulle märka det? På riktigt? Seriöst? Nu får dom köpa och hålla sig till sitt eget kaffe. Buhu. Eller hur? 

Snart dags för dagens andra omgång av kaffebryggning. Bara för att jag kan.

Annonser

Livskvalité 

Morgonkaffe på farstubron.

Och korparna hälsar godmorgon över huvudet. 

Blir det bättre än så här? 


Ibland zappar man till rätt kanal och ser det man behöver som mest

Nyhetsmorgon på helgerna ger mig mer att önska. Och jag zappar runt runt runt efter något att se på medan jag tar morgon med kaffe. 

Hamnade på Kunskapskanalen. Inte en kanal jag brukar titta på, men vet att den finns. Välbekant figur fick mig sätt stanna till. Ann Heberlein. 
Det visar sig att de sänder något som de kallar ”Ur samtiden” och idag var inspelningar från socionomdagarna förra året. Och då Ann Heberlein som har föreläsning om bipolaritet. Om sin egen och serien som svt visade om bipolära. 

Igenkänning? Javisst. Hon är bra på att föreläsa. Kan ju vara lektorn i henne som gör det. Men jag satt en timme. 

Efteråt bytte jag inte kanal. Nästa föreläsning var om anhörig till missbrukare och medberoende. Slog mig hårt. Något jag levt med hela livet. Mer som barn än ”vuxen”, men ändock. 

Det som gjorde att det kändes som käftsmäll från verkligheten är att jag inte tänkt på det på länge. Det blir så när man inte har kontakt eller relation med familj. Det blir lätt så när man har kontakt med psyk med fokus på det bipolära. Det som medicineras. Punkt. Samma sak när man möter kontaktperson på stället som ska hjälpa en med att komma ut i arbetslivet igen. Där är det fokus på det bipolära och fibron. 

Ingenting om anhörig. Vad det innebär i sig själv. Och jag som också har psykisk och fysisk diagnos ”glömmer bort” det känslomässiga. Det där som inte kan medicineras bort eller mildras. Den delen om egenvärde som inte finns. 

Nu, efter dom här två föreläsningarna, är klumpen i halsen ganska stor.. 

Inte alls konstigt att jag känner mig så jävla vilse igen. Kan ju inte lära mig att leva fullt ut om inte alla delar tas om hand. Jag är mer än mina fiagnoser. Jag är vuxet barn också. 

Hur kunde det gå till att bli så här? Eller jo, jag vet. Känslan av att inte ha rätt att ta plats. Den där delen som grundar sig i att växa upp i dysfunktionella hem.

Dags att ta hand om den lilla tjejen inom mig igen. 

Ibland är det liksom meningen att zappa fram till en kanal med program som jag uppenbarligen behövde se just nu. Bara en sån sak. 


Böcker, gokaffe och ny cd

Jo. Så att. Betalade räkningarna. Klev ut genom dörren. Tog bilen till stan bredvid. 

Hade inte större planer än inhandla senaste med Nick Cave.  Jo, tillhör dom som fortfarande köper riktiga skivor. Nick Cave är en av artisterna som samlas på. 
Blev visst att titta in på bokrean. Två bokaffärer och sex böcker rikare blev det att inhandla gokaffe. Gokaffe som chokladkaffe och irish. Jag som bara skulle titta. Jo. Eller hur? 

Tillbaka till lägenheten jag lånar. Släpa med mig allt det andra som inhandlades när jag ändå var i farten och behövde fylla på. Och nej, tydligen kan jag inte gå två vändor till bilen. Dumt, men sant. Envis optimist. Det kändes inte så tungt i början. 

Nu avlyssnas nya skivan. Nya böcker småbläddras i. Katt på magen och gokaffe på bordet inom räckhåll. Kan livet bli bättre än såhär egentligen? 

Vardagslyx på hög nivå. Nöjdhet är bara förnamnet. 


Natten efter operation

Efter många om och men så blev det äntligen av. Titthålsoperstion för att plocka bort det som orsakat så stora problem.

Jag som aldrig blivit sövd. Aldrig opererats var Självkkart nojig och inte alls bekväm med situationen. Tills jag träffade tjejerna som tog emot mig på operation. Min sorts människor. Tror jag faktiskt småskrattade när nqrkosen slog till.

Och vaknade på ipppvaket och definitivt annan känsla i kroppen. Hörde folk prata med mig om piren och jag så bestämt ”nej, äter litium”. Vad jag egentligen då vet jag inte men definitivt ett nej. Och sen kom kastspyan på beställning. Hur man nu kan kräkas på tom mage vet jag inte.

Sköterskorna på uppvaket tyckte att det var tidigt. Redan? Liksom. Hade varit där en timme. Och en kvart senare blev det tur tillbaka till avdelningen. Måendet beskrev jag som ”som om jag testat en vecka på gammal vin och jag som inte ens dricker vin”.

Sovit till och från sen dess. Nu vaken och dricker vatten och nyponsoppa. Ska fortsätta sova och satsar på kaffe och frukost imorgon. Gäller ju ha mål i livet.


Ofrivillig vegetarian

I alla fall för tillfället. 

Magkrångel från helvete till och från sen november förra året. Periodvis magkatarr som resulterat i fosterställning och om jag vågat äta resulterat i spykalas i några timmar. Den här helgen värst hittills. Resulterat i blodiga kräkningar och ofrivillig fasta. 

Visserligen fått i mig blåbärssoppa och fil, med magknip som följd. Att inte våga äta är ingen rolig plats att befinna sig i.

Idag blev det att handla rent vegetariskt plus blåbärssoppa och fil om det vegetariska inte skulle funka. Vågade mig på fast föda och tillagade något så enkelt som färdiga falafel från vegetariska frysdisken. Den som för övrigt är under all kritik i stans Ica maxi. Delar disk och frys med köttvaror som inte platsar bland vanliga varor. Som köttben, späck och annat mysigt. Känns lite fel om ni frågar mig. 

Nu, en timme, efter att ha ätit känns magen helt okej. Nästan så jag vågar mig på att dricka kaffe om en stund. Och när jag inte kan eller vågar dricka kaffe är det riktigt illa. Tro mig. Riktigt illa.

Därav rubriken. Ofrivillig vegetarian. I alla fall idag. Är det så illa att magen gett upp och tvingar mig att sluta vara köttoman? Skrämmande tanke. För mig i alla fall. Tiden får utvisa helt enkelt. 

Vet ju med mig att känslomässig stress sätter sig i kroppen. Hittills har jag varit skonad  från krånglande mage och följande katarr. Dom dagarna verkar vara slut. Måla fan på väggen och allt det där. 

Blöö. 


Del två av flytt inledd

Logistiken föll på plats och lastbil och chaffis införskaffades. Hämtning av bohaget inleddes igår. I och med avstånden blev det en tvådelade del två av flytten. Det tar ju sin lilla tid att ta sig till och från humhum också, inte bara fylla nämnda lastbil. Hann bli lite sent innan vi var tillbaka i nya hemstaden. Bara resandet fram och tillbaka tar en halv dag.

Dag två av del två av flytten kommer påbörjas om någon timme. Just nu lugnet före stormen med andra ord. Kaffe inmundigas. Rejäl frukost kommer intas så jag orkar med dagen. För det är ju så att det kommer bli en tung dag idag. Böcker som ska upp till tredje våningen. För att inte tala om alla möbler, men jag har ju bärhjälp den här gången så det kommer att gå bra det här. Bara inte kroppen lägger av mitt i alltihop. Nog för att jag vet att jag skulle lyckas med konststycket själv, men med all den hjälp jag får känns livet hanterbart, nästan underbart.

Kommer vara mör och trasig efter idag. Egentligen är jag det redan, men det är att bita ihop och ta tag i saker. Snart så… snart befinner sig våra saker under samma tak och allt är gott. Får tänka på det när det är som tuffast under dagen. Men först… mer kaffe så jag vaknar till liv. Hoppas vädret håller i sig och ger oss uppehåll och värmande vårsol.